joråmensåatte

Skulle du köpa en text av Therese?

lönen

Etiketter

Alexandra Rapaport, Dramaten, inkomst, lön, medelklass, pengar

Alexandra Rapaport visar sitt lönebesked i Dramatens blogg.

Kaxigt.

Hur många är det som är beredda att göra detsamma? Tala om vad ni får ut efter skatt?
Jag misstänker att det är ytterst få som har guts att göra det, säkert med argument som att ”pengar inte är viktigt” ”vad spelar det för roll vad jag tjänar” etc.
Men om det inte spelar någon roll, vad är problemet med att tala om det för resten av världen?
För visst är det så, att vi bedömer människor omkring oss om inte helt så i varje fall delvis utifrån hur mycket pengar de har? Om inte medvetet så i varje fall undermedvetet, varför skulle det annars vara så känsligt att tala om vad man tjänar?

Den som tjänar för lite blir sedd med lite överseende, den som tjänar för mycket kan bli mer eller mindre lynchad, den som tjänar lagom är rätt, medelklass är grejen. Men vad är lagom? Vad tjänar folk egentligen? Det har jag alltid undrat…

underdog

Julia Skott har skrivit en varudeklaration.

Min första tanke var att göra detsamma. Men det Julia skriver sätter igång så mycket annat i mig. Kanske är detta en varudeklaration, kanske något helt annat. Döm själva.

Julia beskriver en uppväxt, en bakgrund, föräldrar och ett liv som är något som jag alltid drömt om.
När jag var barn och läste böcker om hur andra hade det. När jag var barn och suktade efter främmande länder, men de bara existerade i mina drömmar.
Julia berättar om akademikerföräldrar och middagar med kulturelit med därpå följande samtal och diskussioner på en nivå som jag som barn bara kunde drömma om, uppvuxen i någon slags mix av En komikers uppväxt och Populärmusik från Vittula, med fanatiskt religiösa alternativt alkoholiserade släktingar utan bildning, utan historia, och utan förmåga att uppföra sig i sociala sammanhang utanför kyrkkaffet eller simpla midsommarfester bestående av mygg, ren sprit och Tuborgs öl, som dracks i smyg för att ingen skulle se.

Min första utlandsresa var med färjan till Finland. Jag minns inte hur gammal jag var, kanske nio eller tio, men jag minns att de två timmar vi skulle tillbringa i Vasa blev ett dygn för att mamma inte hade koll på tidsskillnaden så vi missade färjan hem.
Jag var så in i helvete avundsjuk på andra som fick resa till främmande länder, avundsjuk på missionärsbarnen, avundsjuk på invandrarna och den rikedom de hade i ägandet av flera kulturer.

Medan Julias mamma är professor på ett internationellt känt universitet var min mamma en nittonåring som tvingades gifta sig med fel man för att hon blev med barn och därefter var förortshemmafru som sydde kläderna till sina barn av ekonomiska skäl.
När Julia fått ekonomisk hjälp av sina föräldrar till att köpa en lägenhet har jag varit galet tacksam de gånger min mamma kommit med en matkasse då jag varit i knipa.
Då Julias pappa hört till någon slags journalistelit var min pappa en akademikerwannabe som anmärkte på och kritiserade mitt språk under hela min uppväxt för att senare dö i sin egen skit, med trasiga inälvor efter många års hårt alkoholmissbruk. Samtidigt som han på alla sätt försökte fostra mig enligt religiösa dogmer som var det enda rättesnöre han kände till.

Tänkte på det senast idag när jag läste en kommentar i Fattigbloggen där någon skrev att det var förnedrande att behöva be sina föräldrar om hjälp i vuxen ålder, och jag inte fattar vad som menas. Herregud, den som ändå hade föräldrar med möjlighet att hjälpa till ekonomiskt…

Medan Julia hör till den nya generationens mediaelit, de unga Stockholmsbrudarna med koll på läget och självförtroende som jag skulle ge vad som helst för att få, försöker jag fortfarande hitta en plats där jag inte behöver känna mig som det ufo jag varit under hela min uppväxt och uppenbarligen fortsätter att vara som vuxen.

Jag har bett socialen om pengar. Visserligen bara en gång, när jag var 17. Jag fick inga. Men ändå.
Jag har ingen utbildning.
Jag har tre barn med två olika pappor.
Jag är frånskild och hör till de ensamstående föräldrar som går på knäna och har ångest varje månad för att jag inte riktigt vet om lönen kommer att räcka till att betala räkningarna.

Jag har inga lojaliteter till någon utom till mig själv och till mina barn.

Jag dömer människor inte utifrån deras åsikter eller politiska eller religiösa tillhörigheter, inte utifrån hudfärg eller andra yttre aspekter.
Jag ser till vad de gör och om de kan stå för det, om de kan leva upp till sådant de säger och jag försöker att leva som jag lär.

