dom andra

Jag skulle kunna skriva ihop en efterkonstruktion.
Något om att jag var ett mobbat barn, att jag var utfryst och att dom andra barnen var elaka mot mig eller nåt.
Men det skulle inte vara helt sant.
Jag var inte ett mobbat barn. Jag var visserligen ett sådant barn som kunde ha varit mobbat, på en annan plats, i en annan omgivning, med andra barn omkring mig och om jag haft en sämre självkänsla i grunden, men nej, jag blev inte mobbad.

Jag var delvis ett ensamt barn. Jag kände mig aldrig som en i gänget. Jag var aldrig en i gänget. Jag förstod inte de andra barnen, kände inte att jag passade in, visste inte riktigt hur jag skulle uppföra mig eller vad som förväntades av mig. Så jag gjorde fel. Ständigt fel. Sade fel saker, tog fel sorts initiativ vid alldeles fel tillfällen. Andra tyckte att jag var konstigt. Men nej – mobbad var jag inte.

Utanförskap behöver inte bero på en elak omgivning. Utanförskap kan sitta inuti en själv. Vissa – ganska många tror jag – anpassar sig. Tittar på andra och tar efter. Lyssnar på andra och tycker som dom. Och lär sig passa in. Som när kvinnor tar på sig felformade skor som är trånga och gör ont för att de är snygga och man i vissa sammanhang förväntas ha höga klackar. Det skulle jag aldrig göra. Aldrig att jag skulle plåga mig själv med elaka skor bara för att se rätt ut.
Lika lite som jag skulle omforma mig och tycka saker för att passa in i ett sammanhang.

Jag gjorde det inte när jag var barn. Det kan ju bero på någon form av oförmåga hos mig, eller också som jag själv vill tro, på en i grunden väldigt stark självkänsla. Jag kompromissar inte med mig själv för att passa in, hur gärna jag än vill det. Passa in alltså.

Så när jag var barn var jag utanför. Men inte mobbad. Stundvis var jag till och med ganska populär. Särskilt i mellanstadiet. Då ville ”alla” leka med mig på rasterna för att jag hade så roliga idéer, för att jag hittade på skojiga lekar och hoppade rep med samma entusiasm som jag orerade om min tro på Gud. Jag själv förstod kanske inte att jag var en pajas, jag var bara mig själv och ibland funkade det, andra gånger inte.
Men jag stod utanför. Jag tittade in. Jag var med men sällan på samma villkor. Jag hade ingen bästis. Ibland fick jag vara reservbästis, när något bästispar hade problem så kunde jag få ta över den ena bästisen under en period.
Perioderna var mer eller mindre långa och som jag minns det var det ofta väldigt skönt när de var över, för jag var inte riktigt skapt för att höra ihop med en person och tycka lika och förväntas finnas till hands alltid och berätta spännande hemlisar.
Jag blev bjuden på kalas. Men ville inte gå. Jag tyckte det kändes jobbigt, att komma till ett kalas och inte förstå tågordningen, etiketten för ett simpelt barnkalas. Jag ringde mig sjuk och stannade hemma med mina böcker.

Jag var inte mobbad. Jag valde ensamhet. Hellre ensam själv än ensam i grupp.

Jag fick gliringar. Massor. Var det inte för att jag var kristen så var det för mina konstiga kläder, eller något annat. Men jag var inte mobbad. Jag svarade på tal. Jag stod för det jag trodde på och mina kläder, för jag gillade dom. Det kanske är en efterkonstruktion. Jag minns så väl hur nöjd jag kände mig när jag fick en Bagheeraoverall och seglarskor som alla andra hade, att jag kände mig som om jag passade in. Hur gärna jag ville vara som dom andra, men aldrig klarade av det, inte utan att göra våld på mig själv.

Vuxna säger så ofta till barn och tonåringar att ”var bara dig själv” så ordnar det sig. Det gör det fan inte. De stackars barn som verkligen är sig själva hamnar ofta utanför. De som inte anpassar sig, följer mönster eller rådande normer. Har de inte stark självkänsla i grunden blir de kanske mobbade också. Utfrysta eller så.
Man måste vara väldigt stark för att klara av att vara sig själv, i en värld där så mycket handlar om tillhörighet.

