Etiketter
Minns ni Fattigbloggen?
Alla berättelser om fattigdomen i Sverige?
Minns ni, eller har ni redan förträngt, stoppat huvudena i sanden och börjat fundera över nästa parmiddag med medelklassgrannarna?
Det finns fattigdom i Sverige.
Och även om ingen i praktiken behöver svälta så finns det alldeles för många hemlösa i Sverige, och det finns alldeles för många alldeles vanliga friska människor som inte får ihop till hyran.
Fattigdom måste ställas i relation till det samhälle man lever i.
Att leva i Sverige och inte ha råd med bredband, inte kunna gå till tandläkaren och inte kunna köpa en ny mobiltelefon när den gamla går sönder är definitivt att vara fattig, och det värsta med fattigdomen är inte det faktiska att inte ha råd att köpa mat, utan förnedringen. Det utanförskap man hamnar i. Den synen människor i omgivningen har på människor som inte lever enligt normen.
För flera år sedan försökte jag hjälpa en medmänniska. En ensamstående mamma med taskig ekonomi. Jag försökte få hennes vänner, alla vänliga fantastiska empatiska människor att samla ihop till ett par nya jeans åt henne.
Det blev uppror.
Det vanligaste argumentet var att ”om hon inte har pengar får hon väl gå till sociala, här i Sverige har vi ett trygghetssystem och ingen ska behöva ta emot välgörenhet”.
Den attityden förstärker som jag ser det skammen.
Det skamliga i att vara fattig.
Det skamliga i att behöva ta emot allmosor, hjälp från någon annan för att klara sin vardag.
Men det är inte skamligt.
Fattigdom kan drabba vem som helst, nästan. Sjukdom, oförutsedd arbetslöshet, skilsmässa eller ett ekonomiskt fel fattat beslut kan man få äta upp resten av livet. Men skamligt är det inte.
Däremot är det skamligt att se människor i sin omedelbara närhet som far illa och inte göra det man kan för att hjälpa. Alla kan inte hjälpa. Alla har inte möjlighet eller resurser. Men de flesta kan göra något litegrann.
Varför är det mindre fel att skänka pengar till svältande i Afrika än till fattiga i Sverige?
Är det mindre skamligt för en afrikan att ta emot välgörenhet än för en svensk?
Har svensken mer sig själv att skylla för att den hamnat på obestånd?
Kanske. Jag bryr mig inte om vilket.
Läs bloggen Social Outcast.
Läs särskilt den här postningen.
Och sen, om du har en slant över att avvara, kanske avstå från en öl eller en glass eller de där skorna på rea som du ändå aldrig kommer att använda, sätt in några kronor på SEB clearingnummer 5690 konto 3448926.
Ingen i Sverige ska behöva tigga. Ändå finns det dom som gör det.
Och det är tamigfan skamligt, men inte för den som tigger.
Ja, det finns fattigdom här och utanförskapet som drabbar den som är fattig, är det skamligaste av allt.
Att förminska en människa, beröva dem deras värdighet, se dem över axeln och inte längre ta en människas åsikter och kunnande på allvar eller med i beräkningen p.g.a. ekonomisk situation, är ett fruktansvärt fult och ovärdigt beteende och vittnar om en lika ful och ovärdig människosyn.
Eller är det ”bara” bekvämlighet?
Jag tror att en del av attityden att ”det är lättare att hjälpa en fattig människa i Afrika”, beror på ”han/hon får skylla sig själv JAG har ju klarat det”!
Och att det är djupt skamligt att det finns fattiga i Sverige, det ska inte riktigt få vara så…då har man ju liksom misslyckats som nation och då är det ju så mycket lättare att blunda på båda ögonen för att det faktiskt finns – ändå – och rikta in sig på insatser internationellt istället.
För då hjälper man ju en annan nation, som ”har misslyckats” i så mycket högre grad (och mycket mer offentligt).
