att ramla mellan stolarna

I hela livet har jag haft en känsla av att ramla mellan stolarna. Att vara på rätt plats vid fel tillfällen, att vara i ofas med omvärlden och aldrig riktigt vara fullt ut någonting som det går att sätta ord på.

Jag läser vad Elin Grelsson skriver i Expressen om Madonna och den unga generationen kvinnor som lärt sig självständighet, att inte nöja sig med vem som helst och att det är okej att ha sex av lust enbart och utan att vilja kärlek. Jag känner igen mig och jag känner inte igen mig. Inte så konstigt kanske. Jag är äldre än Elin, men Madonna slog igenom när jag var tonåring och inte för att jag tror att det var Madonna men jag har aldrig velat ha någon second best. I tonåren var jag alltid den som gjorde slut för att det inte var perfekt, för att jag saknade det lilla extra, den där känslan av fullkomlighet.

Ändå är jag galet romantisk. Som tolvåring läste jag Mitt Livs Novell och tantsnusk och jag vill fortfarande ha det där. Kärlek. Den romantiska villkorslösa kärleken.

Jag har aldrig haft några moraliska betänkligheter kring ett one night stand, men efter varje one night stand blir hålet större och större. Det där hålet i mig som jag vill fylla med något. Kärlek. Tvåsamhet. Tillit.
Sex är överskattat. Något alldeles grymt. Jag vill inte att någon ska ta i mig eller se mig naken, som inte älskar mig. Som inte älskar hela mig för att jag är jag och är redo att ta mig i handen och hoppa. Som alltid vill finnas där och som inte bangar för lite trassel, någon som liksom jag är hundra procent. Som vill satsa på mig. För att jag är jag och inte på grund av några illusioner om att jag är bättre eller snyggare eller något mer än någon annan. Någon som passar mig som hand i handske.

Jag har gjort mig själv till en asexuell och ganska asocial varelse. Jag och omständigheterna i mitt liv. För jag är hellre, mycket hellre, ensam än jag nöjer mig med second best. Och jag är ganska desillusionerad. Jag vet att det inte finns, det där som jag helst vill ha. Och jag vill inte ens drömma om det för drömmen i sig skapar besvikelse. Besvikelse över att inse att det inte finns.

Men det är sommar nu, och då blir jag kärlekskrank, och tänker ändå. Och det där hoppet vaknar till liv, jag vaknar till liv, och jag hatar det.

About these ads

43 reaktioner på “att ramla mellan stolarna

  1. Illusion av att hitta någon som är som hand i handsken är troligtvis den som agerar bromskloss i mängder av nya relationer.
    Om man istället för att leta efter någon som passar perfekt, är perfekt, tycker perfekt och vill perfekt faktiskt tittar efter någon som vill sy handsken tillsammans med dig så kommer passformen ge sig efter hand.

    Vad jag menar är att det handlar inte om att hitta den perfekta utan efter den som är modig nog att stå där utan handske och säga ”Hej Mymlan, ska vi sy en handske ihop du och jag”.

    • @Flisan Jo men det är precis det jag menar. Jag söker inte efter några särskilda egenskaper eller sådant som är ”perfekta”, mer bara någon som det känns bra med och som du säger – är beredd att ta mig i handen och hoppa. Eller om du vill kalla det – sy en handske ihop med mig.

  2. @Mymlan: Nej, inte ge upp! Det är en så häftig och hisnande känsla när man väl hittar rätt person. Du kan leta i smyg utan att berätta det för nån.

    För 13 år sedan träffade Jonk och jag och idag vet jag knappt var mina tankar börjar och hans slutar – vi är ihopväxta, fast på ett bra och självständigt sätt.

    Men det är läskigt när jag börjar fundera på hur livet skulle se ut utan Jonk. Vem sjutton skulle stå ut med mig? :)

  3. Hej Mymlan.

    Spännande ämne du väljer att skriva om (uppskattar din öppenhet och ärlighet)

    I min förståelse så är SEX ett BEHOV vi delar med alla människor, men det är även TILLIT, FÖRSTÅELSE, NÄRHET, BERÖRING, KÄRLEK, RESPEKT, ÄRLIGHET osv. (behovslista http://www.sjalvkunskap.se/2009/06/01/46-behov/
    Min erfarenhet av relationer är att det är svårt, kanske omöjligt, att hitta någon som kan bidra till att samtliga mina behov kan bli tillgodosedda över en längre tid. Det finns en förhoppning om att finna den ”rätta” personen som kan bidra med allt jag behöver men det är nog en utopi.

