Om varför jag inte lägger ner. Varför jag fortsätter, och varför jag älskar internet, och bloggande:

Hej, Sofia!
Det är en dinosaurie som skriver.
Tänker ändå att en ryggdunk eller klapp på kinden aldrig är fel.
Jag har ganska många journalistår och några böcker bakom mig, men den värld som du uppenbarligen kan väldigt mycket om har varit mig ganska främmande.
Så vad gör man?
Nu har jag passerat “point of no return” och startat en blogg.
Jag köpte tidningen “BLOGGguiden” och började läsa. Skaffade domännamn, webhotell och letade wordpressteman (som jag begrep hur det gick till att ändra). Svor så det for stickor och strån när jag inte förstod. Attackerna kommer fortfarande med jämna mellanrum, även om jag oftast blir lite modstulen (finns det ordet fortfarande?) och känner mig korkad. Tycker att jag borde kunna mer.

Nu kan jag förvisso mer än tidigare, även om min kunskap är försumbar. Den känns i alla fall inte särskilt tunga att bära.

Hursomhelst vill jag bara skicka ett litet tack till dig.
Dina sidor har verkligen varit till stor hjälp i sökandet efter klokskap kring bloggandet.

Bästa hälsningar
XX

När jag förstår att jag inspirerar, och hjälper andra att vidga sina vyer, då känns det som ibland känns träligt och halvtrist plötsligt väldigt roligt igen. För han har så rätt. Lite ryggdunk och en klapp på kinden är aldrig fel. Tänk om vi oftare berättade för varandra när vi är imponerade, när vi gillar någon, när vi känner oss inspirerade eller en annan person på ett eller annat sätt gjort oss lite rikare.
Varje gång vi säger något vänligt eller uppmuntrande till en annan blir världen en lite finare plats.
Bara så.