maciej zaremba

Han har gjort det igen. Det där vi kallar journalistik.

föräldraskap 2010

Etiketter

barn, föräldrar, föräldraskap, newsmill, samvete, självförtrende, tonåringar

Vissa människor verkar tycka att det här med barn är en statuspryl i paritet med stor villa eller karriärsklättring, några få extra priviligerade människor förunnat.
Att ingen ska få ha barn som inte har så gott ställt att minst en förälder kan vara hemma på heltid och engagera sig i barnen 24/7 medan den andre jobbar och tjänar så bra att pengarna räcker inte bara till försörjning utan även till allt som barnen förväntas få.
De ska räcka till allt från ekologisk mat till dyra aktiviteter och fjällresor.

Jag hör så ofta uttrycket att ”vissa borde inte få skaffa barn”.

Men barn är för det första inte en pryl man skaffar.
Barn är inte en rättighet, inte heller en skyldighet. Barn är inte något särskilt privilegium, och man äger inte sina barn, man har dem till låns och ens främsta uppgift som förälder är att rusta dem för vuxenlivet, så gott man kan.

De allra flesta har en djupt rotad biologisk drift att vilja ha barn.

När jag ser mig omkring och noterar alla krav som ställs på dagens föräldrar, från säkerhetsanpassning i hemmet till alla val senare i samband med skolor och hantering av tonårsproblem och så vidare, är det förvånande att så många ändå vill ha barn, eftersom omgivningens krav på ett korrekt föräldraskap är i praktiken omöjliga att leva upp till.

Men barn vill man ha ändå. För att barn är så mycket mer än ett projekt som ska göras på rätt sätt. Barn är små människor och de är sina egna från första stund.
Att ha barn är att utöka sin familj, att ha människor nära sig, att lära sig saker om sig själv och om livet, att ha fler att älska som förhoppningsvis älskar en tillbaks. Barn är i grunden en fråga om överlevnad och släktets fortlevnad och om alla människor tänkte praktiskt och teoretiskt och ”skaffade barn” i rätt ordning när ekonomin tillät skulle vi inte ha så många barn på jorden.

Det finns inte ett rätt sätt att vara förälder.
Det finns framförallt inte människor som inte borde få skaffa barn. (att säga så är som att säga att det finns en massa människor som aldrig borde ha fötts, och jag tycker inte att jag har mandat att bedöma vilka som har rätt att finnas och inte)
Vi är alla individer, med olika värderingar och drömmar om livet, och vi är också föräldrar på våra egna sätt. Ingen instruktionsbok i världen kan ge svaret på hur man ska göra för att bäst vara förälder.

Vissa föräldrar klarar av olika skäl inte av de mest grundläggande delarna av föräldraskapet, och behöver därför stöd på olika sätt.
Men sånt kan man faktiskt inte alltid veta innan barnen kommer.
Barn är inte alltid ett så genomtänkt beslut, och eftersom vi aldrig någonsin vet något om framtiden är det väldigt vanskligt att säga att någon inte borde ha skaffat barn.

Som ensamstående förälder med begränsad tid, ork och ekonomiska resurser har jag i alla år känt mig otillräcklig. Men dåligt samvete gör inte en förälder bättre, och dåligt samvete som man känner sig pådyvlad från omgivningen gör en snarare sämre.

Jag rekommenderar verkligen den här texten på Newsmill skriven av Erik Helmerson.
Om hur föräldrar förväntas närvara på dagis och i skolan, delta i aktiviteter och göra smaskiga matsäckar istället för att jobba och därmed försörja sina barn.

Jag har alltid jobbat. Det anses ändå vara rätt och riktigt, att ”göra rätt för sig”. Och jag har svårt att tro att mina barn skulle haft det bättre om jag valt att inte jobba för att vara tillgänglig, och låtit mig försörjas av socialtjänsten.
Ändå har jag så många gånger genom barnens uppväxt häpnat över de sura miner och höjda ögonbryn jag mött då jag inte kunnat delta i diverse aktiviteter för att jag jobbat.
Samtidigt som det ifrågasatts att jag inte haft råd att köpa två overaller var till vintern för att de ska ha ombyte på dagis. Jag förstår inte riktigt hur den ekvationen går ihop.

