Vem tror jag att jag är, och hur uppfattas jag av andra?
Den här helgen har jag fått höra att jag äger. Jag har också fått höra att jag är spännande och konstig. Samt att jag är ett jävla as. Och att jag är förtroendeingivande. Tester på facebook har gjort gällande att jag är en egocentrisk bitterfitta och att jag borde visa mer hänsyn, en annan person sa precis åt mig att inte göra så mycket för andra utan tänka mer på mig själv. Jag har fått höra att jag är cool, intelligent och klok. Bara ikväll. Och så har jag fått höra att jag inte fattar nånting. Någon säger att jag är naiv, ytlig och misslyckad, medan någon annan påstår att jag är avundsvärd. Riktigt varför framgick dock inte. Någon har sagt att jag är en verkligt bra person.
Men vem är jag egentligen?
Och hur viktigt är det vad andra säger, och framförallt vad andra tror?
Hur påverkar min egen bild av mig andras sätt att se på mig?
Antagligen ganska mycket, för genom att välja att visa upp särskilda sidor av sig själv får man ju andra att tänka bra eller mindre bra om en.
Och hur mycket är det man gör, medvetet eller undermedvetet, utan annat syfte än att försöka påverka andras bild av en?
Mitt problem är att jag inte kan välja. Att jag är så dålig på att spela, i längden. Att jag är så dålig på att ljuga, också för mig själv.
Kan ingen visa mig, lära mig hur man gör, för att lura sig själv sådär så man tror att man är bättre än man är, så man kan spela glad fast man är ledsen, så att man ger intryck av att vara både coolare och mer sårbar än folk faktiskt tror?
Jag vet vem jag vill vara, men också att jag aldrig kommer att bli henne igen. Att jag måste hitta en ny identitet. Något nytt att hålla i, eftersom jag har förlorat allt det jag trodde på. Jag trodde på mig själv. Men eftersom henne jag trodde på inte finns kvar vet jag inte längre vad jag ska tro på.
Hur gör man, när man tappat fotfästet? När allt går ut på att försöka stå rak eftersom jorden skakar under en och det inte finns fast mark någonstans?
Men hur gör man när man vet hur man vill vara men inte får ihop de olika delarna i samma liv?
Beroende på vem man frågar kommer man alltid att få olika svar på vem man är, och man har alltid flera roller. Ett tag när jag var yngre hade jag sjuka mängder bilder på vänner på väggarna, och när nån frågade varför sa jag att det var ett självporträtt.
Och när man inte behöver andras åsikt om vem man är, då vet man att man har läget under kontroll. Knepet för att nå dit är att inte hålla kvar vid sånt som varit. Saker förändras hela tiden, det är det enda man kan vara säker på.
Nattligt svammel.
@Mia: Jag vet inte. Prioriterar? Jag vet ju vem/vad jag VILL vara men vet också att det inte finns någon återvändo dit. Man formas ju av omständigheterna…
@Mymlan:
Det känns som en fullkomligt lysande idé att efter att ha varit igång fyrtio-plus timmar i sträck. Brodera ut om det här. Spy klichéer, plattityder och randomness lite. Vad är det VÄRSTA som skulle kunna hända?
Here goes:
Är det verkligen så illa att inte vara bra på att förställa sig? Att vara instinktivt ärlig, eller iaf äkta? Är det å andra sidan nödvändigtvis dåligt att vara bra på det?
När vet jag vem jag är, och har jag inte stagnerat i min utveckling om jag känner mig ‘färdig’?
Folk som recenserar andra brukar ha motiv att göra det, som finns i dem själva, och ju ivrigare de ägnar sig åt det, desto mer tycker jag mig se att det egentligen handlar om att definiera sig själv genom att spegla sig i andras verkliga eller inbillade egenskaper, ibland med rent kissnödig iver. Att bekräfta sin roll genom att definiera andras. Undrar om det överhuvudtaget går att mötas förutsättningslöst.
Självförverkligande – att typecasta sin omgivning?
Säger något om bloggare i synnerhet, kanske? Eller om vårt val av vänner. Om hur våra fiender väljer oss. Om värdet i att försöka vara öppen, och låta saker falla på plats i sin egen takt.
