jag försöker fortfarande förstå – gör du?

Hanna Fridén har skrivit en mycket läsvärd text, som satte igång en del tankar i huvudet på mig, inte nödvändigtvis relaterade till det hon skriver. Eller snarare – mina tankar vandrar iväg. Och nu tänker jag tänka högt.

Jag har inte asperger även om vissa drag konstaterats.
Men jag både känner igen mig och inte i Hannas text.

Grejen är den att jag inte tycker att diagnoser ska behövas. Det handlar egentligen bara om att vi är olika, vi människor.
Vi är alla individer, med olika egenheter och förmågor.
I många år fick jag ofta höra att jag är trög och lat och slarvig. I själva verket är det så att jag inte är något av det. Det har jag vetat hela tiden. Jag är snarare motsatsen till slarvig. Jag är definitivt inte lat, men jag har svårigheter att uppbåda energi och engagemang för saker som i mina ögon känns meningslösa och tråkiga.
En typisk egenskap hos dem som har ADHD.

Jag har genom åren, långt innan jag kände till min diagnos, lärt mig förstå hur jag fungerar. Vilka förutsättningar som krävs för att jag ska kunna hålla ordning, få saker gjorda, och så vidare.
Men det har, precis som Hanna beskriver, inte accepterats av omgivningen.
När jag började fundera på om det berodde på något, som exempelvis en neuropsykiatrisk diagnos, fick jag inte så himla mycket förståelse heller, snarare motsatsen. Många i min omgivning tycktes tro att jag använde bokstavskombinationerna för att skylla ifrån mig eller komma undan, när jag i själva verket bara använde dem för att få saker att funka. För att försöka förstå.

Nu har jag en diagnos, men jag vete fan om det blivit särskilt mycket enklare.
Visst, några av mina nära vänner respekterar, och även om de inte förstår fullt ut, även om jag gång på gång måste försöka att pedagogiskt förklara saker som de har svårt att förstå, så försöker de.
Men andra. Andra vill inte ens förstå.
Andra använder det snarare emot mig och bestämmer sig för att jag behöver särbehandling inom områden där jag absolut inte behöver särbehandling.

Jag skrev redan här att jag inte gärna talar om eller nämner min diagnos. Därför att det fortfarande finns alldeles för många fördomar kring bokstavsdiagnoser och istället för förståelse från dem som får veta möts jag av skepsis och inte sällan känslan av att de tror att jag är inbillningssjuk och att det egentligen inte finns.

Tillbaks till Hanna och det hon skriver i sin rubrik.
Och det där om att det måste vara så fint för oss som har diagnoserna att få svar, så att vi plötsligt förstår. Men vi förstår ju redan, vi känner oss själva och vet hur vi fungerar.
En ännu större missuppfattning som jag sett till och med hos dem som jobbar med barn med dessa diagnoser, är att man kan ”lära sig” att förstå omgivningen och anpassa sig.
Det funkar inte så.

Visst, jag kan teoretiskt förstå vad som skiljer mig från de flesta andra.
Jag kan i teorin också förstå hur jag förväntas uppföra mig och agera i olika situationer och jag kan absolut träna på det och kompensera mina brister med någon slags intelligens och analysförmåga.
Jag är inte dum och jag kan förstå hur andra fungerar. Men varför är det så himla svårt för andra att förstå hur jag fungerar?

Vad sägs om att omgivningen, så som Hanna antyder, försöker förstå och anpassa sig?
Varför ska vi som redan har hyperaktiva hjärnor som fullkomligt suger energi ifrån oss, dessutom lägga extra energi på att hela tiden försöka göra rätt, tänka rätt och anpassa oss, när det rimligen borde vara enklare för omgivningen att helt enkelt gilla läget och inse att man inte ”blir frisk” från en neuropsykiatrisk störning?
Man har den med sig och det blir liksom inte bättre.

Att jag vet vad felet är gör det inte enklare för mig.