För att inte tala om alla dessa uppmaningar att patrullera stan på helgkvällar med morsor på stan i gula jackor och liknande. När man jobbat hela veckan och knappt sett röken av sina ungar, äntligen kommer hem och är ledig en fredagkväll och tänkte ha fredagsmys med barnen, då förväntas man lämna dem och traska ner på stan för att kolla andras ungar?
Och om man gjorde det skulle man säkert få skit för att man lämnade sina egna hemma.

Hur man än gör som förälder gör man fel. Så känns det, det är som om många vill tala om det för en.

Jag skulle snarare säga att så länge man gör sitt bästa och lyssnar till sig själv istället för omgivningens alla krav så gör man rätt.
Andras försök att förminska mig som förälder eller få mig att känna dåligt samvete har i nästan alla fall uteslutande lett till att jag mått dåligt på ett sätt som gått ut negativt över mina barn, som tagit ifrån mig den energi och självkänsla man så väl behöver som förälder.

För dåligt samvete har jag ändå. Det är ingenting som någon behöver försöka få mig att förstå att jag borde ha. Framförallt gör det mig inte till ett dugg bättre förälder.

mymlan is also at

Etiketter

islaso.at

Sugen på att testa en ny liten tjänst som samlar dina olika sociala nätverk på ett ställe?
Jag har inte riktigt förstått vad nyttan ska vara, men det kanske kommer.
Hur som helst har jag fått en gäng invites att dela ut.
Först till kvarn, klicka här.

lite mer om sverigedemokraterna

Etiketter

demokrati, homosexuella, jämställdhet, SD, stolthet, svenskt, Sverige, sverigedemokraterna, tryckfrihet, yttrandefrihet

När jag skrev mitt förra inlägg om Niklas Orrenius bok ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza”, så hade jag redan ett andra inlägg i tanken. Som skulle handla om det andra. Om sverigedemokraternas politik. Jag ska skriva några rader om det men först kommentera en del av reaktionerna till förra inlägget.

Erik Wiklund reagerade snabbt, liksom sverigedemokraterna.de.
De menar att jag har missuppfattat. Men jag upplever att de missuppfattat mitt inlägg.
Därför vill jag kort klargöra några saker:
1. Jag anser att det inte går att kompromissa med våra grundläggande demokratiska rättigheter.
2. Jag har inte missuppfattat SD:s syn på yttrandefrihet, jag nämnde inte deras syn på den med ett ord i förra postningen. Jag talade om min egen syn på yttrandefrihet.
3. Jag är fullt medveten om att Orrenius har fler poänger än den jag reagerade starkast på. Däremot var ett av hans syften med boken att beskriva just det som gjorde mig upprörd, enligt hans egen kommentar till min postning.

Alla håller såklart inte med mig, men jag kompromissar inte när det gäller att yttrandefriheten måste försvaras, vem som än vill utöva den.
Många tolkade min postning som att jag tycker att svenska tidningar ska släppa fram anhängare till partiet i kommentarsfält och debattinlägg. Det tycker jag inte. Yttrandefrihet är inte detsamma som rätten att publicera sig överallt, var som helst och när som helst. Varje ansvarig utgivare fattar sina egna publiceringsbeslut.
Det jag reagerade mot var den svenska pressens tystnad i fall där sverigedemokrater blivit utsatta för allt från äggkastning till att förlora jobbet på grund av sina åsikter.
Samma press som i dagarna ägnar spaltmeter efter spaltmeter åt att diskutera Lars Vilks rätt att yttra sig.

Där sätter jag punkt och hoppas att jag varit tydlig nog om yttrandefriheten, för att gå till några andra reflektioner inspirerade av Orrenius bok.
Som handlar om politik.
Även där har svenska medier brustit.
Inte för att de inte låter representanter för partiet publicera sina visioner i tidningarna. Utan för att de inte ger väljarna en korrekt och tydlig bild av vad SD egentligen vill göra.

