Etiketter
anonym, chefredaktör, försvar, hat, kommentarer, Margret Atladottir, näthat, Nöjesguiden, troll, twitter, ungdom, vända kappan efter vinden
Jag kan inte låta bli att tänka på Margret Atladottir.
Apropå detta.
Jag har ända sedan jag blev varse hennes oproffsiga kommentarer i anslutning till kritiken mot hennes recension tänkt tanken att ursäkta henne med hennes ungdom.
Men kommit fram till att det vore att grovt underskatta hennes kompetens och yrkeskunnande, och det vore att inte ta henne som chefredaktör på allvar. Ungefär som att börja kalla henne lilla gumman eller så, och det är inte okej.
Är man chefredaktör för en tidning bör man också kunna hantera artikelkommentarer, arga människor och till viss del också hat.
Ens ålder är då av underordnad betydelse.
Atladottir är drabbad av näthat. Något som framför allt tycks drabba unga snygga tjejer. Förutom att hon skriver om det i sin förklarande bloggpost har hon även twittrat om det.
Det är tråkigt, väldigt tråkigt. Hela näthatets existens är galet men jag tror inte att man bekämpar det med att sjunka till samma låga nivå. (även om jag själv kanske tangerade gränsen i det här inlägget på Bloggvärldsbloggen…)
Självklart är det så att Atladottir inte är mer än människa. Självklart har hon rätten att ta åt sig och bli ledsen när hatet väller över henne i kommentarer och i hennes mejl. Men det finns andra sätt att hantera det på än det hon nu använder sig av, som verkar vara att reagera med magen och hamna i försvarsställning och delvis vända kappan efter vinden.
Så gjorde jag också när jag var 23. Nu vet jag att jag inledde den här postningen med att skriva att jag tycker att ålder ska vara av underordnad betydelse när man figurerar i sin roll som chefredaktör. Men det här är inte bara ägnat åt Margret Atladottir, utan åt alla unga tjejer som är drabbade. Och för den delen – vem som helst som är intresserad. Att ta åt sig av näthat och bli ledsen behöver absolut inte ha att göra med ålder heller.
Men åter till saken: När jag började hänga på nätet var jag 23 år. Jag var till en början anonym, ingen visste hur jag såg ut, vad jag hette och knappt heller hur gammal jag var. Men näthatet fanns då också. Jag råkade ut för nätstalkers, troll och elaka människor. Men också för vanligt folk som gav konstruktiv kritik. Efter att ha blivit hårt ansatt av de elaka under en period kan det till slut bli väldigt svårt att skilja på vad som är vad, och det är lätt att reagera instinktivt och försvara sig.
Så gjorde jag.
Jag misstänkliggjorde dem som ifrågasatte det jag skrev, jag höjde garden direkt och jag kastade också ur mig en del mindre intelligenta uttalanden som jag ångrade i samma stund jag klickade på “publicera”.
Så småningom lärde jag mig att sådant fick man minsann äta upp.
Och att det var väldigt svårt att argumentera mot trollen när man inte var ett dugg bättre själv.
Så idag gör jag så, när trollen dyker upp – även om det tack och lov är mer sällan nu för tiden – att jag tar ett djupt andetag. Jag svarar inte direkt. Och om jag gör det så försöker jag att bemöta dem med sakliga argument, på det sätt jag själv vill bli bemött.
Ibland går det alls inte. Jag skulle nog säga att oftast är det helt meningslöst att ens försöka, när vi talar om de riktiga trollen. För de vill inte lyssna. Och de är oftast anonyma.
Därför har jag börjat vara selektiv. Från att ha varit tillgänglig och till varje pris ha velat bli förstådd av alla har jag slutat lägga min energi på dem som ändå inte vill förstå, för att istället lägga den på konstruktiva diskussioner och samtal som ger resultat.
Jag har också lärt mig att de flesta trollen faktiskt bara är dumma, och man ska inte bry sig om vad de säger. Man får inte ta åt sig.
En åsikt eller kritik från en person som inte kan stå för den är inte särskilt mycket värd, eller hur?
Atladottir skriver att de inte ska få vinna över henne.
Bra det.
Men det är ju när hon hamnar i försvarsställning, när hon trasslar in sig i dålig argumentation och raderade bloggposter som dom (elaka) ges träffyta och hon blir ansatt inte bara av troll utan också av vettiga människor som tittar på utifrån och inte alls förstår varför hon sänker sig själv till den nivån.
Jag börjar lära mig.
Jag vet också att när man är personlig och talar om hur ledsen man är och vad som gör en ledsen, som Atladottir gör på Twitter, så blir man än mer sårbar.
Det kan vara okej. I transparensens tidevarv måste man få deppa ibland också. Vi är ju alla människor. Men man måste vara medveten om att när man gör det så öppnar man dörren till de där som vill en illa, och man måste vara beredd på hugg och slag. Klarar man inte det är det bättre att anförtro sig åt en vän, mellan fyra ögon, eller i varje fall inte i offentligheten.