Problemet med att vilja vara någon, tror jag, är att en personlighet består av lager på lager av ärrvävnad. Det låter bittert, men jag menar det inte riktigt så svart som det kan låta. En kris här, en seger där. Några smällar, en smekning och kanske en triumf, och ett nytt lager ärrvävnad draperas över de gamla. Svår utveckling att styra.
Känns det igen?
Jag tror att det är i fritt fall som prioriteringar blir som klarast, men att man måste släppa kontrollen och riskera något för att nå det tillståndet. Istället kompromissar de flesta av oss. Vi lever i ett relativt tryggt samhälle, dessutom, där vi sällan drivs till extremer, och kan ta oss tid att fundera över självförverkligande. Att konfrontera oss själva i lagoma doser. I ett fritt fall har man inte tid att kolla spegeln och se om frisyren är ok.
Inte för att frissan är mitt största problem. Faktiskt ett av få dramafria områden i mitt liv, om man ska beröra det.
Flum, flum, flum…
Jag har fått veta att jag är en flummare ikväll, och en klippa, och en märklig, märklig människa. Att jag är saknad, välkommen, naiv, cynsik, och att jag borde ägna min tid åt andra saker, än det jag för tillfället gett mig fan på. För inte länge sedan blev jag anklagad (för första gången) för att ha ett rent hjärta. Innan jag fattade att hon var ironisk blev jag orolig en sekund.
Jag har ingen aning om vem du är… Allt handlar om dig, du försöker förstå, och ibland får du betala dyrt för din öppenhet. Allt detta från din blogg. Det faktum att du verkar ha en stark drift att dela med dig av vad du tänker och tycker – ofta på ett så personligt plan att det säkert provocerar vissa – och att du manar fram så många, starka reaktioner, säger väl något också? Att du är viktig för många? Att du är en naturlig referenspunkt på något sätt, eller har gjort dig till en?
Flum, flum, flum…
Men visst äger du ;)
@Nattsuddare:
Självporträtt? Varför tänker jag Facebook nu?
@Beelzebjörn Det var ju några år (10?) innan Facebook kom. Jag var först!! Men du har helt rätt i parallellen.
Jag tror man påverkas och därmed definieras av sina vänner. Kanske mer påtagligt förut och mer subtilt nu när man är lite äldre
Här kommer en snusförnumstigt erfarenhet sånt man ofast inte vill höra, men jag tar chansen och delar med mig. Kanske att jag var i din ålder ungefär. Jag sprang som du, ingen rast ingen ro, barnen var små, jag var duktig flicka och klarade all trodde/tyckte jag. En natt vaknade jag av att någon/förmodligen jag själv sa till mig:
“Du är inte bättre än andra kom i håg det, men du är verkligen inte sämre heller.”
Jag fick en insikt helt enkelt. Det blev bättre. Inte helt bra, berg och dalar ligger nog i personligehten, men det blev bättre.
Inte bäst men inte heller sämst.
Det finns dock en sak man själv alltid är bäst på: Att vara sig själv. Oavsett hur kass man kan tycka att man är på det så finns det garanterat ingen annan som är bättre.
Tillägg till mina tidigare inlägg: Jag definierade inte mig själv genom mina vänner så mycket som genom de erfarenheter jag hade tillsammans med mina vänner. Det var ett tag sen jag tänkte så, så jag hade glömt bort det.
Nä… nä… naij. Det här får jag inte rätsida på.
“Kan ingen visa mig, lära mig hur man gör, för att lura sig själv sådär så man tror att man är bättre än man är, så man kan spela glad fast man är ledsen, så att man ger intryck av att vara både coolare och mer sårbar än folk faktiskt tror?”
Om du har behov av att förställa dig – vem blir du då?
Blir inte ditt sanna jag i så fall ännu mer förvirrat?
Att lära sig (svårt som fan) att älska sig själv, som sig själv i sin autencitet – det är livets BINGO. Som jag ser det.
Du är du, alltid.
Det enda som kommer att förändras är hur du agerar du.
Det inre är stadigt, det är min syn på det.
Det finns ingen annan som kan berätta för dig vem du är.