Det talas massor om SD i medierna. På ett stigmatiserande sätt. Det talas om främlingsfientlighet och ingen kan ha undgått att partiet vill minimera invandringen. Detta hjälper svenska medier till att berätta, därom råder intet tvivel.
Det talas mycket om SD, det talas mindre med sverigedemokraterna själva.
Men samtidigt som många redaktörer och reportrar säger sig inte vilja bidra till att ge SD mer uppmärksamhet eller draghjälp i valrörelsen, är det precis vad de gör.
Tror jag.
Jag vet inte säkert, men gissningsvis är de flesta röster på SD röster mot invandringen.
Och jag gissar att de flesta som röstar på partiet är dåligt insatta i partiets politik i övrigt.
Jag gissar att många som röstar på partiet inte skulle identifiera sig som vare sig rasister eller nationalister, däremot tror jag att väldigt många av dem är trötta på invandringspolitiken och tycker att det är på tiden att det kommer ett parti som vill ta itu med det.

Men SD vill göra Sverige svenskare. Mer homogent.
Och det är här jag skulle vilja att partiet granskades. Att partiprogrammet gicks igenom punkt för punkt, att medierna pedagogiskt förklarade vad SD egentligen vill göra.
Varför inte något liknande den bilden SvD gav av Miljöpartiet förra veckan?

Jag var en gång på ett möte där Jimmie Åkesson talade och försökte värva nya medlemmar. Han gick där igenom programmet punkt för punkt. Vare sig han talade om äldreomsorgen, polisen, skolan eller sjukvården lyckades han lösa alla problem genom att minska invandringen och ”sluta blanda kulturer”.

För mig är inte det att göra Sverige svenskare. Det Sverige som SD vill ha är ett Sverige som jag inte känner igen. Ett land som jag inte vill leva i.
För mitt Sverige som jag vill värna och om det vore möjligt konservera, är knappast kulturyttringar från Karl den XII:s tid. Jag vill inte ha tillbaks husförhören eller kyrkans makt. Jag vill inte äta strömming till middag varje dag och jag vill ha tillgång till musik, film, konst och litteratur från hela världen.
Jag förstår inte fullt ut vad SD menar när de använder uttrycket svensk kultur, eller när de talar om vad som är svenskt. Men jag får en känsla av att de vill spola tillbaks tiden.

Jag vet vad som är svenskt för mig.
Saker som jag gärna slåss för att behålla.
Sverige är på intet sätt perfekt. Det brister ofta, och det gör det om möjligt ännu viktigare att fortsätta slå vakt om de värderingar som för mig symboliserar Sverige.
Det är att vi är en demokrati, att vi har grundlagsskyddad yttrandefrihet och tryckfrihet. Det är att vi är ett av de mest jämställda länderna i världen, att alla är lika inför lagen. Det är att Sverige är solidariskt, öppet och blandat. Att det är sekulariserat och att vi har religionsfrihet. Att homosexuella får gifta sig och skaffa barn. Att vem som helst åtminstone enligt lag har rätt att vara hur som helst, så länge ingen skadas.
Det är mitt Sverige. Ett Sverige som SD vill göra om till oigenkännlighet.

Om mer än fyra procent av svenskarna också vill det – då är det så. Det är inget jag tänker försöka förhindra. Vilket inte betyder att det är så jag vill ha det.

fredag i maj

Etiketter

björk, björkar, bump, föda, födelsedag, förlossning, grattis, maj

För sexton år sedan inföll den 13 maj en fredag. Fredag den trettonde. Det var en fantastisk vårdag. Sol och massor av pollen i luften.
Till skillnad från idag var björkarna utslagna.

Under en kvällspromenad runt en sjö en bit härifrån fick jag de första värkarna. Tog mig hem, och därmed dog värkarna också. Men jag hade bestämt mig för att det var dags att föda så vi åkte till förlossningen ändå. Vid midnatt tog dom fart igen, värkarna. Lagom så hon slapp födas på en otursdag.

Klockan 01.08 föddes hon.

Då visste jag inte det jag vet nu. Hur skulle jag? Jag hade ingen aning om vem hon var, den där lilla svarthåriga varelsen som bräkte som ett får istället för att skrika, som alltid var glad och förnöjsam, sov på nätterna och charmade alla som mötte henne.

