lönen
Alexandra Rapaport visar sitt lönebesked i Dramatens blogg.
Kaxigt.
Hur många är det som är beredda att göra detsamma? Tala om vad ni får ut efter skatt?
Jag misstänker att det är ytterst få som har guts att göra det, säkert med argument som att ”pengar inte är viktigt” ”vad spelar det för roll vad jag tjänar” etc.
Men om det inte spelar någon roll, vad är problemet med att tala om det för resten av världen?
För visst är det så, att vi bedömer människor omkring oss om inte helt så i varje fall delvis utifrån hur mycket pengar de har? Om inte medvetet så i varje fall undermedvetet, varför skulle det annars vara så känsligt att tala om vad man tjänar?
Den som tjänar för lite blir sedd med lite överseende, den som tjänar för mycket kan bli mer eller mindre lynchad, den som tjänar lagom är rätt, medelklass är grejen. Men vad är lagom? Vad tjänar folk egentligen? Det har jag alltid undrat…
ptja.. jag har ju varit sjukskriven hela året så min löneutbetalning är på hela 300 spänn.. men jag har inte fått någon lönespec än. Utbetalning på måndag. Påminn mig på måndag så ska jag berätta vad jag har för grundlön, den är ny så jag har inte riktigt koll. Däremot kan jag ju inte berätta vad jag får ut efter skatt eftersom jag inte har jobbat och i vanliga fall får lite OB också..
tja. jag skulle kunna göra det whenever. men så är jag väl medelklass också. iaf i statistiken. hur mycket var och en tjänar på arbete (vilket ju är det vanligaste) blir ju bara intressant om man sätter det i rätt perspektiv. Kan jag tycka. Lönestatistik är inte särskilt svår att få tag på. Hur stora förmögenheter personer har är också lätt att ta reda på.
ex. lönestatistik http://www.lonestatistik.se/
@Drottningen: Det ser jag fram emot. :)
Själv fick jag faktiskt ingen lön alls förra månaden. Denna har jag fakturerat en del och räknar med att få in kanske 13-14 tusen efter att skatt och sociala avgifter är betalade…
@MJV: att ta reda på vad folk tjänar är enkelt, vilket gör det ännu svårare att förstå varför det verkar vara så tabu att tala om det.
Naturligtvis måste lönen sättas i relation till andra saker, som fasta utgifter och livsstil, är man gift, singel, har man barn att betala underhåll för, stora skulder, etc…
Men den diskussionen ser man väldigt sällan, det handlar antingen bara om extremt rika människor och deras bonusar eller som nu på senare tid när fattigdomen börjat diskuteras. Men alla där emellan? Vad är en ”normal” inkomst för folk idag, vad är en ”normal” ekonomisk situation för medelklassen i Sverige?
jag skulle säga att det finns alltför stora variationer för att man egentligen ska kunna prata om en ”normal” lön. För en 18 åring betyder det något annat än för en 40 åring med 3 barn. bara inom ett och samma yrke kan lönen variera kraftigt. så jag håller med om att det är lite ”slängigt” när man i t.ex. medier (gamla sådana då ;)) pratar om normallön, som att det fanns en generell och fastställd lönestege. Jag skulle tro att en lön på 25-30000 för en vuxen person med familj anses som normal i dessa sammanhang. Hur nära verkligheten detta är är ite svårt att avgöra.
Som anställd på en ideell förening, med lönebidrag, tjänar jag på 50% ca ynkliga 7000 efter skatt.
Men jag är relativt nöjd ändå :)
@Per Nissilä: Ditt svar antyder det jag trodde redan när jag skrev denna postning, nämligen att det är de som tjänar minst som är mest benägna att berätta hur mycket de tjänar.
Skäms folk för att de tjänar pengar?
Tror man att alla andra tjänar mer?
Eller vad är problemet egentligen med att tala om just pengar?
Jante säger att om du tjänar mer än genomsnittet, vilket ligger kring 25, så ska du vara försiktig med vad du yttrar var. samtidigt är det viktigt att poängtera att man inte har Foppa-tofflor utan äkta Crocs till hela familjen.
den fattiga kan berätta allt för den som har det sämst vinner. koka soppa på en spik är att eftersträva.
däremot är det roligare att låta folk gissa vad andra har än att låta dem berätta själv. vad har bloggaren X i lön? fågel, fisk eller mittemellan?
de flesta skulle nog gissa att andra har högre löner än vad de har.
@MJV: du observerade mina citattecken kring ordet normal hoppas jag…
Men du svarar inte på hur mycket du själv tjänar? Varför?
ok. då outar jag väl då eftersom jag redan sagt att jag kan göra det när som helst: min månadsinkomst före skatt ligger på mellan 31-35 000. När jag har någon lön.
@MJV: Tack för svar, och så fråga på det: ”när du har någon lön”. Med det menas? (för att din lön ska sättas i ett sammanhang. Om du bara får lön två gånger om året eller om du får det varje månad har det ju en viss betydelse) :)
Jag får lön när jag har en anställning, vilket jag oftast har men ibland blir det glapp. Det beror på t.ex. hur mycket forskningsanslag man kan skrapa ihop. Många forskare lever rena rama frilans-livet. Jag har klarat mig skapligt hittills.
Avundsjukan ska inte underskattas tyvärr. Ingen arbetsplats mår bra av att de anställda börjar jämföra löner och få ideer om vem som är värd vad eller inte. De kan sällan eller aldrig se eller förstå helheten i lönesättningen.
Men visst är hög lön lika med hög status bland andra med hög lön och fina titlar. Och bonusar är bra om de byggs på rätt sätt. Problemet är oftast att de just byggts på fel sätt. Självklart ska såväl Hans-Holger ha sin bonus. Bryngelsson borde däremot inte ha fått någon alls då han inget som helst extra utförde.
@Gunnar Lindberg Årneby: Visst har du en poäng, men alltså. Avundsjuka kan jag förstå, men inte riktigt missunnsamhet. Att någon annan har mer behöver inte nödvändigtvis betyda att jag får mindre, däremot kan det sporra mig att göra bättre ifrån mig så att jag också får mer.
Så länge det finns någorlunda reglerade lägstalöner tycker jag det är jävligt trist att folk ska vara så himla missunnsamma.
