i mina öron

Etiketter

mano chao

Lyssnar på detta just nu.
Och funderar på om det kan ha att göra med det här jag läste förut idag.
Eller också är det för att det är sommar.

hur kan jag bli som du?

Det kom ett mejl från en okänd bloggläsare.
Det händer då och då.
Jag har aldrig fått hatmejl. Inte ens i närheten. Jag får däremot då och då mejl från läsare som vill tacka mig av olika anledningar, tipsa mig om saker, eller berätta sina historier för mig och kanske få ett råd.
Och så ikväll ramlade ovanstående fråga in till min inbox.

”Hur kan jag bli som du?”

Det var inte allt som stod. Men det personen var ute efter var om jag inte helt missförstod det – hur kan jag komma dit där du är i karriären, livet. Hur gör man?

Det är nog en av de svåraste frågor jag fått. Inte bara för att jag inte riktigt har svaret, utan för att frågeställningen i sig skickar signaler om vad jag ger för slags intryck. Och det känns inte riktigt med sanningen överensstämmande. Jag svarade ganska kort och fick en replik som andades att personen inte är dum alls, att jag nog inte försökt ge intryck av att vara mer lyckad än jag är, men frågan kvarstod.

”Hur kan jag bli som du?”

Därför ska jag försöka svara. Och jag svarar här, för att det känns utmanande, och för att rätta till eventuella missuppfattningar som jag kan ha orsakat.

Jag klipper in en snutt till ur mejlet, för att förtydliga frågeställningen;

”Du når ut till många och jag följer din blogg eftersom jag känner igen mig själv. Men jag vill ändå fråga hur du kom dit du är. Expert inom sociala medier, avlönad bloggare och så lyckligt lottad att du kan försörja dig på det du tycker om och är bra på.”

För det första: Jag når inte ut till så många. Jag bad någon gissa häromdagen hur många läsare jag har och gissningen som ändå var modest var alldeles åt helvete för väl tilltagen. En riktigt riktigt bra dag har jag ett par tusen läsare här. En ”vanlig” dag runt tusen. På Bloggvärldsbloggen ungefär lika många. Med några galna undantag beroende på hur sensationella grejer jag länkar till.
Man kan säga att det inte är kvantiteten som räknas här, utan kvaliteten. Jag har rätt läsare. Kvalitativa som är intresserade och framförallt engagerade i det jag skriver.

För det andra: Jag är journalist till yrket. Jag har i närmare fjorton år nästan dagligen nått betydligt större publik än så, genom teve, radio och tidning. Jag har försörjt mig på att berätta i hela mitt vuxna liv. De flesta av mina kollegor skulle nog se mitt kast från debattredaktör på Sundsvalls tidning till bloggare på ”heltid” som ett nerköp.

Men visst. Jag försörjer mig just nu på det jag tycker om att göra. Jag försörjer mig på att blogga och att föreläsa om bloggande och andra sociala medier. Men jag har inte sagt upp mig från mitt jobb. Jag är tjänstledig och vet inte alls hur det kommer att se ut till hösten.
Jag kan långt ifrån leva på det arvode jag får från Aftonbladet för att blogga. Jag måste se till att dra ihop en hel del andra uppdrag varje månad för att kunna betala mina räkningar.

Jag är ganska duktig på det här med bloggar. Jag skulle inte kalla mig expert på sociala medier. Jag kan mycket om dem. Jag har rätt bra koll på den svenska bloggvärlden. Kanske framförallt jämfört med många av mina journalistkollegor. Hur har det gått till?

Jag har lagt ner väldigt mycket av min tid på det. Jag har levt på nätet genom sociala medier sedan jag köpte mitt första modem i mitten av nittiotalet. Så enkelt är det.
Under hela fjolåret lade jag ner motsvarande en heltid på att blogga här och på SSBD, om det jag älskar och brinner för. Kommunikation, medier, och mig själv.
En heltid utan att få en spänn för det, däremot lyckades jag få rätt läsare och bygga upp mitt varumärke, visa vad jag kan. Det låter väldigt klyschigt – men jag har jobbat rätt hårt, utan tydligt mål.

