overload

Efter en diskussion på Twitter har jag legat och funderat och så föddes ett mer eller mindre tvingande behov av att skriva den här posten. För att förklara, inte försvara, inte bortförklara.
För att om möjligt försöka beskriva hur det ser ut i mitt huvud, vilka svårigheter jag har i vardagen, hela tiden, och som leder till att jag ibland kanske framstår som obegriplig eller vrång.
Som den jävliga känslan när jag ständigt får hör a att jag ser så arg och sur ut fast jag i själva verket är djupt koncentrerad, när jag anstränger mig hårt för att förstå och ta in min omvärld.

Jag har en bokstavsdiagnos. Jag har skrivit om den förut. I kombination med drag av asperger/autism skapar det en personlighet som kan upplevas som störig, ovanlig, knäpp eller bara korkad.

En kombination av avvikelser i min hjärna som gör att jag har overload i hjärnan dag som natt. Jag har svårigheter att sortera intryck och använder nästan all min energi åt det. Åt att förstå, åt att fokusera för att överhuvudtaget få saker gjorda.
En kombination av att ständigt ha tusen sprudlande idéer i huvudet men förmåga att endast göra en sak i taget, något som inte sällan leder till total kortslutning.
En kombination som gör mig antingen introvert som satan eller gränslöst öppen, då jag måste ägna massor av medveten tankeenergi för att klara av att hitta det där läget som kallas lagom.

Det är alltså inte sakerna i sig som är svåra att göra, det är det att varje sak jag gör är en medveten handling som ägnas tankekraft, och därför brukar man i terapi av personer med adhd tänka i olika moment. Där varje moment kräver en tanke.
För att ge en liknelse som förekommer dagligen i vardagen; gå med soporna. Det är en enkel handling i flera steg som var och ett kräver en tanke, och fokus. Och om tankekedjan bryts mitt i, om exempelvis telefonen ringer när påsen står mitt på köksgolvet utan att vara hopknuten, så måste jag antingen fortsätta fokusera på soppåsen för att inte glömma bort den, vilket leder till att jag inte hör alls vad personen i andra änden säger, eller också blir påsen stående. I timmar. För att om jag bryter fokus och koncentrerar mig på samtalet glömmer jag påsen och måste flytta fokus efter samtalet, vilket inte är så lätt om samtalet i sig satte fokus på något annat som jag fortsätter tänka på efteråt.

Eller köpa kläder. Det kräver att man först tar sig iväg till en affär, vilket kräver att man först planerat att gå ut så att man har tid med det utan att glömma något viktigt man ska göra sen. Jag kan alltså inte gå och shoppa samma dag som jag har tvättstugan på kvällen.
Man måste också noga tänka igenom vad man tar på sig för att det ska vara provrumsvänligt, och bara det tar en massa energi, det är inget som går av sig självt. Sen ska man välja butik, och välja kläder. Så hittar man den där söta klänningen som i nio fall av tio blir kvar på galgen eftersom man inser att den inte kommer att användas om man inte också köper nya strumpbyxor, eventuellt nya skor för att ha några som passar och en kofta eller liknande.
Redan där blir projektet ”ny garderob” oöverstigligt och jag ger upp, och går hem. Eller köper något vansinnigt som av ovan nämna skäl aldrig används.

Jag har som andra ibland behov av att bara outa mina i-landsproblem. Som när jag berättade om mina bortdomnade händer, och vänliga människor genast kom med goda råd och tips på hur jag skulle göra, uppmaningar om att kontakta läkare och annat.
Jag förstår ju att det är av omtanke. Men jag blir bara stressad. För att jag vill bemöta alla artigt och vänligt, men det är så otroligt svårt att försöka förklara vilka hinder som tornar upp sig hos mig bara av tanken på att kontakta läkare. Först ska man lägga tid på att sitta i telefonkö. Jag klarar inte av att göra annat när jag sitter i telefonkö, för då glömmer jag bort var jag ringde. Jag kan bara göra en sak i taget. Har jag redan sagt det? Okej.
Sen ska man boka in en tid, och då måste man ha kalendern i närheten, och tiden måste passa och inte vara för tidigt på morgonen för då kommer jag antingen att försova mig eller komma till läkaren i fettrandigt hår eftersom bara att komma i ordning på morgonen innebär så många moment att det måste planeras minutiöst för att jag inte ska glömma något viktigt. Det ska funka med transport och sen ska jag helst inte behöva gå dit igen, en andra gång. Jag vill avsluta saker. Börja – göra – avsluta. Utan att behöva byta fokus mellan. Då kraschar det.

Små små saker som stressar mig.

Personer med ADHD drabbas ofta av utbrändhet. Eller så självmedicinerar de med alkohol, droger eller annat som lugnar ner hjärnan, som annars inte går att stänga av.

Man måste vara väldigt stark för att lyckas skapa och upprätthålla en tillvaro som fungerar, och stå på sig väldigt för att få omgivningen att förstå alternativt strunta i om de förstår eller ej.

Ett liv med bokstavskombinationer är ett liv fullt av bortförklaringar, för att de är så mycket enklare än att säga som det är. Som att ”jag ska storhandla idag”, som förklaring till varför man inte samma dag kan boka in ett spontanmöte. För då kommer lösningarna man inte har bett om.
”Men om vi ses tre så hinner du handla mellan halv fem och halv sex och ändå hinna laga middag innan sju”.
”Jag kan skjutsa dig till affären efter mötet”.
”Men handla nu så ses vi sen”.