Jag jobbar ideelt med hjälpsändningar till forna öststaterna. Via bloggarna har jag ibland försökt ge bort lite fina grejor, enstaka, för det är ibland ett stort gnäll (jag säger gnäll för att ingen vill ha när de kan få) över priser och fattigdom.
Visst är det tragiskt när 20000 människor står utan bostad, det är fördjävligt rent ut. Jag håller på och försöker påverka huvudmannen för hjälpsändningarna (en frikyrka) att åtminstånde försöka hjälpa några svenskar iaf. Sopa framför egen dörr först. Trögt, men de blundar då jag på eget initiativ plockar lite saker.
Fattigbloggen var mycket bra. Ursäkta att jag hoppar omkring, men skallen är full av ideer, tyvärr kostar allt.. främst arbete, och det vill ingen göra gratis.
Samma respons fick vi när vi skulle hjälpa Märta-Li (martali.blogg.se). Folk (eller en idiot snarare) påstod att hon fick lön och hej o hå! Ja, hon fick sjuklön, men sjuklön från ett deltidsjobb är ju inget att hurra för..
Jag vet inte om det är typiskt svenskt att inte ge, eller bara ge lite och ibland. Jag har en liten insamling åt barncancerfonden som jag bloggar om åtminstone en gång i veckan och försöker få folk att ge. De första som gav var personer som jag knappt kände, och av de jag kände så var det först och främst arbetslösa, pensionärer, sjukskrivna och låginkomsttagare (utöver närmaste familjen). Av de som jag vet läser min blogg och som dessutom har pengar, ger de flesta ingenting. Jag finner det bara märkligt.
Jag är stor fan av amerikansk fotboll. Varje klubb i USA har en sektion för samhällsengagemang. Det kan vara allt från att hjälpa mindre bemedlade barn att få böcker, till annan ungdomsverksamhet, till hjälp till gamla, fattiga, sjuka osv.
Jag tror inte jag sett någon svensk klubb göra något sådant (det har säkert förekommit, men det är ju inte precis vardagsmat). När var Zlatan ute och idkade välgörenhet senast? Han är ju inte direkt fattig längre vad jag förstår.
Nej, det finns mycket man kan kritisera USA för, men deras syn på välgörenhet kan vi nog lära oss en del av (jo, jag vet att det är avdragsgillt i USA och att många saker täcks in av skatten i Sverige, men det förminskar inte deras inställning till givande).
@David: Ja varför är det så? Att de som har minst är de som ger mest? Det kan väl inte vara så enkelt som att de som vet hur det är att vara utan är mer benägna att ge? Hur svårt kan det vara att skänka, samtidigt som många tydligen kan skänka fantastiska summor om de får sitt namn eller företag synligt någonstans i en tevegala…
Jag föredrar den sortens insamling där man ger anonymt, och inte heller mottagaren behöver veta var pengarna kommer ifrån. Det borde inte behöva vara så, men jag tror tyvärr att det är alltför lätt att känna tacksamhetsskuld ifall man vet vem som hjälpt en…
Men är det fel att känna tacksamhet? Jag kan förstå om det är en gåva mellan två personer, men att bli hjälpt av Cancerfonden, Röda Korset, Stadsmissionen osv, då riktas nog tacksamheten till organisationerna snarare än till personerna som givit bidrag. Och om någon storfräsare vill ha sitt namn på en bronsplakett så låt dem få det. Jag tror inte de behövande bryr sig särskilt mycket om vem som ger eller hur man ger.
Att de som har minst ger mest.. jag vet faktiskt inte varför det är så. När det gäller insamlingar som till Barncancerfonden, så har jag svårt att förstå hur någon inte kan känna empati. (till Barncancerfondens insamling kan man också välja om man vill ha sitt namn synligt eller vara anonym).
Sverige är medel. Lagom. Alla kan och vi har ett välfärdssystem som fångar upp allt och alla när som. Sill till midsommar och skänka en tia till rädda barnen.
Jag tror det får folk att må bra att hjälpa de där andra. De vi inte ser här utan kan peka på. Att kunna unna sig något för man har minsann hjälpte aids-drabbade mödrar i Sahara. Att unna sig ett par Donna Karan-skor när man precis hjälpt grannfrun att köpa mjölk till sina barn, det känns inte lika bra.