Jag har inte haft någon medveten strategi eller plan. Jag har varit jag. Bloggat om sådant jag gillar och tänkt att förr eller senare måste ju någon se. Jag har såklart också genom åren byggt upp ett nätverk i bloggvärlden och mediavärlden, jag har trovärdighet för att jag är lagom konsekvent och jag utger mig inte för att kunna eller klara något jag inte kan. Jag har varit väldigt dålig på att sälja in mig eller tala bra om mig själv, men jag övar…

Så mitt simpla och kanske trista svar på frågan är:
Du vill inte bli jag. Du måste vara du. Om du är det, om du gör det du tycker om och brinner för och står för det – då kan du komma att lyckas.
Det viktiga är att du inte försöker vara någon annan, (som mig till exempel). Att du gör det du själv tror på och gillar – då kommer andra att göra det. Att du lyssnar på andra, tar till dig av kritik och beröm och kanske någonstans inte tar dig själv på för stort allvar…
Bättre svar än så kan jag inte ge.

Kanske för att frågan var så personligt ställd. Jag är ju jag. Och jag tror att det som kännetecknar mig är delvis det att jag inte sätter upp några tydliga mål eller strategier. Att jag dag för dag gör det som känns rätt och bra och som jag tror att jag kan stå för. Att jag inte slickar röv. Att jag antar utmaningar, säger ja fast jag är rädd att jag inte ska klara dem. Att jag innerst inne hela tiden är livrädd för att avslöjas som den där bluffen. Det tror jag inte att jag är ensam om, men ibland tror jag att jag låter det hindra mig från att ta för mig, jag tror att jag hade kunnat komma längre om jag trott mer på mig själv än jag gör.

Sist: Jag tror att det handlar en del om att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Tajming. Tur. Just nu verkar det vara min tur…

abbes pappa tjänar mindre än kollegorna

Dagens sökordspoesi:

mymlan
bloggar i sundsvall

gunnar abbes pappa
tjänar mindre än kollegorna

hur gör man ett barn?
petting?

grädde, smör, sardell, fondue
abstrakt tänkande

saker man inte ska tycka är bra
samlag första gången
kukstorlek
omskärelse
sommar vid odenplan

Ovanstående är alltså söktermer som folk använt för att hitta till min blogg det senaste dygnet…
Skriv din egen dikt och skicka till sökordspoesi.

blondinbella och makten

Etiketter

bloggar, blondinbella, föreläsning, inflytande, makt, statistik, tjäna pengar, tonåringar, tonårstjejer

När jag föreläser brukar jag alltid nämna Blondinbella.
Dels för att det finns en massa fördomar om bloggar, och för att som hon själv sa en gång: om man säger blogg så tänker folk på mig.

Dels för att jag är irriterad över att man så lätt avfärdar just Blondinbella som en bimbo utan inflytande, bara för att hon är ung och bloggar om något så värdsligt och obetydligt som mode – och oh hemska människa – dessutom tjänar pengar på det.

Jag brukar visa statistik. Som visar att Blondinbella ensam har fler besökare än Lunarstorm. Något som är rätt talande.
Det är så, att oavsett vad man tycker om Isabella Löwengrip och hennes bloggande, så är det ganska korkat att avfärda en människa som har så många läsare varje vecka. Hon har makt. Och hon har inflytande. Hur många äro icke alla de unga tjejer som bloggar i hopp om att bli nästa Blondinbella?
Hur många äro icke alla de unga kvinnor som tack vare Blondinbella lär sig bloggande som kommunikationsredskap och en dag kommer att använda den kunskapen i andra sammanhang än för att visa upp dagens outfit?

Det är också så, att Isabella kan använda sin makt och sitt inflytande till goda och bra saker, oavsett hur hon nått den position hon har.

Jag ska inte hålla en föreläsning nu. Men jag vill att ni läser den här postningen, och gärna några av de nära 800 kommentarer den fått i skrivande stund…

Läs även andra bloggares åsikter om Blondinbella

trötter, kloker och blyger

Läser hos Sandra, om hur man uppfattas på nätet. Om att det är delar av ens person som kommer fram här, att människor kan bli förvånade när de träffar en öga mot öga för att de hade väntat sig annat.