Framförallt – börjar man radera och sända dubbla budskap, då är man illa ute. Sådant kan vara väldigt svårt att reparera.
Så ett gott råd till Margret; stå för det du säger och gör. Man får göra misstag, om man inte försöker mörka dem. Man får ändra sig också, det kallas utveckling, men då är det bra om man förklarar det.
Men börjar man radera och inte kan stå för det man säger, då är man ju inte ett dugg bättre än de anonyma näthatarna.
Läs även andra bloggares åsikter om Margret Atladottir, Nöjesguiden, näthat
Chefredaktör och 23-års ålder rimmar illa…Omogenheten svarar inte till titeln.
Man gör de unga en björntjänst,- om man av “politiska” skäl inte rättar dem när de så uppenbart har/gör fel. Litt: “David Eberhard – I trygghetsnarkomanernas land”
OT : -stå på dig “Mymlan ” med namn och allt , läser din blogg med förtjusning .
Mvh : “urartad” ,- från Blogges hemstad.
Det kan naturligtvis vara så att det här har skrivits en hel massa gånger av andra men att jag då har missat det. Eller så är det faktiskt så att just det som du skrev i detta inlägg är resonemang som många behöver få höra men som framförs alldeles för sällan.
I vilket fall – mycket bra. Klokt.
Är man chefredaktör bör man ha så mycket skinn på näsan så man hanterar det på ett bättre sätt….
Gillar inte bloggbråk på sandlådenivå.
Jag väljer numera att nonchalera taskiga kommentarer och personangrepp, istället att som i början bli upprörd och ledsen. Det är uppenbart att det är anonyma personer som egentligen inte mår så bra och måste framhålla sig stöddigt och förargligt men dock alltid anonymt.
Du säger det själv, men det kan ändå påpekas igen, att det som utlöste Chefredaktör-Margrets urflippning knappast var ett troll, utan en ganska (i de här sammanhangen) harmlös och konstruktiv kommentar.
Pingback: plastjesus & jag :: Var lite snällare. Tack. :: April :: 2009
Fast – här handlar det ju inte om att sitta på ett forum och vräka ur sig skit för att man är en omogen 23-åring – det handlar om en tjej som tagit på sig en yrkesroll hon inte kan hantera. Möjligen för att hon är en omogen 23-åring, men so what? Tuff skit – byt jobb!
Det är inte ANDRAS fel att hon sitter i en situation som är henne övermäktig, det är inte ANDRA som ska gulligulla med henne för att hon inte kan göra sitt förbannade jobb snyggt.
Du har skrivit om självkänsla ibland och det här är solklart en fråga om dålig självkänsla – hade hon haft självkänsla hade hon insett att chefredaktör vid 23 var en dålig idé och klivit ner, sparat chefredaktörsdrömmen som en målbild till den dag hon är mogen att axla rollen.
Istället spyr hon galla och skitattityd från helvetet mot alla och envar som ser genom hennes mask – och just hennes aggressivitet gör att den masken är tunnare än ett flor. Vem som helst ser att här är en tjej som inte kan må särskilt bra – men vad ska man göra då? Låta henne hållas? Blir allt bra då? Knappast.
Jobba med sig själv måste var och en göra på egen hand. En omvärld som stryker medhårs i alla väder är inte lösningen.
@urartad ständigt: Ligger nåt i det du säger…
@Lydia: Detta resonemang förs nog på lite olika nivåer, men det tål nog att upprepas.
@Gunilla: Ja. Är man chefredaktör så bör man det. Frågan är ju om det handlar om person eller som urartad här ovan är inne på – omognad…?
@Ulrika Good: Det framgick nog tydligt i min förra postning, och dessutom resonerar jag ju kring hur man om man möts av troll till slut blir misstänksam mot alla former av kritik och bara väntar på att attackerna ska komma – alltså försvarsställning från början…
@Jenny: Jag säger inte emot dig alls, men jag känner inte Margret och tycker det känns att ta på mig lite för stora kläder att nedvärdera hela hennes kompetens och självkänsla utifrån en enda mycket märklig diskussion.
Jag är kluven, verkligen, men menar ju också att hon inte bör strykas medhårs (framförallt inte på grund av kön eller ålder) däremot kanske hon borde få ha bra stöd/mentor som leder henne rätt när hon hamnar i liknande situationer. Och då är vi tillbaks i ursprungsfrågan – ska hon då vara chefredaktör?
Men att självkänsla skulle fått henne att tacka nej? Det handlar väl i så fall om bristande självförtroende? Jag är i det här fallet mer nyfiken på dem som satte henne på tjänsten, vad de tänkte. Jag kan tänka mig att det är svårt som väldigt ung att tacka nej till frestande erbjudanden och inte se sina egna begränsningar, särskilt inte om omgivningen peppar en.