Jag är fantastiskt avundsjuk på andra i min bransch som tjänar mycket mer pengar för att göra samma jobb som jag gör, men det är knappast dom som får för mycket, det är jag som får för lite…
Gunnar, du har så rätt om det där med avundsjuka. Det finns många arbetsgivare som fortfarande sätter löner utifrån hur gammal en person är istället för att se vad personen åstadkommer.
Jag tar inte ut nåt lön alls. Har barnbidrag som ska betala barnförsäkring+studielån+Tv licens.
skulle bara vilja säga att det där känner jag mycket väl igen – jag har varit där själv och jag kommer ALDRIG glömma hur det var (till skillnad från vissa pampskallar)
Tack!
Jag är gift med en snäll kille som lägger mat på bordet…annars vore inte mitt liv så lätt som den ändå varit…men jag har till exempel inte varit på frissan på 7 månader och vet inte när jag kommer dit…
Hej!
Jag tjänar 26 500 kronor före skatt.
Tjänar jag för mycket pengar? Borde jag klara mig på mindre?
Vad gör min lön mig till? Medelinkomsttagare? Är jag en bra människa eller slav under kapitalismen? Pengar är viktigt. Jag önskar det inte vore så.
Tack för en bra poäng; det var inte helt självklart att outa sig.
/B
Jag tycker att vi pratar alldeles för lite om lön. Min teori är att det beror på att det finns så himla mycket känslor förknippade lönen. Hur mycket värde sätter arbetsgivaren på mig? Varför är jag värd 400 spänn mindre än kollegan som jobbat tio år kortare här?
Jag är helt klart för en öppen redovisning av löner och lönesättningspriciper. Hemliga löner på en arbetsplats gynnar bara arbetsgivaren – söndra och härska.
Min grundlön, 2008 års nivå, var 25.500 kr, därtill kommer ob-tillägg. Denna månad fick jag ut 18.700 för 75% jobb inkl några semesterdagar. Dessutom 3.600 kr efter skatt för 25% sjukskrivning och en dryg tusenlapp i pension/Alectapengar. 3.200 i barnpension. Jag har två ungdomar hemma, barnafadern är död och hyran är på 8.600 ungefär inkl garage. Studielån. Skulder sedan skilsmässa och flytt.
Jag antar att detta gör mig till medelklass.
Åsikten om huruvida individuell lönesättning är bra eller inte brukar skilja mellan just låg-mellan- och höginkomsttagare. Ju lägre lön man har desto mera brukar man förespråka kollektiv lönesättning. Ju högre lön man har desto mera förstår man varför det inte funkar.
I min bekantskapskrets rör sig lönerna mellan 30 och 150 000 per månad skulle jag tro. På samma arbetsplats som de som tjänar 100 000+ finns det givetvis många som tjänar 25K eller mindre. Det skulle absolut inte komma något som helst gott ut av att dessa människor genom officiellt publicerade löner till fullo förstod hur utbytbara de är när allt kommer till kritan.
På ett kommersiellt drivet företag speglar lönen till syvende och sist hur pass värdefull du är för bolaget. Tror du dig vara mera värd än vad lönekuvertet avspeglar är det effektivt att visa chefen att du har ett nytt jobb på gång.
Ingen kommer någonsin att ge dig den lön du anser sig förtjäna om du inte själv berättar det. Detta om något är anledningen till löneklyftor mellan män och kvinnor.
Själv är jag entreprenör och har ingen lön alls. Men jag talar från erfarenhet av att starta 10+ bolag och att ha haft kanske 200 anställda.
@Gunnar: En reflektion över det där med ”officiella” löner. Vilka löner är inte officiella? Eller mer eller mindre i alla fall.
För egen del har jag full koll på vad mina kollegor tjänar. Taxeringskalendern är ett rätt hjälpsamt verktyg och jag använder den flitigt. Det ger mig en bild av omvärlden och om jag får rätt betalt för mitt jobb. Sedan är jag ruskigt nyfiken av mig och då är ju taxeringskalendern värsta skvallerblaskan :)
Sedan tror jag tyvärr du har rätt om det där med varför kvinnor har generellt lägre löner. Vi som grupp är nog ganska svaga i förmågan att gå in och tala om vad vi är värda. Kräva rätt lön. Ännu en grej jag har svårt att förstå.
Om inte jag berättar så är det ju bara för någon att slå upp det i Ratsit. Just nu har jag 31000 och fick på senaste lönebeskedet ut 22326 kr förstår inte varför det skulle vara något att inte berätta. Förra jobbet hade jag strax övre 33000 på. Inte direkt kass lön men för motsvarande tjänster i ex. Sthlm är det jättelågt enligt mitt fack.
”Hemliga löner på en arbetsplats gynnar bara arbetsgivaren – söndra och härska.”
Exakt! Och det om något gynnar avundsjuka för då skvallras det istället och alla ska vara så hemliga. Om alla pratade om vad man har för lön blir det också lättare att faktiskt förhandla om den.
Vi har individuell lönesättning på mitt jobb som det så fint heter. Det betyder att man dels får en generell lönehöjning och sen ska få en inidviduell baserad på personliga prestationer. Märkligt nog så har vi på natten alltid presterat precis likvärdigt, detta oavsett engagemang på arbetsplatsen. Vid ifrågasättande heter det ”men det är så svårt att sätta en lön på er som vi aldrig ser”.
Ja, för det är mitt problem. Verkligen.
Alltså, jag kan inte bry mig mindre om att vi får lika allihop, men kalla det inte individuell lönesättning då. Den är bara individuell på så sätt att alla har olika utgångspunkt.
Det där med individuell lönesättning haltar nog på bra många arbetsplatser, framförallt de som har generellt låga löner, eftersom det inte finns så mycket att spela med…
HA! Behöver ju inte vänta till måndag, jag har ju en aktuell SGI och den ger en månadslön brutto på nästan 17 000. På 64% natt som sagt. Det går inte räkna om det till heltid eftersom det är mer OB än det skulle vara på 100% och lönen varierar beroende på hur många helger jag jobbar per månad osv.
Vi kan leva på det, två personer och fyra katter, men det är bra mycket roligare att leva nu när J också har en lön.
