Etiketter
barn, dåliga förebilder, jämställdhet, kön, körkort, kvinnor vs män, leka, mammor, matte, pappor, perfekt, studera, utmaning, utseende, yta
Först ska det sägas att jag är väldigt kluven till den här utmaningen som Christina tog initiativ till inspirerad av Karin.
Jag förstår absolut Karins poäng. Framgångsrika kvinnor är hårt arbetande och en kvinna måste vara dubbelt så bra som en man för att nå samma position i näringslivet. Kvinnor har ofta högre krav på sig själva än män, och omgivningen har också ofta högre krav på kvinnor än på män.
Exempel: en ensam mamma är en ensam mamma, hon förväntas göra ett bra jobb och gör hon inte det blir hon ofta hårt kritiserad. En ensam pappa förväntas av någon anledning inte göra ett fullt lika bra jobb och om han bara gör det självklara får han massvis av beröm och uppmuntran, och inte sällan erbjuds den ensamme pappan hjälp med sådant som den ensamma mamman bara ska klara alldeles av sig själv.
Samtidigt är män (enligt min erfarenhet) betydligt mindre självkritiska än kvinnor. Kvinnor är väldigt duktiga på att hitta fel på sig själva. Män tycker ofta att de är oslagbara. Minns en undersökning för ett par år sedan som visade att majoriteten av alla pappor tycker att de är förträffliga, medan de flesta mammor anser sig inte räcka till. Jag är övertygad om att både mammornas och pappornas självbild skevar, fast åt olika håll.
Men på grund av detta, att kvinnor är så duktiga på att kritisera sig själva och hitta fel är jag skeptisk till en utmaning som går ut på att man ska räkna upp sina fel och brister. Det gör vi väl så det räcker till vardags? Vore det inte bättre att vi uppmuntrar varandra att tala om för oss själva och varandra hur bra vi faktiskt är? Det som männen gör mest hela tiden. Berömmer sig själva.
Kanske utmaningen bara riktades till de där perfekta kvinnorna. De som är bra på allt. Som är snygga, framgångsrika, tjänar pengar och dessutom lagar fantastiska middagar och har vackra hem. För att det är bra för oss vanliga dödliga att se att till och med dom har sina trasigheter. Eller riktade den sig till oss allihopa? Hur som helst. Jag antar utmaningen, jag är nämligen världsbäst på att hitta fel hos mig själv, även om jag på senare tid övat stenhårt på att vara snäll och ge mig själv beröm, erkänna att jag lyckas med vissa saker och att jag duger som jag är, trots ett och annat felsteg.
Nu kör vi:
Jag kan inte skilja på höger och vänster.
Jag är så kass på matte att jag inte kan hjälpa mina barn med matteläxorna. Detsamma gäller fysik och kemi.
Jag är obildad, och kan inte tala det akademiska språket.
Jag är sämst i världen på att komma ihåg folks födelsedagar och andra bemärkelsedagar, och dålig på presenter.
Jag pratar för mycket hela tiden.
Jag kan inte saker som kvinnor förväntas kunna om makeup och skönhet, jag kan inte ens föna håret.
Jag är otränad och gammal i kroppen.
Mina barn får pizza minst en gång i veckan för att jag inte orkar eller hinner laga mat, trots att jag egentligen älskar att laga mat och är förtjust i kokböcker och mattidningar i allmänhet.
Jag har noll talang när det kommer till män. Min intuition och magkänsla är obefintlig och mina val hittills har alla varit inte bara felval, utan rena katastrofer. Med undantag för den första kärleken och den spillde jag bort på grund av dumhet.
Jag kan i motsats till vad alla kvinnor förväntas inte göra två saker samtidigt. Om jag försöker går båda åt helvete.
Jag är värdelös på att skapa mys och trivsel.
Jag visar bara känslor då det är teoretiskt och logiskt försvarbart.
Jag hatar att göra efterrätter och baka godsaker och baka överhuvudtaget. Det är det värsta jag vet faktiskt.
Jag är en ganska hopplös bilförare och krävde 48 körlektioner och tre uppkörningar (förutom en massa privatkörning) för att få mitt körkort.
Jag har ingen studieteknik och har således inte ens tagit studenten.
Jag har aldrig lekt med mina barn för att jag tycker att det är tråkigt att leka.
Jag går ofta in i mig själv och är mer eller mindre okontaktbar.
Jag är nästan alltid trött, fast jag sover halva dagarna.
Well. Jag förstår som sagt inte riktigt poängen med en sån här lista. I morgon (eller kanske redan ikväll) gör jag en motlista. Jag räknar upp sådant jag är bra på, som jag är stolt över och som jag faktiskt kan. Det känns väldigt mycket mer konstruktivt och värt.
Fast det fantastiska är att du, trots dina brister som vi faktiskt alla har, är framgångsrik, syns i medierna, blir omtalad och lyssnad på. För alla andra som bara ser det – din fantastiska framgångsrika sida – för det är vi flera som gör, blir en utlämnande lista med en viss ironi och distans en väckerklocka om att vi alla har brister men vi kan ändå. Där i ligger poängen med listan och så även styrkan.
Och allt har en baksida så även dina brister, dem vänder vi i morgon till styrkor :) När vi blivit kompis med våra brister, och gillar dem.