Jag är den jag är. Jag har taskig simultanförmåga. Jag behöver väldigt lång ställtid.
Jag måste ha ordning och reda omkring mig för att kunna tänka klart.
Jag vet att om min omgivning är strukturerad funkar jag väldigt mycket bättre än om den inte är det. Jag kan inte sätta igång ett projekt utan att veta att jag hinner/klarar/kommer att kunna avsluta det. Jag klarar inte att bli avbruten under arbetets gång.
Det här är saker jag vet om mig själv sedan länge, långt innan jag fick min diagnos. Och ändå känns det så ofta som om jag måste ursäkta mig, försöka låtsas, bita ihop och faktiskt ändra på mig fast det inte går.

Allra värst är det när människor skrattar åt mig, eller avfärdar mig med att ”det där är ju skitenkelt” om saker som tydligen är enkla för de flesta men jättesvåra för mig.
Eller när de tror att jag kommer att lära mig att få bildseende till exempel, fast jag inte har något.
Jag kan inte kan göra bilder i huvudet. Någon kan beskriva den där nyinköpta soffan hundra gånger för mig, så länge jag inte får se den spelar det ingen roll för jag får ingen bild av den i mitt huvud.
Ändå envisas en del och tror att om de pratar ännu mer så kommer jag att fatta.
Samma med vägbeskrivningar. Jag kommer inte ihåg några landmarks. Jag kan inte göra en bild i huvudet att gå efter när någon försöker beskriva en plats för mig. Ge mig en gatuadress och en karta så hittar jag.
Men det spelar ingen roll hur många gånger jag än förklarar detta för vissa, de förstår inte. Att jag inte kan. Och jag är så trött på att förklara att jag inte kan och därmed dumförklaras att jag har slutat, och spelar med, och går vilse.
Om och om igen.

Det finns allvarligare saker, som mitt sätt att logiskt beskriva känslor och förvänta mig att andra ska göra detsamma. För att jag behöver logik, jag behöver fakta för att kunna sortera och det gäller också mitt känsloliv. Det är det som folk har allra svårast att förstå och acceptera, och även om jag är extremt tydlig med hur jag fungerar är det vanligare att folk utnyttjar den svagheten hos mig än att de faktiskt respekterar den.

Jag tar folk på orden, för att jag själv menar orden jag säger.
Jag klarar inte av att gissa, försöka tolka, läsa ansiktsuttryck. Det sagda är för mig det intressanta, för även om jag kan läsa av människor kan jag aldrig lita på min egen tolkning, och därför är ord trots allt det säkraste sättet, den enklaste vägen till förståelse.
Detta respekteras inte heller. Detta utnyttjas av människor som säger en sak och gör en annan, för att sedan få det till att det är jag som är dum som inget förstod. Men varför inte säga som det är på en gång då? Varför inte vara rak och tydlig på ett sätt som jag förstår, från början?

Jag har lärt mig att ta folk i hand och hälsa när jag möter dem, även om jag kan finna ett visst obehag i det.
Jag har lärt mig att de som inte känner mig ofta ser mig som introvert/sur/dryg/avvisande och jag kan leva med det, eftersom mina vänner vet att det inte är sant.
Jag har också lärt mig att vara misstänksam mot främlingar och inte tro att de menar allt de säger.
Men jag vete fan om jag nånsin kommer att lära mig eller kanske jag ska säga acceptera att människor som känner mig och vet precis hur jag är och varför använder det emot mig istället för att ge mig den tydlighet jag behöver.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

About these ads

40 reaktioner på “jag försöker fortfarande förstå – gör du?

  1. Tack, nu sparade du in besöksavgiften hos Landstinget för mig. Efter detta inlägg tror jag att min diagnos är uppenbar. Och riktigt övertygad blev jag i slutet:

    ”Jag har lärt mig att ta folk i hand och hälsa när jag möter dem, även om jag kan finna ett visst obehag i det.”

