1. Varför, varför skickar lärare alltid veckobrev som mejl med en massa bifogade filer? Hur svårt kan det vara att klistra in texten direkt i mejlet? Detta blir ju bara mer och mer irriterande för varje vecka som går.
2. Hur lyckas så många vara så kära hela tiden och hitta ny partner så fort de avslutat en relation? Det är ju så in i helvete mycket som ska stämma så jag är seriöst förundrad över folk som så ofta lyckas hitta rätt.
PRECIS den frågan du har under punkt två går jag och funderar på. Folk omkring mig hinner separera, flytta till eget, träffa en ny, flytta ihop och mer eller mindre gifta sig innan jag ens hittat någon intressant att ens dejta.
Hur gör dom??? Eller.. kan dom ha så rätt och jag så fel, eller är det tvärtom?
@Martin: Jag har svårt att se att det handlar om rätt eller fel, är mest bara förundrad… Och kanske lite avundsjuk?
Jag tror det handlar om att övertyga sig själv, alternativt ta det man får. (Hej cyniker.)
@Julia: Hur menar du nu? Vadå övertyga sig själv? Om att ta vad man får eller? Hur övertygar man sig själv om man nu exempelvis hittat nån men det inte är ömsesidigt? Eller ska man hellre leva i en taskig relation? Är det så folk gör, seriöst? Nöjer sig med nåt halvbra?
Det är typ det jag menar. Man övertyger sig själv att det är underbart, delvis genom att försöka övertyga andra.
Jag tror det är ganska många som nöjer sig, faktiskt.
Ok. (blev lite fundersam annars om just du hävdade att man kunde övertyga sig om att bara vara lite mer “öppen” eller nåt)
Kan det inte vara så att folk får panik av ensamheten och övertygar sig själva- när de träffar nån som är hyfsad- att det är den rätte? Eller så har “folk” (vilka det nu är) helt enkelt inte så höga krav. Bara man inte har barn ihop är det ju faktiskt inte så komplicerat att leva med nån och vara nöjd. Om man är beredd att nöja sig med nöjd.
Klart man ska nöja sig med nöjd, men jag tycker det är svårt ändå…
1) Ingen aning?
2) Det undrar jag också. Tror Julia är inne på ngt. Det nöjer sig eller vill desperat bli bekräftade av ngn. Bara man är lycklig så. Fast jag undrar om det är samma människor som har lätt för att vara otrogna. (Hoppas allt inte låter allt för dömande)
Jag skulle också nöja mig med att vara nöjd, men jag skulle inte stå ut att leva med någon jag inte kunde vara mig själv med eller någon jag inte hade något att prata om med osv…
Plus att det inte alltid spelar så stor roll vad man själv tycker, det bör ju vara ömsesidigt också..
Ja du. Fråga 1 håller jag med om till fullo. Räkna in även dagisfröknar där.
På fråga 2 tror jag väldigt många är mer rädda för ensamheten än att råka bli ihop med fel person under en period av sitt liv. Hellre någon än ingen!
@Petra: Du har säkert rätt. Men det verkar så jävla desperat, och det finns väl inget värre än att vara ensam i en relation?
Fast jag är inte säker på att de som hittar ny partner direkt när de har gjort slut “så ofta lyckas hitta rätt.” Jag menar, det kan handla om att man gör slut för att man inte alls hittade rätt (den här gången heller!). Och att man tar en ny risk när man försöker igen o igen… Försöker igen, för att man så gärna VILL hitta rätt. Men, kanske den som ständigt verkar hitta “rätt”, inte alls hittar rätt…? Man kanske istället ständigt letar utan att hitta rätt?
Men om man inleder något är det väl ändå för att man TROR sig ha hittat rätt?
Kanske… Men det kan lika gärna vara för att man HOPPAS, utan att tro, om du ser nyansskillnaden på hoppas och tror? Man hoppas, men man tror inte, och eftersom man inte tror så ger man snart upp och letar efter nåt nytt att hoppas på… :-/
Jo men för mig brukar det ta ungefär två dejter att tappa det hoppet…
Det kanske också kan vara så att många går efter konceptet “ger man det inte en chans, vet man inte om det kommer att fungera”. Ju fler förhållanden, desto större chans att något av dem blir den fullträff som de flesta nog söker. Och de gånger det inte håller så slipper man ensamheten, vilket kanske kan vara en viktig faktor det med.
Bara en tanke, visserligen. Det finns ingen förklaring som stämmer in på alla, men det är en inställning jag har sett hos andra ganska många gånger. Det skulle inte kännas vettigt för mig, men jag har full förståelse för att det kan göra det för många andra.
Kan nog vara så också.
Men man ska ändå träffa den där att ge en chans?