Låt mig börja med att påpeka att unga atladottir var en för mig okänd kvinna till för några veckor sedan då hennes namn dök upp på Twitter. Nöjesguiden på nätet har jag också nyligen upptäckt. Med detta sagt konstaterar jag alltså att jag har väldigt lite på fötterna när jag nu blandar mig i diskussionen om den unga chefredaktören.
MEN, när jag läser att hon är drabbad av näthat undrar jag vad som kom först: hönan eller ägget. Hon skriver ju någonstans att hon har för vana att bemöta negativa och ifrågasättande kommentarer på det där viset. Då ber man ju nästan om att få hatmejl.
Självförtroende är det som gör att man kastar sig in i en utmaning – självkänsla är det som gör att man vågar erkänna när det inte funkar.
Men visst – det kanske är snarstucket av mig att döma baserat på ett enda misstag. Men det är jäkligt GROVT att förolämpa och bete sig mot läsare som hon gjort… Jag blev rejält chockad – “kritiken” var ju inte ens någon riktig kritik…! Vad gör människan om hon blir sågad på riktigt?
Klart att La France vill fimpa internet. alla medier ska vara under Fransk kontroll.
De Gaulle klev ur Nato, skaffade egen atombomb. Inte gärna kritik, va
Synd att folk strök med på den där atollen där La France provade bomben, men shit happens.
Googla på “The bombing of the Rainbow Warrior”
/Total statskontroll önskvärt även i Sverige, fråga Gunnar Andrén(FP)
Vänligen stryk/ignorera ovanstående inlägg, trodde jag var inne i annan tråd
Bo Bengtsson
Hej Mymlan. Har börjat kika in på din blogg emellanåt och gillar den.
Ett intressant inlägg.
Du tar upp något som många kan behöva påminnas om. Svara på seriösa kommentarer, ta inte åt dig av dumma, radera sådana som går över gränsen.
Utan att känna till Margret Atladottir mer än utifrån dina inlägg, tycker att hon bör svara mer seriöst på kommentarer utifrån sin position.
Det är ju inga “tuffa” kommentarer som det handlar om, som flera redan påpekat.
/Cattis
@Jenny: Jag tänkte motsatt: Att självförtroende i det här fallet var vad som fick henne att kasta sig in i uppdraget.
@cattis: Självklart bör hon svara på ett betydligt proffsigare sätt, framförallt på den typen av sakliga kommentarer som hon bemötte i nämnda tråd…
Allt är relativt i en personligt modifierad verklighet utifrån betraktarens synsätt.Därför kan en person av miljarder sätta världen i brand i full tro om att göra det rätta.Lika komplext blir det när individer tar på sig rollen som en ledande auktoritet oavsett ämnet de skapar och utnyttjar denna om än tillfälliga maktfaktor för att frmställa en sanning där allt många gånger är uppbyggt i ett egen intresse och och som det fiktiva ämne det från början hade plötsligt är omvandlat till en ren normalitet.
Nu kanske det låter som om jag vill sopa allt under mattan, men det är inte så jag menar. Men jag undrar lite: what is the big deal? Everybody snaps. Gud vet att jag gjort det. Visst är det en fin tanke att om man just är chefredaktör så skulle man helt sakna den mänskliga faktorn att man kan bryta ihop, men jag tror inte det funkar så.
Jag har skrivit hatkommentarer två gånger, den ena gången till en person som skrev att det var rätt åt mig att min pappa skulle dö i cancer, och den andra gången när en person skrev hemskt elaka kommentarer om min vikt, och som jag insåg var en av mina då bästa vänner. Det är definitivt inget jag är stolt över i dag, men det sårade mig, och man tål bara elaka kommentarer till en viss gräns.
Jag tror alla någon gång snaps (kan inte komma på svenska ordet) när det blir för mycket. Det är ju mänsligt att inte orka ta skit hur länge som helst.
@Ulrika: De gånger du talar om låter ju som om det var mer eller mindre berättigat?
I det här fallet fick hon helt normala kritiska kommentarer.
Och det ingår faktiskt som en rätt stor del i en chefredaktörs liv att ta en massa skit och hantera den, med bibehållen respekt för sina läsare.
Däremot tror jag att jag är enig med dig i det att alla gör dumheter ibland, också chefredaktörer. Och de ska kunna förlåtas.
Samtidigt som de bör för att man ska ha förtroende för dem kunna hantera sina snedsteg på ett bättre sätt än Atladottir gjort här.
En annan sak som inte ens nämnts i debatten – en chefredaktör är också arbetsledare/chef åt ett gäng reportrar. Jag skulle som reporter inte känna mig trygg, ett dugg, om min chef reagerade som Atladottir gör…
Mymlan: Hmm det där sista du skrev om arbetsledare har jag inte ens tänkt på, men du har ju en stor poäng i det. Hmm nu blev jag tveksam till mitt eget inlägg:)
@Ulrika: Så kan det bli. :)
Jag kanske tänker på det mer självklart eftersom jag inte kan använda ordet chefredaktör utan att tänka på min egen chef. Och om han skrev något liknande det som Atladottir gjort skulle jag allvarligt börja fundera på om han förlorat förståndet…
Har någon annan från NG uttalat sig i frågan, eller har det varit helt tyst därifrån?