    Personligen skulle jag vilja att vi importerar den thailändska ”wai”-hälsningen. Både hygienskiskt och mindre påstridigt.

  2. Jag har full respekt för aspiesynpunkterna om diagnos, men diagnossättandet handlar inte bara att förstå sig själv eller att förmå omgivningen att förstå och acceptera utan även att en diagnos ger rätt till viss typ av stöd från samhället vilket kan vara väldigt viktigt i en del fall, i alla fall när det handlar om ”svårare” npf än asperger. Därför kan det t o m vara viktigt att aspergare inte dissar diagnoserandet i för stor utsträckning.

  3. @Mats: Rätt till stöd i teorin är en helt annan sak än att få det i praktiken.
    För övrigt är min diagnos inte asperger.

  4. ”logiskt beskriva känslor och förvänta mig att andra ska göra detsamma”

    Jag har förlorat en vän på grund av detta. Jag har blivit duktig på att förstå känslor logiskt. Så när jag hade fått hjälp av en kompis, han lärde mig att njuta av känslan i musik och film, stimuleras av mer än bara häftiga mönster och liknande, så försökte jag göra samma sak för honom. Det jag lärde mig av det är att om en person inte är beredd att se sina egna svagheter i vitögat så är det en dålig idé att visa dem för honom. Och det blir bara värre när man faktiskt kan redogöra och förklara det på ett bra sätt…

    ”Detta utnyttjas av människor som säger en sak och gör en annan, för att sedan få det till att det är jag som är dum som inget förstod.”

    Råkade ut för en individ som försökte köra en sådan där på mig. Han var väldigt manipulativ, och duktig på det. När jag vägrade låta mig bli nedtryckt och vände hans härskartekniker emot honom medelst logiska resonemang började han istället bearbeta mina vänner när jag inte var närvarande. Jag lyckades motverka det med, men det var svårt som fan. Jag försökte dock aldrig vända folk mot honom, lik förbannat så började han bli mer och mer ensam och gav mig alltid bittra blickar när jag mötte honom… I slutet på terminen så började han dock bearbeta den innan beskrivna kompisen. Jag är ganska säker på att det var han som slog i sista spiken i kistan på den vänskapen.

    Poängen är att man kan lära sig hantera folk som på olika sätt inte förstår och därmed har en tendens att trycka ner en, även om det inte är medvetet. Och nyckeln för mig har varit att lära mig om Berit Ås härskartekniker och insikten att de allra flesta använder dem som en självförsvarsmekanism, för att upprätthålla sina världsbilder.

  5. @David: Hmm. Jag är lite osäker på vad det är du egentligen vill ha sagt med första delen.

    Sen vad gäller att lära sig – det är ju det jag gjort. Att vara misstänksam. Att aldrig slappna av. Att alltid utgå ifrån att människor menar något annat än det de säger.

    Mest frustrerande är kanske när andra utgår ifrån att JAG menar nåt annat än det jag säger, läser in saker mellan raderna och läser mina uttryck som inte alltid är överensstämmande med det jag menar eller känner.

  6. Vad jag försöker illustrera med första delen är att man kan lära sig läsa människor väldigt exakt. (Med en liten varning att det kan var dumt att dela med sig av dessa insikter, jag lärde mig det på det hårda sättet, så som jag beskriver.)

    Men, jag tror att det man måste förstå och acceptera är att det handlar om svagheter. Gemene man hanterar inte världen utan ett visst mått av skygglappar. Det tror jag inte vi med diagnoser gör heller. Problemet är att vi har skygglappar för helt olika saker. Skygglapparna ifråga är det sociala spelet som NT-folk i regel sysslar med. Jag ser det som en svaghet hos dessa som jag måste acceptera om jag ska kunna förvänta mig att de ska ha förståelse för mina svagheter. (Det finns gränser för hur mycket jag accepterar naturligtvis.)

