Etiketter

, , , , , , , , , , , , , ,

Det har varit segt idag. Sådär så att det kändes som en bragd att packa i diskmaskinen. Det gör det i och för sig varje dag men mer eller mindre och idag mer. Och denna bragd har jag dessutom lyckats med två gånger idag. Samt storhandlat. Ni kan ju föreställa er hur det kändes i min postinfluensakropp när diskmaskinsgrejen bara den var en bragd.
Har också blivit intervjuad av en journaliststudent som av någon anledning inte kunde närvara vid min föreläsning igår.

Annars har det inte blivit mycket vettigt. Bloggat lite om Anna Anka och diskuterat hetsigt på Twitter, men det blir svårt att skilja på allt. Bara för att jag är kritisk till dem som tar sig rätten att säga emot andra människors uttryck för sina känslor – i det här fallet alla som ”tycker synd om” Anna fast hon själv påstår sig vara lycklig – så hamnar jag plötsligt i skottlinjen för allt. Eller. Folk missförstår och tror att jag gillar Anna Anka, hennes åsikter, hennes syn på sina trädgårdsarbetare och svenska män. Så är det såklart inte. Men hur dumma åsikter man än har tycker jag att man har rätt att uttrycka dem och ska man ge sig in i diskussionen bör man hålla sig till ämnet och inte ge sig på personen. Typ så. Sen kan jag ju absolut inte gå i svaromål när det gäller Newsmills publiceringsbeslut, men hamnade nånstans där ändå. Well, ger man sig in i leken får man väl tåla den, men ibland känns det som om folk bestämt sig för att missförstå och jag fick ikväll anledning att återuppliva den här gamla texten.

Framförallt verkar problemet ligga i tolkningen av ordet respekt. Jag skiljer på den respekt som alla människor förtjänar helt enkelt för att de är människor. Den respekt i vilken rätten att uttrycka sig och leva och finnas ingår. Och sen finns det det där att verkligen respektera någon, på grund av den personens egenskaper, åsikter och så vidare. För mig är det lite olika saker, och det senare måste man förtjäna. Man kan bli av med den förra också. Det finns några väldigt få personer som passerat mig i livet som jag inte har någon som helst respekt för, men de har fått så sjukt många chanser att förtjäna den att jag gett upp, till slut, för att skydda mig själv. De har fortfarande såklart rätt att finnas men jag vill helst slippa lyssna på dem, deras ord förtjänar inte riktigt att träffa mina öron. Men som sagt – de är få, och det räcker inte med ett avsnitt i en dokusåpa på TV3 och en puckad debattartikel på Newsmill för att jag ska börja förakta eller tycka att en människa inte förtjänar att tas på allvar.

Jag åt förresten stuvade makaroner och köttbullar till middag – vad åt du?