Jag kan i o f s erkänna att jag driver väldigt mycket med näthatare, vilket i sig kanske inte är så konstruktivt och seriöst, men jag kan bland inte låta bli. Kanske inte så moget att skriva att man har whiskey i tuttarna: https://www.blogger.com/comment.g?blogID=4084978510909861917&postID=8135322552694266358
Tur att jag inte är chefredaktör:)
@Ulrika: det där var ju bara kul…
Det fanns inget humoristiskt alls i Margrets kommentarer. Humor kan faktiskt, använt rätt, vara ganska avväpnande.
Och ja – det är skillnad på att bemöta anonyma elakingar i en privat blogg, och på att som representant för en medieföretag bemöta saklig läsarkritik med att sjunka till en total lågvattennivå.
En kollega till Margret var inne och skrev i kommentarsfältet, tyvärr skärmdumpade jag inte det han skrev, men han höll sig till samma stil som sin kollega.
Pingback: Engagemang… och energi… « SKATANS TANKAR
“Självförtroende är det som gör att man kastar sig in i en utmaning…”
“…självförtroende i det här fallet var vad som fick henne att kasta sig in i uppdraget.”
Great minds think alike, det är det jag alltid sagt. ;)
Pingback: Självkänsla och Attityd « Himmel & Ord
Kanske ändå värt att notera någonstans, om man nu ska vara så fruktansvärt dömande, att Margret Atladottir vid tiden för dessa kommentarer inte alls var chefredaktör för Nöjes Guiden?
@A: Det har noterats på flera ställen. Vem är så dömande menar du?
Det fria ordet har ju aldrig varit NG:s starka sida. Och nepotism är de också duktiga på.
Innan Margret blev chefredaktör för NG så var hon Carl Reinholdtzon Belfrages lilla flickvän.
CRB:s försvar i kommentators-trådarna blir liksom roligare i ljuset av den vetskapen.
Den ädle riddaren vet att försvara det flickebarn vars rumpa han hade förmånen att få tömma pungen i för ett par år sedan.
Den där “Margit” som just har kommenterat här har enligt min mening kvalificerat sig för radering. Men det är min personliga åsikt. (Och denna kommentar kan givetvis gärna också redigeras så att den här delen stryks…)
Margret A är en smart och hårt arbetande person vars starka personlighet har retat folk så länge hon har publicerat sig – vilket är i fem år eller mer. Mängden skit hon får ta är ett deprimerande indicium på var normalitetsbegreppen finns. Att hon vid något tillfälle reagerar visar att hon är människa; jag kan tycka att det är märkligt att hon inte har reagerat ännu starkare.
Så, sakfrågan: var det en BRA reaktion från en chefredaktör? Nej, det är klart att det inte var. Men saker och ting ska ses i sitt sammanhang.
Och, just det: I den mån det spelar någon roll för någon, så ska det sägas igen att den här reaktionen inte kom från en chefredaktör, som jag just skrev, utan från en blivande chefredaktör. Det spelar också stor roll.
Läs för övrigt det som behöver sägas här:
http://blogg.aftonbladet.se/19586/
Andreas:
Först och främst; jag hade också raderat inlägget ovan, telefonsamtal från Nöjesguidens vd eller inte.
Så. Jag tycker att det är synd om det här landar i en diskussion om Margret Attladottir.
Mycket som är otrevligt sägs om och till henne, och att man i det läget har lätt att inta försvarsställning är kanske inte konstigt.
Men kommentarerna som hon, och sedan Carl Reinholdzon Belfrage, bemötte på ett så häpnadsväckande otrevligt sätt var ju inte av det slaget som till exempel den ovan. Det rörde sig om småsur men ärligt talat helt befogad kritik av en tv-recension.
Att Belfrage blandade sig i tycker jag har betydelse. En redaktionsmedlem med dåligt omdöme kan man kanske ursäkta. Två säger något om redaktionens attityd och inställning. Hur NG har hanterat det här sedan det uppmärksammades härom dagen säger ännu mer.
DET är ju det intressanta här: Att man inte kommer undan med hafsverk och klantigt beteende på nätet. Att man kan bjuda in läsarna eller stöta bort dem och att det sistnämnda straffar sig. Att det inte går att lura någon med innehållslös attityd längre.
Jag hoppas verkligen att Margret Attladottir och resten av Nöjesguidens ledning kan ta till sig något av det. Att de kan se det här som något utöver några enskilda, anonyma idioters småaktiga smutskastning. Jag tror nämligen att de i annat fall kommer att ha väldigt svårt att behålla sin relevans framöver.
Det där blev inte så mycket ett svar till Andreas Ekström som jag trodde att det skulle bli när jag började skriva. Det jag ville säga som ren respons, Andreas, var: jag tycker att du har rätt i det du säger men att du delvis missar poängen.