På en arbetsplats handlar det, som Karibien påpekade ovan, nog väldigt mycket om känslan att känna sig uppskattad av sin arbetsgivare. Det är nog mycket enklare att acceptera att en kompis på en annan arbetsplats, med liknande arbetsuppgifter, har 10.000 mer i månaden, än att ens kollega har 500 kr mer i månaden. Medan det förstnämnda kan ses som ett uttryck för olika arbetsgivarinriktningar, är det sistnämnda är ett bevis på att min arbetsgivare tycker att jag är dålig (även om jag skulle ha 500 mer än någon annan kollega, men av någon anledning jämför man sig oftare med de som har högre lön).
Jag har i varje fall runt 44.000 i lön. Brukar tycka att det gör mig till en medelinkomsttagare, men inser att det är en bra lön. Dock på ungefär samma nivå som mina kollegor. Där kom den jämförelsen tillbaka. Det var för övrigt med en viss vånda som jag uppgav min lön, trots att jag är anonym. Vet inte varför det är så tabubelagt. Det räcker med att se på min levnadsstandard, för att förstå att jag måste tjäna något i den trakten.
Intressanta reflektioner du väckte, i varje fall.
Mmm det tas ju i varje fall inte personligt att de som jobbar på andra motsvarande arbetsplatser har mycket mer än jag, till skillnad kanske från när de som jobbar mitt emot mg och gör ”samma” saker får mer.
Lön?
Hmm, ja just det. Det är ju dom där fiktiva pengarna som försvinner lika snabbt som dom dyker upp
Fick denna månad ut 36272.74 av 51862.24
Sådan lön skulle jag vilja ha jämt
(har i grundlön 25400 före skatt, den ökar med 2000 nästa månad)
Nu snart dags för balkongen med datorn och njuta av vädret
Datorn på balkongen? Ser du vad du gör då?
Måste man det?
Räcker det inte med att njuta?
(lite blåsigt men ändå varmt och skänt)
;-)
Jag har ofta hojtat om att det är bra och viktigt att prata om vad man har för lön, särskilt som ung och kanske ännu mer som kvinnlig ung journalist, så man vet vad som är vanligt, rimligt, och/eller inte OK. Har inga problem med att säga det heller.
Jag har en månadslön på 24100 (förhandlade upp den för inte så länge sen från 23 000), jobbar just nu som inhoppare runt 60-70% i månaden och får då därefter.
Problemet med våra löner är de extrema skillnaderna mellan storstad och landsbygd. Vet iofs att det finns journalister som jobbar på mindre tidningar eller nystartade projekt i Stockholm som inte tjänar så mycket, men ändå.
Sedan är det också ofta så att de som jobbar på landet jobbar mer helt enkelt för att det är tajtare, färre som ska göra mer, fylla lika mycket i tidningen eller rutan..
Jag tjänar efter 14 år som journalist, varav drygt 8 på min nuvarande arbetsplats 23.500 kronor i månaden. I praktiken inget OB eller övertid. Får ut cirka 17.000 plus/minus några hundra.
Absolut – som journalist på lokalnyheterna gör man mer än på rikset; jag kan räkna på fingrarna antalet gånger jag fått arbeta med en fotograf, till exempel. Och än färre gånger som jag inte redigerat ihop ett inslag själv.
Men när man pratar löner är det ju ändå relativt ofta med folk som har någorlunda samma referensram, och när man är på samma arbetsplats eller har sökt där man känner någon tycker jag det är jättebra att veta vad som är realistiska förväntningar och vad som är ett skambud.
HAns Holger drog ju in lönehöjningen för sina medarbetare, men tar själv ut en egen bonus. Bonusen är ju ett resultat av vad han levererat tidigare. 2008 var ett bra år, så jag tycker han förtjänat den.
Men att dra in lönehöjning för medarbetare med argumentet ”2009 kommer bli tufft år” sänder konstiga signaler då lönehöjning även den är ett resultat av bra utfört arbete under året. (näe, jag arbetar inte på MTG)
Lön och förmåner har alltid varit svårt. Sticker man ut för mycket i Sverige så skall det klankas ned på det, så enkel är det. Folk tänker inte ”det är personen värd” utan snarare ”usch, varför skall personen få så mycket betalt”. Det är ett problem
Jag är emot individuell lönesättning. Lönen blir inte prestationsbaserad (men jag skulle vara emot individuell lön även om den kunde bli det) eftersom arbetsgivare tenderar att belöna andra förmågor vid löneförhandlingar än just hur bra man presterar. På min arbetsplats har vi likalön. Vd, ekonomi, redaktioner, kundtjänst. Alla har samma. Jag är otroligt förtjust i det lönesystemet.
Det (o)lustiga är att det ändå uppstår lite surheter om arbete ibland – då handlar det om att andra tycker att någon jobbar för lite (i tid eller prestation). Men det uppstår aldrig frågor eller mindervärdeskänslor på grund av att någon får mer pengar än någon annan och varför den i sådana fall värderas högre.
Vi har väldigt låga löner. 20 120 kronor före skatt, tror jag att de ligger på nu. Inget ob.
@ulrika: Nu blir jag ju nyfiken på vad du jobbar med?
Jag jobbar på några små nyhetstidningar som redaktör.
Men om jag nu jämför med din lön så är ju faktiskt min inte så mycket lägre. Så jag har nog stirrat mig blind på vissa lönetabeller.
Eller, ”väldigt låga” var att ta i: låga om jag jämför med andra som utför samma jobb, för de flesta på vår arbetsplats.
Som skådespelare kan jag ju då säga att Alex har en relativt bra lön, hur låg den än kan te sig, eftersom hon är tillsvidareanställd. Som frilans finns det ingen gräns för hur mycket lönen kan skifta, jag gick ner 7000:- i månaden när jag flyttade från Dramaten till en frigrupp, från ett projekt till ett annat. Så jobbar jag på en institutionsteater har jag liksom Alex ungefär 25000/månad, på frigrupp allt från 17000, som är minimilönen. Före skatt. Jajjemen. Jag har i princip dessutom redan nått mitt lönetak, det blir inte mer pengar än så här på teatern, jag ligger lika i lön med frilansande kollegor som jobbat 20 år längre. Filmar jag pratar vi helt andra löner. Då får man betalt per dag. På tv betyder det att jag har 6-8000/dag och långfilm runt 10-12. Men de jobben händer inte lika ofta. Och det kan också vara så att hela min insats i en långfilm med en inspelningsperiod på två månader består av två inspelningsdagar.
