Etiketter
8 mars, feminism, internationella kvinnodagen, jämställdhet, Kvinnodagen, retorik
Den här kommentaren tycker jag är intressant.
Gillar artikeln. Just att jag har hittat ett antal duktiga skrivande kvinnor som inte hemfaller åt bitterhet, utan ger mer intressanta och relevanta vinklingar har gjort att jag återfått intresset för genusfrågor.
Det kändes ett tag som att varje gång man läste en feministisk text var den enda behållningen ett dåligt samvete över att man är del i den kollektiva mansskulden. Skäms för du är man typ. Det skapade en polarisering med kvinnligt vs manligt och dödade mitt intresse för frågan.
Men nu (mycket tack vare twitter) har jag fått upp intresset igen. Och denna texten ger ytterligare uppslag på intressanta skribenter att utforska. Tack för det.
Jag är övertygad om att den retorik som används påverkar mottagaren. Inte sällan i kontraproduktiv riktning.
Frågan är vad man vill när man kastar sig in i debatten om jämställdhet. Vill man framstå som smart, bildad och få applåder av de redan invigda, eller vill man nå ut med ett budskap och få icke redan frälsta att tänka efter?
Vill man vinna ordkriget eller vill man faktiskt förändra?
Och varför tycker vissa att det är ok att klumpa ihop alla män i hela världen och dra dem över skammens kam, när det aldrig hade accepterat ett sådant beteende ang ngn annan folkgrupp?
Å andra sidan kan man fråga sig varför så många män tar åt sig personligen när det är samhällssystemet som kritiseras?
Att det är män som styrt och ställt, har haft och har mest makt är ju inte en fråga om att varje man som individ behöver känna skuld.
Nej jag tänker inte på dem som lyfter fram problemen, utan dem som säger: Alla män är svin. De är många som använder den retoriken och ser det som någon sorts bevis för hur verkligheten ser ut.
Jag som kvinna vill inte klumpas ihop med andra kvinnor som beter sig illa. Ska inte ens behöva känna att någon menar att jag ska göra det.
Vi är alla människor och ska kollektivt se till att alla har det bra, oavsett kön, ras etc. Det är inte en grupps skyldighet mer än den de andra att se till att vi alla har det bra (Jag säger också att om vi kan påverka så har vi skyldighet att göra det).
Det är enklare att få sin röst hörd i debatten om man generaliserar och klumpar ihop…
Men om jag klumpade ihop alla muslimer i en grupp och kallade dem för terrorister, så skulle många röster höjas emot mig, med all rätt. Varför är det mer ok att behandla männen så?
@Hmm: det är väl inte mer okej, och själva syftet med att debattera är ju inte sällan att det SKA höjas röster…
Det är ju inte som att folk inte rasar mot uttalanden i stil med att ”Män är Djur”.
Gör det? Det har jag missat. så bra att det görs då :)
Anser ändock inte att ändamålen helgar medlen.
Pingback: En kvinnodag till ära – länkar, nätverk och klipptips | The Jennie
”Frågan är vad man vill när man kastar sig in i debatten om jämställdhet. Vill man framstå som smart, bildad och få applåder av de redan invigda, eller vill man nå ut med ett budskap och få icke redan frälsta att tänka efter?
Vill man vinna ordkriget eller vill man faktiskt förändra?”
Som jag förstod det på din kommentar hos Linna tycker du inte om när en debatt görs svart/vit. Varför polariserar du då här? Jag tolkar det som att du vill ställa dig på ena sidan (den som vill förändra) och de du i senare inlägg kallar ”pk mediebrudar” på den andra (de som vill få applåder av redan invigda). Exakt vad säger att de inte vill förändra? Varför kan det inte vara så att de vill det men tror på en annan metod än din?
@Johanna: Hur kan du få det till att jag polariserar när jag ställer frågor?
Att jag inte tar ställning har du däremot uppfattat helt korrekt.