Det är inte konstigt. Människan är ett flockdjur. Men år 2009 är vi väl ändå så pass upplysta och pålästa att vi ska kunna omfamna även dom som är annorlunda oss själva?

På måndag sänder P3 Brunchrapporten special. Sex timmars direktsändning om intolerans, främlingsfientlighet och mobbning, klockan 10.02-16.00.
Dom uppmanar bloggare att skriva eller filma och publicera i sin blogg, gärna under rubriken ”Då var jag en av Dom andra”.
Har du någonsin känt dig utanför? Varit en av dom andra? Följ uppmaningen och blogga om det! Vi är nog alla en av dom där andra, någon gång ibland om inte alltid och i alla sammanhang.

Jag skrev för några veckor sedan en annan text på temat. Underdog. Läs gärna den också.

Läs även andra bloggares åsikter om

About these ads

40 thoughts on “dom andra

  1. Mycket bra initiativ – förtjänar att uppmärksammas. Och inse att det inte är bättre nu än förr. Snarare tvärtom

    • @Nemo: Ja. Och DET är väl konstigt? Att vi inte idag är bättre på det här? Att vi inte är mer toleranta nu än förr?
      Eller så var det det att folk var utanför och knepiga och fick höra det, men att det ändå på ett annat sätt fanns PLATS också för byfånar förr…

  2. Jag har varit på alla sidor tror jag, mobbad, mobbare, ensamvargen och festens mittpunkt, men sanningen är den att jag är i grund och botten något av en rebell som vägrar ”följa strömmen” även om det har kostat mig. Jag tänker själv och även om jag tidigare föraktat grupptryck så börjar jag bli så pass till åldern att udden av min rebelliska ådra har blivit mindre vass till den grad att jag inte omedelbart går i försvarsställning när jag ser tecknen på minsta motståndets väg.

    Jag har vänner som accepterar mig för den jag är och som jag accepterar utan förbehåll och av någon anledning så verkar även främlingar förstå att trots att jag är trevlig och tillmötesgående så är det inte konstgjort utan den jag verkligen är. Det har lett till en hel del trevliga situationer och spirande vänskap på dom mest oväntade håll.

    Att stå själv och vara stark nog att förkasta grupptrycket är inte lätt och jag är den första att säga att om man inte klarar det så är det inte för att man är en dålig människa utan för att det ligger i vår natur att vilja tillhöra och anpassa oss inför gruppens önskemål.

    • Bra beskrivet – jag känner igen mig alla de där rollerna, förutom att jag aldrig tänkt uttalat att jag ”inte vill följa med strömmen”. Jag vill inte följa den bara för att följa den, men jag har ändå haft en önskan om att passa in mer än jag gör.

      • Där är jag annorlunda. Jag har aldrig önskat att passa in bättre, bara att andra ska acceptera mig för den jag är och inte försöka tvinga in mig i en roll som dom är mer bekväm med.

        Jag har aldrig riktigt haft ett behov av att passa in, eftersom jag brukar få min egen plats iallafall lite av automatik eftersom idag så upplever jag att grupptryck är enklare att hantera och jag kan på en gång göra det tydligt att jag tänker själv och står för det. Det brukar resultera i respekt snarare än illvilja, men så är jag också lite mer diplomatisk i mina åsikter och trampar folk lite mindre på tårna :)

        Till exempel så är mina mobbare idag några av mina absolut bästa vänner och den jag mobbade brukar jag träffa lite då och då på stan och prata med, så det tog bara lite tid innan dom lärde känna mig och jag dom.

  3. Pingback: Då var jag en av Dom andra… « Julia Skott – pangbrud och skjutjärnsjournalist.

  4. Tack för en viktig och fin text om Dom andra. Jag har plötsligt själv blivit en sån. Ska fundera på om jag skriver ihop nåt mer om det i min blogg på måndag.