Jag har aldrig spelat när jag uppträtt på nätet. Allt jag säger och gör är jag, ärligt och sant. Men såklart – det är delar. Främst för att kemin faktiskt saknas, på internet.

Så sent som häromdagen fick jag frågan om hur man vet att folk på nätet verkligen är den han eller hon utger sig för att vara. Svaret är: Det vet man inte. Men det vet man ju inte i verkligheten heller. Människor kan utge sig för att vara, tänka och tycka en massa saker som i praktiken eller i längden inte visar sig stämma. Däremot tror jag att man med tiden lär sig att bedöma människor man möter på nätet ungefär som man med tiden lär sig att känna människor öga mot öga. Att man lär sig tolka signaler, språk, uttryck och mönster på nätet liksom öga mot öga.
Det blir allt mer ovanligt att jag på riktigt känner mig överraskad över möten med personer jag lärt känna digitalt. De flesta är ungefär som jag tänkt mig dem.

Den vanligaste förvåningen jag möter när jag träffar människor som jag först lärt känna på nätet är att jag är så kort. De har väntat sig någon lång och ståtlig. Intressant.
Det andra är att många nog tror att jag ska vara mer social. Liksom kanske glad och framåt och pratig. Det kan jag visserligen vara, men jag tar inte gärna första kontakten och jag upplevs nog som rätt så disträ och kanske till och med sur i vissa sammanhang.
Jag kan tänka mig att många blir ganska besvikna på min person, om de bara läst det jag skriver.

Jag tror också att många väntar sig att jag ska vara typ energisk och pigg. Jag är alltid trött och ganska seg. Och sen ger jag knappast ett så klokt intryck som många verkar få när de läser min blogg, snarare kanske tvärtom. Eller så är det min egen fördom om vad folk förväntar sig…

Men jag möts också av förvåning när personer som jag känner utanför den digitala världen plötsligt ramlar in i min blogg. Människor som blir häpna över att jag ”skriver så bra”, eller över saker jag berättar som jag sällan pratar om med dem jag möter.

Olika delar alltså. Vissa kommer fram här, andra i möten.

men jag är inte piratpartist

Etiketter

blogge bloggelito, EU.valet, piratpartiet, rösta, valtest

Blogge gjorde också testen och förklarar här steg för steg hur man gör och vem man ska rösta på…

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, EU-valet, test, Blogge Bloggelito

mymlan svarar om böcker

Etiketter

Bamse, barndom, bibeln, deckare, Erlend Loe, författare, gömda, Hans & Greta, Jan Kjaerstad, Jonas Gardell, Kajsa Ingmarsson, Kalle Anka, läsa, litteratur, Liza Marklund, män som hatar kvinnor, Narnia, Pellefant, romaner, små citroner gula, Tolkien, ulf lundell

Hittade en liten sån utmaning eller uppmaning som jag väljer att kalla det, hos Anders Gustafsson:

1. Tre viktiga läsupplevelser under din uppväxt?
Bibeln. Jag levde och andades den.
Alla böcker om Narnia. Läste om dom så många gånger att jag tappade räkningen. Däremot fixade jag inte Tolkien, som jag istället läst högt för sonen…
Hans och Greta. Antagligen för att det var den som lärde mig läsa. En bok med kassettband till som jag lyssnade på tills jag kunde texten. Sedan följde jag med i texten och så kunde jag plötsligt läsa vilken text som helst, utan att nånsin ha tragglat alfabet eller ljudat.

2. Tre viktiga serieupplevelser under din uppväxt?
Kalle Anka, läste hos en kusin som hade massor av årgångar samlade i pärmar. Regniga dagar på sommarlovet.
Bamse. Jo.
Pellefant.
Sen hur viktiga ovanstående egentligen var vet jag inte, jag har aldrig riktigt gillat serier, inte bilderböcker heller. Jag gillar text.