Helt och hållet inne på Andreas linje här. Diskussionen är ju inte hur en chefredaktör bör bete sig/inte bete sig – hon var ju som sagt inte chefred vid det aktuella tillfället. Detta är, som sagt, ingen liten sak i sammanhanget. Skulle hon ha agerat på samma sätt i dag? – knappast.
Mantrat som upprepas här att ålder och kön inte är relevant i sammanhanget, ändå är det just detta som hela tiden återkommer i diskussionen. Frågan är inte främst om Atladottirs agerande varit annorlunda om hon varit äldre/av manligt kön utan om kritiken varit lika våldsam om hon varit äldre/av manligt kön.
Till syvende och sist handlar allt det här om en nöjesskribents frustration över det näthat – som under år riktats specifikt mot henne – och som hon i ett svagt ögonblick gav uttryck för. Det hela kanske inte är oviktigt att uppmärksamma och diskussionen är för all del inte ointressant, men herregud, att kräva hennes avgång eller mena att hon skulle vara “illa ute” är fullständigt orimligt i min mening.
@Margit Kattladotter: tycker det var låg nivå på din kommentar. Huvudsaken är väl att NG’s attityd mot sina läsare är osympatisk; huruvida CRB har fläskat på Margit i skitan eller inte har väl knappast någon relevans?
Margret Atladottir hade ungefär samma grova sätt att hantera kritik här:
http://nojesguiden.se/artikel/nu-reder-vi-ut-det-haer
Och då hade hon blivit chefredaktör.
Där kallar hon en hel gruppblogg för “gråtrunkande 35-åringar” och anser att alla hennes kritiker är “småbittra gubbar” och så vidare. Jag får också kritik där, men jag hade kallat henne bimbo så det får jag ta.
I kommentarerna är hon bitvis nästan lika oförskämd som i ovan nämnda exempel, och även här kommer Carl RB till hennes försvar – med rätt skamliga insinuationer.
Egentligen tycker jag att Atladottir uttrycker sig som en ängel i jämförelse med Carl RB. Det kan väl inte vara så att han kommer billigare undan för att han är man?
För övrigt: Tack Mymlan för dina ytterst tänkvärda ord.
“Egentligen tycker jag att Atladottir uttrycker sig som en ängel i jämförelse med Carl RB. Det kan väl inte vara så att han kommer billigare undan för att han är man?”
Jo, så kan det vara. Tänka sig.
Förresten gör du en rejäl övertolkning när du skriver att hon (i det inlägg som du länkar till) “anser att alla hennes kritiker är ‘småbittra gubbar’”. Det hon skriver, och menar, är snarare att hon antar att det hat som riktas mot henne måste komma ifrån “småbittra gubbar”. Stor skillnad.
Vidare tycker jag att hon i ledaren är mycker mer resonerande och (snarare) ironiskt avväpnande än vad hon var i Generation Kill-exemplet. Din ovedersägligt sexistiska kommentar mot henne som person förhåller hon ju sig exempelvis väldigt neutral till.
Åja, Johan, hon kör återkommande en ganska rå stil. Du passade på att glömma det där med gråtrunkandet. Det kan därför knappast vara någon överraskning för henne att hon får igen med samma mynt.
Besynnerligt att du beskriver det som att hon blott är offer för andras elakheter. Hon är rätt skyndsam att begå dem själv.
Min “ovedersägligt sexistiska kommentar mot henne som person” skulle jag hellre beskriva som ett angrepp på hur hon ser på journalistik, att hon så att säga går in för att vara bimbo, som om det vore tidens melodi. Det kan väl inte helt ha gått dig förbi? Hennes person vet jag ingenting om, jag har bara resonerat om hennes yrkesutövning.
Jag såg att du jobbat för Nöjesguiden. Gör du möjligen en CRB?
Pingback: Ska man låsa in sina ord ibland? « The Jennie - text och tankar, webb och kommunikation.
Nu blir jag fan förbannad(utan att känna/vurma för Margret ett skvatt). NI HÅLLER PÅ MED SUBTIL JÄVLA MOBBING! “Hon borde avgå, föör omogen för att vara chefred”… Det är JUST såna som ni, cyniska människor som varit i omlopp inom branschen längre och som, oavsett om ni vill erkänna det eller ej känner er smått hotade av en tjej som Margret.
Säger inte att alla branschens unga kvinnor ska förskonas från all sorts kritik, absolut inte, det är bara så förbannat synd att vi ständigt ska granskas i varenda söm, häxbrännas för varenda snedtramp. Detta var ETT år sedan, Margret var inte chefred DÅ(ska vi börja snacka om chefredaktörer med skelett i klädskåpet kan vi ta upp HELT andra personer, det vet ni med) LÄGG NER. Kritisera istället alla de manliga murvlar som oavbrutet sextrakasserar unga, osäkra tjejer. Som missbrukar sin makt och snortar sig pruttväck medan deras fru med unge sitter hemma och fattar ingenting.
