Jag har utvecklat en stark aversion mot telefoner och telefonsamtal. Av flera skäl. Men jag har så svårt att förstå varför det ska ringas om saker man kan ta på andra sätt. Snabbt och offentligt på Twitter eller Facebook, via DM på Twitter, mejl eller sms.
Oanmälda telefonsamtal avbryter och stör och kräver mottagarens fulla uppmärksamhet, där och då. Om jag är koncentrerad på annat och blir avbruten av telefon kan det bli så att jag tappar fokus på uppgiften jag håller på med, samtidigt som jag inte kan vara helt närvarande i telefonsamtalet.
Dessutom har jag svårigheter att höra vad som sägs i telefon, inte minst om den som ringer talar en dialekt jag inte är vän med. Missförstånd uppstår och jag tappar lätt tråden.
Vad gäller överenskommelser och saker som är viktiga att komma ihåg föredrar jag absolut att få dem via mejl så att jag kan backa och se vad som verkligen sades, och påminna mig.
Att bli överrumplad av telefonsamtal från främlingar är något av det värsta jag vet, och dessutom är telefonen en tidstjuv, förutom att de avbryter pågående aktivitet tar ett telefonsamtal tid, som jag gärna bestämmer över själv. Får jag ett mejl svarar jag när det passar mig, när jag har tid och kan fokusera ordentligt och vet vad jag säger. Jag har dessutom stort behov av ställtid, gäller även telefonsamtal. Jag kan låta galet förvirrad och nyvaken även om jag inte är det när någon ringer utan att jag är förberedd på det. Första minuterna försvinner in i en dimma och det är lite pinsamt att inte ha registerat ens vem det var som ringde.
Det finns tillfällen när telefonen är det bästa kommunikationsmedlet. Som när man vill småprata med vänner. Vänner kan ringa när som helst. Eller när man står mitt i något och behöver ett snabbt svar på en rak fråga, då kan man ringa. Vissa typer av intervjuer funkar bättre i telefon än via mejl. Ibland behöver man också okeja saker man tidigare resonerat om i mejl, och det i telefon.
Men oftast, allra oftast, finns det andra sätt som är bättre lämpade att ta kontakt än via telefonen.
Jag vet att jag är extra känslig. Men det handlar också om att jag har svårt för ljud. Jag har inte fel på hörseln men på koncentrationsförmågan, och att ta in ljud kräver mycket mer av mig än att ta in text. Jag måste koncentrera mig mycket hårdare, om jag inte har personen i fråga framför mig och har ögonkontakt. Jag klarar till exempel inte av att lyssna på radio om jag inte är fullt fokuserad och det inte finns andra störande ljud i närheten.
Ibland är jag i ”work mode”, och då är jag också beredd på samtal och tar dem. Andra gånger, som när folk ringer och väcker mig, vilket väldigt många envisas med, då klarar jag inte att svara om jag inte ser att det är något av barnen eller mamma eller en väldigt kär vän.
Dolda nummer är fruktansvärda, liksom nummer som inte är dolda men ej kan kollas upp.
Det här handlar inte om att jag är dryg eller inte vill ha kontakt med folk. Ibland vill också jag höra en röst. Det handlar om att försöka prioritera min tid och använda rätt kanal för rätt tillfälle, och om att jag faktiskt inte är tillgänglig dygnet runt för alla människor. Det handlar också om att jag under en tid blev mer eller mindre stalkad per telefon av människor som inte ville mig väl, och det var då jag utvecklade skräcken för dolda och okända nummer.
Det betyder inte heller att den som behöver komma i kontakt med mig inte får eller bör ringa. Gör gärna det, och om jag inte svarar – läs in ett meddelande! Jag ringer gärna upp när jag har tid och om jag vet vem det är jag ska prata med.
Ville bara säga det. Tack för ordet.
Du är långt ifrån ensam att känna så här.
Klassiker från 90-talet: http://www.telehomo.se/ …
Det är säkert individuellt men är man i work-mode så kan vem som helst bli störd av ett telefonsamtal, eller egentligen vilket avbrott som helst. Har man svårt med koncentrationsförmågan blir det som du skriver extra svårt.