Jag visste inte att hon skulle bli en så fantastisk människa.
Att hon så tidigt skulle ha så många ord och stora tankar. Att hennes hjärta ständigt skulle svämma över. Att hon skulle få så skarp blick.
Att hon skulle bli en så rolig, underhållande och underfundig person. Fantasifull och påhittig, med civillkurage och massor av kärlek. En stor människa som går sin egen krångliga krokiga väg genom livet.
Framförallt visste jag inte hur mycket jag skulle lära mig om världen och livet, av henne.

Min majflicka. Björk. Grattis på din sextonde födelsedag, jag älskar dig.

upp till kamp för sverigedemokraterna

Etiketter

medier, demokrati, yttrandefrihet, sverigedemokraterna, Dawit Isaak, SD, Niklas Orrenius, Lars Vilks, Jag är inte rabiat jag äter pizza, tredje statsmakten, försvara

Innan jag skrev detta diskuterade jag rubriken på Twitter. Jag blev varnad för att använda den bland annat med påståendet att jag inte ska överskatta er förmåga att tänka två tankar samtidigt.
Men jag vet att jag har smarta läsare. Jag är övertygad om att ni kan tänka två tankar samtidigt. Se saker från mer än ett håll.

Jag läser just nu Niklas Orrenius bok med titeln Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.
Det är en bok som handlar om Sverigedemokraterna. Jag vet inte vad jag hade väntat mig riktigt. Jag hade väntat mig något bra, eftersom Niklas Orrenius är en begåvad skribent och riktigt duktig journalist. Jag hade väntat mig att den skulle handla om Sverigedemokraterna och ge en bra bild av dem och deras politik. Men – förlåt Niklas – jag hade nog inte väntat mig att den skulle vara så dubbelbottnad. Så nyanserad. Och detta trots att min uppfattning innan jag började läsa är att Niklas Orrenius är en av de mer objektiva journalisterna i Sverige när det kommer till rapportering om SD.

Jag känner mig överrumplad. Inte chockad, mer uppvaknad.
Och jag skäms.
Gud så jag skäms. Över att vara journalist. Över att så många gånger själv ha ramlat i PK-fällan, utan att reflektera så mycket över det.
Och jag skäms över min okunskap. Över att jag inte visste. Att jag inte sett till att läsa på bättre, utan i stort sett bara svälja den så utbredda bilden om SD och lösryckta påståenden.

Plötsligt förstår jag saker jag kanske anat men inte riktigt kunnat sätta ord på förr.

Jag förstår konspirationsteorierna som frodas i kommentarsfält på svenska nyhetssajter och i bloggar. Jag förstår varför de uppstår.
Jag förstår också de hånfulla kommentarerna som dyker upp när svenska chefredaktörer talar sig varma för yttrandefrihet, till exempel i samband med fängslade Dawit Isaak.
Jag förstår att personer som sympatiserar med Sverigedemokraterna är arga, och inte har något som helst förtroende för svenska medier.

Vilken paradox!
Är det så att svenska medier genom sitt i stort sett ihjältigande när det gäller de förföljelser och brott mot yttrandefrihet och åsiktsfrihet som riktats mot sverigedemokrater istället för att minska intresset skapar än bredare stöd för partiet?
Att svenska medier faktiskt bär någon slags ansvar för att sverigedemokrater känner sig misshandlade och bestämmer sig för att slå tillbaks?

Framförallt bär svenska medier själva ansvaret vad gäller det minskade förtroende folket har för dem.

Hur ska man kunna ta snacket om demokrati och yttrandefrihet på allvar när samma personer som talar sig varma för Dawit Isaak eller Lars Vilks fullständigt ignorerar de upprepade försöken att tysta Sverigedemokraterna, att hindra dem från att komma till tals? Varför visste inte jag i vilken utsträckning det är svårt för en sverigedemokrat att få jobb?
Har mina kollegor inte gjort sitt jobb? För att jag inte gjort mitt? För att jag blundar och inte vill se? För att jag är rädd för att på allvar ta striden för yttrandefrihet?

Jag ska försöka vara tydlig.
Jag gillar inte sverigedemokraternas politik. Inte det minsta. Jag vill verkligen inte ha deras värderingar i riksdagen.