Ps: Ni kanske är i en annan bransch, det vet jag ju inte. Men jag antog. Det kändes ganska troligt. Ds.
@Cissi Wallin: Jag tycker att det om händer idag och Nöjesguidens hantering av kritiken är mer intressant än ursprungstråden.
Argumentet att det där var ett år sedan och att hon inte då var chefredaktör håller inte riktigt som försvar för hur de hanterar saken idag.
@ Mymlan: Hon har bett om ursäkt, vad mer gafflar ni om? Principfasthet är inte alltid en bra och utvecklande egenskap. Känner mest så när jag läser trådarna. Sen hur Nöjesguidens VD agerar är en annan sak, det håller jag med om.
@Cissi Wallin: Herregud. Vilka är ALLA de “manliga murvlar som oavbrutet sextrakasserar unga, osäkra tjejer” är. Vilka är alla dessa mediamän som “snortar sig pruttväck medan deras fru med unge sitter hemma och fattar ingenting”?
Och hur kommer vi åt dem, hur kritiserar vi dem? Chefredaktörsstollan på Nöjesguiden var ju helt offentlig med sitt distanslösa storhetsvansinne, och tills den här sextrakassarande journalistmaffian outtas av dig eller någon annan som utsatts för dem (det bör ju vara minst 75% av kåren) så går de tyvärr fria.
Det är ju Atladottirs partytrick att avfärda alla kritiska synpunkter, också de som formulerats i ett lugns tonläge, som idioti och “töntar”.
Hon gjorde likadant i ett beryktat inlägg på sin gamla blogg love-at-first-site (då var hon anonym, men bloggen blev vilt läst i mediakretsar under 2005) där hon hävde ur sig en lång drapa om att arbetslösa slynglar invaderade Malmös klubbar och glassade loss med a-kassepengar istället för at skaffa jobb. Texten var ett medvetet skampgrepp och MA kryddade givetvis med att kalla varenda person som hade invändningar för proggskäggig idiot eller insinuera att de själva hörde till skaran arbetslösa klubblejon och alltså inte borde hänga på hnennes fina blogg eller hennes fina dansgolv. Givetvis lade hon till att hon själv förtjänade sitt eget uppeh¨ålle som DJ: ren lögn.
Något år senare återkom hon till samma grepp i en krönika i Metro, och avfärdade kritik med att det “inte var någon j-la sociologiuppsats utan en krönika”. den gången slutade det med att någon gick fram till fröken Atladottir på en klubb i hemstaden Malmö och slängde en drink i ansiktet på henne; jag har alltid tyckt att det var rätt svar på hennes fascistoida smörja. Atladottir lyder helt klet den lag som idag dikterar att vill du få snabb uppmärksamhet så pissa på någon, helst någon svagare.
@Stefan Stenudd: Du försöker få det att låta som att din beskrivning av MA som “Bimbo” skulle ha med en seriös kritik av “hur hon ser på journalistik” att göra. Tappert, men du lyckas inte särskilt väl. Bimbo är, som bekant, ett nedsättande uttryck för en kvinna med låg intelligens. Givetvis är den etiketten sexistisk, oavsett hur gärna du än vill få det att låta som om du pratar om hennes yrkesutövning. Detta är också symptomatiskt för hela diskussionen.
Sedan blandar du bort korten, igen. Jag har inte vid något tillfälle försvarat MA:s spydiga kommentarer. Det jag däremot har sagt är att en oproportionerlig mängd kritik har riktats mot henne på grund av hennes misstag. Jag menar att det här finns kopplingar till just det faktum att hon är ung kvinna. Kan/vill man inte göra den analysen blir det nog inte lätt för mig att ändra någons inställning i den här tråden.
Och nej, jag har ingen särskild agenda på grund av att jag gjort ett par frilansjobb för NG.
@Cissi Wallin: Här håller jag med dig fullständigt:
Jag betackar mej för de kritiker som ser en chans att äntligen “få bort den där bruden”. Däremot instämmer jag med Mymlan att Nöjesguidens hantering av hela debatten är både intressant och klandervärd.
Mymlan, stämmer det att du blev kontaktat av NG och uppmanad att ta bort kritisk text eller kommentarer?
Det är, om det stämmer, ganska uppseendeväckande..
Har full förståelse för att det inte är konstruktivt när ‘drevet’ börjar gå utan eftertanke, men är det inte lite poängen med öppna forum och ‘omodererade’ kommentarer? Att man får leken tåla? Oavsett kön, ålder, status och bakgrund?
Är det inte välkommet med livlig trafik på artiklar och kommentarer, om så 75% är näthat/ konflikter?
Bättre att uppröra än att inte beröra alls?
Hur tänker Margret Atladottir när hon tar åt sig av näthatet? Vad tänker de andra på NG?
Jag vill veta!