Jag tänker att om man har svårt för att veta vem man är så kan man behöva hjälp att försöka ta reda på det, inte av vänner och omgivning utan av en terapeut. Någon som själv inte har ett eget behov av att man ska vara någon särskild alls, vilket folk som antingen tycker om eller retar sig på en gärna har. Och jag håller med Sandra – ingen kan berätta för dig vem du är, men en terapeut kan hjälpa dig snurra upp trasslet på insidan så att du själv kan se vem du är och landa i det. Så upplever jag det i alla fall, och jag är väldigt glad för min egen terapeut.
Jag har blivit så mycket mindre sträng med mig själv av att gå i terapi. Det är en lättnad.
Jag tror att genom livets hårda läxor tappar vi alla en del av oss själva…men vi vinner lite också. Vi blir starkare och klokare…men jag tror inte att vi tappar oss själva helt, utan vi finns kvar, dock lite förändrade och bittrare…
Jag tror att det ordnar sig jag…och att hon som du tappat kommer du hitta igen…
Ojdå. Frågan i rubriken var retorisk. Inte något jag trodde att nån skulle ha ett svar på…
Liksom frågeställningarna i texten.
Sen handlade den inte om att jag går omkring och bryr mig om vad andra tycker om mig, inte för att jag inte bryr mig, utan för att jag aldrig har låtit det påverka mitt agerande i någon större utsträckning.
Den här texten handlade om något helt annat, som ni inte nödvändigtvis måste förstå…
Men tack ändå, alla, för snälla och kloka ord.
Pingback: utvecklar resonemanget - om att lyssna på kritik « the real mymlan
Det här vill jag reflektera mycket om, går själv och grubblar i liknande banor – fast jag har inte oket, som du, av en massa människor högt och lågt som anser sig ha rätt att tycka saker om dig.
Det här: “Kan ingen visa mig, lära mig hur man gör, för att lura sig själv sådär så man tror att man är bättre än man är” vill jag dock snabbkommentera här och nu. Är du helt säker på att det inte är det du gör? Lurar dig själv att du är “sämre” än du är? Det tror jag. Välj vilka du vill lyssna på, och ta dem på allvar. Lyssna på dem som ser dig som bra, sträva inte hela tiden efter att rätta dig efter dem som dömer. Det är inte de som bestämmer. De vill bara få det att låta så.
@jenny: Nja, jag är ganska på det klara med vad jag kan och inte, vad som är mina bra sidor och dåliga. Och det irriterar mig att det känns om så få människor ser och uppskattar de delar med mig själv som jag gillar och är stolt över, medan de förstorar sådant som inte är viktigt eller intressant egentligen…
Whatever. Hade en dålig dag igår och hemföll åt grubblerier. Ska försöka skärpa mig.
Jag tycker det här inlägget var riktigt bra! Så är det ju, att man lägger ut lite tankar man har i sitt inre och vips så får man tillbaka det genom att det färgats av betraktarens öga. Det är det jag gillar med din blogg. Det ger utrymme för betraktaren att väva in sitt i det hela. Jag tycker du har roliga frågeställningar och det här inlägget var helt lysande. Jag tror inte att man kan enbart stå helt själv. Jag tror att människor blir till i möten med andra och att det
leder till att “Jaget” eller det som definierar ens “Jag” påverkas av andra. Jag tror själv att det är svårt att hundraprocentigt bara vara någon man själv har valt. För visst blir vi även produkter av de speglingar vi får tillbaka genom att betrakta andra? Det jag tycker är så enormt kul är att du är rätt öppen. Jag kanske missuppfattar, men jag upplever en människa som är nyfiken genom din blogg. En som vågar vara just så där stark och sårbar samtidigt. En som vågar sticka ut hakan och inte väjer sig för en rak höger. Du vågar provocera, men jag upplever inte att det är ett självändamål från din sida, utan en biprodukt av din öppenhet. Tack säger jag till dig som bjöd in dina läsare i dina grubblerier. Det fick mig att tänka lite på vem jag är och vad jag påverkas av och vad som definierar mig.