Och om vi nu är överens om detta – varför är det så pass många som ändå ringer istället för att använda annat sätt att ta kontakt, i fall då telefonsamtal inte alls är nödvändigt?
För att världen befolkas med fler och fler egon som bara bryr sig om vad de har för händerna och skiter fullständigt i hur de drabbar dig.
(Glömde)Dessutom så dras en stor del av befolkningen med skit-operativsystem pga av rädsla för att pröva ngt nytt. = de KAN knappt skicka ett e-mail.
det var faktiskt en stor generalisering det där. Har man skaffat sig e telefon måste man tåla att nån ringer ? eller? ringer inte du folk själv? När du gör det, är det för att du är en stor ego?
Japp jag tänker bara på mig själv när jag ringer till ngn annan än mina anhöriga, eller så kan man inte nå dem på med tex e-mail, och då får de skylla sig själv.
Jag försöker faktisk i största möjliga mån meddela mig på ett sätt så att mottagaren kan ta del av mitt budskap när de passar dem.
För min del är mail väldigt tids och energikrävande. precis som ni anser telefon är.
Mail kräver rättstavning och formulering, etiketter jag inte behärskar eler är bekväm med och det ger mig mycket ångest. jag hoppar ofta över att svara på mail, helt omedvetet. Det biter mig i backen lite senare. Jag brukar svara med att erbjuda mitt nr, så folk kan ringa när det passar dem. jag gillar inte att diskutera saker via mail för jag tycker alltid att mina svar blir ofullständiga och röriga.
Ändå är jag inte förtjust i teefon heller. men av 2 onda ting…
Alla är vi olika. Jag försöker att anpassa mig till hur de som står mig närmast vill ha det. Hade du varit min vän, så hade jag respekterat hur du velat ha det och ringt dug.
@Luckypunk: Jag har full förståelse för att du fungerar tvärtom, men just att erbjuda telefonnummer och låta den andre ringa upp när det passar är ju ett utmärkt sätt att lösa det, om det är en som har svårt att överrumplas av telefonen som jag har.
Ändå tycker jag att du är bra och snabb på andra kommunikationsformer, vi har ju konverserat rätt bra, både på Jaiku, Facebook, Msn och via bloggkommentarer, när vi haft tid och möjlighet till det.
Precis som att jag också KAN prata i telefon, och klarar det, även om jag föredrar andra vägar till kommunikation.
Sen måste jag tillägga att de finns även de som tycker att de är för lätt att trycka på send-knappen, och skickar dig allt möjligt skit som du inte är intresserad av = svämmar över din mail-box.
Och sedan finns det sådana som jag som glömmer att t-tangenten finns, så man har svårt att förstå mig :)
jo…man är olika, har olika begränsningar. Ville bara åpeka att det inte behöver ha med en känsla av fullmäktighet att göra när man ringer någon. :)
Som sagt. Lång ifrån ensam.
Jag hör normalt inte dåligt men i telefon tycker jag att jag hör sämre och det är skitjobbigt att hela tiden säga va? vad sa du? ta det en gång till? Känner mig korkad.
Nej, älskar mail och twitter!
@Petra: Ja precis så. Va, ursäkta, vad sa du? Och efter ett tag slutar man fråga och LÅTSAS höra vad som sägs, och det är knappast konstruktivt…
Haha!
Du och jag kommer med andra ord aldrig ha några långa diskussioner på telefon! :)
Skrev om något liknande för ett par dagar sen :)
http://www.mortfiles.se/blog/alltid-tillganglig-pa-telefon-en-sjalvklarhet/
Jag får typ 1-3 halvintressanta till intressanta mail om dagen. I shit you not. Min mobil är mitt liv när det gäller jobb.
Jag ringer ibland eller längtar efter vissa samtal för att höra den andra personens röst. Dessutom är telefonsamtalet såklart det näst bästa efter IRL-möten om man ska utläsa folks känslor.
Men jag funderar på att säga upp mitt hemabonnemang. Jag svarar ytterst sällan på anonyma nummer. Jag vill vara ifred.
Lite udda kanske att jag både gillar och inte gillar. Men så är det. Och vissa röster saknar jag.
Bl a din.
