Jag skulle kunna skriva ihop en efterkonstruktion.
Något om att jag var ett mobbat barn, att jag var utfryst och att dom andra barnen var elaka mot mig eller nåt.
Men det skulle inte vara helt sant.
Jag var inte ett mobbat barn. Jag var visserligen ett sådant barn som kunde ha varit mobbat, på en annan plats, i en annan omgivning, med andra barn omkring mig och om jag haft en sämre självkänsla i grunden, men nej, jag blev inte mobbad.
Jag var delvis ett ensamt barn. Jag kände mig aldrig som en i gänget. Jag var aldrig en i gänget. Jag förstod inte de andra barnen, kände inte att jag passade in, visste inte riktigt hur jag skulle uppföra mig eller vad som förväntades av mig. Så jag gjorde fel. Ständigt fel. Sade fel saker, tog fel sorts initiativ vid alldeles fel tillfällen. Andra tyckte att jag var konstigt. Men nej – mobbad var jag inte.
Utanförskap behöver inte bero på en elak omgivning. Utanförskap kan sitta inuti en själv. Vissa – ganska många tror jag – anpassar sig. Tittar på andra och tar efter. Lyssnar på andra och tycker som dom. Och lär sig passa in. Som när kvinnor tar på sig felformade skor som är trånga och gör ont för att de är snygga och man i vissa sammanhang förväntas ha höga klackar. Det skulle jag aldrig göra. Aldrig att jag skulle plåga mig själv med elaka skor bara för att se rätt ut.
Lika lite som jag skulle omforma mig och tycka saker för att passa in i ett sammanhang.
Jag gjorde det inte när jag var barn. Det kan ju bero på någon form av oförmåga hos mig, eller också som jag själv vill tro, på en i grunden väldigt stark självkänsla. Jag kompromissar inte med mig själv för att passa in, hur gärna jag än vill det. Passa in alltså.
Så när jag var barn var jag utanför. Men inte mobbad. Stundvis var jag till och med ganska populär. Särskilt i mellanstadiet. Då ville ”alla” leka med mig på rasterna för att jag hade så roliga idéer, för att jag hittade på skojiga lekar och hoppade rep med samma entusiasm som jag orerade om min tro på Gud. Jag själv förstod kanske inte att jag var en pajas, jag var bara mig själv och ibland funkade det, andra gånger inte.
Men jag stod utanför. Jag tittade in. Jag var med men sällan på samma villkor. Jag hade ingen bästis. Ibland fick jag vara reservbästis, när något bästispar hade problem så kunde jag få ta över den ena bästisen under en period.
Perioderna var mer eller mindre långa och som jag minns det var det ofta väldigt skönt när de var över, för jag var inte riktigt skapt för att höra ihop med en person och tycka lika och förväntas finnas till hands alltid och berätta spännande hemlisar.
Jag blev bjuden på kalas. Men ville inte gå. Jag tyckte det kändes jobbigt, att komma till ett kalas och inte förstå tågordningen, etiketten för ett simpelt barnkalas. Jag ringde mig sjuk och stannade hemma med mina böcker.
Jag var inte mobbad. Jag valde ensamhet. Hellre ensam själv än ensam i grupp.
Jag fick gliringar. Massor. Var det inte för att jag var kristen så var det för mina konstiga kläder, eller något annat. Men jag var inte mobbad. Jag svarade på tal. Jag stod för det jag trodde på och mina kläder, för jag gillade dom. Det kanske är en efterkonstruktion. Jag minns så väl hur nöjd jag kände mig när jag fick en Bagheeraoverall och seglarskor som alla andra hade, att jag kände mig som om jag passade in. Hur gärna jag ville vara som dom andra, men aldrig klarade av det, inte utan att göra våld på mig själv.
Vuxna säger så ofta till barn och tonåringar att ”var bara dig själv” så ordnar det sig. Det gör det fan inte. De stackars barn som verkligen är sig själva hamnar ofta utanför. De som inte anpassar sig, följer mönster eller rådande normer. Har de inte stark självkänsla i grunden blir de kanske mobbade också. Utfrysta eller så.
Man måste vara väldigt stark för att klara av att vara sig själv, i en värld där så mycket handlar om tillhörighet.
Det är inte konstigt. Människan är ett flockdjur. Men år 2009 är vi väl ändå så pass upplysta och pålästa att vi ska kunna omfamna även dom som är annorlunda oss själva?
På måndag sänder P3 Brunchrapporten special. Sex timmars direktsändning om intolerans, främlingsfientlighet och mobbning, klockan 10.02-16.00.
Dom uppmanar bloggare att skriva eller filma och publicera i sin blogg, gärna under rubriken ”Då var jag en av Dom andra”.
Har du någonsin känt dig utanför? Varit en av dom andra? Följ uppmaningen och blogga om det! Vi är nog alla en av dom där andra, någon gång ibland om inte alltid och i alla sammanhang.
Jag skrev för några veckor sedan en annan text på temat. Underdog. Läs gärna den också.
Läs även andra bloggares åsikter om Dom andra