    För mig är en av de viktigaste behovet i en relation och livet i övrigt är att ha KUL. Utan skoj och glädje så är en relation inte mycket värd.

    Önskar dig en trevlig lördagkväll/Göran

    • @Göran: Jag tror att du har helt rätt i det, en person kan inte fylla alla ens behov. Jag begär inte mer än en person som jag kan lita på, som älskar mig och som jag kan älska tillbaks. Och med älska menar jag inte vara förälskad, kär eller passionerad, utan just älska. I vått och torrt. Typ.

      Sen blir jag lite frustrerad över att alla inlägg jag skriver i det här ämnet framkallar kommentarer som liksom vill trösta eller ”peppa” mig. Det är ok, men inte vad jag är ute efter. Jag har så pass självinsikt, har varit med så pass många år att jag känner mig själv, mina behov och mina odds, för att ganska krasst konstatera att ”så här är det”. Det är med sorg, men jag hör till dem som tror att livet är fullt av sorger och ser det inte som ett självändamål att till varje pris försöka skaka av mig dem eller motarbeta dem.

      Sen: Det är ju tron och hoppet som stör. Utan det skulle jag ju heller inte känna mig besviken eller sorgsen. Det är de förlorade drömmarna som orsakar sorgen, inte egentligen avsaknaden av ”någon”.

  4. Jag har inga kloka ord – jag ville bara säga att du uttrycker det så bra: ”…redo att ta mig i handen och hoppa.” Är det Mitt Livs Novell-romantik? Jag vet inte.

    Uttrycket får mig att fundera på hur benägen jag själv är på hoppa – med någon. Ens mig själv. Men det är en annan historia, förstås.

    Sen får jag en rynka i pannan när du betraktar tro och hopp som störningsmoment som rubbar dina cirklar när du redan bestämt dig för hur världen fungerar, men… let’s not go there! :)

    ”Ta min hand och hoppa”. Det uttrycket sparar jag.

    • @Jenny: Enkelt uttryckt: Utan hopp behöver man inte heller bli besviken. En överlevnadsstrategi, helt enkelt. Som inte behöver betyda att man gett upp för all framtid, eller jag inte skulle vara öppen om ”den rätte” dök upp.

      • Jo, jag förstår det. Jag tror att pannrynkan minst lika mycket handlar om mig själv som min tolkning av dina ord. Det ÄR knepiga saker, sånt där.

  5. Ja, Gud, det går inte att utan bitterhet skriva att Såhär är det, för alla tror antingen att man är bitter eller ska trösta och peppa. Kan man inte bara få ha accepterat sig själv och sitt öde?

  6. Men varför bli upprörd över de som tröstar och peppar?
    Om man själv har accepterat sitt öde och sig själv borde inte det spela någon roll.

      • Om man accepterat sitt öde behöver man inte pepp eller tröst; i pepp ligger väl liksom inbyggt att Det Ordnar Sig, eller Jag Tror På Dig, eller nåt. Och i tröst ligger inbyggt att det är något som man behöver tröstas för.

  7. Ja, som jag känner igen mig i det du har skrivit här. Jag är (tyvärr) en obotlig romantiker och har försökt och försökt och… Nu känner jag mig som att livet har stannat upp, i alla fall på det romantiska planet, och kanske är det så jag inte ska leva med någon utan att jag ska vara själv.
    Och apropå romantik och passion, så tänker jag bara på vad min Pappa sa, att: ”din generation och dom som kommer senare har svårt att landa i relationer, ni är skadade av alla bilder ni matas med via filmer osv.” Och jag kan faktiskt bara hålla med att det är en del av problematiken.

    • @Anders: Men det där med romantik är tudelat. Jag är romantiker på så sätt att jag har en bild av ”den rätte”. Däremot är jag verkligen inte sån att jag tror att allt ska vara en dans på rosor, snarare tvärtom, vilket varit ett stort problem för mig. Jag har stått ut med så mycket skit i relationer för att jag tänkt just så, att det ska fan inte vara lätt, vill man ha livlång kärlek får man ta en del skit. Jag tror inte det längre. Kärlek ska inte vara skitigt. Kärlek ska vara enkel. Det borde vara enkelt. Har man kärlek, respekt och tillit så löser man resten, det är jag helt övertygad om. Men jag har hittills inte hittat de där tre sakerna, vilket stundvis får mig att tvivla på mig själv, i nästa att tvivla på alla män i världen, och till slut bara gör mig trött, eftersom det inte är nåt stort fel på mig, eftersom jag vet att det finns bra män och jag har bara råkat ha otur. eller nåt.