Du får väl ta och slå en signal då! Men inte nu, jag har fullt upp. Senare ikväll kanske? :)
Jag ser dig! Det borde funka. :)
Jag har på sitt sätt sagt upp mitt hemabonnemang. Jag har mitt hem-nummer till mobilen, så att de som inte har en mobil i min när-krets inte ska behöva betala dyra pengar.
@ luckypunk Det finns alltid undantag som bekräftar regeln.
Jättebra skrivet med stor igenkänningsfaktor för min egen del i alla fall. Jag förstår också Luckypunk, problem i kommunikationen kan ju uppstå om man inte tänker på att andra människor kan ha problem med just den kommunikationsform som man själv föredrar. Tänkvärt inlägg och tänkvärd kommentar.
Jag har telefonaversion. Och jag är stolt över det.
I väldigt mycket av det du skriver rörande telefoner känner jag igen mig och kan ställa upp på.
Blott jag avgör hur jag disponerar min tid och när jag talar och med vem. Privilegiet att avbryta och störa mig måste vara mitt och ingen annans? Därför unnar jag mig lyxen av telefonfri tid och telefonfria dagar.
Telefoner är tingestar vilka används bäst på en basis av ”nödvändigt ont”.
Härom dagen gjorde jag en iakttagelse med konstaterandet att jag ”irriterar mig på att folk ringer och förväntar sig svar men använder sig av ”Dolt nummer”.
Lika irriterande är omgivningens förkastelsedom över min telefonfrihet!
Pingback: Smurftips
Telefoner är ju jättebra som ren underhållning om man inte sysslar med annat för stunden.Har fyra stycken som ringer då och då.Brukar sitta och fundera på vad den som ringer vill och när det väl är dags för att svara har vederbörande redan lagt på.Vänner med nummer man känner till.Teleförsäljare som man Googlar fram och så hemliga icke visningsbara nummer från folk som tror de är osynliga.Samt felringarna som ibland ber om ursäkt som om hela världen skulle gå under pga denna felringning och andra som bara kastar luren i örat på en.Myndigheter är ganska kul att prata i telefon med när de spelar musik och sätter en på livslånga väntelistor där en dam med jämna mellanrum talar om att nu är det bara 47 år kvar tills ditt samta kopplas fram mm.Polisen ringde jag till en gång under sommartid där jag fick reda på av en telesvarare att dessa poliser hade sommarstängt och återkom till hösten och undrade om jag ville bli kopplad till en större polisstation , det ville jag inte när både brott offer och gärningsman sedan länge var långt borta.Som om detta nu inte var nog så kan man ju använda sin mobil som väckareklocka och sms,a resterande delar av världen där man drar sig för verbala samtal av någon anledning med dessa mobiler samt se media som nyheter mm på en extremt liten skärm !?.Allt ska gå så snabbt idag med mobiltelefoner , internet och snabba transporter så man undrar ibland vad folk egentligen är rädda för att missa i livet.Sitt ner på en bänk i staden om du nu vågar och vänta och se vem som sätter sig bredvid för ett eventuellt kort samtal om precis allt.Jag garanterar att detta slår alla konstiga telesamtal i världen rent informativt.Jag har redan provat på detta på de mest konstiga ställen.
Kram på dig Mymlan. :)
Åh, det är inte bara jag som känner så. Nej tacka vet jag mail då man har en liten chans att tänka över det man vill ha sagt.
Jag har samma problem med att fokusera och höra vad folk säger. Oftast tycker jag det är för pinsamt att fråga om hela tiden, så istället har jag ingen aning om vad folk har sagt. Flera gånger har jag fått lov att skicka bekräftande sms efteråt för att få mötestid eller liknande på pränt.
Mail, eller i alla fall sms, så man kan backa och kolla vad som sagts.
Samtidigt kan jag prata tre timmar i telefon med mamma utan problem. Men då är det småsnack och inte informationsutbyte.. Ska vi meddela viktiga saker så ringer jag och säger att jag mailat, ungefär.
Hahaha, jag ser alldeles för många likheter:
http://jardenberg.se/b/det-har-med-telefoner-del-2/
:) Jo jag vet ju att du har samma telefonaversion. Och det har Jerry Silfwer också.
