riktig journalistik

På förekommen anledning är det verkligen dags att ställa sig frågan vad som är riktig journalistik. Eller vilka kriterier som krävs för att man ska kunna kalla sig för en riktig journalist.

Jag hör till dem som ofta säger, tydligt och klart, att kvalitativ journalistik kommer att behövas och efterfrågas också i framtiden.
Att medieföretagen har en framtid även om de kommer att måsta ställa om en hel del, både i teori och praktik, om de ska ha något existensberättigande också om några år.
Idag talade jag en stund med Mats Svegfors, i programmet Brunchrapporten. Han hävdade med bestämdhet att det som produceras i bloggar inte är riktig journalistik, att man inte kan lita på uppgifterna i det som skrivs, och han vidhöll sitt påstående att det mesta i bloggvärlden är smörja, okvalificerat tyckande i nivå med insändarsidor.

Men de riktiga medierna då? De som enligt Svegfors, och Guillou, har filter i form av redaktörer som kollar texterna i flera led, de som fortfarande har makten och genomslagskraften, de som är trovärdiga utifrån det faktum att de som skriver i de riktiga medierna har integritet och kontrollerar uppgifter innan de publiceras.

Det visar sig om och igen att så inte alltid är fallet.
Och om och om igen visar det sig att det inte krävs så väldigt ansträngande källkritik för att faktiskt ta hål på saker som skrivs i de riktiga medierna av riktiga journalister.
Om och om igen lyckas bloggare, ensamma men oftare i slumpmässigt samarbete, ta fram uppgifter som faktiskt är mer kollade och med sanningen överensstämmande än de som publiceras i de riktiga medierna.

Jag tror på kvalitativ granskande journalistik. Jag tror också att de stora avslöjandena kräver en del i form av pengar, och kunskaper som utbildade journalister besitter. Jag tror att vissa tips aldrig skulle varit om det inte vore för meddelarfriheten och anonymitetsskyddet, eller för den delen – pengar som gjort det möjligt att gräva under lång tid utan fastlagd deadline.
Men handen på hjärtat, Guillou och Svegfors – hur mycket av medieföretagens pengar satsas på den typen av riktig journalistik? Hur vanligt är det att journalisterna faktiskt får göra de där riktiga journalistiska jobben där de får använda hela sin kompetens, lust och kanske leva sitt kall?

Väldigt sällan skulle jag säga. En väldigt liten del av medieföretagens pengar går till det vi kallar grävande journalistik. Det här är inte ett problem för journalistiken som sådan. Den kommer som jag sa från början att finnas kvar och behövas och efterfrågas. Men jag är tveksam till om journalisterna i framtiden kommer att vara anställda och avlönade av stora medieföretag. Jag är tveksam till varför någon som växer upp idag överhuvudtaget ska välja att få sin information och nyheter från en nyhetssajt.

Varför ska man läsa halvtaskiga rewrites eller hastigt skvaller, nyheter som publiceras timmar efter att de inträffat eller debattartiklar som någon sur gammal debattredaktör valt ut för publicering, varför ska jag läsa featurereportagen om det där paret som förlorade sitt barn eller den vuxna kvinnan med ADHD eller modereportaget eller recepten, när bloggarna fullkomligt svämmar över av välskrivna historier från det dagliga livet, berättelser om sorg skrivna utan mellanhänder, roliga och fyndiga recept som dessutom ofta är provade och recenserade, debattinlägg skrivna med glöd och ur flera olika perspektiv, varför ska man läsa en recension i en tidning om det inte är för att man verkligen älskar en viss skribent?

Det finns journalister som ägnar sina arbetsdagar åt att mer eller mindre skriva referat av vad en enskild polisman läser upp för dem ur en polisanmälan som en annan polis formulerat. Det finns andra som ägnar sina dagar åt att läsa pressmeddelanden och skriva rewrites på dem, och möjligen ringa upp en kontaktperson som finns angiven i meddelandet för att få en okritisk kommentar.

Det här beror inte på att journalisterna är inkompetenta, lata eller inte vill mer.
Det handlar om att medieföretagens resurser läggs på att fylla tidningen.
Fylla fylla fylla, skapa gärna rubriker som säljer, fixa gärna ett scoop, men lägg inte för mycket tid på det för vi måste fylla tidningen.
Leverera.

Å andra sidan – om folk vill ha snabba ytliga nyheter så är det väl vad dom ska få.
Men vill dom verkligen det? Vill dom verkligen betala?
Eller kan tidningskrisen och de sjunkande upplagorna ha någonting att göra med att kvaliteten på innehållet i tidningarna blivit sämre?
Kanske?