      • Jag tror inte att det finns något som är en ”perfekt” partner, utan man får ta en del skit för att kunna få del av det goda. Och att tvivla är en del av att vara människa som jag ser det, och hur man än vänder, vrider och vränger ut och in på den här problematiken så återstår det faktum att vi alla nån gång drabbas av passionen hur mycket vi än kämpar för att hålla oss undan från den.
        Tvivlet är en signal till oss att vi ska var försiktiga och se oss för, och inte låta oss driva iväg på passionens vågor.
        I en ultimat Värld skulle vi kunna leva i ett oskitigt förhållande, men nu lever vi inte Utopia utan Sverige och då ser det ut som det gör.

        • @Anders: Jag nöjer mig inte med second best. Klart att det finns en perfekt partner, en som är perfekt för mig. Vilket är långt ifrån detsamma som att han är en perfekt människa.

          • Sofia, jag tror också att den där perfekta partnern finns, missförstå mig rätt. Jag har alltid trott, kommer alltid att tro och kommer aldrig att ge upp tron på att hon den där rätta för mig finns och att det är ‘bara’ för mig att hitta henne, eller kanske hon ska hitta mig? Och det som jag tror är min perfekta match kanske inte är det jag ska leta efter, så nu tänker jag bara låta det ske när det sker, om det sker. Och jag kommer att omfamna henne och ta henne till mitt hjärta för jag vet att hon kommer att göra detsamma.

  8. ”Om man accepterat sitt öde behöver man inte pepp eller tröst; i pepp ligger väl liksom inbyggt att Det Ordnar Sig, eller Jag Tror På Dig, eller nåt. Och i tröst ligger inbyggt att det är något som man behöver tröstas för.”
    Absolut, jag fattar och jag håller helt med. Det är inte det jag undrar,
    vad jag inte förstår är varför man ska bry sig om att andra tröstar.

    I det läget borde det vara mer deras problem (att de själva inte har kommit till insikt om att man/andra faktiskt kan acceptera sitt öde vad det än må vara).
    I pepp kan å andra sidan ligga något annat: En påminnelse om att det finns hopp, att ”den rätte” verkligen finns…att filmen inte är slut än. Det kanske är DET som irriterar?
    Det funderar jag på.

    • @lalanda: Jamen ja. Precis som jag skrivit hundratals gånger och som du borde veta vid det här laget. Utan hopp finns inget att förlora och inget att bli besviken på. Det är när andra på något vis ibland lyckas övertyga mig och jag börjar våga hoppas som jag blir besviken. Som jag hamnar i lägen då jag förlorar livslusten och sorgen tar överhanden. En överlevnadsstrategi. Att stänga av. För när jag känner efter så sjunker jag. Och ja, folk säger att man måste känna efter, att det låter sorgligt att stänga av osv, men jag känner mig själv och jag har inte tid eller ork att känna efter, jag klarar inte att ligga i sängen dag ut och dag in och vilja dö, liksom.

      • Jo du har sagt det hundra gånger, och ja jag vet det. Det är ännu mer därför jag inte fattar det här.
        Är det andras ansvar att DU har hoppet kvar?
        Bara för att DE säger att du ska ha hoppet kvar?
        Det är mest det jag förundras över,
        återigen,
        varför bli frustrerad/irriterad/eller vad fan som helst över vad andra kommer med
        när man själv redan är på det klara med vart man står.

        • @lalanda: För att jag lyssnar på min omgivning. För att jag inte ignorerar den, särskilt inte kloka människor som menar väl. För att själv önskar att det fanns något att hoppas på.

          • Då förstår jag ännu mindre vad den diskussionen handlar om. Jag kanske inte är ett dugg romantisk, det kanske är det som gör att jag inget förstår av detta…hm…

  9. Personligen tror jag att man måste öppna dörren och vara beredd på att bli sårad för att ”den rätte” ska kunna komma in. Det är svårt, och det är inte alltid man orkar, eller är redo att gå på en smäll till, men kanske är det de där smällarna som ger en styrka att satsa när det verkligen är läge…
    Vet inte..bara en tanke.
    Gillar liksom Jenny ”ta min hand och hoppa”.

  10. Även om du säger att du inte vill bli tröstad eller peppad, så är bitterheten i dina ord svår att förbise, och jag tror det är denna som människor reagerat på.

    ”Redo att ta min hand och hoppa” är en vacker, men skrämmande beskrivning av vilka krav du ställer på partner.

    Kan du tänka dig det motsatta?
    Är du redo att ta hans hand och hoppa? Lämna allt, släppa taget, offra det
    du har nu? Ändra på dig om det behövs? Anpassa dig?