    Jag har idag lätt för att hitta nya otvugna bekantskaper som fungerar bra. Det gör jag genom att favorisera individer som visar prov på stor självinsikt och självdistans, det vill säga individer som inte har dessa svagheter och skygglappar jag beskriver i lika hög grad.

  7. Det där var klockrent, jag känner precis igen mig i det du skriver, dels hos mig själv och dels hos sonen (som har adhd, det har nog jag också, men inte diagnostiserad). Du är en fena på att sätta ord på saker så det blir begripligt ! Detta var kanon!

  8. Det där är så himla dubbelt. Jag tycker själv att det är jättesvårt att veta när det är en fördel att outa sina svårigheter och när det är en nackdel. Själv kör jag ganska hårt med öppenheten nuförtiden, eftersom det känns enklast så.

    Att veta vad som är problemet gör inte från eller till för mig, men det är ett hjälpmedel för att försöka förklara för de där diversitetshandikappade normona som propsar på att man måste vara som dem eller så är man jäääääättekoooonstig. På gott och ont. Ibland går det bra, ibland slår det fel.

  9. Pingback: Dagens ord: Dysdiversi « trollhare

  10. Jag visste inte att du har ADHD. Jag förstår att det måste ha varit en del del jobbigt att gå igenom, särskilt innan du fick diagnosen.
    Diagnossystemet kan verkligen ifrågasättas men det är trots allt det bästa vi har för att som du nu gör beskriva något komplext med ett samlingsnamn så att vi som läser åtminstone lite bättre förstår vad vi pratar om.

    Jag har själv arbetat med neuropsykiatriska utredningar och ämnet intresserar mig särskilt.

    Några tankar jag får när jag läser detta inlägg och det du hänvisar till är att ADD (ADHD utan hyperaktiviteten) kännetecknar just ”trögheten” du talar om och detta med att inte kunna ta i hand utan obehag är mer Aspergerdrag än ADHD. Men det är ju fortfarande bara diagnosbegrepp.

    Du är ju du. Vår Mymlan – eller vår Sofia – vilket du vill. Oavsett vad vi sätter för namn på de svårigheter du har.

    En sak som jag har lärt mig gäller personer med ADHD är att de tänker på en annan ledd. Eftersom vissa saker som tillsynes kan vara enkla, inte är genomförbara kan man missförstås att man är ”korkad”. Men i själva verket kan man vara mer intelligent än många och dessutom gör tänkandet på den andra ledden att man tänker ”utanför boxen” och är mer kreativ och nytänkande än många.

    Tack för att du är så ärlig och öppen med att vara du.

  11. Har förstått efter alla dina textrader att du uppenbart tar det för givet att folk med dessa psykologiska problem som du benämner redan vet hur dera tillstånd fungerar.Det gör tyvärr inte alla där många av dessa som söker hjälp är hjärtligt glada för att få sitt tillstånd diagnostiserat och vid detta får en större bild av hur deras tillstånd i livet ibland kan förvärras eller förenklas.Samtidigt måste jag efter många år i vårdyrket säga att empati där kunskapen ibland brister är guld värt i bemötandet av den drabbade så länge man inte gör en överdrift av det hela där den individen som varken vill ha hjälp eller bekräftelse på sin situation i dessa fall utan mer skärmar av sig från övriga samhället i dessa fall välmenade normer helt klart har ett STORT problem som inte försvinner genom att ta det som en självklarhet med orden , sådan är jag bara so what så länge det handlar om en sjukdom !?.Själv varit drabbad av svårare psykoser en gång i livet där all hjälp och välmening var välkommen i livet bara jag fick reda på varför mina hjärnspöken ställde till det för mig där andra ibland redan kommit på suveräna lösningar för att hantera sin vardag med liknande problem.Om jag liksom andra som söker hjälp undrade varför mitt avikande beteende skilde sig radikalt i självklara situationer från andras vore jag hjärtligt glad för att få en diagnos över mitt eget beteende om jag ansåg att jag led av detta som jag liksom många andra självklart skulle undra över.

