Nej.
Jag var inte ett fan av Jacko. När jag var tonåring och han var som allra störst var det inte fint att vara det. Det var inte okej att gilla hans musik. Den var mainstream, kommersiell och därför dålig.
På senare år har jag ändå oftare och oftare haft med låtar av MJ på mina spellistor. För att de är bra. För att de är nostalgi – för jo, även om jag låtsades inte gilla så visst fan har jag dansat, druckit och hånglat till tonerna av hans odödliga låtar. Och nu när jag lyssnat oavbrutet i massor av timmar slås jag om och om igen av hur fantastiskt många riktigt riktigt bra poplåtar han gjorde.
För några år sedan skulle jag skämts för att säga att jag tycker att Thriller, Bad, Smooth Criminal är bra låtar. Det gör jag inte idag. Jag skäms inte ett dugg. Jag kan inte sälla mig till de riktiga fansen, absolut inte. Men musikhistoriskt är han unik, och självklart har han präglat mitt musiklyssnade, och lyckats tränga sig djupt in i min musiklyssnarsjäl, hur stort motstånd den än har gjort.
Michael Jackson var galen. Var han pedofil? Jag vet inte. Oavsett så tar det inte ifrån honom det han lämnar efter sig.
Jag har tvekat. Ska jag kasta mig in i denna kollektiva sorg? Och kommit fram till att ja, det ska jag. Den fyller en funktion. Jag vet inte riktigt vilken, eller varför det är viktigt. Men spelar det någon roll?
Ibland måste man sänka garden.
Oscar Swartz har skrivit väldigt bra om Michael Jackson och sorgen.
Och här finns en mycket bra spellista.