    Det du beskriver i din önskan brukar normalt ta många år att bygga upp. I den första förälskelsen… under de första trevande åren… så handlar ju det mesta om den egna anpassningsförmågan för att förhållandet ska kunna växa sig starkt.

    Jag tror tyvärr inte det finns någon som är exakt lik någon annan. Men jag tror det finns män som är redo att möta dig, på halva vägen.

    • @Kim: Förutsättningen för att hålla varandra i handen och hoppa är att man är två, eller hur? Jag vill inte att han ska dra ner mig, om man säger så.

    • @Kim: Och gällande din frågor; ja jag har satsat ALLT, flera gånger. Och fått noll och skit tillbaks. Jag är en sån alltelleringetperson och den som vill ha en närmare relation med mig får veta det från allra första början, vad jag vill ha men också är beredd att ge.

      Så kanske är jag bitter, även om jag inte riktigt tror det, jag är alldeles för glad och kan ändå skratta åt eländet.

  11. Pingback: Crazy little thing called love « Julia Skott – pangbrud och skjutjärnsjournalist.

  12. Jag är också romantiker! Och ”allt eller inget”. Det är helt klart svårare att få till en relation när man är skapt så. Visst kan kraven på samstämmighet och passion tyckas höga, men de är inte alls orimliga tycker jag. Om det inte känns som att man är gjorda för varann så är jag hellre singel. Det kanske låter dramatiskt men något annat har aldrig funkat för mig.
    Men visst, jag tvivlade ibland på denna inställning då jag var singel, eftersom det aldrig tycktes lossna. Men till slut träffade jag min perfekta partner och det är jag oändligt tacksam för. Och hjärtans glad för att jag väntade!

    • @Lisa: Lyckliga du!
      Vad gäller mig sjläv så tror jag tyvärr att jag är alldeles för bränd. Jag är liksom inte jag längre. Vågar inte lita på , och även om det skulle kännas rätt skulle jag antagligen lyckas förtränga det av rädsla för att bli sårad. En gång är ingen gång, två gånger är två gånger alldeles för jävla mycket.

      • @mymlan Angående att du är för bränd. Jag förstår det. Det suger att det är så, men jag har förståelse och respekt för att det du har varit med om sätter djupa spår. Och då vet jag ändå bara en liten del.
        Eftersom jag gillar dig hyser jag ändå en tystlåten och icke-pushig förhoppning om att det en vacker dag kommer att kännas annorlunda.

  13. Älskar det du säger i inlägget, om att du inte har några moraliska aspekter på one night stands men att hålet blir större. En tillfällig ”njutning eller bekräftelse” svår att motstå men ökar hålet. Inte svårt att lista ut vad som händer när hålet blir för stort och man kanske helt tappar riktning.

    Utan att ha läst alla kommentarer…
    Det verkar som om du gett upp på dig själv du pratar om statistisk vilka chanser du har och hur många gånger du satsat och fåt nada null tillbaka om hur rädd och bränd du är.

    Kärleken finns :)Den du älskar finns någonstans ”Alla famnar jag lämnat av längtan till dig” Cajsa-Stina Åkerström :)

    Men med alla dina hinder som du ser som logiska och sanna kommer du aldrig hitta din kärlek, han kommer inte bara dyka upp och om han gör det har du dina skydd och rädslor framför dig så du kommer högst troligt inte ”se” honom. Skulle du inleda något kommer du högst troligt inte lyckas för din rädsla står ivägen, inte många orkar/klarar det.
    Om du skulle tänka dig vad du söker hos en kärlek, vad du vill ha. Många gånger koncentrerar vi oss på vad vi inte vill ha och som energilagarna fungerar är det vad vi får ;). Vad längtar du efter, en mjuk hand på din axel när du somnar? En att ringa när något fantastiskt händer? En jämlike? Låt din längtan leda dig om du utifrån din längtan formar din kärlek så kommer du se honom. Arbeta på dina rädslor det är dem som står i vägen, inte din ålder dina erfarenheter eller kravbild. Han kommer att finnas i ditt liv, hur lång tid det tar beror på hur lång tid du behöver för att släppa dina rädslor.:)
    Allt gott till dig!

    • Jag tror inte att allt hänger på en person och dennes eventuella rädslor mm. om hon hittar kärleken eller inte. Kanske det snarare handlar om vissa mäns rädslor för starka och orädda kvinnor. Och om kärlek som inte finns där eller om att något skall ske på en persons villkor. Men om så vore att någon är rädd. Om vi nu skall titta på det här som att problemet ligger hos någon.

