Etiketter

Jag kände inte Tea mer än ganska ytligt.
Men hon var en del av min vardag.
Varje dag.
I mitt Twitterflöde. I mitt Facebookflöde.
Jag läste hennes blogg.
Vi småpratade ibland.
Nu finns hon inte mer.

Tea var lika gammal som mig. Hon var mamma.
Jag tycker att det är orättvist. Jag tycker att det är orättvist att en mamma dör. Jag tycker det är orättvist att hennes dotter dog. Och orättvist att hennes son blev lämnad kvar. Orättvist att han är svårt skadad.

Jag blir så smärtsamt medveten om livets förgänglighet. Om det sköra. Om den begränsade tid vi har.

Men. Den gemenskapen som finns på nätet, där människor som inte känner varandra sörjer ihop och delar med sig av sina minnen av en person de alla kände på olika sätt, den är värdefull för mig. Det hjälper mig att förstå. Jag tror att det hjälper oss alla, vilken relation vi än hade till Tea.

Kondoleanserna haglar ikväll. Ljusen tänds, låtarna spelas, människor sörjer tillsammans. På Twitter, på Facebook, och i Teas blogg, som hon tog farväl av i fredags. Som om hon visste. Fast hon såklart inte visste.
Men jag tror att hon var lycklig när hon dog. Som om det skulle vara en tröst…

Jag hoppas att Teas bok blir utgiven.
Och jag ber en stilla bön för hennes son.