Etiketter
artikelkommentarer, journalistik, lågvattenmärke, Margret Atladottir, Nöjesguiden, skolexempel, smörja, troll
Vissa saker talar för sig själva. Som konversationen (eller vad man ska kalla det) i kommentarsfältet till den här recensionen. (uppdaterat: den är nu bortplockad, troligtvis med anledning av uppståndelsen kring den. illa)
För er som inte vet kan det vara bra att ha i bakhuvudet att Margret Atladottir som skrivit recensionen och senare i kommentarerna kallar sina läsare för saker som “tönt” “kvinnohatare” och dessutom påstår att den som stavar ett namn fel är “ointelligent”, är Nöjesguidens chefredaktör.
Jag gillar inte att dissa andra kvinnor.
Särskilt inte smarta unga kvinnor som vet att ta för sig.
Jag har hittills verkligen gillat Atladottir, men jag blir minst sagt häpen över att se hur hon hanterar läsarreaktioner. Det känns inte smart någonstans, ärligt talat. Jag blir dessutom besviken och jävligt frustrerad eftersom jag själv ofta försöker få redaktionell personal i gammelmedia att förstå de sociala medierna och hantera dem på ett bra sätt.
Just vad gäller artikelkommentarer och hur man eventuellt ska bemöta dem finns många fördomar och rädslor. Inte minst finns en uppfattning om att det mesta är skit, att om man släpper kommentarer fria så kommer sajten att lusas ner av rasister, troll och näthat.
Jag försöker få dem att förstå att om man själv deltar och sätter nivån så är det inte så stor risk, (även om jag är helt medveten om problemet, särskilt gällande vissa ämnen).
Mitt råd brukar vara att gå in och bemöta trollen, och att tydligt tala om på vilken nivå man vill ha diskussionen.
Så när Margret Atladottir som är chefredaktör sätter nivån betydligt mycket lägre än läsarna som kommenterar, då blir det svårt.
Men eftersom jag gillar att se möjligheter istället för problem gör jag helt enkelt så att jag lyfter fram henne som ett skolexempel på hur man inte ska göra om man vill bygga relationer till sina läsare och behålla någon slags trovärdighet och relevans.
Jag hoppas också att Margret Atladottir tar kritiken på allvar och kanske förklarar sig. Alla kan göra misstag, konsekvenserna av dem beror ganska mycket på hur man väljer att följa upp.
Men det är ganska komiskt att några av de grövsta exemplen på smörjan som härjar på nätet kommer från just gammelmedia.
Är det därför en del gamla murvlar är så rädda? För att de själva inte kan hantera den frihet under ansvar som uppstår på nätet när inga mellanhänder kollar det skrivna innan det publiceras?
Som tur är kan de flesta.
Jag skulle kunna skriva en lång lista på journalister och redaktörer som har koll på läget, men nöjer mig med att länka till journaliststudenten Per-Ola Mjömark som också reagerat på Atladottirs attityd till sina läsare.
Uppdaterat: Tydligen skrev Margret något i sin blogg om “drevet”, men det är borttaget. Vilket inte precis ökar hennes trovärdiget i det här fallet…
Tipstack: Ulrika Good.
Uppdaterat: Så här ska det ha stått i Atladottirs borttagna bloggpost:
Men den plockade hon alltså bort till förmån för denna kommentar i den urspårade tråden:
Förutom det faktum att det faktiskt finns ett läge där man kan ge sig in i diskussioner i kommentarerna utan att vara så oproffsig som Margret var här, så talar de båda texterna emot varandra.
Det känns som om någon försökt styra upp detta, men det funkade inte så bra, det heller. En gång på nätet, alltid på nätet.
Däremot tycker jag att hennes kommentar med ursäkten var bra, även om den i ljuset av bloggposten som (om jag inte helt missförstått) skrevs ett par timmar innan tappar lite trovärdighet.
Men ok. Jag köper den. Misstag gör vi alla. Atladottir lär inte göra om just detta.
Läs även andra bloggares åsikter om Nöjesguiden, Margret Atladottir, Artikelkommentarer
Man slutar aldrig att förvånas. Bloggar och nätet avslöjar en del som inte tål fri debatt.
Vad sjukt.
Dessutom ska man inte behöva göra en insamling av email-adresser för att läsare ska förstå recensionen.
Nä, har aldrig läst henne och har inga planer på att göra det heller, inte med denna attityd.
Gör det någon skillnad om hon inte var chefredaktör när det skrevs?
@Julia: Det är en intressant fråga. Jag har inget klart svar på den.
Men om man tänker så här:
Ibland ifrågasätts saker som skrivits för länge sedan, och chefredaktörer kan komma undan med argumentet att “Det var före min tid”.