      Kärlek borde inte stötas bort på grund av en rädsla hos den man blivit kär i. Varför vara så rädd för rädslor. De är ju en del av livet och en del i vår försvarsmekanism. Och att vara försiktig och rädd i mötet med andra är inte alltid en obefogad rädsla.

      Om man en gång har stött på en sten på botten när man dykt och man slagit sig jävligt hårt är det befogat att vara rädd för vatten man inte är bekant med. Och att man då faktiskt tar reda på hur djupt det är. Varför skulle det vara annorlunda när det gäller känslor, kärlek och mötet med andra människor. Varför är det ett hinder att vara rädd istället för en tillgång.

      MEN,
      Jag tror inte på att gräva för mycket i sig själv.
      Man är den man är och känner det man gör. Och om andra inte klarar av det, är det deras problem.

      MEN,
      Det handlar alldeles för mycket om att problemet ligger hos någon annan eller sig själv, istället för att problemet finns i relationen mellan människor. Det är relationen man skall titta på, som jag ser det … och om man upptäcker att den inte är sund, göra något åt den. Och om det inte går, faktiskt lämna den. Det är bra mer konstruktivt än att försöka hitta problemet hos än den ena än den andra.

      Ibland kan man förväxla rädsla och styrka.
      Jag kan inte se att Mymlan är rädd, snarare en stark person som vet vem hon är och handlar därefter.

      (f-låt Mymlan för att jag talar om dig i tredje person)

  14. Pingback: Noterat | Den digitala parkbänken

  15. Jag ser att det skapade tvärtom effekt, mitt budskap var kärleksfullt och jag tror inte att Mymlan är en rädd människa men när det kommer till relationer så tror jag det eller hon säger det själv. Vi har alla rädda delar inom oss och mindre rädda och helt orädda delar.
    Precis skrivit ett långt svar som jag tryckte bort men ska försöka förklara mig igen.
    Min största övertygelse är att man måste alltid titta på sig själv.

    Monika skriver om relation ”och om man upptäcker att den inte är sund, göra något åt den. Och om det inte går, faktiskt lämna den. Det är bra mer konstruktivt än att försöka hitta problemet hos än den ena än den andra.” och jag håller med… men om detta händer gång på gång på gång. Varför lyckas inte jag, när jag vill leva i en relation? Varför följer mina relationer samma mönster fastän föremålen växlar…. och sedan ur det, hitta sig själv.

    ”Ibland kan man förväxla rädsla och styrka.
    Jag kan inte se att Mymlan är rädd, snarare en stark person som vet vem hon är och handlar därefter.”
    Ofta är väldigt starka människor som visar det utåt och påpekar det ofta oerhört rädda för något annars skulle de inte behöva hela tiden visa sin styrka. Många starka personer flyr andra rädslor genom att vara ”starka” och visa sin styrka inom områden där de kan vara modiga och starka. Med det och NU säger jag inte att Mymlan är det, jag tror jag måste förstärka det. Mer än filosofi som stämmer kolla omkring er. Den som visar sig vara ”stark” och ofta dominerar är ganska ”liten” på andra sätt… Inte ser du Dalai Lama, Anthony Robbins, Moder Theresia som STARKA, hävdande personer som behöver säga det ofta?
    Om Mymlan eller vilken som helst, det är ju det som är grejen, det är inte Mymlan personligen, jag blev rörd över att hon skrev om sin rädsla, i att vara bränd osv. För som Monika säger
    ”Varför vara så rädd för rädslor. De är ju en del av livet och en del i vår försvarsmekanism. Och att vara försiktig och rädd i mötet med andra är inte alltid en obefogad rädsla.”

    jag är inte rädd för rädslor tvärtom tycker jag man ska se var de bottnar, inte alla rädslor är relevanta eller vad man tror att dem är. Ofta projicerar man över sina rädslor på andra, tex en partner.

    Som att inte hitta någon och skylla på oddsen, för man har en rädsla i sig då man blivit sårad och bränd. Men ingen har ju bränt och sårat mig utan den känslan äger jag själv. Om jag då försöker ta tag i den känslan och ser var den landar i mig så kommer jag se att varje gång jag känner mig sårad, känns det precis så här oavsett vem jag tror orsakat det, jag äger denna känsla men har då makten också att bli fri den. Genom att gå igenom den känslan förlorar jag också den, jag är inte bränd längre, jag kan se vad detta lärt mig. Jag följer min längtan till vad jag vill ha för relation när jag törs längta och när rädslan är borta så fungerar det då kan jag verkligen längta och se efter VAD JAG VILL HA.
    Då faller jag inte för män som inte klarar av att jag är stark. Då faller jag inte för mannen som vill mig illa… Då faller jag för mannen som älskar mig som han borde, en annan ”regel” är att ofta faller jag för mannen som älskar mig som jag älskar mig själv…..