Det är intressant just detta med skådespelarlöner eftersom folk nog tror att de tjänar mer än de gör. Lite som med journalister faktiskt.
Å, ja, verkligen. (Fattigbloggen har säkert gjort att folk nu har fått på pappret att jag också tjänar 35 000 i månaden…)
Frågeställningens känslighet är inte bara kopplad till hur mycket man tjänar. En högst avgörande parameter i bedömningen den om vilken klasstillhörighet man anses ha från början och vilken utbildning man har för det jobb man gör. Det är värre att tjäna relativt mycket pengar om man som jag är sprungen ur arbetarklass i textilbygder utan högre utbildning än 2-årigt gymnasium.
Jag vet att det finns en avundsjuka och missunnsamhet mot vad jag tjänar och jag har mött det där tysta leendet mer än en gång istället för ett ärligt ”fan, vad du är duktig som lyckats så bra!”.
Jag tjänar som Logistik/IT-ansvarig på ett privat företag i Göteborg 38 000 kronor per månad före skatt och ser mig som ekonomiskt lyckligt.
Omvänt också. Är man sprungen ur en medelklass och tjänar för lite kan det vara rätt känsligt också tror jag.
Men sen är det ju så att arbetarna idag tjänar rätt bra… Industriarbetare och hantverkare får ofta mer betalt än akademiker som lärare eller journalister.
Jo, så är det och just därför håller inte längre den gamla indelningen om vad som är arbetarklass och medelklass om man använder lönen som någon form av mått.
Vi vet ju att alla tjänar olika. Det som jag verkligen retar mig på det är när folk som tjänar bra (i mina ögon) gnäller om hur dyrt det är och inte vill betala vissa avgifter osv och tom försöker fuska för att få mera pengar. Om man har en bra lön och är medveten om det och inte gnälller tycker jag det är rätt ok och även att man förstår att det finns andra som inte tjänar lika mycket. Fast jag kan tycka att vissa direktörer har löner som inte motsvarar det arbete de utför. Löner som man omöjligt kan leva upp på en månad och som är alldeles för stora tycker jag. Jag gillar inte heller att man förutsätter att någon som är lågavlönad jobbar med ett sådant yrke för att man inte kan bättre, det finns de som väljer att jobba så av egen fri vilja men skulle ha kunnat bli läkare, professor, ekonom eller något annat välbetalt om de faktiskt velat.
+1 på det. Folk med bra ekonomiska förutsättningar som gnäller är irriterande. MEN. Och det är ganska viktigt. Som Bea påpekade – lönen är inte allt. Har man en hög lön men gamla skulder, är ensamstående, stort försörjningsansvar, ingen backup etc så behöver en hög lön inte betyda detsamma som god ekonomi. Lite som att den som har en taskig lön kanske inte alls har det så dåligt, det kan finnas en förmögenhet eller ett arv eller annat i botten som gör att lönen inte säger ett dugg om de faktiska ekonomiska förhållandena.
Så man ska nog passa sig lite för att avfärda folk som gnäller också, om man inte vet hur deras situation verkligen ser ut.
Jag har heller aldrig förstått det där med att skämmas för sin lön. Varför? Vi sliter och står i och får betalt för det arbetet. Olika arbeten har olika lön. Olika arbeten kräver olika saker. Inget konstigt med det. Allas insats är lika viktig oavsett siffrorna på lönebeskedet.
Jag är stolt över att jag tjänar 36 870 kr i månaden plus övertidsersättning och OB. För det mesta sliter jag häcken av mig för den lönen. Jag har ett jobb jag älskar och jag känner mig väldigt lyckligt lottad. Jag har slitit på universitet i fem år och då levde jag på gränsen men jag klarade mig. Jag gjorde strategiska val och hade som mål redan då att tjäna pengar så att jag kunde känna mig trygg. Eller så trygg som det nu går att känna sig i dagens kris.
Jag har just varit på kurs och några andra deltagare var egenföretagare. Unga människor med ett mål, människor som tagit stora personliga risker. Unga familjer med barn. Det berättades om skammen att tjäna mer som ägare och grundare än de anställda. Skammen över att skörda det man sått. Jag fattar det inte. Självklart är det väl så att dessa personer har rätt att ta ut mer då man är ägare och grundare? Det förringar väl inte de övriga anställdas arbete och insats? De övriga har (får jag hoppas) en lön som är konkurrenskraftig och i linje med deras prestation. Det ena utesluter inte det andra. Eller?
@Viktoria: Nej varför ska man skämmas? Särskilt om det är någon annan som sätter lönen…
Jag kan i och för sig känna en viss skam i vissa sammanhang, för att jag tjänar så lite. Mest för att många förutsätter att jag tjänar mer än jag gör, och inte alls förstår varför inte jag har råd med det ena eller det andra…
Jag kan sätta mig in i känslan när andra tror att man tjänar mer än vad man gör. Att inte få förståelse för att ekonomin ibland är ansträngd.
Men som som du sa. Det är andra som sätter lönen, varför ska du skämmas för det? Sedan att andra har förutfattade meningar eller uppfattninar om vad de tycker du borde ha i lön ligger ju på dem, inte dig.
Ibland (eller mest hela tiden…) är teori och praktik olika saker så jag förstår din känsla.
Mycket är bra, svart är ännu bättre, bolagsform och inte ta ut lön är överlägset. Nettolön säger ju inte så mycket. Det är ungefär som ”löpsedel med så mycket tjänar XXX” och så hamnar Per Gessle på 300.000… :P´
vad nettolönen säger är hur en arbetsgivare i en viss bransch värderar din arbetsinsats. Sen hur mycket skatt man betalar eller inte betalar är väl lite en annan fråga i sammanhanget…?
@Julia: Ja det har jag också tänkt på, det med Fattigbloggen.
Lön är ju inte bara pengar och konsumtion, det är ju en livstilsmarkör, en statusmarkör samt en fråga om bekräftelse och självkänsla också. Och förmodligen tusen andra grejer.