Det funkar knappast i det här läget för Atladottir, eller hur? Hon är chefredaktör, en gammal diskussion har aktualiserats, och hon borde ta diskussionen.
Det är ju nätets bless and curse – inget försvinner, allt finns kvar, och när som helst kan gamla grejer poppa upp.
Ja absolut. Jag vet inte riktigt heller vad mitt svar är — men jag kan känna att man eventuellt har en annan frihet att balla ur som skribent än som chef/ansvarig. Tror jag.
@Julia: Visst är det så, å andra sidan så måste ju en chefredaktör kunna lita på sina medarbetare.
Sen som sagt – alla kan göra misstag, alla kan balla ur. Jag har själv gjort det, herrejävlar vilka spännande grejer jag vräkt ur mig på nätet ur ett lågvattenperspektiv.
Men jag har lärt mig av misstagen och jag antar/hoppas att Atladottir också gjort det. Men innan jag tror det vill jag gärna höra henne uttala sig om ovanstående konversation, jag vill gärna höra hennes inställning till det hela idag.
Jag fattar inte att det kan ta så lång tid för en del att inse att man till och med kan fejka svald stolhet/pudling! Om man nu inte har vett att inse vad som var fel, borde man ju åtminstone kunna inse vad som skadar en själv och agera efter det. För att se över sitt eget hur åtminstone!
“hus” skulle det stå där sist, så klart.
1.Du gillar inte att dissa kvinnor? Är inte alla som beter sig som idioter lika värda diss, eller styrs det av kön?
2. Chefred eller ej när det skrevs spelar väl ingen roll alls? Killen som oxå skriver i träden är väl lika idiot han? Det är väl redaktions attityd som spelar roll i slutänden handlar det väl om redaktionens attityd.
3. Och snälla, sluta snacka om gammelmedia, det är ju bara larv. Det finns gott om web-only som inte har någon koll alls på dialog etc, precis som många gammelmedia är långt framme i utvecklingen på nätet. I detta fall är MA 23 bast och tillhör det som många kallar digitala infödingar. Hon borde verkligen ha lite koll, men icke. En Jan Guillou i flickekläder? ;)
@Per T:
1. Varför jag inte gillar att dissa kvinnor särskilt är för att kvinnor generellt är dåliga på att lyfta fram varandra, ge varandra cred och beröm etc. Därför är det mycket roligare att göra det än att skriva ner någon.
Men – även om jag inte gillar det gör jag det när jag tycker att det finns skäl för det, som i ovanstående blogginlägg, och det skulle inte falla mig in att credda en kvinna på grund av hennes kön om hon inte förtjänade det.
2. Absolut så är redaktionens attityd viktig, och därför borde om inte annat en chefredaktör vid tiden för ovanstående konversation ha gått in och styrt upp det hela. Nu vet man ju inte vad som sagts bakom kulisserna, men det gör ju inte saken bättre.
3. Jaja. Jag försöker att inte. Men ibland är det svårt att låta bli, när man tänker på såna som pratar om “riktiga medier” och på fullt allvar påstår att gammelmedierna ÄR MER SERIÖSA och innehåller högre kvalitet och granskade påståenden etc etc…
Du vet ju också att jag håller med dig i övrigt, det finns rötägg i alla läger, liksom det finns riktigt kompetenta personer i dem.
En snabb en. “Jag har hittills verkligen gillat Atladottir”. Varför?
@Tjompa: Snabbt svar: jag kan inte säga att jag stalkar henne, men de saker jag läst som hon skrivit och hennes framåtanda och självförtroende har imponerat på mig.
Pingback: Frågan är inte om papperstidningar överlever, utan var den goda journalistiken finns | Bloggtidningen
Pingback: om näthat, troll och margret atladottir « the real mymlan
Förstår vad du menar med de sista två. Var bara nyfiken.
Jag reagerade själv på Atladottirs oproffsighet och skrev en kommentar om detta i artikeln på Dagens Media.
Nu när jag läser mymlans inlägg här reagerar jag på hennes rubriksätting “riktiga medier” och ställer mig frågan vad “riktiga medier” är för nåt.
Riktiga telefoner. Riktiga teveapparater. Riktiga gräsklippare.
@Fredrik: Riktiga medier är ett uttryck som Jan Guillou, mannen som vet mest om allt i hela världen, myntat. Det är alltså ironiskt använt.
@Fredrik: Och i sammanhanget är väl vinkeln att Nöjesguiden är ett “riktigt medie” medan den här bloggen exempelvis inte är det.
Tack Mymlan för klargörandet. Tänkte väl det.
Detta hade jag helt missat. Det går verkligen inte att gömma sig på nätet längre. Med alla nätverk och kanaler som finns nuförtiden så finns det alltid någon som snappar upp det och sprider det vidare.