Johan, självklart syftade jag på inget annat än hur hon ser på journalistik. Det torde framgå hur tydligt som helst i mitt inlägg om saken:
http://stenudd.blogspot.com/2008/11/njesguiden-fr-bimbo-chef.html
När det gäller kritiken mot henne har jag sett att en del av den verkar ganska sexistisk – men långt ifrån alla kritiska kommentarer.
Att hon fått en sådan mängd kritik beror dels på hur bloggosfären och internet fungerar, dels på att hon själv varit så pass bitsk – men också till viss del beroende på att hon är en uppkäftig ung kvinna.
Sistnämnda beläggs av att Carl RB klarat sig från anstormning, trots att han på samma ställen varit minst lika oförskämd.
@thesecondfirst: ja, jag blev uppringd av nöjesguidens vd och han ville att jag skulle plocka bort en specifik kommentar.
@ Stefan Stenudd: Nej det är inte tydligt – tvärtom. Det finns ju ingen som helst anledning att uttala sig sexistiskt om någon om poängen är att värdera vederbörandes kompetens. Märkligt att du inte kan/vill se detta. Du skriver ju i ditt inlägg att det pågående självmordet av svensk journalistik bekräftas av tillsättandet av en “bimbo-chef”. Detta är givetvis (åtminstone i någon mening) ett sexistiskt uttalande, vare sig du vill se det eller inte.
Något paradoxalt att du nu också medger att den våldsamma och omfattande kritiken mot MA “till viss del beror på att hon är en uppkäftig ung kvinna.” Paradoxalt, eftersom du själv bidragit till just denna orimliga mängd kritik, ofta av sexistisk karaktär.
Drar för övrigt sträck i debatten här, känner att det börjar bli lite rundgång.
Pingback: Prettoghettot
Varför skriver alla att hon är SNYGG?
Hon är säkert smart, begåvad, framgångsrik mm. men snygg är hon fan inte..
Hon ser ut som att hon har påssjuka.
Mymlan, åhå. Jag gissar vilken kommentar (den grova), och då förstår man också varför. Inget ‘censurtänk’ med det. Inte så som jag tänkte, iaf.
Max: Du är en tönt. Det minst intressanta i hela diskussionen är väl om hon är snygg eller inte? Däremot om hon ‘får skit’ därför att hon anses vara snygg, och därför provocerar mer, är en aspekt av hur tjejer lätt kritiseras hårdare på nätet, och alltid i förhållande till utseende/ålder/kaxighet och personliga relationer. Vem drar upp en manlig skribent/kritikers utseende, ålder och sexpartners?
“Vem drar upp en manlig skribent/kritikers utseende, ålder och sexpartners?”
På ett ungefär? Varannan radikalfeminist.
Ointelligent-kräk-gubbslem, det var mitt i prick :)
‘OKG’, Stefan Stenudd:
Jo, men seriöst. Gubbslem-kallande tillhör ju en egen ringhörna, med tillhörande diskurs.
‘Radikalfeministers’ åsikter är, vad jag vet, inte synonyma med ‘den allmänna debatten’.
Och i den ‘allmänna debatten’ är det vanligt att kritiken hänger upp sig på ‘triggerpoints’ som ung, snygg, kaxig och kvinna. Ge gärna ett bra exempel på seriös kritik av en manlig skribent, där halva diskussionen gäller utseende och vem personen gör vad med. (Inte från Flashback då alltså.) Skulle det låta likadant om Sigge Eklund som det gjorde om Natalia Kazmierska?
Thesecondfirst, man brukar inte skriva om mäns utseende – där ligger fortfarande könsroller och spökar. Men både ung och kaxig (eller synonyma ord) tas nog ofta upp i diskussioner, och sannerligen inte bara om tjejer.
När det gäller vem personen gör vad med så kommer jag genast att tänka på Aftonbladets kulturredaktion, där detta var huvudsaken till följd av en självbiografisk bok från en av dess medarbetare. Den utpekade var den manlige kulturchefen.
Det skvallras sannerligen en hel del om mäns sexliv, även i så kallat seriösa debatter.
Sedan tycker jag att “kaxig” är ett väldigt snällt ord för de oförskämdheter som Atladottir kritiserats för.
Tror du nån är intresserad av se på när du ritar cirklar och bjäbbar? (å försöker avleda..) Motbevisa, eller lägg ner förnekelse-svamlet.
@thesecondfirst
Tror du nån är intresserad av se på när du ritar cirklar och bjäbbar? (å försöker avleda..) Motbevisa, eller lägg ner förnekelse-svamlet.
Pingback: bloggar ikapp - nöjesguiden « the real mymlan
Pingback: polymeriska tankar » Ivrig jakt?
Finns det inte en sak som glöms bort i debatten när man talar om att Margret Atladottir bör AVGÅ pga övertramp i sitt bemötande av konstruktiv kritik? En av chefredaktörens viktigaste uppgifter är såklart att få ut en bra tidning till läsarna. Om chefredaktören lyckas med detta så bör denne inte avgå eftersom det torde vara ett betydligt viktigare kriterium i bedömningen av dennes ledarskap än hur några bloggkommentarer besvarats.