    • @Honungspojkens mamma: Jo. Och ändå är ju hela din blogg lite av en sådan berättelse, men det skulle vara intressant om du beskriver just den känslan. Hur tänkte du om andra i din situation innan du själv var där? Till exempel…

  5. ”Vuxna säger så ofta till barn och tonåringar att “var bara dig själv” så ordnar det sig. Det gör det fan inte.”

    Jag förstår din grundtanke, men frågan man borde ställa sig är ”vad är det ordnade?”. Jag menar, som du själv påpekar, man vill ju inte gå ifrån sig själv. Då försvinner i alla fall min mening med livet.

    Att vara sig själv kan självklart innebära utanförskap, men att inte vara sig själv kan nog medföra värre, mer långvariga, påföljder än utanförskap. Eller?

    Jag vet inte, det är bara en tanke jag fick.

    • @Elias: Det jag menar är att om man som vuxen säger till barn att de kommer att klara sig bara bara de är sig själva måste vi vuxna också skapa förutsättningar för barn (och vuxna) att vara sig själva utan att bli retade, utfrysta och mobbade.

      Men vi gör ofta tvärtom. För över våra fördomar på våra barn och tvingar in dem i normerna.

      Säger man att det är ok att vara sig själv måste vi ju också vara toleranta mot människor fast de inte alltid är som vi, vare sig de är ens egna barn eller någon annans.

      Själv tänker jag ju som du. Jag gör inte våld på mig själv för att passa in, har aldrig gjort mer än några misslyckade försök… Men jag tror att det är ganska många som gör det. Stoppar in fötterna i för trånga skor..

  6. Pingback: Sagor från livbåten » Bloggarkiv » Då var jag en av Dom andra

  7. Pingback: Lost och Turkey @ Elkers.se

  8. Väldigt bra skrivet. Och väldigt tänkvärt. Utanförskapet du skriver om känner ajg väldigt väl igen mig i. Ska läsa din text en gång till senare idag tror jag.

    /Klaus

  9. Så bra skrivet! Känner så väl igen mig själv i det du skriver. Jag har heller aldrig blivit mobbad, men jag har ständigt känt mig utanför. Jag har inte som du också skriver aldrig förstått tågordningen, förstått alla signaler. Har aldrig intresserat mig för hemlisar och hålla ihop, tycka likadant och ha speciella kläder. Jag har tyckt på mitt sätt och klätt mig på mitt sätt, ett sätt som inte alltid passat de andra. Man jag kan inte tycka som alla andra bara för att få vara med. Jag har aldrig varit mobbad, men jag har heller aldrig varit med. Jag har med tiden blivit respekterad för den jag är. Jag tror på att man ska vara sig själv, men det kräver en stark självkänsla och man får räkna med att få vara ensam. Men ensamheten stör mig inte även om den inträffar alltför sällan…åtminstone i perioder…

  10. ”DÅ var jag en av Dom andra”
    Ja som mobbat barn så går ordet DÅ aldrig riktigt bort för känslan följer med en livet ut. Som jag skrev i min blogg så säger de sommobbar samma sak egentligen. För de som de mobbar är de dom andra…och för de som blir mobbade känner att dom inte är en av dom andra. Nu blev det kanske lite invecklat men jag hoppas att det går att förstå det jag menar iaf.4

    En bra blogg du har!

  11. Pingback: Hur jag blev en av “de andra” – eller: Ordet “normal” är en bluff « trollhare

  12. Så välskrivet och vilken bra idé av Brunchrapporten.

    Blev så tagen av din text att jag började skriva själv, på stubben och glömde bort att kommentera, tills nu.

  13. Jättebra text som jag känner igen mig i själv till 99%. Det enda jag inte känner igen mig i är att någon gång vara bland de absolut mest populära, även om jag aldrig var helt mobbad. Så här i efterhand som vuxen kan jag konstatera att jag på många sätt valde utanförskapet själv eftersom jag upplevde att så få var intresserad av att göra och prata om de saker jag ville göra, oavsett med vilka människor jag umgicks med.

