mod dårå

Ni skriver så himla bra om mod.

Smulgubbe skriver om rädsla för konfrontation. Hur hon vill ha mod att säga ifrån, ta diskussionen. Jag vill bara säga att mod inte har med hårdhet att göra. Självklart kan man vara både modig och mjuk samtidigt. Och vissa typer av konfrontationer kan man kanske fråga sig varför man vill ta? Vill man uppnå något, eller bara markera? Jag brukar försöka att undvika ickekonstruktiva konflikter.

Mod kan också vara att släppa taget. Våga hoppa. Och sluta fly från verkligheten. Att fatta de där besluten som är så svåra på kort sikt men kanske det enda rätta i ett längre perspektiv. Eller att våga släppa taget om sina barn, steg för steg.

Bland det allra modigaste tycker jag är att visa sig svag. Att våga be om hjälp, stå upp för sina egna behov.

”Mod för mig är inte att utföra stordåd. Mod är att våga säga ifrån, att våga riskera mycket för det man tror på. Mod är att utmana sig själv och sina egna rädslor. Mod är att våga vara feg.”

Jag håller med Trollhare om allt ovanstående utom det sista. Feghet är motsatsen till mod, i min värld. Och lika mycket som jag beundrar modiga människor, och vanliga människor som vågar vara modiga, lika mycket kan jag åtminstone stundvis förakta de fega, åtminstone i de fall fegheten går ut över andra, och så är ofta fallet. Av den här anledningen har jag vissa stunder också föraktat mig själv. Många saker kan jag förlåta och ursäkta hos mig själv, men aldrig feghet.
Mod står för handling, medan feghet så ofta handlar om passivitet, och lathet.

Sebastian skriver om modet att våga satsa, satsa på kärlek och barn, när livet hänger på en skör tråd. Och visst är det modigt att våga älska, också när inte döden lurar runt hörnet. Att våga göra de där sakerna som får konsekvenser för resen av livet.

Snorkfröken skriver om att våga stå för det man tycker även om ingen annan håller med, eller när man kan bli utfryst eller tittad snett på. (men jag undrar hur hon vet att det var brist på mod som gjorde att hennes vänner inte gick med i gruppen mot CP, det kan ju också handla om att välja sina strider, eller att som jag – mer eller mindre av princip neka de allra flesta gruppinbjudningar på Facebook hur behjärtansvärda de än är)

Mod gränsar ganska ofta till dumhet, eller galenskap. Ofta när andra säger till mig att de tycker jag är modig är det i situationer då jag själv ofta bara känner mig dum, eller åtminstone är rädd att jag gjort nåt riktigt dumt.
Men har man egentligen något val? Jag är rädd för nästan allting. Men försöker att inte låta det handikappa mig, jag vill inte bli slav under rädslan, för vad vore det för liv?

Uppdaterat: Anna har skrivit väldigt konkreta råd för den som målmedvetet vill börja leva ett nytt, modigt liv.

About these ads

4 reaktioner på “mod dårå

  1. Pingback: dags att stå på egna ben | något närmare Newyn

Kommentarer inaktiverade.