Etiketter

, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Den här texten skriver jag för min egen skull.
För att formulera en del tankar och ta ytterligare ett steg mot att förstå varför jag är som jag är, både för egen del och i relation till andra.
Du kan med fördel hoppa över den.

Dagens enorma flod av kvinnodagsrelaterat material, både i bloggar och gammelmedia, har satt igång massor av tankar i mig. Funderingar på min egen inställning, om mina bevekelsegrunder för att kanske kalla mig feminist, för att kämpa för jämställdhet men kanske framförallt varför jag har så svårt att identifiera mig och känna mig bekväm med dem jag i så många sammanhang ändå sägs tillhöra. Den yngre generationens mediebrudar. Eller om man ska säga kvinnliga journalister och skribenter i min ålder. Det börjar väl komma en generation under min nu, om man ska försöka hålla sig till fakta.

Jag söker svaret i min bakgrund.

Jag föddes 1972 och min mamma var hemmafru under hela 70-talet. Jag var en sådan bortklemad unge som vägrade äta någon annan mat än den min mamma lagade för den var det enda jag kände till. När jag var hos min bästa vän vägrade jag äta makaronerna för att jag såg det röda makaronpaketet på deras köksbänk. Röda makaroner = Kungsörnens snabbmakaroner. Min mamma köpte alltid gröna paket. Kungsörnens idealmakaroner.

Min mamma städade mycket. Nästan hela tiden. Hon skurade golven, dammade och piskade mattor, lade alla leksaker i såpbad i badkaret och hon manglade lakan och bytte gardiner varje årstid. I efterhand har jag förstått att hon sanerade, för att inte odörerna från pappa skulle sätta sig. Pappa som jag inte har några riktiga minnen av. Han som jobbade hela dagarna, kom hem och åt middag och sedan satte sig framför teven när mamma badade mig och läste godnattsaga.
På helgerna ”körde han taxi” och sov i vårt gästrum. Han var icke närvarande. Mitt starkaste minne av pappa från de här åren är när han tog in mig i mitt rum, drog ner byxorna på mig och gav mig stryk för att jag hade uttalat en svordom riktad mot mamma.

Så kom 80-talet och vi flyttade.
Pappa blev inte mer närvarande för det.
Och mamma var stark. Inte bara mentalt, hon var också fysiskt stark. Hon kunde lyfta stora tunga saker, skotta snö och hugga ved och det var mamma som gjorde allt hemma hos oss. Allt från köksarbete, omvårdnad av barn till sådant arbete som ofta brukar betraktas som karlgöra.
Mamma var hela min värld.
Och min största rädsla under hela min barndom var att hon skulle dö.

Min mamma sminkade sig aldrig.
Jag fick lära mig att fåfänga var fult.
De komplimanger jag fick som barn handlade uteslutande om vad jag presterade. Vad jag kunde. Och när jag tänker närmare efter så har jag minnen av att pappa om vi hade gäster ville visa upp mig och bad mig läsa högt ur en bok, för att få skryta över sitt fantastiska barn som var läskunnigt redan som fyraåring.
Sådant krediterades.
När jag började skolan hade jag läst Bibeln, under grundskoletiden slukade jag allt från Astrid Lindgren till Dostojevskij, Från kioskromantik till Kafka och Sartre.
Men jag kan inte minnas någon form av intellektuella samtal hemifrån. Ingen i min familj eller släkt var högre utbildad. Ingen talade det akademiska språket. Mamma och pappa var musiklärare och klassisk musik fick jag lyssna på, men det var också den enda formen av finkultur som förekom i mitt hem.
Min pappa var en vanlig löntagare som ville vara något annat. Som försökte förtränga sin barndom men som misslyckades kopiöst.
Ord som jämställdhet fanns inte i vokabuläret. Möjligen kunde jag höra ordet feminist, då uttalat som skällsord. Både från mamma och pappa.
Facket var satan och Palme var antikrist.

Jag har inga minnen av att hållas tillbaka. Jag tog självklart plats. Känner inte igen mig i beskrivningar av flickor som tysta och tillbakadragna. Jag pratade jämt. Och högt. Och sjöng. Tog plats. Och fortsatte med det när jag började skolan. Minns inte att jag någonsin kände mig överkörd av killarna, eller att jag inte fick höras för att de tog större plats. Det fanns inte i min värld att jag skulle vara mindre värd än någon annan. Eller att det fanns några större skillnader mellan mig och dom som hade snopp.
Jag fick lära mig att alla var lika mycket värda. Att ”varenda tjej och varenda kille som tror på Gud har det väldigt bra”.
Och så fick jag höra en del sexistiska skämt av slaget ”Värst vad ”n Anders ha starke ärma på käringa sin”.
Mamma var med i föreningen ”Ja till livet”, mot abort.

Könsroller var inget jag någonsin funderade på. Jag reflekterade inte över dem. När jag i tonåren konfronterades med mina såklart feministiska vänners åsikter slog jag tillbaks dem. De intresserade mig inte. Jämställdhet var på något sätt så självklart. Jag hade ju samma möjligheter som alla killar eller hur? Allt hängde på individen och individens ansvar för sig själv och sitt liv.
Snack om patriarkat och maktstrukturer upplevde jag som vansinnigt ointressant.

