Etiketter

, , , , , , , , ,

Jag har lekt kändis på Twitter idag.
Kändis i meningen att jag försökt agera som somliga twittrare gör. Som har tusentals followers men knappt följer nån tillbaks, som twittrar en massa om sig själva men aldrig kommenterar vad någon annan skriver, utom om det möjligen är någon annan riktigt känd person.
Som inte konverserar, som skriker ÄLSKA MIG utan att ta tillvara kärleken de får till svar.

Här ska sägas att det finns kändisar på Twitter som möts på lika villkor, som konverserar och svarar på tilltal. Mina ironier var inte riktade mot dem.

Vissa har droppat namn och gissat att jag försöker vara Annika Lantz eller Marcus Birro. Jag hade ingen särskild person i åtanke när jag i morse plötsligt som en blixt från klar himmel bestämde mig för att megafontwittra, utan att svara någon, utan att bry mig om vad någon annan skrev (utom dem som twittrade om mig). Men visst finns likheter med båda ovanstående.

Det var alltså en väldigt ogenomtänkt idé. Jag hade inte en aning om den enorma respons den skulle få. Kunde inte föreställa mig att så många skulle uppskatta den så mycket. Så jag fortsatte, av bara farten kan sägas.

Många ogillade idén. Några har unfollowat mig. Några förstod nog inte, de som missade min första tweet där jag deklarerade att jag gjorde ett experiment. Om någon känner sig lurad ber jag om ursäkt för det.


Andra förstod men tyckte inte att det var roligt. Precis så interoligt som det är att följa twittrare som babblar på om sig själva men aldrig svarar på tilltal eller interagerar.

Sedan fanns de som kände sig spammade av mig. Där har jag bara en sak att säga. Ni följer för få! Mitt flöde uppdateras med i snitt tio tweets i minuten, jag twittrade kanske var femte minut under två intensiva timmar, däremellan mycket glesare. Tråkigt om det upplevs som spam, jag märker inte såna saker i mitt eget flöde…

Jag levde mig in i rollen ganska mycket, som någon också påpekade. Började agera med hybris och kände mig ensam. Trots att det började rasa in nya followers. Kände mig frustrerad över prestationsångesten det skapar att ständigt leverera saker tillräckligt roliga och smarta för andra att vilja läsa trots att man kör envägskommunikation. Detta på några få timmar.

Jag lyckades göra bort mig också. Som att skriva att jag inte hade råd med en ny dator. Så gör inte kändisarna på Twitter. Jag ville gärna svara på några tweets som handlade om andra saker eller allmänt kommenterade det jag skrev, men experimentet skulle inte varit fulländat om jag gjort det. Men det kändes verkligen konstigt, som att inte svara Lisa som undrade vilket vin jag köpt. (det var Blason de Bourgogne, Brut Rosé)

Först tänkte jag inte alls. Sen tänkte jag hålla ut en dag. Sen började hela experimentet stå mig upp i halsen och jag orkar inte mer.
Den här bloggposten ska alltså ses som en punkt för mitt lilla experiment.
(det allra sjukaste är ju att man suger åt sig av allt beröm och credd, och jag förstår att man kan bli beroende, fortsätta av bara farten, bli den man förväntas vara… )

Jag vill också säga att mina ironier och parodier inte varit endast elakt menade. På ett sätt kan jag också förstå. Den som är väldigt känd, som har massor av followers som kommenterar varje ord orkar nog inte svara på allt. Den som är kändis på riktigt och ständigt jagad kan behöva stänga av ibland. Det har jag förståelse för.
Och uppenbarligen behöver man inte alls konversera för att få fans och followers, däremot ställer jag mig frågan vad man då själv får ut av det mer än extra mycket hybris och prestationsångest?

Hur som helst. Twitter blir vad man gör det till. Utifrån egna behov, syfte och intressen. Varje Twitterflöde är unikt och det finns inget rätt eller fel, däremot kan man aldrig älskas av alla.
Jag återgår härmed till det twittrande som passar mig bäst, nämligen det där jag läser mer än jag skriver, där jag konverserar och connectar med andra människor, oavsett var de befinner sig på kändisskalan.

För detaljerna – kolla mina tweets, och läs bakifrån. Och läs gärna också andra som twittrat om mig under dagen.