Välgörenhet fungerar bäst på avstånd. När vi slipper se men vad vi gör kan synas.
Jag tror dessutom många sticker huvudet i sanden. När jag berättar vad vi lever på varje månad verkar folk inte tro det utan frågar varför man inte söker bidrag. Vad många glömmer är att socialbidrag tar bort bestämmande rätten till ens egna liv. Bostad måste säljas fastän det kanske inte finns hyresrätter, alla besparingar,även barnens, ska användas upp etc. Man måste lägga sig platt på marken för att få hjälp och när man väl lagt sig platt, är det förbannat svårt att ta sig upp igen.
@lisa: Ja och det sista du säger verkar folk vara fullständigt omedvetna om. Att man måste typ sälja allt man har, även om det i längden försämrar ekonomin och gör en än mer beroende av bidrag.
Att vara socialbidragstagare är att vara fullständigt livegen och inte heller ha de möjligheter som andra har att skaffa jobb och ett värdigt liv, precis som du säger – har man hamnat där är det nästan omöjligt att ta sig upp.
Och just därför är det ännu svårare för mig att förstå att det verkar så svårt för vissa att ställa upp och göra punktinsatser för folk innan det gått för långt. I många fall skulle folk klara sig och slippa hamna i skiten om de fick tillfällig hjälp INNAN de hamnat där de har rätt till socialbidrag…
@David: Nej, det är absolut inget fel att känna tacksamhet, men det är skillnad på att känna tacksamhet och att känna skuld. Tacksamhetsskuld…
Jag undrar dock ibland vad som är skälet till att vi hjälper andra som är fattiga. Är det verkligen därför att vi vill HJÄLPA? Eller gör vi det med den oroliga tanken att ”det där kunde ha varit jag”, och så skänker man en slant och hoppas att någon gud blidkas så att man själv slipper trilla dit? Jag tror att många tänker nog mer på sig själva och risken att hamna i fattigdom när de droppar sina mynt till den nödställde.
@Peter Harold: Jag tror inte på sann altruism. Självklart hjälper vi andra av någon slags egoistiska skäl. Men jag känner inte igen den där rädslan du nämner. Jag har dessutom levt för länge och varit med om för mycket för att veta bättre – att man själv ställer upp för andra behöver inte alls betyda att någon gör detsamma för en själv när det behövs.
Däremot kan jag hjälpa helt enkelt för att det sitter i min ryggmärg, om jag har två hundra spänn och min vän ingenting så delar man med sig, helt enkelt.
Det handlar också tror jag om någon slags tillfredsställelse över att kunna göra skillnad, om än bara för en enda människa en kort tid.
Men på det stora hela handlar det för mig om vilken slags värld jag vill leva i.
Jag gillar din blick för ämnen som gärna vill sopas under mattan. Jag blir tårögd av din klarsynthet och din förmåga att formulera så att det verkliga ”problemet” träder fram. Det här med att människor som har det så bra att de förlorar sin förmåga att leva sig in i en annan situation.
@Erica: tack.
Jag fattar inte varför alla tjatar om tandläkaren hela tiden.
Som om det är ett nytt fenomen att inte kunna gå till tandläkaren. Som om det är något sensationellt. Jag vet inte hur ni hade det när ni var yngre, men det verkar som om ni hade provilegier då som inte vi har idag. Eftersom ni är så lättchockerade.
Jag är student. Jag bor i en studentstad. Att kunna gå till tandläkaren är en lyx ingen av oss har råd med. Alla är vana vid det. Det tas för givet. Det är inte något som nån är förvånad över eller ens reagerar på. Många av oss går med hål, värk och avbitna trasiga tänder i många år.
Förmodligen är det väl allmän fakta att studenter inte har det så förspänt. Men man undrar ju vilken drömvärld ni andra har levt i egetligen.
@Mia: Vem är chockad? Jag är inte chockad, men jag tycker ändå att man ska ha råd att gå till tandläkaren.