@Erica – tack! Särskilt för det där om att jag kan provocera fast inte med avsikt utan mer som en biprodukt av min öppenhet. För precis så är det…
Jag tänker att en person är som i “moduler”. Jag är tex mamma, yrkeskvinna och partner. Ibland är det svårt att få ihop alla dessa delar, och det är svårt att få dem att synka sida vid sida. Samtidigt så _måste_ jag få alla de delarna att funka om jag ska känna mig hel, och i tider av skiften så är det turbulent.
Tror människor uppskattar en när man svara mot deras personliga behov, eller när man är i ett sammanhang då man kan erbjuda “önskvärd syssla”.
@Mia: Det är väl just det. Jag har tappat så många av de där delarna.
Jag är just nu bara mamma och så nån slags yrkesidentitet, känns det som.
Alla andra moduler har gått i tusen bitar och kan inte återskapas. Som “kvinnan”, den “eventuella partnern” eller helt enkelt bara det i mig som gör mig till människa.
Mmm.. tror jag vet vad du menar. Läste någon stans om att en människa kan ha likt ett antal bollar i luften samtidigt, som när man jonglerar, men får man en boll för mycket som man inte kan hantera så tappar man alla. Jag gjorde. Just nu ligger mina bollar på golvet och jag försöker plocka upp de jag vill ha. Men jag har glömt hur man jonglerar. Jag har svårt att finna tålamodet att lära mig hålla i enbart “mamma” och “yrke” medan “kvinna” får vänta tills jag klarar de andra. Träffar jag någon så vill jag inte göra det när jag är trasig, men samtidigt så pockar behovet av en partner på när jag behöver styrkan till att vara mamma och yrkesfigur.
@Mia: För mig handlar det inte om tålamod. Det handlar om att jag tappat hela min kvinnlighet, min förmåga att älska och lita på och att jag har bestämt mig för att aldrig nånsin mer vara så in i helvete korkad att jag tror att jag ska hitta nån som faktiskt går att lita på.
Men det är en sorg.
Jag vet inte exakt vem du är ;)
Men i morse så tänkte jag att jag läst nånstans att du skulle vara med på en grej på Kulturhuset en torsdag då jag ska vara iväg hela dan men om jag har tur, ork och får ihop det så ska jag försöka komma dit en sväng
för att lyssna på några, för att säga hej
och för att ses,
för det var så längesen nu!
För att jag tycker väldigt mycket om att träffas (träffa dig) irl.
@lalanda: Det skulle vara jättekul om du kunde komma!
Ge fan i att skärpa dig…! ;) Nej, allvarligt. Det du skrev i ditt svar till mig tycker jag är viktigt – att man SJÄLV avgör vad som är viktigt hos en själv, och inte låter andra definiera det åt en. Det var egentligen ungefär så jag menade med min kommentar, men du skrev det bättre själv!
Det är inte alltid man kan styra över hur folk uppfattar en, men tricket är just att ändå förbli den man är, och inte göra avkall på det för att vinna popularitetspoäng, eller försöka tillgodose ALLA. Inte för att jag tror att du gör det, men något i det du skrev fick mig att tro att du kanske önskade att du kunde. JAG har gjort det – och jag lovar att det inte är att rekommendera. Det är ett smärre helsicke att reda ut härvan efteråt… :)
Pingback: Om definitionsrätt « Himmel & Ord
Tänker inte kasta mig över dig med en massa råd igen.
Vill bara säga att vi dömer oss själva bra mycket hårdare än vad någon annan någonsin skulle komma på tanken att göra.
Vilket ju inte är befrämjande för någon som helst självinsikt eller någons förmåga att plocka upp tappade bollar, alls.
När man som du finns ute bland människor hela tiden och din uppgift är att tycka saker så är det klart att man också utsätts för personer som inte håller med. Vissa personer har svårt att skilja sak och person och då gäller det att man själv inser det.
Det är också viktigt att man inte gör sig beroende av vad andra tycker. Du är du. Du kan vara både på ett sätt – OCH ett annat. Både och. Du behöver inte välja en identitet.
Tycker om dig!
Sist jag läste här hade jag en massa ord för det hela. Det har jag inte längre.. Dina ord blir bara mer och mer relevanta ju mer tiden går.
Pingback: Nätetiketterna – etiketterna på nätet och hur är jag där – något om källförälskelse | Anne-Marie Körling
Flera sådana här inlägg! :)