Men det är ju inget absolut, jag KAN prata i telefon. Jag svarar ibland. Och föredrar det ibland. Men inte alltid… Men det där vet du ju…
Upplever det precis tvärtom. Telefonsamtal skapar i högre grad affärer. De stora besluten tas via telefon om möte inte kan ordnas. Flera av mina kunder ”fungerar” inte över mejl.
Respons och trovärdighet är större via telefon.
Jag gillar mail, IM och tweets men affärerna sker i möten eller telefon upplever jag.
Det finns ju massor av olika sorters telefonsamtal, och olika sorters affärer, men de flesta uppdrag jag fått har avklarats via mejl, utan problem.
Men kanske framförallt när det gäller affärer vill jag ha saker svart på vitt för att undvika missförstånd. Och såklart – det går att kombinera telefon med andra kommunikationsvägar.
Jag tar betydligt hellre telefonkontakt än mailkontakt, då ett skriftligt meddelande aldrig avslöjar tonfall, betoningar osv.
Det är betydligt större risk att människor missuppfattar varandra när de kommunicerar skriftligt mot i direkt samtal. Allra helst bör det förstås ske i möten så man även kan avläsa kroppsspråk och ögon, men i andra hand är det bra med telefonen.
Via telefon når man varandra snabbt. Man kan checka av överenskommelser, kolla så man förstått rätt,, osv. Ska man gå och vänta på att någon 1. läser mail 2. behagar svara på mailet – så kan tillfället försvunnit. Chatt -funktioner kräver att människor är uppkopplade på dem – vilket många av förklarliga skäl inte är – för de jobbar.
Jag tror på telefonkontakter. För en enkel, snabb och problemfri kommunikation mellan människor. Visst kan ett telefonsamtal tillfälligt störa, men det är inte mer än att man återgår till det man gjorde innan, så fort man lagt på luren. Vill man absolut inte bli störd så finns det väl idag ingen telefon som man inte kan stänga av ringsignalerna på, för en stund?
Fast i mitt fall skulle det i så fall vara att slå på telefonen en stund om dagen…
Kanske borde skaffa en hemlig telefon för mina nära och kära, som alltid är på, och ha telefontid för övriga en liten stund? Bara att det finns faktiskt telefonsamtal som ÄR relevanta och inte kan vänta…
Tror det handlar mycket om hur man är, vilka preferenser man har, alltså hur man är som person och hur man reagerar, tänker, gör och kommunicerar etc i olika situationer och sammanhang. Jag säger inte att det är enkelt, men något slags mönster kan man kanske hitta som hjälper till att förstå både hur man själv är och hur andra är. Och sen får man anpassa kommunikationen, både kanalen och innehållet etc, därefter. Olika varianter mellan olika personer beroende på sammanhang.
Har ägnat mig lite åt att försöka förstå mig själv bättre de senaste åren, och bla använt Meyers Briggs, http://sv.wikipedia.org/wiki/Myers-Briggs_Type_Indicator, för att få något slags mått och skalor på det hela, ingenjör som jag är. Enligt det där är jag INTJ och det är jätteskönt för mig att ha någon beskrivning som jag kan känna mig hemma i. Dels känns det bra att veta att det finns andra som är som jag, jag är ok – även om det är en ganska ovanlig sort. Dels kan jag ha praktisk nytta av kunskapen och beskrivningsmodellen i nästan allt jag gör.
Jag vet tex att jag hellre skriver än talar och jag vet att det jag skriver ofta blir lite längre men också ganska noggrannt och genomtänkt. Ställtid, startsträcka, tid för tankar etc.
Samma sak gäller i möten med nya människor och grupper. Jag är ofta tyst länge och vill få grepp om helheten och hur landet ligger etc. Sen, när jag känner landskapet/argumenten/åsikterna/fakta, då vill jag ofta vara med och agera och driva något som jag ser som ganska självklart vid det laget, ofta gärna faktabaserat.
Telefonsamtal, eller för den delen samtal direkt mellan människor, innehåller ju ofta stora förväntningar på småprat, och det är något jag aldrig kunnat. Jag måste tänka ut vad småpratet ska innehålla och då blir det inte spontant utan istället gärna ironiskt, stelt eller konstigt på annat sätt.
