Ibland får den här bloggen alldeles eget liv och det händer saker utan min inblandning.
Så har hänt i kommentarfältet till min postning ”skvaller i natten”.
Min postning handlade ju inte om själva skvallret som Virtanen kläckt ur sig på Twitter och sedemera raderat, utan om att Amelia fick det hela att handla om de nya kanalerna och inkompetenta journalister.
Skvallret var hur som helst inte nytt, vilket också påpekades i mitt kommentarsfält, med länk till den här postningen.
Några dagar senare äntrade författarinnan Carina Rydberg scenen och länkade till samma postning på bloggen Kinky Afro. En blogg som skrivs av journalisten David Djuphammar. Något som Carina Rydberg också påpekade och drog upp elitlistan och menar att Djuphammar fått skvallret om Amelia därifrån. (inte långt efter att Cans artikel om elitlistan publicerats i DN)
Strax efter att Rydberg påpekat att David Djuphammar var den som ursprungligen skvallrade om Amelia och också länkat till Kinky Afro plockades postningen bort. Den har legat uppe, varit offentlig för vem som helst att ta del av, sedan den 29 mars 2006, men helt plötsligt plockar han alltså bort den, vilket bara gör den än mer intressant. Och naturligtvis är den inte borta. Internet minns. Den går att finna om än i inte på den ursprungliga adressen. Något som Djuphammar borde ha vetat om.
Det är här, om inte förr, som David Djuphammar tappar trovärdighet big time. Han gör ingen hemlighet i övrigt av att det är han som ligger bakom Kinky Afro. Där finns en tydlig länk till D.D på Twitter.
Det är också här man kanske kan ge Amelia viss förståelse för hennes ifrågasättande av journalister.
Jag hör inte till dem som anser att journalister ska bakbindas och förses med munkavle vad gäller egna åsikter. Jag hör till dem som tycker att enstaka misstag och dumheter också kan förlåtas.
Men att göra ett misstag och tro att det ska glömmas om man raderar en bloggpost är i mina ögon det sämsta sättet att hantera den uppkomna situationen. Frågorna hopas.
Har någon på DN uppmanat Djuphammar att radera bloggposten? I så fall varför nu och inte tidigare?
Jag tycker personligen att Virtanen var feg som så utan vidare raderade sina tweets.
Be om ursäkt är en sak, försöka – såklart verkningslöst – att radera bevisen, är bara dumt.
I transparensens tidevarv är det betydligt mer rätt att stå för sina misstag, ta diskussionen och förklara för dem som undrar hur det egentligen ligger till.
Inte minst mot bakgrund av debatten kring Gömda om att Mediaeliten håller varandra om ryggen är det märkligt att Kinky Afros tre år gamla bloggpost behandlas på det här sättet.
Sedan är det såklart lite humoristiskt att det är Carina Rydberg av alla som går i täten för dissningen av Djuphammar. Å andra sidan håller jag med henne i det hon skriver här:
Det går bra att säga vad fan som helst, så länge man inte blir ertappad – så länge ingen avslöjar identiteten bakom ens alias. Jag kommer aldrig att lämna ett enda inlägg, på en enda blogg, under alias. För mig är det bra att internet innebär yttrandefrihet. Men jag anser också att det medför ett ansvar: Att man helt enkelt vågar stå för det man säger. Annars urartar den här yttrandefriheten i mobbning och pöbelmentalitet. Vilket för mig är lika med feghet.
Naturligtvis undantaget människor som behöver vara anonyma för att inte själva skadas eller drabbas av repressalier. Rätten att vara anonym måste få finnas, men användas med försiktighet.
Framförallt är det fegt att vara anonym när man endast är ute efter att häckla, jävlas och sprida rykten, oavsett sanningshalten i dem.
Saken är bara den att Djuphammar inte är anonym. På Kinky Afro är han visserligen något kamouflerad men det är inte svårt att koppla ihop bloggen med honom, han har inte uttryckligen försökt dölja kopplingen mellan sin person och bloggen.
Frågan är hur historier som denna kommer att påverka oss människor i framtiden?
Kommer vi att skvallra på samma sätt, kommer vi att i skydd av anonymiteten på nätet fortsätta att skriva elaka saker, eller kommer vi någon gång att lära oss av våra (eller andras) misstag och en gång för alla inse att sanningen alltid kommer ikapp?
Att anonymiteten aldrig är hundraprocentigt garanterad, att vi någon gång förr eller senare kommer att konfronteras med de dumheter vi vräker ur oss?
Kommer vi att bli försiktigare, eller kommer kanske toleransen att öka, när det blir uppenbart att alla har lik i sina garderober, och de allt oftare ramlar ut i ljuset?
Jag vet inte. Jag bara vet att den revolution som internet innebär för hur vi kommunicerar och gör oss genomskinliga kommer att förändra våra beteenden, och i förlängningen oss som mänskliga varelser. Jag vet bara inte hur.