Varför är det så viktigt med riktig journalistik? För att folk ska få en tidning levererad i brevlådan på lördagsmorgonen? För att vi ska få underhållning? Eller finns det något högre syfte, som låt oss säga demokrati? Och i så fall, vad är det som är så demokratiskt med att människor lägger flera års utbildning på att sedan rewrita andras texter?

Det finns goda exempel. Tidningen Filter firar ettårsubileum i dagarna. Ett magasin späckat med riktigt bra genomlysande journalistik av hög kvalitet. Kvalitet som folk betalar för. Journalistik som aldrig skulle kunna åstadkommas om de som skrev hade tvingats skita ur sig och fylla ett tidningsuppslag varje dag. Det funkar nämligen inte så.

Förr, när det fanns mer pengar, och de satsades på annat, då var det ofta slagsmål på tidningarna om vem som skulle få sin grej publicerad. Det fanns ett överflöd av material som inte fick plats, för att det fanns så många duktiga medarbetare att man utan vidare kunde välja bort sådant som inte höll måttet. Vilket också taggade reportarna att faktiskt göra de bästa grejerna.
De marginalerna finns inte riktigt idag. Idag finns inte heller något korrektur (utom i några få undantagsfall) och det är nästan skrattretande att höra talas om alla dessa redaktörer som kontrollerar en text innan den går i tryck.
De är ganska sällsynta kan jag säga. Det är ofta en stressad nattredigerare som kollar texterna, och många gånger räddar upp sådant som kunde ha blivit katastrofer om de gått i tryck. När jag skriver ”räddar upp” så menar jag just det. Det blir inget högkvalitativt av det som en stressad reporter snott ihop på en eftermiddag och en än mer stressad redigerare snabbrättat i sista minuten. Många journalister vågar inte ens kolla upp lite osäkra tips för om det skulle visa sig inte hålla har de lagt för mycket tid på något som inte gav konkret resultat.

Det är idag bara de allra största tidningarna som satsar någorlunda på grävande journalistik, även om DN drar in på sin grävredaktör. Även om de hävdar att det inte kommer att gå ut över fördjupningarna och det grävande innehållet.
Den har vi hört förr. ”Jo vi skär ner fem journalisttjänster men det kommer inte att gå ut över innehållet i tidningen”. Men hur tänkte ni då?

Idag fick jag frågan av Helena Giertta, Journalistens chefredaktör, om varför jag litade på Sunde i fallet Liza Marklund. Någon ställde motfrågan till henne – varför skulle man lita på Marklund? För att hon är en riktig journalist? För att hon skriver för ett riktigt media?
Det handlar om så enkla saker som att kontrollera uppgifter, och jag tror att varken Peter Sunde eller Roger Åberg som jag hänvisade till är så dumma att de skulle såga Lizas faktakontroll, redovisa nya uppgifter och dessutom tala om varifrån de fått dem om de var det minsta tveksamma eller inte kunde stå för dem. De är helt enkelt måna om sin trovärdighet.

Det trodde jag att Liza Marklund också var.

Mikael Zackrisson på Veckans Affärer skriver en väldigt provocerande text idag, åtminstone avslutningen på den.

Som jag ser det har gammelmedia bara två val, om vi ska någon sorts trovärdighet kvar: Antingen måste sluta lura våra läsare. Fel är fel och rätt är rätt. Kolla fakta före publicering.
Eller, ännu hellre, släpp in bloggarna, läsarna och gör dem till medproducenter på sajterna. De gör så gärna jobbet, både bättre och billigare.

En annan provokation kommer från Kristofer Björkman, när han beskriver hur han åkt på bjudresor och att det inte är ett trovärdighetsproblem alls så länge han är öppen om att det är en bjudresa han varit på.

It’s a revolution. Vad är det som säger att journalistiken alltid kommer att se ut som det vi idag anser vara riktig journalistik? Hela världen förändras, krymper och växer på samma gång, gamla sanningar gäller inte och vi kommunicerar på helt andra premisser idag än för några få år sedan.
Det vore väldigt naivt att tro att det inte också skulle påverka dem som jobbar med kommunikation, som exempelvis journalister.

Jag avslutar med att rekommendera er att lyssna på några några spännande tankar från Anders Mildner, om nyheter som sociala objekt. Tankar som kräver radikala omställningar för att anammas. Tankar som jag gillar. Om journalistiken blir ett samtal tror jag att det kan komma väldigt mycket bra ur den, både i form av spännande berättelser och avslöjande fördjupningar.

Läs även andra bloggares åsikter om Liza Marklund om kineser och fildelning, Framtidens journalistik, Riktig journalstik