Etiketter

, , , , , , , , , , ,

Otrohet är ett ämne som jag under ganska lång tid undvikit att skriva eller ha några som helst åsikter om. Men efter den senaste veckans alla skriverier i samband med Tiger Woods-skandalen kan jag inte låta bli att ta bladet från munnen.
Jag skrev några spretiga rader redan igår i Bloggvärldsbloggen, men känner att jag vill utveckla resonemanget.

Jag tycker helt enkelt att vi måste börja tala om otrohet som ett reellt problem, och sluta banalisera. I ringarna på vattnet efter Tiger Woodskalabaliken är det märkligt nog de röster som skriker högt om att otrohet är en privatsak som det inte ska snaskas i alternativt de som helt förkastar tvåsamhet som lyckats tränga starkast genom bruset.

Att moralisera över otrohet handlar inte om sexmoralism. Det handlar om något helt annat. Nämligen att dissa personer som behandlar andra illa. Att svika och bedra den som står en närmast är att behandla illa, och det bör inte accepteras, känslorna hos den som blir bedragen ska inte förminskas utifrån att tvåsamhet är något gammalmodigt. Det är nog illa att bli bedragen ändå, inte fan blir det bättre om omgivningens attityd är att man är gammaldags och ställer för höga krav, alternativt får skylla sig själv eller är dum som inte bara lämnar.

Innan jag fortsätter vill jag bara klargöra att jag själv har spelat alla roller som tänkas kan i ett otrohetsdrama. Jag har varit otrogen, jag har blivit bedragen, jag har varit älskarinna. Jag kan utan större svårigheter sätta mig in i många av de känslor som inte sällan resulterar i otrohet. Och jag är inte den som dömer i första taget. Det är mänskligt att fela. Det är inte ett dugg konstigt att man ibland blir förälskad trots att man lever i en relation, och att man råkar kliva över gränsen är lika mänskligt det. Shit happens.

Men från att råka göra ett misstag och be om ursäkt och göra bot och bättring till att sätta i system att göra sin partner illa är steget ganska stort, och den som gör så bör få konsekvenser av sina handlingar, så som Tiger Woods får nu.

Och sluta banalisera otrohet. Om otrohet vore något banalt och inte så big deal, då skulle inte personer som är otrogna lägga så mycket energi på att försöka mörka och hemlighålla. Om otrohet inte vore en så big deal skulle inte rubrikerna om Tiger Woods sälja så bra heller.
Sanningen är den att för många är otrohet faktiskt bland det absolut värsta som kan hända.

När jag skrev bloggen OTRO (en numera mestadels raderad sovande blogg) fick jag mängder av mejl från kvinnor, och några få från män, som kände igen sig. Som berättade om sina erfarenheter, som berättade om ilska, sorg, frustration, och som faktiskt bekräftade att otrohet kan förstöra en människas liv, om inte för evigt så åtminstone för en längre tid.
Berättelserna var mer eller mindre exakt desamma man får höra från personer som lever med en alkoholist eller drogmissbrukare, förutom att drogen i de här fallen var utbytt mot porr, andra kvinnor och lögner. (fast lögner är i och för sig också en vanlig ingrediens i alkholistens liv)
Med ett par väsentliga skillnader som gör att det på vissa sätt kan vara betydligt värre att drabbas av otrohet än av en partner som super.

1. Det är svårt att jämföra sig själv med en flaska sprit. En flaska sprit kan inte konkurrera ut en på samma sätt som en annan kvinna eller man kan. En flaska sprit är inte av kött och blod och det är svårt att bli intim på samma sätt med en flaska sprit som med en människa av kött och blod.
2. När någon har druckit är det ganska lätt att förstå genom ett snabbt ögonkast eller pust av en andedräkt. Man behöver inte tvivla. När någon varit otrogen känner man bara på sig utan att veta. Och om man har en slagfärdig och kylig partner är det inte ovanligt att man efter anklagelser om att vara sjukligt svartsjuk, avtändande misstänksam, att ”man inte litar på” och att man har hjärnspöken faktiskt känna stro skam och på riktigt börja tro att man är galen.