Att sedan försöka censurera bort det hela var väl ingen vidare framgångsrik väg att gå det heller.
@Bo: Det går inte att gömma sig nej… En gång på nätet – alltid på nätet. Och utifrån det är det verkligen otroligt märkligt att man tror att det ska funka att radera…
Jag förstår helt och fullt ditt resonemang i detta Mymlan. Ändå –
När jag läser det här tycker jag framför allt väldigt synd om Margret Atlasdottir. Det måste vara skitjobbigt att bli utsatt som hon och många andra unga, tuffa tjejer ofta blir på nätet. Det är kanske inte så konstigt att man nån gång ballar ur. Även om det verkligen blev väldigt snett och olyckligt.
Och jo, jag tycker också att det spelar roll att hon vid detta tillfälle var reporter/krönikör. Inte chefredaktör. Vilket stöd hade hon från sin chef för att hantera alla hatmejl, undrar jag? De flesta stora redaktioner har ju säkerhetsrutiner kring att hantera hot och dylikt. Finns det även rutiner kring hur man hanterar hatmejl och elaka kommentarer? Det borde det finnas, det kan nog vara jäkligt jobbigt.
Hoppas att hon klarar det bättre nu när hon själv är chefredaktör. Är själv tveksam till hur jag hade pallat att få inboxen fylld av hatmejl varje dag – och då är jag ändå tio år äldre.
@Lisa: jag tycker också synd om henne. Vilket samtidigt är som jag skriver i mitt uppföljande inlägg – litegrann att förminska henne.
Vem skulle tycka synd om Guillou om han överöstes av hat?
Dessutom är hon chefredaktör idag. Hon är ytterst ansvarig. Och hon hanterar det hela genom att lägga locket på.
Det tyder på att hon kanske inte har den styrka som krävs?
Jag känner henne inte, har aldrig träffat henne, vet ingenting om hur det resoneras på NG så jag försöker vara lite försiktig med mina uttalanden.
Samtidigt som jag vet av erfarenhet att sånt här måste man kanske lära sig den hårda vägen. Förhoppningsvis tar hon sig igenom det och kommer ut på andra sidan som en fantastisk och stark chefredaktör…
@Mymlan Ja, jag läste lite baklänges via en kommentarslänk, så jag såg inte ditt senare inlägg förrän efter jag kommenterat. Jag tycker du träffar mitt i prick i inlägg två.
Och jo du har en bra poäng, det blir att förminska när jag tycker synd om henne. Men i helheten av det hon skrivit känner jag nog litegrann att det är hon som gjort förminskningen själv.
Och det är hög igenkänningsfaktor på dina inledande näterfarenheter. Jag är precis som du otroligt glad över att mina värsta internetfadäser när jag var drygt 20 inte har sparats för omvärlden! Ryser vid tanken. Men som du skriver, det var lärorikt. Även om jag ganska ofta ifrågasätter mitt omdöme och undrar om jag glömt bort hälften. :-)
Angående Jan Guillou – han slår aldrig (?) vilt omkring sig i affekt, vilket är väldigt klokt! Och visar inte svaghet. Man får helt klart intrycket av att han torkar rumpan med eventuella hatbrev. Mer Guillou-attityd i bloggvärlden!
Pingback: Självkänsla och Attityd « Himmel & Ord
Pingback: P R 0 T E U S
Alla som ÄNNU rullar Margret i fjädrar/tjära för detta ytterst mänskliga utbrott borde testa att vara mediekvinan tjugoplus EN DAG. Jag har, sedan jag började göra radio, skriva kolumner och blogga fått dagliga påhopp, sexism, folks jävla inneboende skit kastad på mig, virtuellt. Ändå har jag det inte värst-det är INTE kul att heta Lisa Magnusson idag, eller Katrin Zyto. Man ska helst ha en stor portion självförakt, som man koketterar med i sin emo-blogg, man ska helst bemöta all sit med pedagogiska avhandlingar, f ö r k l a r a varför man blev arg(och säga att det inte ska upprepas). Alla är vi, som bekant väldigt sammansatta av kött oh blod och det är det som gör medieprofilen version 00-tal intressant, dynamsik, alldeles full av identifikation. Förr såg man på oss som allsmäktiga sanningssägare, väldigt långt bort. Idag, 2009 ska man fanemej ha rätt att kalla någon som beter sig illa för tönt, oavsett position. Vi har kommit dit.
@Cissi Wallin: att kritiskt ifrågasätta vad som står på en mediesajt är inte samma sak som att uppföra sig illa.
Börjar man sitt “kritiska ifrågasättande” med “har du fått betalt för den här recensionen” så är diskussionen redan på “du är en tönt”-nivå från start.