Men lika mycket som jag ogillar SD, lika mycket ogillar jag dubbelmoral.
Och lika lite som jag sympatiserar med SD, lika mycket värnar jag yttrandefriheten.
Jag har varit så naiv.
Jag har försvarat min kår. Som jag är en del av. Och som jag varit rädd för att stöta mig med. Kanske är det också min okunskap som hindrat mig från att tidigare ta diskussionen.
Men jag hade inte kunnat föreställa mig att svenska massmedier i praktiken var så fega som jag inser när jag läser Niklas Orrenius bok.

Och jag frågar mig också vad det egentligen betyder att hans bok gör mig mer upprörd över svensk dubbelmoral och brott mot åsiktsfriheten än jag blir över de fakta han ger mig om SD. Fakta som får mig att om möjligt ogilla dem mer än tidigare.

Jag är beredd att kämpa för SD.
Inte för deras politik, som jag avskyr. Inte för att de ska väljas in i svenska beslutsfattande församlingar.
Däremot är jag beredd att stå upp på barrikaderna för deras rätt att ha sina åsikter, för deras rätt att uttrycka dem, och för deras rätt att inte diskrimineras exempelvis på arbetsmarknaden på grund av dem.

Det är ju så det är med demokrati. De demokratiska rättigheterna gäller alla, även dem man inte gillar. Yttrandefriheten gäller även de åsikter man själv föraktar och förkastar.

Och om den tredje statsmaken ska ha något existensberättigande som institution för demokratins upprätthållande som vi så ofta lyfter fram måste vi leva som vi lär och ta de demokratiska grundrättigheterna på allvar, objektivt oavsett vem som drabbas.

Upp till kamp! För demokrati, och yttrandefrihet.

Uppdatering på förekommen anledning:
Jag menar alltså inte att svenska tidningar har någon plikt att publicera debattartiklar eller kommentarer de inte vill ha, yttrandefrihet är inte detsamma som rätten att publicera sig i någon annans tidning, och varje tidning fattar sina egna publiceringsbeslut.
Jag är upprörd över underlåtenheten att rapportera objektivt om SD på nyhetsplats.

mer betnér

Etiketter

Lars Vilks, Magnus Betnér

Magnus Betnér om Lars Vilks. Jag ställer mig bakom varenda ord i den texten. Utan förbehåll.

Obs! Texten är ett förtydligande till denna eminenta text.

skitjournalistik och finjournalistik

Martin Ezpeleta säger det så bra. Kanske bäst. Igen.

sova som en tonåring

Etiketter

sömn, sova

I morse vaknade jag av mig själv före klockan tio. Fast jag kunde sova hur länge som helst.
Ovanligt. Det är sällan jag vaknar före tolv om jag inte ställt en klocka eller nån väcker mig. Detta oavsett när jag går och lägger mig, ska sägas.

Det är ytterst ovanligt att jag vaknar av mig själv efter mindre än tio timmars sömn, jag kan utan vidare sova tolv timmar i sträck.

Jag är så grymt avundsjuk på människor som vaknar av sig själva tidigt på morgonen och går igång direkt.

köket

Etiketter

adhd, grinig, irritation, kök, kortslutning, laga mat

Länge var det för mig en mardröm att laga mat tillsammans med andra. Den där gemenskapen som vissa upplever när de lagar mat tillsammans lyckades jag aldrig känna, jag blev bara ångestfylld, stressad, sammanbiten och kanske till och med snäsig.
Nu när jag bättre förstår varför klarar jag också av att göra det, om jag koncentrerar mig och gör det till en viljeansträngning att inte ta matlagningen och köksarbetet på för stort allvar.

