Etiketter
#nosmiley, avväpna, bloggvärldsbloggen, desarmera, glada gubbar, ord, smiley, språk, tolkningar
Mattias tar upp en intressant aspekt på det här med smileys i en kommentar till min postning i Bloggvärldsbloggen.
Han skriver:
”Jag tycker att många är fega i sin konversation, och kastar ur sig ”sanninga” och ”påståenden” men desarmerar dem med en smiley på slutet bara för att undvika konflikt.”
Och oj vad jag håller med. Och vad jag känner mig skyldig. För visst är det så att en smiley är ett enkelt sätt att avväpna motståndaren i en diskussion, hur ofta ser man inte påståendet ”men såg du inte min smiley” som svar på ett angrepp eller ifrågasättande?
Men så tänkte jag lite längre. Och detta sätt att avväpna kanske ändå behövs, även då man är allvarlig och menar varje ord. Åtminstone ibland. Jag har ibland livliga diskussioner med vänner, öga mot öga. Det som sägs kan vara väldigt hårt och krasst, men omgärdas av varma blickar, kanske leenden och ibland skratt. Röstläge och blickar säger ofta så otroligt mycket och nyanserar betydelsen, vilket inte är detsamma som att man inte helt menar det man säger.
På nätet blir det lätt väldigt hårt och krasst och bortsett från bortförklaringen ”såg du inte min smiley” är jag nog beredd att köpa metoden att visa att man inte är fientligt inställd även om man menar det man säger och inte alls håller med en meningsmotståndare i en diskussion på internet.
Samtidigt så känner jag ibland att det är att underskatta en meningsmotståndare. Tycker man olika så gör man, det behöver inte orsaka krig eller dålig stämning, den som läser borde kunna se orden och inse att de kan vara sagda med olika ton, och kanske inte väga in ett tonläge som inte finns där. Vara lite mer öppen för att den som skriver orden inte nödvändigtvis vill illa eller är sur eller arg.
Men vi människor behöver förenkla, vi tolkar ord olika, och jag börjar inse att man inte kan förvänta sig att någon läser utan egna filter och sitt eget sätt att tolka.
Därför kan smileysar också vara ett sätt att hålla nivå på en debatt så att den inte sjunker till sandlådenivå för att någon väljer att tolka in ”fel” saker.
Eller är det smileysarna som hör hemma i sandlådan?
Så även om jag först var helt enig med Mattias tvekar jag efter en stunds eftertanke. Vad tänker du? Är en smiley ett bra sätt att förmildra något man säger, eller är det bara fegt att avväpna mottagaren genom användandet av glada gubbar?
Smileys är INTE fegt. De ökar oftast förståelsen. Vilket måste anses gott. Att sedan vissa använder dem för att smita undan är att jämföra med allt annat missbruk av alfabetets 28 bokstäver. Fegisar kommer alltid att finnas – oavsett smileysar.
@Morris: Ja men just detta handlade ju bara om just det smitande sättet att använda smileys, inte om smileys generellt…
Jag är inne på Mattias linje. Tycker ofta att smileysarna inte förtydligar det som skrivs utan snarare gör det dubbeltydigt. Någon slags snällhetsgardering för att ingen ska ta det som skrivs riktigt på allvar.
Håller också med dig om att när man tycker olika (eller lika också för den delen) så kan det vara för att man väljer att läsa på ett speciellt sätt, det behöver inte bli en stark reaktion på det. Jag anser att man som läsare också har ett tolkningsansvar för hur man uppfattar det som skrivs.
@Åsa: Ja men det är ju just det. jag har också tänkt att läsaren inte ska underskattas och ta ansvar för hur den tolkar, men ibland är det vansinnigt irriterande när någon väljer att totalt missförstå det jag säger, och i vissa fall hade en smiley kunnat rädda situationen…
Jag är alltså inte alls klar över riktigt vad jag tycker om detta, så tack för input.
Tänker så här:
En smiley – fel använd – för att undvika konflikt -t ex. Kan användas på samma sätt i tal, genom att använda fraser som ” – Men, har du ingen humor” eller annat isom syftar till att inte riktigt ta ansvar för vad man sagt.
I andra sammanhang kan det vara helt på sin plats för att genuint uttrycka ett budskap eller en känsla.