    Monika säger ”Jag tror inte på att gräva för mycket i sig själv.
    Man är den man är och känner det man gör. Och om andra inte klarar av det, är det deras problem.”
    Jag vill påstå att enda sättet att förändra något i eller utanför mig är att söka inom mig och att ta reda på varför jag känner som jag gör det är enda sättet att hitta harmoni. Annars far jag omkring som en båt utan radar om jag inte förstår och tar tag i det jag känner.

    Det kanske är det grundläggande skillnaden i våra resonemang, om man är missnöjd med vissa känslor och om man faller på negativa känslor så tror jag att man har alla möjligheter att ordna det genom att möta sina rädslor. För det är det alla negativa känslor döljer, rädslor i någon form, som tex när vi skriker åt vårt barn som varit borta till mitt natten och kommer hem för att vi är rädda för vad som kunde ha hänt. Man behöver inte bara acceptera utan det går att ”växa” sig ur, genom att möta sin rädslor i alla sorters missnöjen och utifrån det tackla livet. Att inte agera på sina känslor genom att tex skrika när man är arg eller bortförklara sin ledsenhet utan bara låta dem leda vägen. Ofta bakom känslan finns det annat och när man får tag i det får man tag i känslan. Jag hittade sorg bakom min ilska, genom att bearbeta sorgen blev jag av med ilskan.
    I en kommentar skriver Mymlan ”Som jag hamnar i lägen då jag förlorar livslusten och sorgen tar överhanden. En överlevnadsstrategi. Att stänga av. För när jag känner efter så sjunker jag. Och ja, folk säger att man måste känna efter, att det låter sorgligt att stänga av osv, men jag känner mig själv och jag har inte tid eller ork att känna efter, jag klarar inte att ligga i sängen dag ut och dag in och vilja dö, liksom.”
    Den fungerar gång på gång tills man är full av det man stänger av ifrån och liksom tryckkokaren svämmar över och då blir det ett hav av känslor med djup som blir ännu jobbigare att ta itu med. Nu är detta inte mina teorier OCH jag vill inte tracka ner på dig, alls. Dessa teorier har jag mött och genomlevt inom olika sätt genrer inom andlig utveckling/personlig utveckling.

    Det är orsaken varför vi människor förr eller senare, vill jag påstå hamnar i kris större eller mindre. Vissa av oss är i fler kriser än andra. Göran som du känner säger enda vägen ut är in…

    Jag är en människa fylld av rädslor ;) men de är mycket färre idag. Jag är medveten om mina rädslor, kanske inte alla, det kan vara svårt att veta vad jag är omedveten om ;) och rädslor är just såna att dem håller mig i sitt grepp och man förnekar tills man börjar möta dem och hittar svaren bakom. Jag kände som Mymlan gjorde innan jag bestämde mig för att söka efter det jag ville ha och längta och tillåta mig att våga älska igen trots mina rädslor. Till en början var det att bestämma sig att inte falla tillbaka i tankemönster och den sanning jag såg, att jag var bränd, det var ingen idé. Men så småningom började det uppenbara sig mer och mer värme. När jag träffade min man var jag långt ifrån orädd, men fortsatte i min övertygelse och vi växer fortfarnade ihop och stämmer på den beskrivningen du säger du vill ha av en relation.
    Det krävs mod, och att vara modig innebär ju att man är rädd.
    Att våga tro och känna jag är värd en fin kärleksfull relation med allt jag vill ha. Och det var ifrån det, utifrån min egna rädsla som jag kände igen i Mymlan jag tog upp den tråden jag skrev i min första kommentar.
    Jag är ledsen om du mymlan tog anstöt.

    • Anna

      Du har skrivit ett långt svar och jag kan inte ge respons på allt. Men med tanke på längden vill jag ändå ge en viss respons.

      Jag har inget att invända mot det du har skrivit om man först och främst väljer att se att problemet ligger hos parterna och att det ligger på dem själva att fixa det. Om man ser på saken utifrån detta speciella perspektiv är det logiskt att se det så: Om någon råkar ut för x antal liknande besvikelser måste det vara något fel på den personen eller dennes sätt att se på världen. Jag ser det inte så. Jag har ett annat perspektiv.