Jag umgicks mest med killar. I tonåren hade jag väldigt svårt att skapa nära relationer med andra kvinnor, däremot hade jag flera jämnåriga killar som jag stod väldigt nära utan att det fanns några sexuella undertoner. Om de fanns så märkte jag dem inte.
Kanske är det därför som jag så länge hade så mycket enklare att identifiera mig med killar än med jämnåriga tjejer, och senare med andra kvinnor. Jag hade helt enkelt bättre förståelse för killarna, lättare att sätta mig in i deras tänk.

När mina tjejkompisar läste feministlitteratur och vägrade raka sig under armarna började jag jobba. Jag hade en manlig kollega som tafsade på mig i stort sett dagligen. Och jag reagerade inte. Tyckte inte att det var konstigt alls. Möjligen kan jag ha upplevt det som smickrande, eftersom jag alltid varit den lilla fula och töntiga som aldrig fick några killar.
När mina tjejkompisar började på universitetet eller annan vidareutbildning födde jag barn, gifte mig och födde fler barn. Ammade som en tok, läste enstaka kurser på högskolan för mitt eget höga nöjes skull och drömde om att bli författare.
Jag trodde på äktenskapet, och mina tankar om jämställdhet handlade mer om valfrihet. Om att alla familjer måste veta vad som passar dem bäst.
Jag gjorde mitt bästa för att fostra mina barn politiskt korrekt. Inte behandla dem utifrån kön utan som individer. Jag såg det fortfarande som självklart att individ var viktigare än kön, att man som kvinna kunde ta sig lika långt som en man om man bara ville.

Sen blev jag ensamstående mamma till tre, samtidigt som jag hamnat i vikariesvängen inom Public Service. För den som inte känner till hur den fungerar kan jag berätta att den går ut på att ingen ska få fast jobb, man blir utslängd i god tid innan LAS träder i kraft och det har inte så mycket med kompetens att göra. Om man dessutom är ensamstående trebarnsmamma och inte bara kvinna blir förutsättningarna inte direkt bättre.

Plötsligt var jag fackligt engagerad, och jag som aldrig intresserat mig för feministlitteratur började läsa på om den ojämställda arbetsmarknaden, parallellt med att jag var med om flera för mig icke logiska händelser som bevisade att Sverige inte är jämställt.

Det var 90-tal. De andra brudarna i samma sväng var flyttbara, reste jorden runt, fortsatte plugga på universitetet, var ute och festade och hade totalkoll på populärkulturen som jag tappade bort helt under massor av år eftersom mitt liv då handlade om att överleva. Om att jobba och natta barn och försöka få lite sömn.
De var flyttbara och kunde ta ett vikariat eller projektanställning i en annan stad, de byggde upp kontaktnät och dejtade killar tills de så småningom träffade någon att skaffa barn med och då naturligtvis hade bättre koll än jag hade när jag var 18, och idag när mina barn är på väg att bli flygfärdiga och jag på väg in i näsa fas i livet är de andra mediebrudarna i min ålder småbarnsföräldrar som lever jämställdhet som de lärt sig med modersmjölken, som de argumenterar för med ryggradsargument och sådan självklarhet att de ruskar på huvudet i total oförståelse för att man kan bli tagen på brösten av en kollega utan att reagera.

Så var det det här med män och relationer. Om jag haft lätt för att bygga vänskapsrelationer till män så har jag haft desto svårare för det där som kallas kärlek. Jag har inte haft några referenser, jag har inte haft någon pappa att luta mig mot eller se upp till och jag har inte haft några direkt kvinnliga förebilder heller när det gäller att våga kräva sunda och jämställda relationer. Och precis som jag i min naivitet utgått från mitt självklara värde och rätt att älskas har jag lika naivt förutsatt att de män jag träffat ska ha samma inställning till jämställdhet som jag. Jag har tänkt att eftersom man kan läsa på om historien och försöka lära av den och sina egna mönster så försöker man att inte upprepa den. Och så har jag blivit förvånad. Både över männen och mig själv, när jag insett att det inte varit så självklart, så enkelt, att bara dela lika och ta samma mått av ansvar.

Jag tror att nyckeln finns någonstans i min bakgrund, på grund av hur mitt liv har sett ut här i insnöade Norrland långt från storstadshetsen och lattemammorna och popsnörena och att jag har lärt mig genom praktisk erfarenhet och inte akademiska studier, som min retorik och min relation till jämställdhet inte är lika självklar som den är för så många andra kvinnliga journalister i min ålder.
För att jag inte kan tala det akademiska språket. För att dom inte förstår mitt språk.

Och ändå tror jag att vi vill ungefär samma saker, att vi strävar mot ungefär samma mål och vill ge våra barn ungefär samma sorts jämställda samhälle.
Det är bara jag som hamnat lite i ofas.
Eller. Inte bara jag. Det måste finnas fler som jag. Någon som känner igen sig?