    Ha det gott.

  12. @Ludmilla: Hyperaktiviteten sitter i huvudet… Sen kan jag ibland tro att jag har Damp eftersom jag har jävligt taskig motorik också, men det känns inte intressant att veta exakt. Aspergerdrag har jag men inte så många att de fyller en diagnos.

    @Sköterskan: Du har visst inte läst den text av Hanna Fridén som jag hänvisar till i min postning.

  13. Men om nu är begränsade inom ett visst område…är det inte bra att veta varför?
    Är man född blind, vill man säkert veta varför, även om diagnosen inte ändrar något.
    Jag står fortfarande i väntelistan hos psykologen, men att växa och vara vuxen med ständiga sociala och emotionella problem är inte lätt. Jag har i många omgångar undrat om jag verkligen är klok och om jag i huvudtaget kan funka som alla andra. Jag kanske inte alls har ADHD, kanske inte alls har en diagnos alls och bara är en skadad själ. Oavsett vill jag ändå veta och sluta ifrågasätta mig själv. jag trivs att vara vem och vad jag är, men jag trivs inte med alla svårigheter de bär med sig. Ångesten, de mörka tankarna och en massa nadra saker jag inte riktigt behärskar.

  14. @luckypunk: Visst, det kan absolut vara bra att veta varför. Men jag känner inte igen mig i det Hanna skriver att omgivningen plötsligt respekterar henne när de får veta att det handlar om asperger. Jag tycker oftare man möts av en attityd av att det är ”jag som ska lära mig” eller ”göra om mig”, än förståelse.
    Och som sagt – folk blandar ihop. Tror att jag för att jag har svårt med en sak har svårt med något annat som jag inte alls har problem med.

  15. Om inte annat så kan en diagnos hjälpa självkänslan, att må bättre. Att veta att man faktiskt varken är korkad, lat eller att man inte ”skärper sig” med flit utan
    att saker och ting bottnar i ett tillstånd man inte riktigt råder över,
    det borde vara
    rätt skönt? För en själv i alla fall.
    Bara en tanke jag hade i frågan.

  16. @lalanda: Ja visst. Men faktum är att det där visste jag om mig själv redan innan jag fick diagnosen. Sedan förstår jag om det kan vara skönt för andra.
    Äh, det är väl mer bara att jag utreddes eftersom min kurator ansåg att jag behövde hjälp, och för att få den krävdes en diagnos. Nu har jag en diagnos men vart fan är hjälpen?

  17. Hon ville väl bara vara snäll (som jag antar att de flesta kuratorer vill),
    och trodde att din självkänsla var skadad av det jag tidigare nämnde och att en diagnos skulle hjälpa.

    Vad jag vet, genom min dotter, så är hjälpen mest information om hur hjärnan fungerar och att man anpassar sitt liv därefter. Mer än så finns det inte att göra,
    ja förutom om man råkar ha skadad självkänsla då. Då kan man sluta ha det.

  18. @lalanda: Det vi talade om var konkret praktisk hjälp för att klara vardagen, eftersom min kurator insåg direkt att jag hade rätt bra koll på hur min hjärna fungerar…
    Att jag skulle behöva information var det inte tal om, (och någon sådan hjälp har jag heller inte erbjudits. jag fick en diagnos och sen fick jag gå hem, typ)

  19. Har du ringt henne och frågat var hjälpen tagit vägen?

    Och på tal om information, när min dotter fick diagnos fick jag inte heller någon. Jag tog reda på allt själv om jag ska vara ärlig. Men det är en hjälp det med,
    att veta Vad man ska leta efter.

    När det kommer till funktionshinder, stora som små, har jag aldrig vart med om att få hjälp så där bara. Jag har fått ligga i som en idiot och oftast inte ens då har det hänt nåt. Det mesta har varit att dottern har fått hjälp med skolgångens utformning, men ingenting hemma eller för fritiden till exempel.
    Så…hjälp dig själv.