Ofta blir det en fråga om rätt eller fel när man försöker reda i sådant här – rätt eller fel att ringa eller mejla eller twittra. Men en poäng är nog att vad som är rätt eller fel beror på vem man är, vad det handlar om, när det ska kommuniceras och med vem eller vilka.
En variant skulle kunna vara att man någonstans i sin profil kunde ange sina kommunikationspreferenser, alltså inte bara att man är upptagen eller alternativa telefonnummer, utan mer baserat på vilken typ av person man är och på det sättet styra till rätt sorts kanaler och typ av kommunikation…
Jag har twittrat för lite, men annars skulle den här tjänsten, http://tweetpsych.com/, kunna vara en ände att börja i. Förmodligen går det att bygga något liknande för telefonsamtal och epost etc…dvs ett löpande automatiskt sätt att få en uppfattning om vilken typ av kommunikation man kör med i olika lägen och med olika personer etc. Kanske en affärsidé för någon hugad?
Jag har rätt bra koll på vem jag är och hur, och rätt så säker på att det här med telefon och framförallt svårigheten att koncentrera mig på ljud, har att göra med min adhd.
Jag skriver ju inte att mitt sätt är allas sätt, men att det är så jag själv fungerar, och hoppas att det ska respekteras. Vill man göra upp något med mig i telefon får man kanske räkna med att jag inte uppfattat hälften, att jag låter osäker och nyvaken, eller att man åtminstone får ta det när det passar mig, när jag har tid, och väntar man på att jag ska ha tid och ro att tala i telefon kan man få vänta…
Respekt är ett bra nyckelord. Det jag tror att jag försöker säga är att det kanske ”behövs” nya verktyg i framtiden som hjälper oss människor att kunna visa respekt för varandra trots att vi tränger oss på och måste kommunicera om något. Tex genom att i förväg kunna veta/ta reda på kommunikationspreferenser om den man strax tänker kommunicera med.
De man redan känner har man ju lärt sig hur man ska kommunicera med för att det ska fungera – respekten på plats.
Och med andra – som kanske missat det där med respekten – har man gett upp för länge sen :-)
@Per Precis respekt är vad som behövs. Det och omtanke.
Vissa blir nämligen förnärmade över att man inte svarar när de ringer. De vill t o m ha en utförlig beskrivning och detaljerad redogörelse på varför du inte svarade när de väl får tag på dig
Jag håller helt och hålet med Mymlans inlägg + kommentarer. Jag kan prata i telefon. Ibland är det att föredra.lMen ibland passar det inte mig, och då måste jag få välja bort det utan att behöva stå till svars. Ibland är faktiskt det jag håller på med viktigare än vad de som ringer mig kan vilja (Gällare aldrig nära. De kommer alltid först)
Pingback: Det här med telefoner, del 2 — jardenberg unedited
Vill bara säga att jag håller med dig Mymlan. Hela din beskrivning stämmer in på mig. Jag har blivit tvungen att ha två mobiler för att slippa höra jobbmobilen ringa i tid och otid. Folk respekterar inte kontorstider ! Jag stänger helt enkelt av den och mitt privata nummer delar jag bara ut till ett litet antal utvalda. Funkar för mig. Gillar också att kommunicera via skriften. Man får chans att tänka efter och kan gå tillbaka som sagt.
Ha det gott !
N
@Naom: Men kontorstider är inte mina tider. Det värsta som finns är när nån ringer före 12 på dagen… :)
Pingback: A Propos » Blog Archive » Vill du mig något? Maila.
Pingback: Telefoner « I Cattas lilla värld
Pingback: Terror i hemmet | Skrymta
Pingback: Nu är det såhär. « motvind och regn
Detta stämmer nästan helt in på mig förutom att jag svarar aldrig på ”okänt nummer” eller nummer jag inte känner igen. Där kommer mobilsvar och telefonsvarare till användning. Om det är något viktigt kan de uppringande lämna meddelanden. Bedömmer jag dessa som relevanta, ringer jag upp vid tillfälle.
Pingback: Lots and Lots of Stuff with Other Stuff on the Side « Jumbled Words
Pingback: ljud och oljud « mymlan. the real.
Pingback: Tillgänglighet