om näthat, troll och margret atladottir

Jag kan inte låta bli att tänka på Margret Atladottir.
Apropå detta.

Jag har ända sedan jag blev varse hennes oproffsiga kommentarer i anslutning till kritiken mot hennes recension tänkt tanken att ursäkta henne med hennes ungdom.
Men kommit fram till att det vore att grovt underskatta hennes kompetens och yrkeskunnande, och det vore att inte ta henne som chefredaktör på allvar. Ungefär som att börja kalla henne lilla gumman eller så, och det är inte okej.
Är man chefredaktör för en tidning bör man också kunna hantera artikelkommentarer, arga människor och till viss del också hat.
Ens ålder är då av underordnad betydelse.

Atladottir är drabbad av näthat. Något som framför allt tycks drabba unga snygga tjejer. Förutom att hon skriver om det i sin förklarande bloggpost har hon även twittrat om det.
Det är tråkigt, väldigt tråkigt. Hela näthatets existens är galet men jag tror inte att man bekämpar det med att sjunka till samma låga nivå. (även om jag själv kanske tangerade gränsen i det här inlägget på Bloggvärldsbloggen…)

Självklart är det så att Atladottir inte är mer än människa. Självklart har hon rätten att ta åt sig och bli ledsen när hatet väller över henne i kommentarer och i hennes mejl. Men det finns andra sätt att hantera det på än det hon nu använder sig av, som verkar vara att reagera med magen och hamna i försvarsställning och delvis vända kappan efter vinden.

Så gjorde jag också när jag var 23. Nu vet jag att jag inledde den här postningen med att skriva att jag tycker att ålder ska vara av underordnad betydelse när man figurerar i sin roll som chefredaktör. Men det här är inte bara ägnat åt Margret Atladottir, utan åt alla unga tjejer som är drabbade. Och för den delen – vem som helst som är intresserad. Att ta åt sig av näthat och bli ledsen behöver absolut inte ha att göra med ålder heller.

Men åter till saken: När jag började hänga på nätet var jag 23 år. Jag var till en början anonym, ingen visste hur jag såg ut, vad jag hette och knappt heller hur gammal jag var. Men näthatet fanns då också. Jag råkade ut för nätstalkers, troll och elaka människor. Men också för vanligt folk som gav konstruktiv kritik. Efter att ha blivit hårt ansatt av de elaka under en period kan det till slut bli väldigt svårt att skilja på vad som är vad, och det är lätt att reagera instinktivt och försvara sig.
Så gjorde jag.
Jag misstänkliggjorde dem som ifrågasatte det jag skrev, jag höjde garden direkt och jag kastade också ur mig en del mindre intelligenta uttalanden som jag ångrade i samma stund jag klickade på ”publicera”.

Så småningom lärde jag mig att sådant fick man minsann äta upp.
Och att det var väldigt svårt att argumentera mot trollen när man inte var ett dugg bättre själv.
Så idag gör jag så, när trollen dyker upp – även om det tack och lov är mer sällan nu för tiden – att jag tar ett djupt andetag. Jag svarar inte direkt. Och om jag gör det så försöker jag att bemöta dem med sakliga argument, på det sätt jag själv vill bli bemött.
Ibland går det alls inte. Jag skulle nog säga att oftast är det helt meningslöst att ens försöka, när vi talar om de riktiga trollen. För de vill inte lyssna. Och de är oftast anonyma.

Därför har jag börjat vara selektiv. Från att ha varit tillgänglig och till varje pris ha velat bli förstådd av alla har jag slutat lägga min energi på dem som ändå inte vill förstå, för att istället lägga den på konstruktiva diskussioner och samtal som ger resultat.
Jag har också lärt mig att de flesta trollen faktiskt bara är dumma, och man ska inte bry sig om vad de säger. Man får inte ta åt sig.
En åsikt eller kritik från en person som inte kan stå för den är inte särskilt mycket värd, eller hur?

Atladottir skriver att de inte ska få vinna över henne.
Bra det.
Men det är ju när hon hamnar i försvarsställning, när hon trasslar in sig i dålig argumentation och raderade bloggposter som dom (elaka) ges träffyta och hon blir ansatt inte bara av troll utan också av vettiga människor som tittar på utifrån och inte alls förstår varför hon sänker sig själv till den nivån.

Jag börjar lära mig.
Jag vet också att när man är personlig och talar om hur ledsen man är och vad som gör en ledsen, som Atladottir gör på Twitter, så blir man än mer sårbar.
Det kan vara okej. I transparensens tidevarv måste man få deppa ibland också. Vi är ju alla människor. Men man måste vara medveten om att när man gör det så öppnar man dörren till de där som vill en illa, och man måste vara beredd på hugg och slag. Klarar man inte det är det bättre att anförtro sig åt en vän, mellan fyra ögon, eller i varje fall inte i offentligheten.

Framförallt – börjar man radera och sända dubbla budskap, då är man illa ute. Sådant kan vara väldigt svårt att reparera.

Så ett gott råd till Margret; stå för det du säger och gör. Man får göra misstag, om man inte försöker mörka dem. Man får ändra sig också, det kallas utveckling, men då är det bra om man förklarar det.
Men börjar man radera och inte kan stå för det man säger, då är man ju inte ett dugg bättre än de anonyma näthatarna.

Läs även andra bloggares åsikter om Margret Atladottir, Nöjesguiden, näthat

About these ads