Tänker så här:
En smiley – fel använd – för att undvika konflikt -t ex. Kan användas på samma sätt i tal, genom att använda fraser som ” – Men, har du ingen humor” eller annat som syftar till att inte riktigt ta ansvar för vad man sagt.
I andra sammanhang kan det vara helt på sin plats för att genuint uttrycka ett budskap eller en känsla.
Tycker nog de värsta smileysarna OCH utropstecknen är de som används slentrianmässigt. I nästan varje mening, varje tweet. Utan att egentligen förtydliga någonting alls.
Just diskussioner är väl de tillfällen då de istället kan vara befogade? De är ett sätt att säga; ”Jag tycker så här, kanske inte som du, men jag är inte på bråkstadiet”.
Det var 69 tecken. Vi har ju bara 140 tecken på oss.
Jag tycker att en smiley är ett sätt att förmildra eller förtydliga ett budskap. som allt annat så kan den, som andra sagt, missbrukas. Använd på rätt sätt så är den oersättlig.
Missförstå gör vi alla. Du har missförstått mig. (Sen är det också mitt ansvar att se till att göra mig förstådd. Men det tar två för att dansa tango.)
Men om vi ska hårddra: vad skiljer egentligen smiley’n från ordet? Om jag i slutet av en kommentar lägger till ”;)” eller avväpnande ord som ”lixom” eller ”bara en tanke…” eller nån annan snuttig formulering, så måste ju tecknen läsas i en helhet. En kontext. En smiley är ett kortkommando för något som också går att uttrycka i ord, så att säga att smiley’n, i sig själv, gör si eller så med ett budskap – utan att analysera själva budskapet – tycker jag blir lite märkligt…
@Ulrika: Där har du rätt, men grejen med smileysar är väl främst att de används i snabb realtime-kommunikation, som chat, sms och inte minst på Twitter där de funkar finfint när man har för få tecken. Nya sätt att kommunicera innebär helt enkelt nya sätt att använda språket, och i det här fallet bilden. För en smiley måste väl ändå anses härstamma från bildspråket?
Det är ytterst, extremt sällan jag använder smileys då jag har tid på mig eller i en längre text.
(sen finns de ju de som använder smileys i handskrivna brev. Det tycker jag är lite för mycket…)
Det är kanske det som är poängen.
Det skulle nog aldrig falla mig in att använda en smiley i brev och det är sällan jag använder dem i mail.
Men i SMS (Jag bor i ”utlanna dänne”, så förutom att jag saknar svensk T9 i mobilen är det är också en kostnadsfråga) och Twitter, med max 140 tecken? Då blir det lätt att ta till bildspråk för att maximera och/eller nyansera sin kommunikation.
Vad gäller missbruk kan allt missbrukas, till och med bloggar.
Önskar var ♀+♂ ☼ ♫ och en allmänt ↑ dag. Själv ska jag ut och jobba ihop lite ♣
Pirate♥♥’s
Bortförklaring har jag aldrig använt, jag kör samma som IRL – ”ber folk dra åt helvete och ler”… Man komer undan med det mesta om man ser glad ut… =]´
:) = ett endimensionellt kroppsspråk!
Jag gillar egentligen inte smileys, men eftersom skriven media inte kan förmedla många av de aspekter som talat språk kan (tonfall, kroppsspråk, minspel etc.) så kan de ibland vara ett nödvändigt ont, när stora delar av ens poäng ligger just i någon av dessa aspekter.
Tolkningsfrågan är svår vi är ju alla olika. Jag har alltid funderat på vad alla döingar de berömda som oftas tolkas och analyseras och aldrig kan höras. Vad skulle de säga. Vi levande har tur och kan alltid hugga tillbaka, lämna en förklaring, motargument eller kanse en åsikt. Det är ju så underbart. Inte fasiken är det så himla roligt alla gånger man inte har ja sägare omkring sig. Men det är ju faktist på dem som inte tycker som jag som får mig att inse att det går att skriva annorlunda eller det kan få mig att öppna sinnet och våga tänka längre bort än de invanda. Med eller utan smailisar.
Pingback: Evas Svammel » Del två om att lurka sig lite.
Pingback: Le och smajla!