Låt oss säga att jag har fått ansvar för salladen. Då är salladen mitt projekt. Jag fokuserar och tänker och mobiliserar i huvudet och så sätter jag igång. Allt måste ske i en viss ordning annars tappar jag fokus, glömmer viktiga saker och det blir kortslutning i hjärnan. Jag måste dessutom avsluta varje moment innan jag börjar med nästa, annars stör det och jag blir ännu mer stressad. Och grinig.
Tänk er då att jag står i det här köket, har hunnit hacka hälften av tomaterna enligt mitt schema, och så kommer någon och plötsligt häller ner en skopa fetaost i salladen. Som var mitt projekt. Som jag hade planerat. Där fetaosten skulle ner sist, kanske till och med.
Det är ingen big deal. Inte alls. Och idag kan jag hantera det. För att jag vet varför det stressar mig och därmed kan jag tagga ner. Men tidigare kunde jag på allvar få sån kortslutning i hjärnan att jag lämnade allt och lät någon annan göra färdig salladen.
En jobbig sak i samma situation kan vara att jag står där och tänker att ”nu hackar jag tomater, sen ska jag diska skärbrädan och sen skala äggen”. Jag måste tänka den tanken för att inte glömma bort vad det är jag håller på med. Och så är det plötsligt någon som säger ”Sofia, kan inte du springa ut i matkällaren och hämta drickan?”

Det kan jag väl. Men då är det högst troligt att jag när jag kommer med drickan helt har glömt att jag håller på att göra sallad, och därför sätter mig och väntar på bättre tider.

För att inte tala om när andra lägger sig i hur jag gör. ”Men tomaterna ska vara i skivor inte i klyftor”, eller ”Du snålar väl inte med dressingen?”
Jag blir osäker och känner mig dum, mest beroende på barndomsminnen (som dessa) och tänker att ”ni kan väl göra eran jävla sallad själva om det inte passar”.

När jag väl mobiliserat min energi tillräckligt för att laga mat behöver jag koncentrera mig på det och få göra på mitt sätt. Vill man att det ska göras på något särskilt vis får man gärna upplysa om det innan jag sätter igång, så jag hinner ställa in mig på det.

Som sagt – det här är något jag förstått hos mig själv, och eftersom jag tycker att det ska vara roligt att umgås i köket om man samlats för att laga mat, äta den och umgås, så vill jag inte förstöra vare sig för mig eller andra genom att bli mer och mer sammanbiten och kanske snäsa av nån (även om det är vanligare att jag blir helt tyst och inte säger någonting och därmed uppfattas som sur eller så, fast jag helt enkelt koncentrerar mig jättemycket på att tänka att ”det är ingen stor grej”. )

Däremot kan jag fortfarande tycka att det är jobbigt om jag är i mitt eget kök och lagar mat själv och någon plötsligt dyker in och börjar lägga sig i på sitt eget vis.
Som att strimla kyckling på fel skärbräda eller börja göra moment tre innan moment två är färdigt.
Det här med att avsluta momenten innan man går igång med nästa är väldigt viktigt. Således är jag väldigt ivrig med trasan för att torka av alla ytor, jag ställer undan färdiganvända redskap. Detta handlar om att förenkla, för att det ska vara lättare efteråt. Att lämna allt gör efterarbetet oöverstigligt. Alltså – viktigt att städa upp hela tiden, torka spisen så fort det skvimpar över och diska undan redskap eller i varje fall lägga dem i diskho eller diskmaskin. Sätta in använda förpackningar i kylen eller skafferiet eftersom och så vidare. Detta kan av vissa upplevas som omständligt, men som sagt – hellre det, en sak i taget och göra färdigt ordentligt och kanske till och med ta fram äggen en gång till, än att samla på hög.

Men det är en sak att tycka att det är jobbigt, en annan att låta det jobbiga ta över. Och just när det gäller köksgrejen har jag kapitulerat. Något som däremot leder till att saker rasar i mitt kök. Eftersom jag låter andra använda det, hamnar saker på fel ställen, och när min ordning som liksom var ”färdig” bryts förmår jag inte riktigt ställa till rätta. Inte på ren reflex i varje fall.
Detta leder i sin tur till att jag blir handlingsförlamad i mitt eget kök. Det är som sagt viktigt med ordning och struktur för att det ska fungera. Och därmed har jag nästan helt slutat experimentera eller ägna mig åt kreativ matlagning, eftersom jag blir distraherad av mitt eget kök och därför måste koncentrera mig så mycket på att överhuvudtaget få till något att jag håller mig till mina säkra kort.

Det här har också att göra med andra saker jag inte gillar med mitt kök, som att det är skabbigt och behöver renoveras, att det är feldimensionerat på så många sätt och alldeles för litet.

De yttre förutsättningarna kan vara extremt viktiga för att jag funka inuti.