3. Romaner som överrumplat berättartekniskt på senare tid?
Den var väldigt svår. Men jag var om inte överrumplad så i varje fall tokkär och lyrisk efter att ha läst Jan Kjaerstad första gången. Förföraren.
Sen gillar jag Loe, Naiv, super. Kanske inte heller överrumplande men jag tokgillar verkligen just naiviteten, så totalt motsatt mot föregående norske författare…

4. Musik eller inte när du läser?
Absolut inte.

5. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och gillat?
Hmm. Alla möjliga deckare. Jag är verkligen totalt såld på deckare, kanske för att jag blir sämre och sämre på att byta fokus och därför gillar såna böcker man kan läsa i ett sträck…

6. Finns det någon adaption från bok/serie till film som du ser fram emot?
Njae. Inte direkt. Brukar normalt sett inte gilla filmerna. Fast Män som hatar kvinnor var en positiv upplevelse.

7. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och ogillat?
Små citroner gula av Kajsa Ingmarsson kanske. Jag förstår verkligen hur nån kan tycka att den är bra, och den har definitivt avskräckt mig från att ens försöka läsa någon av hennes andra böcker.

8. Vilken författare hade du velat ge en stor kram, tagit en öl med, och vem hade du velat ge en omgång stryk?
Hahahaha. Jonas Gardell är en av dem jag velat krama. Och det har jag också gjort.
Jag är inte den som brukar vilja ge folk stryk. Men kanske det skulle kännas skönt att ge Ulf Lundell en örfil?
En bok som gjort mig förbannad eller i varje fall irriterad är Gömda. Men inte fasen vill jag slå Liza Marklund för det.

Om nån tycker att det är ofantligt intressant att ha koll på vad jag gillar att läsa så kan ni följa mig på Boktipset.se.

fetma vs rökning

Etiketter

övervikt, död, fetma, hälsa, liv, rökning, skönhetsideal, smal, tjock

Nej, det handlar inte om skönhetsideal. Jag vet några riktigt tjocka människor som jag utan vidare skulle kategorisera som vackra.
Det handlar om hälsa.

Men.
Det handlar också om individens rätt att göra sina egna val. Att kanske tillåta sig att leva i väntan på den ofrånkomliga döden.

Intressant också att se parallellerna mellan rökare och överviktiga. Det ska ju enligt uppgift vara lika farligt att vara fet som att röka. Ändå är det i det närmaste tabu idag att ifrågasätta ”diskriminering” av rökare, eftersom ju ”alla vet” att det är direkt livsfarligt att röka och endast idioter utsätter sig för sådant.
Det är lika farligt att vara överviktig, men det talas inte lika mycket om det. Istället kommer diskussionen om fetma alldeles för ofta att handla om skönhetsideal, och rätten att se ut hur man vill.

Jag tycker att individer ska respekteras. Individers val ska respekteras.

Men att tala om fetma som ett hälsoproblem är inte att kränka de individer som råkar vara överviktiga, lika lite som det är en kränkning mot en rökare att påstå att det faktiskt orsakar för tidig död.

Däremot är det läskigt att det smala idealet just nu verkar ha så stor framgång. Det är nämligen lika farligt att vara underviktig som överviktig.

Men det är farligt att leva.
Alla ska vi en gång dö, och om jag dör i hjärtinfarkt eller lungcancer kanske är mindre intressant än hur jag lever mitt liv och trivs i det medan jag har det?
Och det bör väl ändå vara upp till mig vad jag trivs med? Ska jag måsta göra våld på mig själv, min kropp och mina lustar för att inte irritera andra människor och störa deras bild av den perfekta människan i den perfekta världen?

om ekström, gardell och guillou

Etiketter

andreas ekström, debatt, diskussion, idioter, Jan Guillou, Jonas Gardell, kritik, med eller mot, piratpartiet, politik, ta ställning

Igår såg jag på Twitter att någon aldrig mer skulle köpa en bok skriven av Jonas Gardell, efter den fascinerande texten han skrivit i Sydsvenskan (som jag kommenterat här).