Jag tjänade ca 38 000 kr på mitt förra jobb inkl bonus, ca 23000 efter skatt tror jag – bonusdelar och annat gjorde det svårt att veta.
Det var mycket som konsumionsmöjlighet – reda pengar, det var bra betalt på den arbetsplatsen tror jag, men jmf med andra i samma bransch var det väl inte mer än en normal lön, tror jag.
Nu vet jag inte vad jag tjänar – jag ä halvtidsjukskrivn och bråkar md FK om min SGI, och den andra halvan är jag frilans… men jag gissar att jag kan ta ut ungefär 10 000 netto för min halvtid när kostnader och skatter är betalda i genomsnitt.
Det känns bra. Jag är friare och kan vara mer med barnen!
Frihet är värt en hel del som är svårt att mäta i pengar.
Å andra sidan kan pengar vara lika med frihet också…
Håller med Göran Widham till viss del. Varför inte lägga till ytterligare en aspekt till lönefrågan? Jag har för tillfället en lön innan skatt på 30 000, är dock sjukskriven sen 4 månader tillbaka och min verkliga inkomst är pga det en aning lägre…
Den lönen jag har nu har jag aldrig trott att jag skulle kunna uppnå. Jag har fått nypa mig i armen för att förstå att jag har den, för mig, relativa ekonomiska stabilitet och frihet och alla de möjligheter vad gäller funderingar på egen bostad etc som det innebär. Men är då denna ekonomisk trygghet kopplad till lycka och välmående? Inte alls för mig, jag har aldrig mått så dåligt som jag har gjort det senaste dryga halvåret. Bakgrunden till sjukskrivningen är komplex men del av det är på grund av utmattningsdepression. En insikt jag kommit genom detta är att välmående och stark självkänsla verkligen inte behöver vara kopplat till en högre lön.
Intressant och bra av Rapaport att göra som hon gör tycker jag. Det borde inte vara så känsligt med löner, men är det likafullt. För min del finns det två, delvis motstridiga skäl, till varför jag känner motstånd att berätta min lön. Skälen har egentligen inte mycket med klass att göra, utan handlar mer om hur jag tycker att det beskriver min personlighets tillkortakommanden typ.
1) Jag kan skämmas över att jag har passerat min mor som är lärare och har ett helt arbetsliv bakom sig. Det är ingen direkt rationell skamkänsla, vi har ju helt olika jobb och arbetsplatser och allt möjligt, men jag tror det har att göra med att balansen i en relation förskjuts när man ”går om” nära anhöriga som också är auktoriteter i ens liv och som man varit barn inför. Det känns fel, även om det inte behöver vara det.
2) Jag har dålig koll på vad man ”ska” tjäna och kan således tveka inför att erkänna det eftersom jag sannolikt då också erkänner min katastrofala oförmåga att löneförhandla. Jag har alltid sån. Tacksam att få göra det jag gör och därför mesar jag. Så var det för övrigt även när jag jobbade inom Rapaports bransch. När jag jobbade på Stadsteatern som marknadsansvarig för scenen backstage för några år sedan hade jag typ 18 000 före skatt.
Nu har jag 33 000 före skatt och det kändes faktiskt smått overkligt för mig, som genomgående haft låga löner i mitt yrkesliv hittills, att kliva över 30-strecket. Har sedan jag började på SvD noterat vid ett flertal tillfällen att det, som du skrev här ovanför Mymlan, finns en rad märkliga föreställningar om vad journalister – och kanske särskilt de som är lite mer profilerade – tjänar.
När jag har förargat läsare av en eller anledning går de ofta till storms mot mig som en karikatyr som jag har sjukt svårt att förlika mig med. I ”ledarskribent på SvD-paketet” ingår att jag aldrig har varit pank, aldrig ”haft skit under naglarna”, alltid har suttit i ett elfenbenstorn i min överklasstillvaro på Östermalm. Etcetera.
Till dessa egenskaper läggs gärna spekulationer om min lön och min ekonomiska situation. Jag antas tjäna runt 50 000 eller ännu mer. Jag förutsätts äga en massa saker. (vilket jag inte gör – min dator är min dyraste ägodel och jag har, tyvärr, inget sparat, inte ens ett pensionssparande.) Jag har flera gånger fått veta att jag har förmånliga fallskärmsavtal och liknande, vilket ju är rent skrattretande.
Öhh, om ”Hemligamorsan”, som tjänar 44000:-/månad, tycker att hon är en medelinkomsttagare.. vad är då jag med mina 21 025:-/månaden??? Fattiglapp?? ;o)
Där sätter du huvudet på spiken. Betänk nu att du Pia och Hemligamorsan jobbade på samma arbetsplats med denna löneskillnad. Vad positivt (för stämningen på kontoret och därmed avdelningens totala output) skulle rimligen kunna komma ut av denna vetskap? Blott intet, det är vad.
Om det fick dig att tänka ”nej nu jäsiken får jag allt ta och rycka opp mig och söka nytt jobb” hade det varit bra för dig personligen. Men fortfarande inte för din arbetsgivare som ju därmed måste ge sig in i ännu en kostsam och produktionshämmande rekryteringsprocess.
Med andra ord; lönetransparans fungerar inte i Sverige. Därtill är vi inte skapta. Jämför med t ex UK där lön och fringisar (the package) framgår klart och tydligt redan i platsannonsen.
Inte ens McD vågar/kan göra platsannonser av den typen i Sverige. Trots att ingångslönen i grillen måste vara minimalt variabel.
Fast det behöver väl inte vara negativt heller? Om vi har samma erfarenhet och samma arbete så ska det absolut inte vara såna skillnader (anser jag) men jag hyser inget agg mot de kollegor som tjänar mer än jag för att de varit där längre, eller mot min chef som tjänar mer för att han har mycket större ansvar och andra arbetsuppgifter.
Gunnar bekräftar min tes: det ligger i arbetsgivarens intresse att hålla lönerna hemliga – för att slippa en eventuell kostsam rekryteringsprocess när den missnöjda personalen drar.
Vad gäller stämningen på arbetsplatsen har Gunnar och jag uppenbarligen diametralt motsatt uppfattning. Inte så konstigt kanske, eftersom han och jag så att säga har suttit på mittemot varandra vid förhandlingsbordet.
