Etiketter

, , , , , , , , , ,

En av de första gångerna jag talade med Klaus-Peter, aka Tyskungen, frågade jag om han inte är väldigt rädd för att dö.
Det kan tyckas vara en märklig fråga, men jag ställde den utifrån det faktum att han själv är föräldralös, och nu är pappa till två barn.

Innan jag fick barn var jag nästan dödsföraktande. Inte rädd för något. Det spelade liksom ingen roll.
Så fick jag barn, och plötsligt var jag rädd för allt. Jag var rädd för att gå någonstans utan barnet. Ifall något skulle hända.

Senare, med tre barn, var jag om möjligt ännu räddare. Rädd att flyga, rädd för att åka fort, rädd för hästar och djupa vatten och rädd för att drabbas av skrämmande främmande sjukdomar.
Men rädslan för att flyga var inte flygrädsla. När jag någon gång flög tillsammans med alla mina barn var jag inte rädd alls. Om planet mot förmodan skulle krascha så var vi ändå tillsammans. Jag skulle inte lämna någon moderlös.
Den här skräcken bottnade i, tror jag, min egen rädsla som barn. Rädslan för att mamma skulle dö. När jag var liten fanns det ingenting jag var så rädd för som att mamma skulle försvinna. Hon var allt. Universum, tryggheten, livet.
Något jag av någon anledning förde över på mig själv när jag blev mamma och därför också blev rädd för att dö ifrån mina barn.
Det var alltså inte döden i sig som skrämde mig, det var tanken på tre moderlösa barn.

Jag är inte ensam. Idag skriver Tyskungen om känslan. Kan man lova sitt barn att alltid finnas där? Vågar man göra det? Är det ens psykologiskt riktigt att göra det i händelse av att man faktiskt skulle dö?

Häromdagen skrev Marcus Birro om samma sak.

Det var då det slog mig. Att jag är inte lika rädd längre. Mina barn är stora nu. Jag har gjort vad jag kan. Mitt bästa. Funnits för dem, i alla väder. Inte alltid hel, men alltid där. Om jag dör i morgon så kommer de ändå att minnas. Mina oönskade råd. Mitt tjat. Kanske mina kramar. Hur min mat smakade. De kommer att någonstans långt därinne vara präglade av mina värderingar. Och jag tror att dom vet att jag älskar dem.

Dom är färdiga.

Det skrämmer mig om möjligt ännu mer än tanken på att dö ifrån dem.
Det jag inte gjort fram till idag, det kan jag inte heller göra.

Jag är inte oumbärlig längre.