Själv har jag faktiskt aldrig avstått från att gå till tandläkaren trots att jag också varit student, MED BARN dessutom, och lever som ensamstående mamma med tre tonåringar och en rätt taskig lön.
Det handlar såklart om prioriteringar också, men det finns situationer där man inte har en spänn att prioritera, och jag är inte ett dugg chockad över det, däremot är jag förvånad över omgivningens passivitet och förmåga att blunda för verkligheten.
Jag läste den där kvinnans blogg. Hela. Det är extremt sällan jag gör något sådant.
Det som slog mig hårdast är att hennes vänner lämnat henne. Hur kan man göra så? Jag har haft vänner som bott hos mig när de inte haft pengar till något eget. Allt kan lösas om man hjälps åt. Det är väl kanske också just en studentgrej, men vi tar hand om varandra.
Den första tanken som slog mig var ganska hemsk…och väldigt naiv…..jag tänkte ”Är vänner så hjärtlösa och prestigefixerade när man är i medelåldern?” Vilket de självklart inte är. Får man hoppas. Oftast inte iallafall….
*privilegier
bleh
@Mia: Status. Sånt betyder mer än jag förstått förut. Folk är rädda att smittas tror jag. gäller väl inte bara när man hamnar i nöd av ekonomiskt slag, folk vittnar ju dagligen om hur de lär sig vilka som är riktiga vänner då de hamnar i en kris, även då det är av så naturliga orsaker som att en nära anhörig dör, typ.
Usch.
Jag vill inte bli äldre om det ska betyda att status börjar bli så pass viktigt för folk i min ålder, omkring mig. Det är skrämmande.
Har hellre snorvalpsvänner med trasiga tänder och riktiga hjärtan.
@Mia: Jag tror inte att det har bara med ålder att göra. Många yngre är nog också rädda för att befatta sig med sådana som kan smitta ner med sjukdom, fattigdom, sorg och så vidare.
Det handlar nog mer om vilken socialgrupp man tillhör och allra mest kanske om vad man har för grundläggande värderingar och människosyn.
Det förändras inte nödvändigtvis med åldern
Har vi inte debatterat den frågan tillräckligt tycker du?
Nåja, tiden går och samhällsandan förädras.
Har inte läst igenom svaren här men skulle inte förvånas över
att de flesta tycker att det är helt ok att tigga via internet.
Förresten så läste jag för ett par veckor sedan om en fattig tjej
som via nätet sålde sin oskuld.
Hon fick visst riktigt bra med pengar och var mycket nöjd med det.
Ja det finns sannerligen hur många möjligheter som helst..
Men återigen om att tigga till kläder eler annat..varför kan inte människorna
själva gå ut på gatorna och tigga i stället?
”Snälla, ge mig kläder, byxor, tröjor..jag behöver dem verkligen?
@Seine: Internet är 2000-talets gata. Jag förstår verkligen inte din aversion mot detta. Jag tycker visserligen att ingen ska behöva tigga, men jag beundrar modet hos dem som tar steget.
Tja, att tigga om ett par byxor är väl lite väl patetiskt
än i dag antar jag.
Men du kan väl försöka igen i den här bloggen.
Du kanske känner någon som behöver något nytt?
@Seine: Läs mina länkar. Gör det.
Nej du, försök inte med mig..!
det är svårt det där, jag håller helt med om att alla kan hamna i sitautioner när man helt tappar greppet och behöver hjälp, samtidigt kan jag inte hjälpa det, men jag blir förbannad när folk säger att dom är fattiga och ändå köper cigg för sina sista kronor, eller vägrar handla på second hand….eller när föräldrar säger till sina barn vi har inte råd, men prioriteringen på var pengarna hamnar är helt åt h…e. Jag tror det är det som gjort att man inte bryr sig om de fattiga som verkligen behöver hjälp, för det finns så många som egentligen inte hade behövt vara fattiga, att man till slut blundar för problemet. Men det är ju så, det är så lätt att döma andra.