Jag har sett flera andra liknande reaktioner efter hans utspel. Och jag blir verkligen beklämd. Vad är vissa människors problem, med att skilja på sak och person, det ena och det andra, och var finns förståelsen och överseendet?
Det är ju inte som om Gardell ertappats med att ha våldtagit småbarn eller att han styckat prostituerade…

Jag är så himla trött på all elitism från nätentusiaster, som minsann varit med sedan starten och skrattar halvt hånfullt åt nyfrälstas dumma frågor, eller dödar den glädje som spirar hos sådana som nyss upptäckt det fantastiska internetet.

Å ena sidan idiotförklarar man kritiker och sådana som är skeptiska, å andra sidan dissar man alla som vill och försöker för att de inte hänger med tillräckligt och inte ”vet vad de pratar om” för att de inte varit med från början.

Å ena sidan förespråkar man det fria ordet och kärlek genom fildelning, å andra sidan finns ingen som helst kärlek till människor som bär på okunskap, det finns ingen försoning, ingen förståelse. Och värst av allt verkar det vara att höra till dem som ställer sig mitt emellan. De som inte tar tydlig ställning. De som varken är för eller emot. Jag skrev om det här. Och jag slås av det fortfarande. Vissa tog det tydligen väldigt allvarligt och blev mycket upprörda när jag rekommenderade läsning av Andreas Ekströms krönika där han jämförde Piratpartiet med Ny demokrati.

Jag förstår det inte. Andreas Ekström gör det fler journalister borde göra. Han ställer frågor. Han ger inga svar. Han skriver inte folk saker på näsan.

Måste man välja sida?
Jag är grymt imponerad av Piratpartiet. Jag inser potentialen och tycker definitivt att de bör tas på allvar. Och det är det Andreas Ekström gör också. tidigare än många andra journalister i det här landet såg han att Piratpartiet var på väg uppåt och ville lyfta diskussionen, och uppmuntra till granskning. Vad är problemet? Tål inte Piratpartiet granskning? Så illa vill jag inte tro att det är.

I kommentarerna till det här inlägget där Proteus försöker smula sönder Ekström är det någon som idiotförklarar mig för att jag ”backat upp Ekström”.
Förklaringen till att jag ska ha gjort det är lika dum som den är osann.

Jag vill bara göra klart ett par saker;
Jag känner inte Andreas Ekström personligen, möjligen är vi ytligt bekanta. Jag har stor respekt för honom som journalist, och för hans stilism. Han skriver så att jag blir avundsjuk. Jag håller absolut inte alls alltid med honom. Jag tycker att han i många fall är alldeles för PK och ibland lite halvfeg och alldeles för medelklassig för att jag ska känna någon samhörighet med honom.
Men det tar inte ifrån honom det faktum att han är en lyssnande person som försöker ta reda på sakers tillstånd, som är beredd att ändra sig om han blir motbevisad, att han helt enkelt är en genuin journalist.
Jag tror dessutom att han är ganska trevlig och jag skulle inte ha något emot att ta en öl med honom.

Jag gillar inte Jan Guillou. Jag har stor respekt för mycket han uträttat som journalist, och jag kan inte ta ifrån honom att han lyckats bli stormrik på att skriva själlösa romaner.
Han har sagt ett och annat dumt. Jag säger ibland emot.
Men bara för att han av okunskap om internet säger en del dumheter slutar jag inte älska Ondskan, som jag tycker är en riktigt bra bok.
Bara för att han uppför sig som en mansgris stundom slutar jag inte ta honom som människa på allvar.

Jonas Gardell är en lysande författare och predikant. Att han vid sidan av scenen enligt vissa rykten inte är världens trevligaste människa eller att han igår skrev en dum text i Sydsvenskan tar inte ifrån honom det.

Jag måste få fråga er som är så kategoriska och dömande – är ni lika hårda mot era nära vänner, er familj? Om någon närstående plötsligt visar sig ha ”fel” åsikt eller gör ett stort misstag – slutar ni älska den personen då?

Tvingar ni era bekanta att välja sida? Får man aldrig stå i mitten och se saker från flera håll?

nytt på spotify

Etiketter

eels, Regina Spektor, spotify

Läs även andra bloggares åsikter om Eels, Regina Spektor, Spotify