  20. Jag skulle ringa och tjata på den där kuratorn, hon får lön även när hon tar emot samtal.

  21. @lalanda och mymlan: men är det inte just det som ofta är så svårt- att ta tag i saker…att verkligen ringa? Och det gör det ju så dubbelt… man måste be om hjälpen..men man har svårt att göra just det..att lyfta luren..att fixa tiden..

  22. Jag vet inte om jag själv har nån släng av adhd, men vet att det tar så in i helvete på krafterna att be om hjälp att jag var tvungen att vara sjukskriven för att klara av det för dotterns räkning. Jag klarade helt enkelt inte att jobba och fixa det där andra samtidigt.

  23. @lalanda: du sätter fingret på det. Jag har varit sjukskriven i omgångar bara för att lyckas få min vardag att fungera. Grejen med diagnos var just att få hjälp med vardagen för att slippa vara sjukskriven…

  24. Jag har en dotter som ju fått diagnosen ADHD. Jag är totalt övertygad om att det hade varit bättre om vi inte låtit henne genomgå en utredning när vi gjorde det. Men man kan inte gå tillbaka…

  25. Jag håller med om det mesta här, men måste bara inflika att jag tror att väldigt många inte har integriteten att särskilja sig själv och sitt sätt fungera från normen. Jag tycker att det är djupt imponerande av dig (och Hanna, för som jag förstod det resonerade hon på samma sätt) att kunna säga att ni visste innan diagnosen hur ni funkade. Många tror jag fäster blicken vid normerna och förväntningarna från andra – och ser ingenting annat hos sig själv än tillkortakommanden och misslyckanden. Mönstren och sätten att fungera finns förstås där, men man ser inte att det är ett sätt att fungera – bara att det är ett sätt att INTE fungera…

    Men absolut – att gå omkring i en bubbla av självförståelse räcker inte långt, när världen fortfarande begär det omöjliga. Förståelse från omgivningen är viktigt – men även där tycker jag att diagnosetiketteringen är otillräcklig. Vi är individer – men verkar någonstans ha glömt bort hur man ser varann som det.

    Ibland tänker jag att den som hela sitt liv vant sig vid att relatera sig själv till en annorlunda omgivning genom att observera och analysera det som händer, hur andra gör och hur man själv gör för att nå samma resultat, blir bättre på att se och acceptera olikheter och egenheter hos andra – men jag har inga belägg för att det verkligen är så. En tanke bara.

  26. @Lärarinnan: Puberteten är nog fel tidpunkt… Bättre om hon fått veta tidigare kanske?

    @Jenny: Jag har självklart också känt mig ”fel” och ”misslyckad” trots min insikt i mina egna egenheter. Men det har inte direkt förändrats efter diagnosen. Snarare så att en del hopp om förändring eller att jag ska kunna lära mig vissa saker förlorats…
    Jag tror absolut att det är som du skriver i ditt sista stycke.

  27. Pingback: Engagemang… och energi… « SKATANS TANKAR

  28. Pingback: Några notat | Psykbryt

  29. Man får inte glömma att de där”normala” människorna också har sina problem i livets karusell och det är det som gör att de är som de är.Mänskliga relationer är nog bland det svåraste som finns,men också det mest intressanta.Jag har också ADHD diagnos och en liten fördärvad(fniss)hjärnskada

  30. Det är otroligt intressant att ta del av det du skriver, diagnos eller ej. Världen är full av människor med egenheter. Ju mer vi pratar om dessa egenheter desto lättare blir det att känna igen och förstå. Sig själv och andra. Förra veckan fick jag lära mig ordet prosopagnostiker. Ansiktsblind! Plötsligt förstod jag varför en person i min närhet gång på gång presenterade sig för mina kompisar.

  31. Pingback: Mymlan förklarar så bra. « Victorias ADHD-blogg.

Kommentarer inaktiverade.