Skammen blir inte mindre av det faktum att andra anser att det hela är en privatsak, eller när det hela uppdagas och det visar sig att man hade rätt i sin magkänsla, att verkligheten kanske var ännu värre än man trott, och dessutom – att massor av andra människor visste men inget sa. Man blir den lurade.
Och som om inte det är nog blir man ofta skuldbelagd, för att man borde ha vetat bättre, valt en annan partner, förstått, lämnat, och så vidare.
Samhället har en tendens att i de allra flesta fall skydda den som bedrar, av skäl som jag inte alls kan förstå.

De flesta jag känner som utsatts för otrohet har varit alldeles förkrossade.

För när man först blir bedragen är det inte en skitstövel som bedrar. Det är en person som man trodde sig stå nära. Det är den person man älskade mest och som man trodde skulle finnas där för en och dela allt, som plötsligt rycker bort marken under ens fötter. Det är en person som man så gärna vill tro på, en person man satsat på att leva med resten av livet, en person som man litade på.
Att bli sviken av den som står en närmast är inte något banalt.

Att utsättas för otrohet är något som inte sällan orsakar chock och djup sorg, och den bör tas på allvar. En person som är bedragen bör ges rätt att vara chockad, att sörja, och att bearbeta vilket är nödvändigt för att bli människa igen.
Man ska definitivt inte behöva skämmas för att man blivit bedragen, den ende som ska skämmas är den som bedragit.

Otrohet handlar inte om sex. I så fall kunde det vara banalt. Å ena sidan. Men sex är en stark kraft, och trots att vi människor är så upplysta som vi är har vi inte riktigt lyckats rationalisera våra parningsinstinkter. Svartsjuka är en stark känsla, som kan dyka upp även hos en person som rent teoretiskt inte tror på tvåsamhet. Sådana starka känslor bör tas på allvar.

Men åtminstone för mig handlar otrohet om något helt annat. Det handlar om lögnen. Om sveket.

Jag skulle gott kunna tänka mig att bygga ett äktenskap och tvåsamhet på själsfrändskap och djup vänskap, och tillåta vänsterprassel på olika nivåer. Men man kan inte vara bästa vän eller själsfrände med en person som ljuger för en.

Och kanske därför tycker jag att diskussionen om monogami är intressant och nödvändig. Att människor ska leva i monogama äktenskap är de fakto inte en naturlag. Och där har vi ett stort problem, i att det är så svårt för många att tänka utanför ramarna och inse att det finns fler än en lösning på relationskonstallationer.

Det viktiga i nära relationer är inte att man sexuellt håller sig till varandra. Det viktiga är som i alla relationer, att man är ärliga mot varandra. Att man inte har för många stora hemligheter, för hemligheter leder till lögner och att ljuga för en person som litar på en är ett svek.
Det viktiga är att respektera varandra.

Jag kan köpa att en person inte klarar av att hålla sig till en och samma sexpartner.
Men jag kan inte köpa att den personen ljuger och försäkrar att det kan h*n visst.
Jag kan köpa att en person inte står ut med att dela sin partner sexuellt med andra också. Men jag kan inte köpa att någon som inte är med på den dealen ändå går in i en relation med någon av den uppfattningen.

Var och en måste själv få bestämma hur den vill leva sitt liv. Men då måste man också ge andra chansen att bestämma det. Lova inte trohet om du inte tänkt hålla det. Har du tänkt det men misslyckas – ljug inte.
Går du in i en relation med ambitionen att ha ett öppet förhållande men känslomässigt inte klarar av det i praktiken – omförhandla, eller lämna relationen. Prata med varann, ok?

Jag stör mig på att så många säger att trohet är något självklart i parförhållanden, men säger det bara för att det är norm att tycka så. En norm byggd på gammaldags kristen moral. Många som svarar så har själva varit otrogna, eller kommer att vara det, många har inte tänkt efter, känt efter hur de själva vill ha det. Därför välkomnar jag diskussionen kring nya relationsformer, jag välkomnar ett öppnare klimat för personer som inte vill leva i traditionella äktenskap, men de diskussionerna får inte banalisera det stora svek som det faktiskt är när man bryter en överenskommelse med en person som litar på en, och sedan förnekar fast man sitter med fingrarna i syltburken. Diskussionen om andra sätt att leva får inte mata skamkänslorna som redan är stora nog hos de personer som blivit bedragna och mår skit av det.

Vi är alla olika. Lev och låt leva, men om du ingår i en parrelation – se till att ni har samsyn när det gäller trohet, och respektera din partner. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.