      En person kan få (inte ha utan få) problem i relationer därför att hon lever i en kultur eller med människor som inte passar hennes personlighet. Eller hur? Om hon byter kultur får hon inte längre problem. Det är alltså relationen kultur-människa som inte harmonierar. Om man inser det kan man sluta lägga ner massor av tid på att ta reda på varför man känner som man gör och sluta försöka hitta det i djupet av sin existens för att försöka ändra på det. Det troliga är att man aldrig finner det och om man gör det, så kan man ju inte veta om det finns något ännu djupare. Varför leta efter något inom sig som finns att finna utanför och emellan … ?

      Jag ser det som mer konstruktivt att ställa frågor till sin egen kultur som man har en relation till, istället för att ställa frågor till sig själv om varför man känner som man gör och hur man skall förändra det, när man mår dåligt i en relation eller om man aldrig har en känsla av att bli älskad för den man är.

      Jag väljer för egen del, om jag skall säga något om mitt eget liv, numera att utgå från var jag känner mig hemma och med vilka människor som jag kan känna mig otvungen tillsammans med. Resten struntar jag i. Jag behöver inte gräva ner mig i mitt inre för att ta reda på varför jag trivs i en speciell kultur och inte i någon annan. Jag bara gör det.

      Jag vill avsluta med följande tanke eller insikt.

      Där mitt hjärta finns …
      .. är den plats som inte framkallar någon längtan eller lust att lämna. En plats som får en att känna sig hel och fullkomligt tillfreds med livet och det man har. Den plats där NUet är det enda som betyder något. En plats på vilken man inte ifrågasätter sin existens. Det är en känsla som finns i djupet av ens själ och som inte kan beskrivas med ord. Den måste upplevas.

      Sen är det inte alltid enkelt att bryta sig loss … men det är en annan fråga.

  16. Monika,
    Jag ser det inte som fel på individen utan mer att den inte är just där dens hjärta är, att den inte lyssnar, vill höra eller har något (som rädslor) som står ivägen för vad själen vill. Kanske bara ett mönster som kommit till tex för den första kärleksrelationen, kanske mamma eller pappa, svek mig….

    Jag är du och du är jag, ibland, rätt eller fel i sin syn på världen eller fel på en person, nja det tror jag inte på. Jag tror vi alla gör det bästa utifrån var man är, i vilken mognad vi har och även där skiljer det sig. I vissa saker är jag klok som en bok och i andra som en skolflicka… att vi styrs antingen av rädsla eller kärlek och energier lämnar oss antingen i rädsla eller kärlek. Att energier är det vi skapar runt om oss i en enkel energilag typ ”what goes around comes around.” och att det är de energierna som växer som man håller sig inom. Att tänka ”Jag vill inte bli sjuk” Drar till sig det starka i energin att bli sjuk och då blir man sjuk Tänka och tro Jag är frisk är en bättre energi. Som tillit, det går inte att öva sig i utan att tillämpa det fastän man till en början inte tror på det.

    Och jag har tänkt mycket på det här idag och känner mig lite som en idiot. Rädsla och skydd mot just den smärta själen ger är ju en av de kraftigaste rädslor vi har. Ofta är vi inte ens medvetna om dem utan de har blivit en del av oss. Och så kommer jag och säger ”Du törs inte” Jag förstår hur det kan upplevas och det var inte meningen.

    Jag hänger med i kultur frågan, men ser det ändå hänga ihop. För det kan vara tvärtom, att man levt i en kultur hela livet som ska vara ”det rätta” men man mår inte bra, man lider av ohälsa och av samma anledning att själen inte får sitt. Att då komma därifrån, ja då gäller sökning inåt, för att kunna bryta det.
    Jag ser ditt konstruktiva i att fråga din kultur, men ska den då ge svaren om dig själv? Varför du inte mår bra. Jag menar det är lika viktigt att veta varför man mår bra som att man inte mår bra. Annars är man båten utan radar. Jag menar om jag får en tillfredställelse i att ge igen på någon (det ä inte kärleksfullt men kan ge mig lindring) som varit dum emot mig och planerar det noga och ger igen, och mår bra av det så är jag inte speciellt kärleksfull och handlingen föder ytterligare hämnd på mig om den fungerar som mig. Som sex, one night stand en stunds bekräftelse at tvara åtrodd skönt för stunden kanske, men sedan då? hålet som växer…Och det är fullständigt kärlekslöst efter ett tag det pågått, och det sprider sig och kanske inblandar fler. När sedan då den kulturen är full och man inser att det inte fungerar ska man då byta kultur igen?
    Är det inte bättre att finna sin egen grund och bygga utifrån den?
    Mår man bra och har positiva känslor fungerar det för mig att tänka som du gör i din kultur men om det är det motsatta? Jag vågar påstå att alla svaren du behöver har du inom dig, all styrka, lycka harmoni har du inom dig du kan inte skapa eller förändra andra.