Pingback: Top Posts « WordPress.com
Mycket intressant inlägg, läste det med stor förtjusning, gillar att du generellt inte vill dissa kvinnor för jag håller med dej, det vore kul om vi kunde lyfta varandra istället. Men samtidigt, vad tråkigt att hon inte lyfter sej ett snäpp, sätter sej över skiten som tydligen haglar in. Allt hon svarat känns ok att tänka för att sedan tänka om, lite gammal hederlig impulskontroll med andra ord. Det jag däremot med sorg läser är att det vore trist om saker lusades ner med troll, vad är det för fel på troll, haha? Ha en fortsatt riktigt bra dag!
“Jag fattar inte att det kan ta så lång tid för en del att inse att man till och med kan fejka svald stolhet/pudling!”
Vem skulle kunna hålla ihop ett förhållande utan den förmågan?
@ Mymlan: Som fler andra påpekat-det ÄR ett töntigt översittarbeteende att “kritiskt ifrågasätta” som han-som-blev-kallad-tönt gjorde. SÅHÄR SKRIVER MAN ETT KRITISKT IFRÅGASÄTTANDE:
“Det var en kort rec måste jag säga, kan du inte utveckla lite varför du blir berörd? Skulle vara intressant att höra ett djupare och längre resonemang. Mvh, xxxxx.”
@Cissi Wallin: Japp, det går att ana en viss syrlighet i Henrik Petterssons inledande kritik, men tycker du att den på något sätt befinner sig i nivå med Atladottirs och Belfrages påhopp? Anser du att de hanterar kritiken på ett sakligt och professionellt sätt? Hur kommer det sig att du försvarar dem och samtidigt kritiserar frågeställaren? Jag får det inte att gå ihop.
@ Coffe: Jag försvarar ingen, tycker mest att man bäst vemöter syrlighet och elakhheter med samma mynt, åtminstone i ett sådant här fall. Och som någon sa tidigare: Skulle verkligen folk ha reagerat på Margrets syrliga tillbaka-kakor om hon hetat Viggo, Sigge, Carl eller Viktor? Tror du det? Det tror inte jag.
@ Coffe: Jag försvarar ingen, tycker mest att man bäst bemöter syrlighet och elakhheter med samma mynt, åtminstone i ett sådant här fall. Och som någon sa tidigare: Skulle verkligen folk ha reagerat på Margrets syrliga tillbaka-kakor om hon hetat Viggo, Sigge, Carl eller Viktor? Tror du det? Det tror inte jag.
@Cissi Wallin: Jag tycker att den nämnda kommentarsutväxlingen fungerar dåligt som exempel på att “bemöta syrlighet med samma mynt”, eftersom MA och CRB direkt lägger sig på lägsta möjliga nivå, långt under övriga kommentatorer. (varför finns inte CRB:s kommentarer med i citaten ovan?)
Jag inser dock att man riskerar att bli särskilt häcklad som ung tjej och att det många tar tillfället i akt att plocka fram nämnda tjära och fjädrar för Atladottirs räkning. Däremot tycker jag inte att Mymlan hör till dem. Hon lyfter fram ett talande exempel på hur en etablerad aktör fullständigt spårar ur i sin kommunikation med läsekretsen.
Den kritiken riktar sig såväl mot Carl Reinholdtzon Belfrage och vd:n Daniel Sparr, som mot Margret Atladottir.
Känns som att ingen man pratar med om NG förstår hur Margret Atladottir hamnade på chefredaktörsposten. Hon har ju inte direkt imponerat tidigare, detta är ju bara ett smakprov av ett attityd hon haft under alla år hon skrivit? Nöjesguiden är på väg utför och har tappat det den tidningen en gång hade, som var eget, givande och intressant.
Det vore ju också givande om folk kunde sluta tycka synd om henne för att hon är ung tjej. Come on, vi borde vara beyond det där nu. “Näthatet” måste man ha lärt sig att hantera om man ger sig ut som betald bloggare. Annars får man strunta i det. Vem hade accepterat att en sur kassörska kallat en för tönt, på grund av kundhatet de får utstå, till exempel?
Pingback: bloggar ikapp - nöjesguiden « the real mymlan
Pingback: polymeriska tankar » Ivrig jakt?
@Mymlan: Jag tycker personligen detta mest är ett exempel på hur en trött, stressad och kanske lite ovan person hanterar officiell och jobbig kritik: Självklart inte så bra. Debatten om hennes lämplighet för jobbet tycker jag inte alls hör hemma här.
Att göra detta till inlägg i diskussionen om gammalmedia/social media, transparens och öppenhet som webben leder till tycker jag känns lite haltande.
Pingback: guldstjärna till margret atladottir « mymlan. the real.
Pingback: Mer om googles cachning och nyhetssajter | Emanuels randanmärkningar