Etiketter
När mina barn var små hände det att jag läste böcker om Mumintrollet för dem.
Av någon outgrundlig anledning läste jag då på en egenuppfunnen variant av finlandssvenska. Det var liksom så Mumin skulle framföras, Mumin har alltid berättats på Finlandssvenska, vare sig det är Tove Jansson själv som gjort det eller om det varit röster till japanska tecknade filmer.
Så ikväll fick jag ett infall och började läsa ”Vem ska trösta Knyttet” för Björk. Hon avbröt mig efter första meningarna och sa:
– Mamma du måste läsa på finska!
Det var ett tag sedan kan jag säga.
Förr gick det alldeles av sig själv, nu var jag tvungen att anstränga mig för att få till scheljuden, de avklippta orden och inte minst att säga t istället för d på rätt ställen. Det kändes inte bra. Lät mer som om jag försökte låta allmänt invandrad från vilket land som helst, och inte kunde säga u.
Det slog mig hur fort man glömmer, när man inte gör något så ofta. Hur snabbt man glömmer ett språk man inte talar.
Det slog mig också (fast det gör det varje dag nu för tiden) hur stora mina barn blivit.
Jag borde ägna mig åt högläsning oftare.
Kanske dags att läsa alla de där Tove Jansson-böckerna som alla mina vänner på boktipset.se tycks ha läst…
Hm, känner igen det där…dels att Mumin alltid ska läsas med finsk brytning.
(Moderskapet läste det så för mig, jag läste det så för son…)
För ett par år sedan, skulle jag berätta en gammal anekdot för en en inte fullt så gammal vän, den skulle försigå med finsk brytning.
Det gack icke alls.
Det lär för jävligt.
Tillslut kunde jag inte bortse längre för hur illa det lät…eller från att min ”inte fullt så gamle vän”, stirrade på mig med klotrunda ögon och en totalt oförstående min, jag slutade berätta.
Efter en stund fick jag frågan, vad skulle det där vara, den där brytningen?
Från att ha haft en i det närmaste perfekt brytning, hade jag gått till en totalt oidentifierbar rappakalja.
Suck.
”Vem ska trösta knyttet” måste läsas på finlandssvenska, annars funkar inte rimmen.
Jfr. ”Därute gick hemulerna med stora tunga steg
långt borta hördes mårrans tjut på nattens mörka väg.”
Nåja, det funkar med södertugg också, men jag föredrar finlandssvenska.
@Nina: Mumintrollen bryter inte på finska. De talar finlandssvenska, som är en svensk dialekt på samma sätt som dalmål, småländska och värmländska är en svensk dialekt.
Pingback: högläsning « Kaosteori
Staren.
Förlåt, givetvis har du rätt, det var jag som uttryckte mig mycket slarvigt!
T istället för D? Jag tror att du blandar ihop svenska talad med finsk brytning (svenska talad av finnar med finska som modersmål) och finlandssvenska (svenska talad av finländare med svenska som modersmål). Vi finlandssvenskar blandar inte ihop T och D.
Men u- och sje-ljuden skiljer sig, det har du rätt i. Och så hugger vi av ord, ”sku” istället för ”skullle” och sådär.
Här http://www.sls.fi/Sparatalet/index.htm kan man höra exempel på några av våra 80 finlandssvenska dialekter.