Etiketter
För ett par veckor sedan publicerades denna krönika i tidningen Medievärlden, där jag kritiserar Publicistklubben i allmänhet och Inger Jalakas i synnerhet för det spektakel till intervju jag utsattes för i Göteborg på Publicistklubbens möte i slutet av april.
För det första: Jag kan inte hur jag än vänder och vrider på min text se den som ett enda långt personligt påhopp. Jag kritiserar Jalakas i egenskap av representant för Publicistklubben, och jag ifrågasätter hennes intervjuteknik. Dessutom påpekar jag att intervjun inte motsvarade det jag i förväg fått veta att den skulle handla om.
Att Jalakas använder begreppet personligt påhopp blir särskilt intressant i ljuset av de personliga frågor hon ställde till mig när jag trodde att jag var på PK för att förklara bloggvärlden och inte svara på frågor om min egen tanketid.
För det andra: Varför jag inte sa där och då hur jag upplevde det hela har jag redan förklarat. Jag blev överrumplad. De flesta har nog varit med om det, att man blir så häpen att man tappar talförmågan och först långt senare kommer på vad man borde ha sagt. Jag kanske borde ha tagit ordet av Jalakas när hon avrundade, och sagt där inför publiken att ”detta var ju bara tio minuter, jag skulle få en halvtimme, ska inte publiken få ställa frågor?”
Jag är dock alldeles för väluppfostrad för att ta kommandot på det sättet när jag är intervjuobjektet.
För det tredje: Jag tycker absolut inte att jag ”gömmer mig” bakom datorn. Detta har jag två argument för. Den ena är att jag föredrar kommunikation via skrift, av många skäl. Jag ogillar telefoner. Inte för att jag är feg, jag är inte det minsta rädd för att möta Jalakas öga mot öga och diskutera, men det är lite för långt till Göteborg.
Det andra argumentet är att jag inte ser detta som en fråga mellan mig och Inger Jalakas. Inger intervjuade mig offentligt, som representant för PK, och hur det hela gick till angår hela Publicistklubben och åhörarna på plats. Inte minst kanske på grund av mitt eget behov av att förklara mig eftersom jag upplevde att jag framstod som en väldigt fånig person på den där scenen.
Dessutom är detta kanske en lektion för Jalakas om det farliga internet, och ett skolexempel på den rädsla för offentlig diskussion och kritik som verkar finnas i branschen…
Mitt framträdande på Publicistklubben och Jalakas frågor diskuterades på Twitter långt innan min krönika publicerades. Offentligt, för vem som ville att läsa. Jalakas hade också kunnat läsa där.
Jag har även bloggat om PK och andra PK-medlemmar har både kommenterat i min blogg och mejlat mig, medan Inger Jalakas inte varit intresserad av att följa med i den diskussionen. Först när det hela tas upp i ett gammelmediaorgan som Medievärlden reagerar hon. (å andra sidan kan man följa just min twitterfeed på Medievärldens sajt…)
Bästa sättet att lära sig hur bloggvärlden fungerar är att kasta sig ut i den.
Jag har inte gömt mig, jag finns här, jag konverserar och bemöter kritik och frågor både i min blogg och på andra ställen på nätet, där jag är lätt att få tag i snabbt för den som vill.
För det fjärde: Jag blev uppringd av Inger Jalakas när krönikan publicerats, så vi har talat om detta. Hon sa då precis som hon skriver i krönikan att hon inte menade att vara insinuant, utan att hennes frågor var ärligt ställda. Jag förklarade då samma sak som jag skrev i min krönika, att det inte kändes som om vi talade om vad vi kommit överens om innan.
Jag är journalist. Jag kan en del om intervjuteknik, och jag har lärt mig att man kommer längst om man ställer öppna frågor. Helst ska man undvika att vara för ledande och ställa frågor där svarsalternativen i princip är ja eller nej. Sådana frågor fick jag ganska många. Om Inger Jalakas personligen hade velat veta mer om bloggande hade hon kunnat höra av sig till mig personligen och ställa de frågorna, så hade jag svarat. Nu anlitades jag för att ge inte bara henne utan ganska många besökare på Publicistklubben lite mer kunskap om bloggar, och jag vet att många i publiken var besvikna.
Sist: Avslutningen på Jalakas bemötande av min krönika talar nog bäst för sig själv;
Ett stort problem är bristen på etiska regler, vilket även nätets egna aktörer har börjat uppmärksamma. Snabbheten, i kombination med okunskap och hänsynslöshet, orsakar övertramp och lidande för dem som hängs ut. Den nyfikna massan kan frossa i frigivna pedofiler och misstänkta gärningsmän, bilder på mördade barn och filmer med tonåriga massmördare.