Den avundsjuka, det missnöje, och den osäkerhet medlemmar på olika arbetsplatser har uttryckt till mig har i de allra flesta fall handlat om att det inte funnits tydliga, uttalade, nedskrivna lönekriterier. Kriterier som säger vad jag som medarbetare kan göra för att höja min lön. Är det utbildning? Ta ansvar för projekt? Fungera som arbetsledare? Ha ekonomiskt ansvar? Finns möjligheten att utbildas, byta arbetsuppgifter, en karriärväg?
Den arbetsgivare som kan svara på frågan ”varför har X tusen spänn mer i lön än Y?” får förmodligen nöjdare medarbetare. Den arbetsgivare som håller lönesättningen hemlig får förmodligen se en hel del arbetstid och energi försvunnen i korridorsnack och spekulationer.
Problemet är inte att X tjänar tusen spänn mer än mig, problemet är att jag tror att X tjänar två tusen spänn mer än mig och att jag inte kan fatta varför X skulle göra det.
@karibien: good point! har arbetsgivaren bra argument för varför en medarbetare ska ha mer än en annan så tror jag inte att avundsjukan är ett så stort problem. som jag skrev här ovan någonstans – vet jag att mina medarbetare har mer än mig och också vet VARFÖR så kan det ju tagga mig till att göra bättre ifrån mig. eventuellt.
Min lön som egenföretagare är ett resultat på 314000 kr för 2008 (före skatt och sånt). Det tror jag motsvarar en månadslön på 20.000-25.000 om jag varit vanlig anställd. Jag kan förstås dra av en del på företag osv. så det är lite svårt att göra en jämförelse rakt av.
@Kajen: Tack för svar. Ska bli intressant att se mitt eget resultat när jag företagat lite mer…
Det finns ingen SVARA-knapp efter Karibiens inlägg så jag får börja på ny kula antar jag.
Ja, jag ser mig som arbetsgivare snarare än arbetstagare (har nog inte gått på vanlig lön sedan våren 1995 när jag lämnade Kinnevik). Och ja, det ligger i arbetsgivarens intresse att hålla lönerna hemliga tyvärr. Men inte av den anledning du lite konspiratoriskt vill tro.
Som arbetsgivare kan jag så gott som alltid förklara varför medarbetare A har mer än medarbetare B eller C. Problemet är att varken B eller C klarar av att höra sanningen.
Följande är ett lätt överdrivet men ändå ack för sant scenarion: När en amerikansk chef säger till sin anställde att ”shape up or I’ll have to let you go” förstår båda parter vad det handlar om. Är den anställde en slacker så säger han ”fuck it” och drar samma dag. Vill han ha kvar jobbet skärper han till sig och alla blir nöjdare.
När en svensk chef försiktigt försiktigt försöker förklara för en anställd att denne inte riktigt gör så bra ifrån sig som företaget skulle önska får det alltför ofta en hel massa riktigt otrevliga följdeffekter. Ännu sämre prestation, skitsnack i korridorerna, sjukskrivning, semesteruttag vid olämpligaste möjliga tillfälle osv. Känslan pendlar mellan ”chefen ska han inte tro att han är bättre än mig” ända ned till ”jag är värdelös som människa” och modefenomenet ”utbränd” (som inte existerar utanför Sverige/Norden).
Sverige är det land i världen som har minst sjukdomar. Men vi har världens högsta sjukfrånvaro från arbetsplatserna. Vad är det om inte passiv trots?
I USA är det standard att man trimmar bort de minst lämpade i arbetsstyrkan då och då och anställer nya. I Sverige är det oktänkbart.
I många länder gör man en personlig utvärdering av de anställda en gång om året eller mer. Skulle man införa detta i Sverige skulle facket gå upp i brygga och skrika sig hesa på barrikaderna.
Ergo: det är bra mycket enklare att anpassa lönen efter prestation och hålla den hemlig än att ge sig in i det infekterade getingbo transparens och kritik ofelbart leder till. Det är ett rent pragmatiskt beslut baserat på den politiska situation som råder.
Är man ogin om man påpekar att Rapaport inte har talat om vad hon tjänar totalt per år utan bara hur mycket hon får från Dramaten?
En snabb googling ger vid handen att hon haft en betydligt högre taxerad inkomst de senaste åren (766000 år 2005).
Tja – ja, visst känns det tabu. Men det är som tidigare skrivits helt i företagledningens intresse tror även jag. Hysch-hysch och noga att inte yppa nåt för mycket! Skumt att det blir sådan konstig stämning när nåt kring detta ämne tas upp – oavsätt vem man talar med!
Som 35-årig kvinna utan ”fina” utbildningar har jag idag (innan min löneförhandling) 28.000 kr/m. Känns OK, jobbar med marknad på ett privat litet företag. Vår administratör har idag (efter löneförhandling) fått 25.500 kr (27 år och nu idag ganska jättenöjd!)
Bor i Sthlm. Vilket också gör skillnad – eller gör det det verkligen?
Någon som vet?
Det är rätt stor skillnad på lönerna i Stockholm mot övriga landet. I alla fall inom min bransch (IT). Det ser man enkelt när fackets lönestatistik kommer. Själv har jag haft kollegor med precis samma jobbeskrivning och liknande bakgrund som tjänat ex. 36000 när jag haft 33000 de i Sthlm och jag i Luleå. Däremot kan jag tänka mig att okvalificerade jobb ger lägre lön i storstadsområdena, mer folk som kan tänka sig att ta dem.
Tjänar 25.000 före skatt. Så nu var det sagt. Enoooorma summor efter typ 6 år på högskolan ;)
Jag jobbar som undersköterska inom äldreomsorgen, och har en månadslön på 20500.
Den summan gäller på en heltidstjänst, men jag jobbar ”bara” 80% vilket innebär att jag har 80% av 20500.
Därtill kommer det ett par tusen i OB-tillägg eftersom jag jobbar natt – och ungefär två helger av fem.
Bruttoårsinkoms – Ca:255 000:-
.
När jag började inom äldreomsorgen gick jag ner ca:30% jämfört med mitt tidigare jobb där jag hade en arbetsledande roll i ett privat företag.
Jag slutade på det jobbet för att få mer tid och ork till familjen.