Hur har hon då lyckats? Jag kan bara konstatera att Nöjesguiden, som jag läst i mer än tio år, har fått ett lyft i kvalitet den senaste tiden och att förändringen till det bättre sammanfaller i tid med Margrets tillträde som chefredaktör. Om detta är hennes förtjänst eller inte kan jag ju inte veta säkert. Men det vore ju underligt om så inte vore fallet. Alltså bör hon sitta kvar.
@läsare: Jag har då inte krävt hennes avgång. Vad gäller Nöjesguiden i övrigt så är jag så pass sporadisk läsare av den tidningen att jag har svårt att uttala mig om kvalitetsförändringar vid någon speciell tidpunkt. Läste den nog betydligt oftare innan Margret blev dess chef…
Nej, förlåt! Jag menar inte att du krävt hennes avgång. Nu hittar jag inte vem som ursprungligen skrev det heller, men Cissi Wallin har det citerat i en av sina kommentarer ovan.
Ville bara påminna alla om att man bör se till hur Margret sköter sitt arbete som helhet eftersom det blev ett sådant stort fokus på hur hon har överreagerat på några bloggkommentarer. Lite balans i debatten var vad jag ville bidra med. Vissa inlägg fäste, föreföll det mig, en orimligt stor vikt vid dessa kommentarer i förhållande till Margrets hela arbetsuppgift. Inte bara det som använde ordet “avgå”.
Min kommentar var lika mycket riktad till andra kommentarskrivare, och förmodade nöjesguidenläsare, som till dig.
Klart slut
@En läsare: Ok.
Varför jag tar upp just detta som exempel kan också förklaras av att mitt lilla specialområde är just hur medier kommunicerar med sina läsare, och vad de kan lära av de sociala medierna…
För den som kanske inte förstår och blir upprörd över att jag gör “en så stor grej” av just detta…
Missa inte intervjun med Margret från helgens Sydsvenskan:
http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article429613/Kaxig-alskad-och-hatad.html
Hur många män är chefredaktörer för större publikationer vid 23-24 års ålder? Jag tror att det handlar om två saker.
1. Unga tjejer säljer. Både kvinnor och män i alla åldrar attraheras av dem. Detta leder till att unga tjejer ibland får jobb de inte kan hantera.
2. Femninismen är stark (och granskas inte kritiskt) i Sverige. Kvinnor och män får idag lära sig att kvinnor blir förtryckta om de inte är chefer (hur många män är höga chefer?). Dessutom talas det om strukturellt förtryck i alla (o)möjliga sammanhang, vad gäller ålder, kön, etnisk härkomst mm. Detta leder inte till att dessa faktorer minskar i betydelse och att folk istället rekryteras efter sina meriter och förmågor. Tvärtom – de rekryteras istället just FÖR att de tillhör en viss kategori i samhället. Det viktigaste blir då att man är kvinna, ung (och i media snygg), osv. Pendeln har alltså slagit över från en idioti till en annan. När ska vi lära oss bortse från dessa ovidkommande variabler och faktiskt anställa efter utbildning, meriter och personlig lämplighet?
Kontentan av detta blir ibland att människor hamnar i situationer med ansvar och/eller granskning (seriös eller inte) som de inte är i närheten av att kunna hantera. Vi lever i det narcissistiska samhället och den självklara reaktionen är att bli kränkt och gå till motangrepp. Problemet är att det inte fungerar, folk tycker nämligen då att man är än mer patetisk och skiten dånar in i fläkten på allvar.
Dissa dem som dissas bör och beröm dem som förtjänar beröm oavsett kön, ålder, etnisk härkomst, sexualitet, inkomst mm. Annars bidrar vi bara till att förstärka dessa kategoriers betydelse. Dessutom, om folk når positioner på dessa kriterier och inte lever upp till kraven, kan det starkt bidra till fördomar (“Ja där ser man ju hur det går med en kvinna som chef”).
Något att fundera på:
Är offentliga, unga, snygga tjejer verkligen mer utsatta för näthat?
och/eller är vi mer beredda på att tycka synd om dem?
och/eller är män och äldre kvinnor mindre benägna att inta rollen av det kränkta offret?
och/eller får de oproportionerligt (i förhållande till kompetens och erfarenhet) mycket offentlig uppmärksamhet i vår kultur? (och därmed också mer negativ uppmärksamhet än vissa av dem kan hantera)
Vill lägga till att jag i mitt inlägg ovan resonerar generellt och inte om någon enskild person. Margret (kollade stavningen!) är kanske jättekompetent och råkade bara ha en dålig dag. Då hoppas jag också att hon kan ta ansvar för det och inte retirera till den kränkta positionen. Den kan man bara förlora på i långa loppet.
Pingback: A System Apart » Civility, in the age of the Social