Pingback: Fredrik Fischer · Högmodiga hycklare
Jag minns det så väl men förstod inte och kommer aldrig förstå de som var så mycket emot det. Att mymlan fick ta skit för att hon ville hjälp och ge. För att hon ville ge en guldkant på en vardag. Undrar om samma människor bråkar med Röda Korset och alla andra hjälporganisationer hela tiden om du inte vill ge?
Jag är en annan som fick en guldkant. Ja mer än så tack vare mymlan och de som skänkte pengar. Det var inte bara att jag kunde unna mig en klippning och lite annat lyx. Det var mymlans tanke och den värmer mig än idag!
En annan gång fick jag skrubbvantar och skrubbkräm hemskickat av mymlan fast vi aldrig träffats. Kanske jag sagt att jag älskar att bada och att jag älskar sådant?
Det var lyx för mig och varje gång jag skrubbar mig så tänker jag på mymlan och blir glad och varm i hjärtat! Så det glädjer mig än idag!
Tack mymlan!
Åh Nina. Tack för att du säger det. Och för att du finns, typ! :) Och vi har fortfarande aldrig träffats, är inte det lite konstigt?
Tack själv :-) Men det är så och det betydde så mycket och gör än idag. Tänkte att det kunde vara roligt för dig att höra.
Jo det är konstigt men har bara inte blivit av, men det är väl inte för sent? Vi ska söderut några gånger i sommar och höst och stannar ju alltid i Sundsvall. Om jag här av mig innan nästa gång kanske du kan/vill luncha eller fika med oss? Vore trevligt tycker jag!
@Nina: Hör av dig när ni har vägarna förbi, absolut! Bra om jag vet ett par timmar innan att ni är på väg.
Ja gärna. Ja men jag hör av mig ett par dagar innan, då vi brukar veta.
När det blev alltför uppenbart att socialtjänsten inte lyckades med att ta hand om och hjälpa våra hemlösa att slippa vara det, lämnades utrymme för andra aktörer. Frivilligorganisationerna rekryterade ”goda medborgare”. Det var de som kände saker. Då till skillnad från de samhällsbyggare som inte hade tid med sådant.
”Plikten” var en viktig del av den medborgerliga moralen. Vi har olika plikter. Vissa gör nytta. En del av dessa gör det genom att ta hand om sådant som är onyttigt. En viss sorts människor betraktas också som onyttiga. Dessa kan nyttiga människor ta hand om för att känna sig nyttiga. Det är ju perfekt! Då har vi nästan löst hela den krångliga ekvationen med ”idén om ett samhälle som tar hand om alla”!
Arbetstillfällen skapas och det är väldigt bra för ett samhälle! Då får folk något att göra! Det är ju jättebra! Detta får absolut inte rubbas! Tänk om nu socialtjänsten istället hade lyckats med det vi ibland inbillar oss att socialtjänsten är till för. Då skulle ju allt detta vara förstört. Ekorrhjulet hade fallit sönder i småbitar. Detta verkar det tack och lov inte vara någon risk för.(ironi)
Vilka människor skulle ha tid uppmärksamma en sådan onyttig sak? En ny frivilligorganisation kanske? De frivilligorganisationer som en gång klev in i det tomrum som uppstod där socialtjänsten inte räckte till, har istället för att påvisa missförhållandet hamnat i ett symbiosförhållande till både de fattiga och till socialtjänsten. De har inte heller lyckats med att hjälpa människor. Det vill säga ut ur sin fattigdom, ut ur sin hemlöshet, ut ur ett eventuellt missbruk.
Däremot har de som organisationer vuxit och vuxit och vuxit, både till antal och storlek. Detta samtidigt som de fattiga har blivit fler och fler och fler. Boendekostnaderna ökar, utsikterna om ett drägligt liv glider allt längre bort från de som en gång blivit stämplade. Själv fick jag stämpeln ”Vanartigt barn” vid åtta års ålder. Men på sätt och vis är jag idag tacksam för att det inte blev ”artigt barn”.