Det gav bra pengar, men jag fick stressa 10-12 timmar om dagen för att få gjort vad jag skulle och ville.
Så ville (och vill) jag inte prioritera mitt liv.
Hög lön är klart överskattat!
Jag är helt enig med att det är viktigt att trivas med det man gör. Hellre ett lågavlönat jobb som det är roligt att gå till än en skitjobb som ger massor av pengar.
Lönen jag skrev i kommentaren ovan var alltså min bruttolön – efter skatt brukar jag få ut någonstans mellan 13000 och 15500:-
Jag har 20 500 före skatt som relativt okvalificerad statlig tjänsteman. På mitt förra jobb som programmerare för flera år sedan hade jag 25 000, men väger man ihop allt runtomkring har jag det bättre nu: jag behöver inte fundera så mycket på om jag har råd att köpa den där DVD:n eller boken eller vad det nu kan vara, jag kan äta ute ibland utan att kompensera med snålmat resten av veckan, jag har mycket mer fritid eftersom jag inte behöver pendla till Stockholm och jag blir inte stressjuk av mitt jobb.
Jag skulle inte tacka nej till ett par tusenlappar till i månaden, men så länge jag är barnlös utan lån (annat än studielånet) kan jag klara mig på betydligt mindre än jag har nu. Jag gick en termin utan studiemedel och med begränsade besparingar att leva på (plus 500kr/mån från föräldrarna) och då fick jag verkligen vända på slantarna, men jag kände mig ändå inte fattig. Om jag minns rätt hade jag då ungefär en dryg hundring om dan att leva på efter hyra och telefon (fast abonnemang som jag nästan aldrig använde).
Men även då hade jag förstås tryggheten att om allt gick helt åt helvete så fanns släkten och vännerna som kunde hjälpa mig. Jag har aldrig löpt risken att bli bostadslös.
Jag har nog alltid tillhört någon slags medelklass – alla mina föräldrar är lärare – men går jag till generationen före mina föräldrar så finns mina rötter helt klart i arbetarklassen. Mormor var städerska, morfar vaktmästare och styvfarsans släkt är bönder hela bunten. (Min andra farfar drev ICA-butik tror jag, men han dog när jag var bara några år gammal.) Som lärarbarn och akademiker är man nog medelklass vad som än händer i övrigt.
Jag får ut runt 20000 efter skatt, beroende på hur mycket jag har lagt på annat än jobb. Det som är ett av de viktigare skälen till att många inte talar om sin inkomst är att deras arbetsgivare anser att det är något som inte skall ”diskuteras”, likaså har jag haft arbetsgivare som bestämde att lönebeskeden skulle delas ut 5 minuter innan lunchen så att ingen arbetstid gick förlorad på prat om lönerna. Jag tror att det eventuellt är så att på min arbetsplats så är lönerna hemliga.
Ett tidigt fackligt krav var väl också att lönerna inte skulle hemlighållas, just för att det skulle bli enklare att förhandla om dem då.
27 000:- innan skatt för tillfället.Visst trivs jag med min lön men det som faktiskt är viktigast är (om och hur) jag trivs med mitt arbete.Arbetade tidigare i byggnads men tröttnade efter för många kalla vintrar utomhus och läste några år till ett vårdyrke i tron att folk aldrig kommer att sluta bli sjuka … vilket har visat sig vara rätt än så länge.Så visst är det kul med en vettig lön i ett arbete jag trivs med som förmodligen aldrig kommer att ta slut när folk uppenbart lyckas bli sjuka på alla tänkbara vis.Yeah dude , lets party all night long :) … http://www.fhqhosting.com/ui/miidance.swf
Senaste lönebeskedet visade 38648.99 (62593.99 brutto) men det var med en bonus-utbetalning (som skatteverket raskt knep mer än hälften av). Jag vet inte riktigt vad jag tjänar i vanliga fall; jag har runt 40000 i grundlön (brutto) men jag har övertidsersättning och jobbar i allmänhet en del övertid så den faktiska brutto-lönen ligger i spannet 45000-50000 beroende på hur mycket jag jobbar.
Precis som hemliga mamman har jag väl inte reflekterat över att min lönenivå skulle ligga över medel men när jag skriver ned siffrorna så här så inser jag förstås att jag ligger en bra bit över medel. Det är nog så (gammal sanning har jag för mig) att man inte funderar så mycket över sin inkomst om man har pengar så det räcker till det man vill göra (utöver det man måste) och jag brukar kunna unna mig det jag har lust med.
Naturligtvis påverkas min lönenivå av att jag arbetar i Stockholm och att jag jobbar inom en bransch (telekom) där medellönerna är rätt höga – men jag har också haft en enorm tur: jag älskar mitt jobb, jag är hyfsat bra på det och jag har haft en rätt anmärkninsvärd löneutveckling de senaste 10 åren – mycket tack vare chefer som trott på mig.
@malin: Oj. Alltså för mig är det märkligt att man kan tjäna så pass mycket utan att reflektera över att det faktiskt är mycket.
Ingen skugga över dig alltså, mer att det är intressant att ta del av dina (och alla andras i den här tråden) funderingar.
Jag tycker också att det är underligt att folk har så svårt att berätta vad de tjänar. Jag har inga problem alls att berätta att jag ligger på 21600 före skatt, det blir runt 16 efter det. Då är jag forskarstuderande i sociologi, ligger på andra steget i doktorandtrappan och kommer hoppa upp ett snäpp inom ett par månader. Då får jag väl några hundralappar till i månaden. Nu har jag precis börjat jobba igen efter föräldraledighet så just nu känns det som att jag är rik i jämförelse med föräldrapenningen. Men då är ju mannen hemma med bebisen nu så i realiteten har vi mindre pengar in i hushållet nu när jag är huvudförsörjare. Han tjänar i vanliga fall ganska många tusenlappar mer än mig i månaden, då jobbar han med nätverksdrift och har en KY-utbildning.
Om ett par år när jag är disputerad kan jag, om jag får jobb, räkna med att få en bra löneförhöjning. Men jag vågar inte hoppas på någonting när det gäller jobbfronten utan ser bara år av osäkerhet framför mig. Jag har väl inte varit smartast i världen i mitt ämnesval och jag är ganska kass på att nätverka så jag lämnar nog inget större avtryck efter mig.