1. Kan man inte meddela lärarna att veckobrev som inte klistras in i meddelandefältet går direkt i skräpkorgen? Man kan ju alltid ljuga nåt om att ”min ISP godkänner inte bilagor” – lärare har ofta så klena datorkunskaper att de går på vad som helst.
Å andra sidan är det oftast de med de klenaste kunskaperna som skickar sina meddelanden i bifogade filer, har jag märkt, så det kan kräva att man erbjuder sig att hålla några lektioner i ”kommando-A, kommando-C, kommando-V”…
2. Snabbheten behöver inte alltid vara ett tecken på desperation – ibland bara ramlar man in i saker. Min nuvarande partner hittade jag väldigt snabbt efter att det föregående förhållandet tog slut och det enda jag har ångrat (efter tolv år) är att jag inte hittade honom tidigare…
@alfapet: Jag tror inte alls att snabbheten nödvändigtvis beror på desperation. Däremot om orsaken till det är att man så mycket hellre är ihop med någon än ensam att man tar förste bäste, då känns det desperat.
Sen är det inte konstigt att som i ditt fall hitta en ny snabbt heller, jag är mer fascinerad över sådana som gör det om och om igen hela tiden. Knappt har man hunnit trösta deras kärlekssorg förrän de är sådär riktigt TOKKÄRA igen. Jag önskar jag vore sån.
På fråga ett hade jag önskat att man inte alls skickade informationen via mejl. Hur svårt kan det vara att lägga in det i ett IUP-verktyg eller annan webb-tjänst?
Fast jag tycker att ju färre ställen man behöver logga in på desto bättre…
Fråga 1: Jag har också undrat, slitit mitt hår och svurit över veckobrevsfenomet.
Men efter att i nästa ett års tid inte ens kunnat få veckobrev direkt i min e-postlåda är jag idag så tacksam när mejlen dimper ner i min egen låda med sina fåniga word-attachements.
Med hänvisning till “mejlkrångel/serverproblem” kunde få jag under hela förra året alltså inte få ett enkelt veckobrev direkt till min mejl, utan förväntades logga in på en helt hopplös hemsida http://www2.pysslingen.se/logareberget/view.cfm?oid=1024
Och för att få läsa veckobrevet sedan fick jag klicka mig fram i ytterligare 4 steg på flikar döpta till
1. skolan
2. arbetslag
3. F-1
4. Veckobrev ( nyligen omdöpt, tidigare hette den fliken “aktuellt”, dvs ingen flik hette tidigare det man uppmanades leta efter.)
Behöver jag säga att jag missat fler veckobrev än jag läst? Detta är ett slående exempel på kommunikation på sändarens villkor. Bedrövligt…
Fråga 2: Angående kärleken så handlar det väl om att fatta vad man egentligen vill ha/behöver hos en partner. För att veta det behöver man känna sig själv någorlunda, men också släppa vissa föreställningar man kanske dragits med om att man inte kan gilla folk som gillar en själv, tex.
Jo men alltså, jag tycker snarare att det blir SVÅRARE ju bättre man känner sig själv och vet vad man vill ha och inte?
Håller med!
Fråga två är en fullständig gåta för mig också. Att jag inte har någon att dela livet med är min stora livssorg. Har fått höra emellanåt att jag har för höga krav. Jaha, om ömsesidighet är att ha för höga krav så lever jag faktiskt hellre ensam “på riktigt”; det är fruktansvärt att vara ensam i en relation.
Jag tror inte det handlar om för höga krav när man ska förklara att vissa har svårare än andra att hitta nån. Hittar man rätt så gör man. Det känns överallt, kanske det kommer krypande, kanske det kommer pang bom. Men ens “krav” bara finns där. Kanske uppfylls de, kanske omkullkastas de helt. Tänk inte så mycket på det, är mitt tips.
Att folk kastar sig in i förhållanden handlar nog mycket om ensamhetsrädslan, eller helt enkelt synen på förhållanden. Jag själv kan inte vara med nån som jag inte klickar 100 med, men det finns de som tycker det räcker med mindre.
Jo, Mymlan, du har förstås rätt i att det är lite konstigt om någon gång på gång upprepar samma sak – då kan man ju börja misstänka att personen i fråga har fastnat i ett psykologiskt mönster.
På tal om att det är svårt att hitta ”den rätta”: det finns mycket, mycket få människor som man synkar med till 100 % sådär bara, av sig själv. För det mesta krävs det lite jobb, av båda parter, innan det börjar hända. ”Den rätta” kommer inte till en, man *blir* den rätta för varann med tiden. Men det förutsätter förstås att grundförutsättningarna är ganska goda, det lönar sig inte att testa med någon som man synkar med till 20 %, utan kanske… 75?
Kanske var lite enklare förr i tiden helt enkelt, när ens föräldrar gjorde upp grejen. Fick bli nån i grannbyn, lite hemgifte osv. Och så var det bra med det.