Pingback: Stafettpinnen briljanta kvinnor. « TankariLösVikt
Det handlar i mina ögon inte alls om att hitta fel på sig själv utan snarare att vara rätt … mänsklig. Och modig. För det är så för mig som Karin skriver (nedan) att jag blir rätt hopplöst uppgiven ibland när jag ”bara” läser om de kvinnor som kan allt, har värsta utbildningen, rattar hem och familj och jobb och barn och fotbollsträningar utan att blinka. Jag får mail ibland från kvinnor som undrar hur jag orkar, som beundrar det jag gjort och gör. Och ja, jag är bra på mycket men har mänskliga ”flaws” som jag kan berätta om. Dessa gör inte mig sämre, snarare kompletterar de mig och jag hade inte varit den jag är utan.
Som Karin skriver: Som kvinna ser man bara en massa powerwomans och tänker: Hjälp, jag kommer aldrig att kunna bli eller vara som hon! Det är nog ingen idé att jag ens söker ett chefsjobb.
Då kan man fråga sig varför VI behöver förebilder. Behöver inte männen det? Har de det?
Anders Bagge sa i Idol häromkvällen att han nog hade missat lite när han färgade sitt skägg (jomenellerhur ..;)) och det, just den kommentaren, kan faktiskt i mångas ögon göra honom lite mer … mänsklig. Så som vi alla är.
Men det handlar inte om att våra ”brister” i den eventuellt uppmålade superwomanbilden gör oss sämre. Snarare bättre.
Jo jag förstod det, som jag skrev. Men för egen del tycker jag att mer eller mindre hela den här bloggen behandlar mina fel och brister och att det nästan ibland blir koketterande om ens dåliga sidor…
Snart gör jag nog också en motlista på hur mycket jag är väldigt bra på. MEN jag känner mig lite lättad av att ha fått det jag kämpar med, bort från samvetet.
Kanske kan vi inspirera några män också, att berätta att de inte är Stålmän?
Lagt till länk till dig och kommer göra med alla andra lite otillräckliga och fantastiska så snart jag hittar dem.
Min stafettpinne: http://tankarilosvikt.wordpress.com/2009/09/13/stafettpinnen-briljanta-kvinnor/
Jag känner också samma kluvenhet, slog bort tanken och försöker istället fokusera på min löneförhandling snart. Där står en massa måsten som jag måste nå upp till för att duga, för att räknas som bra ska jag överstiga samtliga måsten och överdosera allt, då kanske jag kan få mer i lön. Kanske. Det mesta handlar om att min chef (som är kvinna) ska tycka att jag duger OCH är bra trots att jag har brister liksom hon.
(Och om jag har tur får jag kanske hela 3% mer. Jippi!)
Mitt inlägg handlar inte om att vi kvinnor ska racka ner på oss själva, tvärtom. Men det är ett helt annat blogginlägg.
Det här inlägget om dåliga förebilder, skrev jag eftersom jag saknar så pass många kvinnliga chefer så att jämnlikheten visar sig även genom att normalsnittet syns på de ledande befattningarna. Det var bara det.
Absolut, nu kan vi skriva boost-inlägg om oss själva! Det ska jag också göra.
@Karin: Jo jag förstod precis din poäng, och gillade ditt inlägg, men det här att utmana varandra att lista fel och brister. Rätt tänkt, men känns ändå fel?
Jag kan tycka att genom att erkänna sina fel och brister så släpper man lite på kravet att alltid vara perfekt. Jag, och säkerligen många kvinnor med mig, har hela tiden ett outtalat krav på sig att hela tiden vara bättre. Man ska vara snyggare, smartare, en bättre mamma eller duktigare kollega – och de där kraven gör lätt att man drunknar.
Därför gillade jag Karins och Christinas listor – där man kan få dra fram de där mindre fördelaktiga sidorna i ljuset och konstatera att man är jävligt grym ändå. Man måste inte vara perfekt för att vara bra – man kan vara bra ändå.
Det gillar jag. (fast jag gör också en motlista)
Jo men som jag skrev här ovanför – på senare tid tycker jag att det har gått lite inflation i att kokettera med sina fel och brister.
Eller så är det jag som har missat hela grejen och bara är världsbäst på att hitta fel hos mig själv hela tiden och ha jättesvårt för att ta beröm.
Pingback: Kvinnor behöver fler dåliga förebilder « Karin Friberg
Pingback: Det här är jag bra på! « Nattens bibliotek
Pingback: Jag är bra och dålig på en massa saker…
Det där med att du aldrig lekt med dina barn, för att det är tråkigt, skrattade jag åt jättelänge! Det är ju så sant. Och lite tabu.
Intressant diskussion det här förresten!
Men när det gäller just lekgrejen är jag med Anna Wahlgren som menar att föräldrar inte är till för att leka, leker gör man med andra barn. Om man nu inte är en förälder som älskar att leka… Barn genomskådar en också och leker man utan engagemang så blir det inte kul för dom heller..
Pingback: Briljant? Who, me? - Sandra Gustafsson blogg
Håller helt med dig Mymlan.
En sån lista är ganska meningslös om man inte skall gå inför att förbättra sina fel och brister. (Obs.Det är inget skrivfel.) Konsekvens: Självförtroendet blir sämre.
Vi har öht ett bristtänkande i vårt samhälle. Vi går mest in för att åtgärda det som inte är bra, än uppmuntrar och lägger energi på det som är det.
Inte minst inom utbildningsområdet. Vi fokuserar på det som eleverna inte kan istället för att utgå från det dom kan och stimulera det.
Pingback: Jag är bra! @ Sjumilakliv.se
Pingback: Bra kvinnor hittas på nätet! | Dexion