    • @J.N: Men frågan är vad mitt ”mest populär” egentligen betydde. Jag var ju bara populär precis där och då på skolgården, och till viss del blev jag nog skrattad åt också. En pajas. Utan att själv förstå det. (vilket väl var tur iofs)

      • De få gångerna jag var upphöjd från min låga placering i hierarkin är gånger jag själv fortfarande kommer ihåg väldigt väl. Så för mig på kort sikt tror jag att det betydde en tillfällig lättnad att slippa vara ”den där” på ett negativt sätt.

  14. Pingback: Dom andra « Messerschmitt

  15. Pingback: Då var jag en av dom andra « MKs Blogg

  16. En sak jag undrar över – tror du inte att s.g.s. samtliga unga tonåringar och för-tonåringar upplever sig själva som annorlunda och utanför till viss del. Jag tror att det snaras är en försvinnande liten grupp individer som skulle söga att de passade in, kände sig hemma i sig själva. Alla de du såg som du tyckte ”passade in” och ”var normala” – tror du inte att om du sökte upp dem nu och frågade så skulle de säga något helt annat.

    ALLA gömde osäkerhet och utanförskap bakom sina sociala masker. Det hör liksom till hela uppväxttiden och hormonanstormningen med att man känner sig märklig, obekväm, fejk. Och det är så typiskt för unga människor att bara kunna se till sig själv, inte inse att alla andra 24 klasskompisar går igenom samma sak, fast på olika sätt.

    • Jo. Jag tror att ALLA känner sig utanför, i perioder i livet, eller i vissa sammanhang, etc…

      Kanske just därför är det så himla fint med bloggande, att man kan dela med sig och läsa vad andra skriver och inse att man inte är ensam eller mer utanför än man gör sig, kanske…?

  17. Pingback: En av de andra. Eller kanske de tredje? | Psykbryt.com

  18. Känner igen mig. Det är konstigt hur man aldrig är ensam om att känna sig just ensam. Skrev precis om detta i min blogg. Titta gärna förbi där. Kram E

  19. Utmärkt initiativ som sagt, det här kallar jag public service. Förhoppningsvis tar många tillfället i akt och berättar om sina upplevelser.

  20. Pingback: Jag och Dom Andra - Del II | Sjumilakliv

  21. Tack för fint initiativ! Ska självklart skriva om detta. Är mamma till en liten dotter med cp-skada så det här med ”Vi och dem” är något jag funderat på ganska ofta.

  22. Tack för ett genomärligt blogginlägg.
    Barn är av naturen elaka mot de som inte anpassar sig till 100% och vuxenvärlden blundar alltför ofta och för länge.

    • @Spock: Nej. Barn är inte av naturen elaka. De lär sig av de vuxna, som inte bara blundar, utan för över sina fördomar på barnen…

    • Hej! Mycket bra skrivet!
      Appropå ”barn är av naturen elaka”: Jag tror ni har rätt båda två. Det är rätt att vuxna (i viss mån) för över normer till barnen. Det är också så att det sociala spelet och identitets- skapande är på liv och död i unga år. Att vara snäll, att uppfylla föräldrars och lärares ideal (de ”goda” normer vuxna försöker överföra) är helt oviktigt i jämförelse med att överleva som social varelse. Människan är som Mymlan skriver ett flockdjur och social konkurrens (etablerande av plats och status i flocken) sitter djupt i oss. Det räcker inte att se till att inte överföra negativa normer. Det räcker inte heller att föreläsa om moral, berätta hur barnen minsann bör bete sig. Det enda som hjälper är vuxna som är NÄRVARANDE, som känner ansvar och ingriper, som föregår med gott exempel. Det måste finnas närvarande och bra vuxna i rasthallar, på skolgårdar, i hemmen, på stan, i omklädningsrum, på discon, mm. Har vi tid och ork för det?

  23. Pingback: Dom andra | Dagarna

  24. Pingback: Utanförskapet « Truthandfiction

  25. Pingback: Då var jag en av dom andra

  26. Pingback: Då var jag en av dom andra « En kall vinkel

Kommentarer inaktiverade.