Det är en himla tur att jag tycker att det är så jäkla roligt att göra det jag gör, annars skulle jag förmodligen tycka att det hade varit smartare att skita i forskarutbildningen och hitta ett ”riktigt” jobb istället.
Men det där blir ju bara reflektioner kring min faktiska lön. Och faktum är ändå att jag och min man tillsammans, när båda jobbar, tycker att vi har det hur bra som helst. Inga problem att köpa det vi vill ha, alternativt spara ihop till det på någon månad. Men så kan vi också jämföra det med tiden för några år sedan när jag jobbade deltid och han var arbetslös och jag hade typ femhundra kronor kvar efter att hyra och räkningar var betalda.
@elca: Om man är två är den enskilda lönen inte lika intressant, eftersom man delar på utgifterna. Som redan sagts – lönen måste ju sättas i ett perspektiv…
Annars är det ju så att en hög lön inte är allt. Ett rikt liv handlar om så mycket mer än pengar, även om pengar ofta underlättar. Men jag vet att i valet mellan jävligt jobb med hög lön eller bra jobb med taskig lön skulle jag inte tveka att ta det bättre jobbet som vore dåligt betalt. Samtidigt är det ett argument som en del arbetsgivare faktiskt använder om inte minst jobb i kultursektorn – att man ju har så kul på jobbet och det ska kompensera för den dåliga lönen.
Ta Rapaport som exempel – även om hon säkert brinner för sitt jobb och skådespeleriet så tror jag inte att det är bara en dans på rosor, snarare tror jag att det ofta är ett jävla hundjobb att skådespela på Dramaten, och lönen var utifrån det under all kritik.
Just nu lever jag ett ganska bra studentliv.
Jag tar fullt CSN-lån och får då ut knappt 8000;. (?). Jag jobbar också extra med administrativt distansarbete och får ut drygt 3000:-. Just nu är jag ute på praktik och får ersättning av företaget som ska motsvara CSN-lånet, alltså cirka 6500:-. Totalt runt 17000-18000 alltså.
Jag vet, det är väldigt dumt att ta CSN-lån när jag både jobbar extra och får ersättning från praktik företaget. Men det känns helt enkelt enklare än att krångla med CSN. Jag försöker att varje månad spara undan så mycket som möjligt, för någon gång kommer smällen från CSN.
Jag är jäkligt glad att jag har mina studielån i det gamla systemet där de ”bara” kniper en andel av min lön istället för att jag ska betala tillbaka alltihop före pensionen för det skulle fasen inte gå med mindre än en lottovinst om jag vill leva ett drägligt liv.
Jag minns en broschyr jag fick från CSN när jag började plugga om hur lätt det skulle vara att betala tillbaka sina lån och trots min relativa okunskap om den hårda kalla verkligheten i arbetslivet insåg jag redan då vilka otroliga glädjekalkyler de använde sig av där. Fyra års studier, ingångslön på 25 000 och 10% löneökning per år… och då skulle man klara av lånet på 15-20 år om jag minns rätt.
Vad jag tjänar före skatt är inte så jätteintressant (25 000 i månaden + c:a 7-8 000 på eget företagande).
Jag tycker istället mina utgifter är intressanta. De avgör bland annat hur mycket jag har över till sparande, eller konsumtion av resor, kläder, geek-prylar och hobbies – you name it.
Många på mitt jobb faller baklänges då då hör att jag bor i en lägenhet som kostar 9 000:- /månad och är ensamstående med två barn. Det fina är att jag inte äger någon bil – det är en pengaslukare. Jag har inga skulder. Röker? No. Spritar? Inte det heller.
Betänk även följande klassiker:
Om hela världen reducerades till en by med 100 innevånare och alla proportioner bibehölls så bestod byn av:
57 asiater
21 européer
14 amerikaner (från Nord- och Sydamerika)
8 afrikaner
52 var kvinnor
48 män
70 ickekristna
30 kristna
89 heterosexuella
11 homosexuella
6 personer skulle inneha och nyttja 59 % av alla gemensamma tillgångar, och de 6 personerna kom från USA
80 hade otillräckliga boendeförhållanden
70 var analfabeter, 50 var undernärda, 1 döende, 2 föddes och 1 hade en PC.
1 och bara en har en akademisk examen. Om man betraktar världen på detta sätt så påvisas nödvändigheten av samhörighet, förståelse, acceptans och utbildning för alla.
Om Du vaknar i morgon, frisk och icke-sjuk, så är Du lyckligare lottad än 1 miljon människor som inte kommer att leva nästa vecka. Om Du inte har upplevt ett krig, inte upplevt hunger, fångenskapens ensamhet eller dödskampens smärta så är Du lyckligare lottad än 500 miljoner människor här på jorden.
Om det finns mat i Ditt kylskåp, om Du har ett jobb, om Du har tak över huvudet och en säng att sova i, då är Du rikare än 75 % av innevånarna på jorden. Har Du ett konto på en bank, lite pengar i börsen och småslantar i en ask, då tillhör Du de rikaste 8 % av jordens befolkning.
Tänk… det undrade jag alltid också över… varför det skulle vara sån´t hysch hysch runt vad man tjänar… En gång fick jag till och med en smärre reprimand av min chef för att jag var så öppen med min lön. Det kunde väcka avundsjuka. Sätter man inte löner som man kan förklara och stå för… är det ju verkligen beklämmande….
Klart man ska ha munskydd, det säger sig självt. Läkarna påstår motsatsen. Rent skitprat. Läkarna går politikernas ärenden och ska bara bagatellisera allting för att ”motverka panik”. Det är svenskeriet det. Här ska man vara Politiskt Korrekt, det är allt som gäller. Sanningen anser Makthavarna irrelevant. Läkarna hör och lyder Överheten. Duttia vovvar.
Anfakta – märkligt hur du resonerar. Om det är något vi kan påverka är det väl ändå vår konsumtion, intresse och andra inköp. Man måste ju inte bo i en lgh för 9000:/mån. Lönen är svårare att påverka, så visst är det väl din inkomst som är intressant – vad du gör med dina pengar tycker inte jag är ett dugg spännande/intressant, ur den synpunkt som diskuteras här.
Fundersam……….