”Gammelmedia” tvår sina händer och undrar vad det är för mening med att vara försiktig med namnpublicering när den som vill kan få fram alla uppgifter med några knapptryck. Många frågar sig om det över huvud taget går att tillämpa de etiska spelreglerna i dagens medielandskap.
Jag menar att det går. Men ett förändrat medielandskap kräver kanske förändrade regler. Framför allt kräver det en öppen och förutsättningslös diskussion, i gamla såväl som nya medier. Alla som vill föra den debatten är mer än välkomna till Publicistklubben.
Jag skulle inte kalla den intervjun Inger Jalakas gjorde med mig för ”öppen och förutsättningslös”.
Jag hade gärna haft en öppen och förutsättningslös diskussion om etik i bloggvärlden och hur gammelmedia ska hantera det, men vi kom aldrig så långt, det handlade mest om mig hur jag personligen agerar, vilket faktiskt inte är så jätteintressant i det stora sammanhanget.
Liten uppdatering: Jalakas antyder i sin text att jag skulle ha känt mig kränkt. Ytterst märkligt med tanke på att jag under vårt telefonsamtal var tydlig med att jag inte kände mig det minsta kränkt, däremot väldigt häpen. I min värld är det stor skillnad…
Ständigt detta tjat om etik och namnpublicering!
En dag som denna – när landet näst största kvällstidning hade önskat att de INTE hade tryckt sin ”nyhet” på papper, då är det ändå etiken det ska handla om.
Det känns ju allt mer som om Jalakas faktiskt bara gjort ett riktigt dåligt jobb, en dålig intervju som verkar vara dåligt förberedd (hon blev väl tillfrågad kort innan, eftersom PK bytte intervjuare).
Men istället för att be om ursäkt för detta envisas man med att fortsätta attackera mediet (”bloggen”) i sig.
@Mikael Z: Som jag förstod det bad hon själv att få göra intervjun, och så dåligt förberedd var hon inte eftersom hon inledningsvis läste innantill ur min personliga presentation i den här bloggen…
Jag hade gärna förklarat för de gamla stötarna i Göteborg hur det nya landskapet fungerar, men som sagt – till det fick jag inte en sportslig…
Okej, än värre.
Jag tycker det känns som att ”dålig journalistik” är något av ett mönster i de här ständiga konflikterna mellan gamla och nya medier. Varje gång en bloggare kommer på en tidningsjournalist med att ha gjort ett faktiskt ganska dåligt jobb, blir responsen en attack på bloggarna och deras bristande etik, i stället för att enkelt erkänna, ”okej, det här jobbet gjorde jag på en halvtimme”.
Jag hoppas verkligen vi kan lyfta diskussionen till högre nivåer. För den ”dåliga journalistiken” är ju ett symptom på att traditionella media är i behov av förnyelse, så de kan ägna sig åt bra saker i stället. En förnyelse där bloggarna kan bidra konstruktivt.
Jag gillar egentligen inte kommentarer i stil med: ”Bra, skrivet stå på dig!”, men nu kände jag ändå att det var på sin plats, så: bra skrivet Mymlan, stå på dig! Herregud vad Jakalas gör bort sig; mästrande, nedlåtande, osaklig och, ja, barnslig. Suck.
@Johan Kellman Larsson: Jag förstår vad du menar, men ibland sitter det fint med lite ryggdunk också, så tack!
Pingback: Het debatt efter PK-debatt i Göteborg | Publicistklubben
Jag håller med Johan Kellman Larsson och ger dig gärna en dunk till i ryggen. Inger Jalakas svar saknar relevanta sakargument. Det verkar som att hon känner sig kränkt, inte du. Att bli offentligt kritiserad för en offentligt genomförd debatt är faktiskt varken ett påhopp eller en kränkning.
@Lisa: Tack. Och visst är det så, som ju fler här konstaterar… Offentlig kritik för ett offentligt framträdande bör man kunna ta som publicist. (dessutom är det lite komiskt att en som är just publicist tycker det är konstigt när man publicerar istället för att prata)
Frågan kvarstår alltså! Kan bloggare vara med i PK? Det tycker jag. Men det är jag det.
@Helena: Fast den frågan tror jag besvarades med ja! Men det är såklart individuellt.
”När Medievärlden publicerar en krönika som i princip är ett enda långt personangrepp utan att ta kontakt med den som angrips, det vill säga mig, är det naturligtvis en petitess i sammanhanget. Men det är ett tecken i tiden.”
Jag läser och jag läser med hittar inte det där personangreppet. Måste vara väldigt subtilt och dolt. Jag trodde att publicister var mer hårdhudade.
@Bogey: Jag har som sagt också letat och letat. Och som skribent av krönikan kan jag säga att jag inte hade minsta lilla avsikt att angripa Jalakas som person, utan endast att kritisera henne i den roll hon hade just den specifika kvällen.