Jag har för det allra mesta alldeles ensam fostrat tre barn samtidigt som jag försökt få ihop till deras mat.
Jag är idag fortfarande i hög utsträckning ensam, försöker få ekonomin att gå ihop och samtidigt ha ett liv, och ge mina barn ett liv. Och det är fan inte lätt. Det är inte lätt när man inte hör hemma någonstans. När man inte identifierar sig med den medelklass som de flesta tror att man tillhör, när man inte förstår deras språk, samtidigt som man inte har mycket gemensamt alls med andra i samma situation, andra ensamma förortsmammor utan utbildning som talar ett helt annat språk, som jag inte heller förstår.

Jag har det frikyrkliga oket, jag har oket från en ihjäpsupen pappa, jag har sedan jag knappt kunde stå blivit itutad att jag inte ska ta så mycket plats, inte tala så mycket, inte tro att jag är någon.
Min syster var söt och jag var ful, jag var som en säck potatis som inte kunde uppföra mig medan hon var som en ballerina med social talang.
Jag har dessutom någon slags bokstavsdiagnos och inser att många vuxna som har den hamnar i arbetslöshet eller långtidssjukskrivning för att de inte klarar av att kombinera allt, för att de inte klarar att få ihop livet.
Själv har jag inget val.

Jag har ingen bok, ingen tro, ingen politisk ideologi som är självklar, inget att hålla i, ingen att luta mig mot och ingen att vända mig till om det verkligen är åt helvete. Då stänger jag in mig och försöker att inte vara till mer besvär för andra än jag redan är.

Jag har aldrig varit med i något politiskt parti vad jag minns, även om jag under stor del av mina tonår sade mig tillhöra MUF, och senare påstod att jag var vänsterpartist i någon slags protest mot min far enligt vars tro allt till vänster om folkpartiet var djävulen själv eller kanske till och med antikrist.

När Julia postade sitt inlägg skrev jag på twitter att det är en ocean emellan oss.
Hon frågade tillbaks om det var för att hon är en bortskämd skitunge eller om jag haft fler år på mig att göra dumheter.
Jag har haft fler år på mig, absolut. Jag är inte bortskämd. Bortskämd är man om man tar saker för givna. Det gör inte jag. Jag väntar mig inte något annat än att allt ska gå åt helvete, förr eller senare. Jag vet inte om Julia är bortskämd. Jag vet inte om hon ser det som självklart att föräldrarna ska hjälpa till att köpa lägenhet, eller om hon förstår vilken rikedom hon besitter. Det är nämligen det som skiljer en bortskämd från en som inte är det. Det är inte vad man har eller vad man får, utan vilken förmåga man har att sätta värde på det.

Jag vet inte vilka dumheter Julia gör eller har gjort. Kanske färre än jag, kanske flera. Jag vet inte. Jag blev mamma väldigt ung vilket per automatik hindrat mig från att göra de värsta dumheterna. Det sitter inte i det heller, vem som gjort de största dumheterna.

Vad är klass?
Hur definierar man medelklass?
Är jag medelklass, bara för att jag plötsligt verkar tillhöra någon slags medieelit i Sverige? Eller beror det på ekonomi, bildning, annat?
Hör jag till socialgrupp tre, för att jag de fakto är en per definition på gränsen till fattig ensamstående trebarnsmamma som röker och inte har några gymnasiebetyg, än mindre högskoleexamen?
Eller har jag ingen klasstillhörighet alls, pendlat som jag gjort mellan bildade och obildade, fattiga och rika, religiösa och ateister, moderater och vänsterpartister?

Jag inbillar mig att jag är som alla andra. Att alla egentligen när de börjar skärskåda sig själva och sina liv känner sig lika utanför som jag gör. Men Julias berättelse kändes som en sån jävla stereotyp beskrivning av den medelklassuppväxt och tillvaro som jag brukade drömma om, så att jag blev tveksam. Det kanske finns ändå, det där jag saknade, ville ha, och inser att jag aldrig kommer att få.
Kanske är jag nåt slags unikum ändå. Mymlan liksom. Det finns bara en av mig. Och det är jag.

time to play

Etiketter

lek, sms, utmaning

Hos Lilla Gumman hittar jag en sms-utmaning som Johanna i sin tur hittat hos Sunkmamman.

Så här lyder den:
Bläddra igenom sms:en i inkorgen och räkna till tio, det sms du hamnar på ska du skriva in under frågan. Räkna om och skriv nästa sms under nästa fråga osv.

Här är mina sms:

1. Vad skulle du säga om din pojkvän var otrogen mot dig?
Ok, bra! :)

2. Vad säger du alltid till din bästa kompis?
Kan du köpa ägg?

3. Vad är de första du säger när en kompis blir påkörd av en buss?
Förlåt, jag blir cirka 10-15 min sen.

4. Vilket sms blev du mest berörd av?
Är du upptagen nu eller kan jag ringa dig?

5. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig?
Sitter på cafét bredvid Streetfood längst in i hörnet mot järnvägen! Om inte annat har du mitt nummer nu.