    Dina val låter kärleksfulla, det låter fint och är precis det jag gör ;) NU är det som är viktigt utan det finns inget då och inget snart. Och det du beskriver där mitt hjärta finns är just där min själ är, fullkomlig och tillfreds och vill lägga till att allt är som det ska vara där och även sorgen och smärtan har sin plats. Och jag håller med den kan inte beskrivas med ord.
    Men vidhåller att våra känslor är vårt ekolod, att söka inåt utvecklar oss och din teori om att inte fördjupa dig i varför du mår bra och trivs fungerar säkert utmärkt men när livet ställer sig i positioner där vi inte mår bra, ska vi då söka oss en annan kultur, lägga över ansvaret på den som inte älskar oss eller försöka förändra omständigheten som får oss att känna negativa känslor?
    Hela din filosofi är inte långt ifrån den filosofi jag har och jag tycker det är en intressant diskussion :)

    Att sedan bryta sig loss…inte enkelt och inte smärtfritt…

  17. Vad jag menar är att om vi ser det som händer oss i livet som resultatet av något inneboende i en relation, så mår vi inte dåligt i själen. Just för att vi inte lägger skulden på oss själva. Man blir lyckligare då … Det är inte detsamma som att stjälpa över ansvaret på någon annan. Snarare att man kan se att man inte är så betydelsefull, utan en del i en relation som inte är summan av dem som ingår i den utan något i sig självt. Det innebär ju att man inte ger någon annan skulden heller.

    Det kan vara jobbigt att leva i en relation som inte fungerar – riktigt jävligt. Men man utövar inte våld mot sig själv eller andra genom att placera det som inte fungerar hos någon av personerna.

    Nej, jag menar inte att man skall byta kultur stup i kvarten. Men visst kan det bli så att man växer ifrån den kultur som man känt sig hemma i. Men jag ser det inte som ett problem, utan som en del av livet – man växer och förändras och behöver byta hemort.

    Du skriver om kulturen
    *Att då komma därifrån, ja då gäller sökning inåt, för att kunna bryta det.*

    Min poäng är att det inte behöver vara så … att man behöver söka inåt.

    Jag tror kärnan hos oss ligger på ytan och när vi möter det som harmonierar med den, så faller alla bitarna på plats. Men visst kan man behöva söka inåt … men som ett andra steg, inte ett första. Frågan är vad inåt innebär, som om det finns något inre. Hur ser då det ut? Jag tror man skall ge sig iväg … det är bara på distans som man kan se och förstå varifrån man kommer. Jag tror inte på alltför djupgående introspektion. Tror den på sikt skymmer sikten.

    Ja, vi kanske inte tänker så olika, fast vi använder oss av olika perspektiv. Jag fann min grund genom att gå tillbaka 2400 år i tiden, till den grekiska antiken och de filosofiska tänkarna som levde då. Då föll mina bitar på plats … Jag fann mina rötter … jag hade aldrig funnit dem genom att gå in i mig själv. Men jag ramlade över det … det var inget planerat.

    Du tror psykologin är lösningen. Då är den det för dig.
    Jag tror att historien kan vara det – att veta varifrån man kommer … och varför världen ser ut som den gör idag. Och att vi är en del av den. Historien visar oss att vi i slutändan inte kan finna något unikt inom oss och att vi är ganska lika varandra i en kultur. Vi kanske tror att vi är unika, tills vi upptäcker att ingen tanke eller känsla är unik som vi ensamma äger och som vi har makt över.

    För mig innebar denna historiska upplevelse, en frigörelse, från oket att det är möjligt för mig som enskild individ att ändra på tusenåriga traditioner, som kan vara en anledning till att jag som individ kan må dåligt.

  18. Monika Ja kanske du inte behöver söka inåt då du har svaren utanpå, du verkar vara kärleksfull och då infinner sig de rätta harmonierna. Jag slås av våra likheter mer än olikheter efter dessa kommentarer i novellform.
    Att växa, utvecklas mot mer harmoni i livet, det finns lika många sätt som människor.
    Jag vet ju inte varifrån du kommer men det känns fint att du har hittat dina svar för hur klyschigt det än är så är det ju vägen som har betydelse.
    Tack Monika för dialogen

Kommentarer inaktiverade.