tack jessica
Till alla er som dissat Fattigbloggen, inga namn nämnda, vill jag bara säga;
Läs de här sista posterna i Fattigbloggen.
Om ni efter det fortfarande tycker att det Jessica Ritzén gjort är dålig journalistik, då måste något fattas er. Någon form av empatisk förmåga eller vidvinkelperspektivet. Något måste det vara om ni inte ser storheten i det Jessica åstadkommit.
Och till alla er strutsar som dissade min insamling som syftade till att ge en ensamstående tjej en liten guldkant i tillvaron i form av ett par nya jeans, med argumentet att i Sverige har vi en socialtjänst som tar hand som sånt, med argumentet att man ska ge till dom som verkligen behöver, till er vill jag bara säga – läs hela Fattigbloggen.
Från början till slut. Inklusive kommentarerna.
Och om inte Jessica vinner något slags pris för det fantastiska arbete hon gjort med Fattigbloggen, då är det något som inte står riktigt rätt till i den svenska mediebranschen.
Låter som att jag måste spana in denna fattigblogg!
/Louise – http://www.skandalmorsan.com
Hur har det gått tillväga rent praktiskt? Har hon blivit tillfälligt uppsagd och tömt bankkontot? Myndigheter får inte besluta om socialbidrag utan grund.
Får man blogga om man har socialbidrag? Det får man ju uppenbarligen inte om man har a-kassa?
Det är väl för all del ingen nyhet att man blir behandlad som ett icke livsvärdigt svin av socialen. Det är inte helt ovanligt att folk emellanåt söker hjälp där.
@Blogge: Inte nytt för dig. Inte nytt för mig heller. Men uppenbarligen är det många som hellre sticker huvudet i sanden och vägrar inse att det faktiskt finns fattigdom i Sverige. Och några av dem har vaknat tack vare Fattigbloggen.
De övriga frågorna kan jag inte svara på faktiskt. Mer än att hon inte är uppsagd, men att hon stoppat in sin lön på sparkonto. Så Jessica har det inte gått och går ingen nöd på alls.
Vad gäller bloggande i kombination med socialbidrag så är det onekligen en intressant frågeställning.
Det är en fantastisk sak hon har gjort…och jag önskar att varenda människa här i landet skulle läsa fattigbloggen.
För att få klart för sig hur urholkad välfärden och ”säkerhetsnätet” har blivit!
Det är dags att sluta blunda för den (omänskliga) verklighet socialbidragstagare lever i.
Det är även hög tid att sluta blunda för hur många av kommunerna och socialkontoren det är, som inte följer den (redan alltför lågt beräknade) norm och regler som finns, utan utsätter de redan utsatta ännu mer!
Att helt eller delvis vara kritisk mot Fattibloggen behöver inte betyda att man vägrar inse att det existerar fattigdom i Sverige.
Jag har själv varit socialbidragstagare. Mina föräldrar har varit socialbidragstagare. Men jag är långt ifrån övertygad om att det man gjort på Fattigbloggen är det mästerverk många vill ge sken av.
Många har skrivit begåvat och väl till Fattigbloggens försvar, bland andra Ronnie Sandahl och Martin Aagård (bägge anställda av den tidning där även Fattigbloggen huserar).
Men ingen har lyckats förklara hur Fattigbloggen blev bättre som journalistiskt projekt av att Jessica Ritzén lekte socialbidragstagare under en månad. Ingen.
Som jag skrivit tidigare:
”Den fattigdom reportern bloggar om fortsätter i värsta fall för de 390 000 svenskar som lever på socialbidrag i dag, även när rollspelet på bloggen tagit slut.
Kommer då fortfarande få höra deras röster, deras berättelser? Kommer vi få höra om den ekonomiska panik som tillslut bara passiviserar, om att bli misstrodd, granskad och ifrågasatt av Arbetsförmedling och socialkontor?
Jag hoppas det. Och jag vill tro att de berättelserna är tillräckligt starka, har tillräcklig bärkraft, utan att att de behöver kryddas av en välbetald reporters socialpolitiska bloggdokusåpa”.
Mer läsning i ämnet, signerat mig:
http://tinyurl.com/dxwmfr
http://tinyurl.com/d5occk
@Daniel Swedin: Kort reflektion: Hade bloggen fått det genomslaget, hade alla dessa berättelser i kommentarerna skrivits, om det inte varit för Jessicas ”lek”?
Och vad gäller frågan om vad som händer när fattigbloggen tar slut – även om den glöms idag, så har det varit ett reportaget som levat långt längre än de flesta artiklar som går i tryck för att läggas i en papperinsamling dagen efter…
Har inte hunnit kolla på dina länkar, ska göra det senare,kanske de ger en ny dimension åt det du skriver.
Vad jag förstår så mailas det till svenska redaktioner och kommenteras det på nyhetsartiklar och reportage redan idag. Bjuder man in människor till dialog så brukar det ge effekt. Oavsett
Blogge undrar om man får blogga om man har socialbidrag. När jag läser Fattigbloggen inser jag att det långt ifrån är självklart att man KAN blogga som socialbidragstagare. Bredband ingick inte i de räkningar soc betalade åt Jessica, och enligt hennes kartläggning är det inte alla kommuner som tillhandahåller gratis Internet på biblioteken.
I den viktiga debatten om rätten att säga sin mening och slippa bli avlyssnad på nätet glömmer man att 379.000 svenskar (siffran ökar) alltså inte självklart har rätt att överhuvudtaget använda Internet. Och att det bara är en av alla rättigheter man kan förlora som socialbidragstagare. Och att det räcker med långtidssjukskrivning eller arbetslöshet för att hamna där. Jag frågar som FRA-motståndarna: vilket samhälle vill vi ha?
@Daniel Swedin: Det finns såklart olika sätt att bjuda in till dialog, men jag upplever att Jessicas lyckats osedvanligt bra.
Vilket inte betyder att hennes sätt är det enda rätta.
”alla sätt är bra utom dom dåliga” och ”ändamålet helgar medlen” är två jobbiga klyschor som faktiskt passar rätt bra här tycker jag…
@Sharing is caring: Ja vad säger man? Hur gör man? Framförallt har ju Jessica satt fingret på ett par saker just när det gäller vad som ska ingå i en skälig standard, och där det i dagens samhälle borde vara mer naturligt att ha bredband och mobiltelefon än dagstidning och tevelicens…
Japp, skitkul att Fattigbloggen fick ett sådant genomslag och lyckades lyfta viktiga frågor kring svensk välfärdspolitik. Ditt ensidigt positiva perspektiv ger mej dock lite jobbiga hallelujavibbar. Jag hoppas att även ett framgångsrikt bloggprojekt kan utvärderas på ett sakligt och balanserat sätt, där man ser till både dess förtjänster och brister.
Som jag uppfattar det har vi som försöker problematisera en alltmer subjektiv journalistik bemötts med mantrat ”men kolla vilken UPPMÄRKSAMHET bloggen skapar”. Jag hoppas att journalistiskt arbete även i framtiden kommer att bedömas utifrån fler parametrar än denna enda.
@Coffe: Jag ser i och för sig inte den massiva uppmärksamheten Fattigbloggen fått som den enda framgångsparametern…
jag var hos socialsekretare hon frågade mig om massa privata livet hon frågar hela tiden om sådana frågor knark er du dricker alkohol dricker du vad har gjort du i för detta land har du gjort millärsjänsen har du varit ellr vänt på rättgång jag undrar om hon har rätt att fråga sådana frågor eller inte snälla hjälp mig