6. Vad skulle du skrika om du vann en miljon kronor?
Jag sover hos en kompis.

7. Vad skulle du säga till Gud om du träffade honom?
Fylla på bussen och mobilen.

8. Vad vill du höra mest av allt?
Jag tycker att du är fin som fan. Du är en viktig människa för mig. Jag känner att jag vill kramas. Umgås. Tycka om. Därför att. Puss.

9. Vad skulle du säga om du fick MVG i allt?
Hej, kan du ringa mig? Jag har en förfrågan om ett föredrag för xx.

10. Din mest romantiska replik?
?

11. Vad skulle du säga om du blev bestulen?
Är det viktigt?

Så, vad står det i dina sms?

Läs även andra bloggares åsikter om sms-utmaning

mysteriet med den gula vespan

Etiketter

realtid.se, skämt, vespa

Jag är rädd för att detta inte är ett skämt.

Läs även andra bloggares åsikter om Mordförsök i Gamla stan, Gul Vespa

hör bloggare hemma i publicistklubben?

Etiketter

kjellberg, pk, Publicisitklubben, publicister, sjf

På förekommen anledning började jag fundera.
Hur är det egentligen? Jag vet vilka regler som gäller för att gå med i Journalistförbundet, men inte vad som verkligen gäller för medlemsskap i Publicistklubben.
Det står bara att man ska ägna sig åt publicistisk verksamhet, och en bloggare som exempelvis Fredric Kjellberg ägnar sig väl åt just precis det, alltså publicistisk verksamhet?
Någon som har bättre koll som kan svara, hur ser PK på medlemsansökningar från bloggare?

när livet förändras lite obemärkt sådär

Satt för ett tag sedan och läste en del poster i min gamla blogg.
Hade inte varit in där på evigheter.

Det var så annorlunda då.
Jag var en annan.
Livet såg helt annorlunda ut.
Och jag skrev om andra saker.
På ett annat sätt.

Jag kan verkligen sakna den där tiden när jag var en anonym bloggerska utan krav eller press från en omvärld.
När jag inte synades i sömmarna som nu, när jag inte lästes av eventuella uppdragsgivare eller ens av mina närmaste.
När mymlan var mitt hemliga alter ego, varken mer eller mindre.
När bloggen var en fristad, en halvhemlig plats för mina egna tankar, stora och små.
När jag kunde formulera sådant som jag inte vågar nu.

Jag censurerar mig själv så mycket mer än jag var medveten om.
Och det är inte till någon fördel. Inte för mitt språk, inte för innehållet i det jag skriver.

Inte så att det var bättre förr.
Men jag hade mer humor.
Ett bredare register.
Fler känslor.

Jag kände efter mer. Då.
Och var inte tillräckligt bränd för att ha slutat hoppas.

Jag hade framtidstro. Då.
Tro på sådant jag inte längre ens har minsta hopp om.

Jag formulerade mig mer spontant och ibland mer vårdslöst då.
Jag var mer mig själv.
Och jag saknar det.

träffa mig i göteborg (eller föralldel i sundsvall)

Etiketter

bloggar, Göteborg, jobb, journalistik, kris, medier, Nefertiti, pk, sundsvall

På måndag ska jag vara med när Publicistklubben Västra har debattkväll i Göteborg.
Jag ska dock inte delta i själva debatten utan kommer ensam att utsättas för ett gäng frågor om huruvida bloggar är journalistik. Typ nåt sånt.
Måndag den 27 april alltså, från klockan 17.00 på jazzklubben Nefertiti i Göteborg.
I panelen senare finns Tomas Brunegård, Martin Jönsson, Margareta Kylberg, och Stefan Melesko.

Redan påSedan på onsdag nästa vecka håller publicistklubben Södra Norrland årsmöte och då ska jag vara med i en panel och diskutera hur medierna ska överleva krisen.
Detta evenemang går av stapeln på Pipeline i Sundsvall klockan 19.00.

inatt på väg mot tisdag stör jag mig på;

Mitt bredband som inte vill funka som det ska. Ändå har jag för tillfället två olika leverantörer.
Jag stör mig så in i helvete på att inte kunna svara på mejl för att jag tappar kontakt med internetet, att inte kunna blogga, jobba eller läsa nyheterna.
Att inte själv förstå vad som är fel, att ComHems kundstjänst suger fucking jävla kuk.

Jag stör mig också på folk som skrattar åt mig.
Och jag är så in i helvete trött på att alltid måsta förklara enkla saker för människor som jag trodde kände mig.

idag söndag stör jag mig på;

Etiketter

bloggetikett, kommentarer, spotify, tiggeri

De tack och lov ganska få men ändå tillräckligt många kommentarer som inte berikar mitt liv.
Nämligen alla de som envisas med att tigga Spotifyinvites i anslutning till de här båda inläggen, fastän jag både i originalposterna och i kommentarerna flera gånger påpekat att de är slut.

Störigt inte minst för att det tyder på att folk kommenterar utan att ha läst postningen.
Är inte det litegrann oförskämt och respektlöst? Särskilt som de väntar sig att få nåt i utbyte…

Läs även andra bloggares åsikter om Spotify