Etiketter
En del undrar, hur jag kan vara så privat. Varför jag skriver vissa saker. Det ska jag berätta.
När man får såna här mejl, då finns ingen tvekan längre. Om jag gjort något bra för någon enda människa genom att dela med mig av mig själv – då var det värt det.
Jag läste din artikel om ADHD på Newsmill igår. Väldigt länge satt jag helt utan ord, och jag har nog fortfarande svårt att sätta ord på vad som hände i mig. Jag fick själv en diagnos i somras, Asperger med drag av ADHD. Jag vågar inte riktigt säga det högt än. Jag har försökt med vänner och familj, och även om de flesta hanterar det schysst, så finns det ett och annat ärkepucko.
Dom sårar mig så jag vet inte var jag ska ta vägen.Jag är jätterädd. Jag tänker att jag borde skrika ut att det är så här, både om diagnosen och hur infantila människor är i sin hantering. Min pappa sa när jag hade berättat att “diagnoser finns ju egentligen inte, så jag vet inte riktigt… vad tycker du?” – jag bara stod där helt paff.
Jag blev så otroligt ledsen, hela min självkänsla kördes i bott. Och det händer hela tiden. Folk som menar väl, men gör så fel, jag hade en vän som sa “men du är ju helt normal”. Vilket jag hade kunnat köpa, om inte det där MEN var i början. För jag ser mig som normal. Jag hanterar saker lite annorlunda än de flesta.Vad jag ville säga är att jag känner mig inte riktigt lika ensam och rädd längre. Jag har sparat din artikel och lovat mig själv att varje gång jag utsätts för en av de tuffaste prövningarna – att bli ifrågasatt – så ska jag läsa den, om och om igen tills jag känner mig lite närmare någon annan och lite säkrare i mig själv igen. För det var precis vad som hände igår.
Tack, tack, tack! Jag vet verkligen inte hur jag någonsin ska kunna uttrycka min tacksamhet till dig.
Alla sätt vi möts på och kan ge varandra styrka – det är så jädra fint.
Den måste jag få läsa. Har ni någon länk till newsmillartikeln?
Här är den!
http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/09/den-inbilade-sjuke
Härligt, Mymlan! Jag vet precis vad du pratar om här. Det där med att responsen gör alltihop meningsfullt.
Vackert! Och fantastiskt uppmuntrande!
Jag sitter här och känner att jag vill sprida kärlek runt mig idag. (Nej jag är ingen knäpp-gök. Bara lite i så fall ;) ) Livet är kort och jag önskar att alla får känna sig älskade varje dag, men jag vet att det inte är så. Så jag sprider lite anonym kärlek på all mina favorit-bloggar till er alla där ute i cyberrymden. <3 med en önskan att ni tänker på ngn i er närhet som kanske behöver lite omtanke och uppmuntran. Mitt hjärta svämmar snart över =) <3
Ja. Det är något slags cirkelgrej — andra mår bra för att de vet att de är inte ensamma för du har lyckats beskriva något, och sen mår du bra för att du har lyckats beskriva något så att andra mår bra, och så är du själv inte heller ensam… och så vidare.
That´s why…
Sannerligen värt det.
Vilket underbart brev, och välförtjänt, mymlan.
Hälsa brevskribenten att det finns de som vet, de som sett och som levt/lever nära de som har en diagnos eller som borde få en.. Hälsa att vi blir fler och fler.
Och din artikel mymlan, kanonbra. Kan bara nicka igenkännande. Jag har tänk en och annan gång på att som barn nära en människa med bokstavs-/funktionshinder lär man sig per automatik tänka utanför boxen.
Fast jag personligen tycker att det är de som är fyrkantiga som inte kommit in till kärnan än.
Nu har jag också läst artikeln och blivit tårögd. Mitt vardagsliv, där, i text skriven av någon annan.
Vilken underbar och viktig artikel! Jag är helt säker på att det du skriver gör skillnad för många. (Jag har för övrigt jobbat flera år med barn och ungdomar som blivit hjälpta av sina diagnoser…)
Kram
Läste din artikel
Läsvärd och engagerande, samt tankeväckande.