De inser inte att eftersom jag bestämt att jag ska storhandla ligger hela mitt fokus där, och jag måste tänka på inköpslista, matplanering och att ha rena kläder på mig när jag åker till affären. Där finns inte utrymme för spontana infall.
Sånt är svårt att förklara utan att folk tror att man är dum i huvudet.

För att inte tala om den sociala aspekten. Att antingen vara knäpptyst och läsa av andra för att förstå stämningen, eller att hamna i centrum och tala oavbrutet för att man glömmer sig och inte förstår att folk inte ställer frågor och följdfrågor för att de är intresserade av svaren utan för att det ingår i det sociala spelet.
Hur man har i sig sedan barndomen att alla ens frågor var dumma, att andra skrattade åt en hela tiden och man därför fortfarande undermedvetet är så rädd att göra bort sig att man inte vågar ställa en enda fråga. Istället försöker man själv snappa upp situationer, man söker information på egen hand för att förstå vad det var som egentligen sades, man går hem och rannsakar sig själv så fort man träffat andra för att försöka förstå hur man uppfattades, på vilket sätt man gjorde bort sig den här gången och vad man eventuellt kan få för konsekvenser av vad man råkade kasta ur sig.

Att varje möte kräver tankeenergi kring saker som att hälsa ordentligt, inte råka ställa fel fråga, se till att vara rädd klädd för situationen och samtidigt faktiskt få ut något, komma någon vart, ha något utbyte av mötet. Det är påfrestande och gör mig trött.
Så jag är gärna hemma ensam, och föredrar sällskap av personer som inte förväntar sig något, där jag kan vara alldeles helt mig själv utan att spela spel på någon som helst nivå. Personer som känner mig och vet att jag inte är arg för att jag rynkar på ögonbrynen, utan bara koncentrerad. Personer som jag kan säga rakt ut till om jag blir stressad av overload och människor som vet att tala om riktiga saker.
För min kapacitet är begränsad, jag förstår inte artighetsprat, varför lägga energi på det när man kan gå på djupet direkt?

Svårigheten att skifta fokus från jobb till hem efter en arbetsdag, som under småbarnsåren orsakade ett kaos värre än hos de flesta.

Och så lär man sig strategier. För överlevnad. Lär sig att prioritera, lär sig var ens egna gränser går för stress, och livet skulle kunna vara hanterbart om det inte vore för alla andra människor. Därför att alla har olika behov och jag kan knappast kräva att hela omgivningen ska anpassa sig efter mig. Så man blir ensam. Det är enklast så.
Det är lätt att uppfattas som extremt egocentrisk, vilket också stämmer. Men det är inte egoism. Det är en egocentrering som handlar om överlevnad. Att alls kunna ta hand om sig själv och de närmaste kräver så mycket att det inte räcker åt andra, hur gärna jag än vill, hur mycket jag än önskar att jag vore en sån som orkade engagera mig i andra och ställa upp på både det ena och det andra sättet – men det funkar inte för då skulle mitt eget krascha.

Det är inte synd om mig. Jag vill bara bli respekterad, och trodd, när jag säger att det är si eller så. Att jag inte kan det eller det. Jag vill kunna säga det utan bli överöst med välvilliga men felsatsade goda råd.

Som när man för hundrade gången försöker förklara att det är svårt med ljud. Att ljud kräver väldigt mycket mer koncentration att ta in och förstå än vad skriven text gör. Att telefoner är min skräck, att jag inte klarar av att lyssna på radio, att hörlurar gör mig skräckslagen för att jag blir avstängd från omgivningen och inte märker vad som händer omkring mig, då, för hundrade gången när jag förklarar är det lätt hänt att jag blir lite grinig. Och snäser av någon som inte alls förtjänar det.

För tro mig. Om man i ett helt liv navelskådat och funderat och försökt förstå vem man är och hur andra uppfattar en, om man tvingats lära sig den hårda vägen att ta folk i hand och se dem i ögonen, om man efter år av missförstånd och terapi får ett svar på varför, då vet man också vilka lösningar som fungerar och vilka som inte gör det.
Jag behöver inte mer tankar som stressar mig, inte känna mer press och känslan av att vara otillräcklig när andra skrattar över ett banalt problem som jag inte mäktar med att lösa.
Jag prioriterar stenhårt, och mina prioriteringar handlar om överlevnad, om att inte krascha, om att klara av det mest grundläggande i livet som att försörja mina barn och se till att de får mat och tak över huvudet, kärlek och någon slags fostran.

Mitt fokus räcker inte mycket längre än så.

Tack för ordet.

Uppdaterat: Silme kompletterar.

About these ads

76 thoughts on “overload

  1. Wow. Det där var ett bra inlägg som jag tycker väl stämde överens med ditt syfte med inlägget. En förklaring utan vare sig självömkan eller skuldbeläggande. Men som i slutändan kan undanröja många missförstånd.

    Gott.

  2. Pingback: Tweets that mention overload « mymlan. the real. -- Topsy.com

  3. Slås av hur häftigt det är att du tagit (och tar) hand om tre barn med alla utmaningar du haft. Tack för att du delar med dig så mycket!

  4. Utan att föröka säga att jag förstår hur du har det eller ens säga att det är lika ”illa” för mig…

    Jag har ingen bokstavsdiagnos. Skulle med största säkerhet kunna svär på att om jag sökt skulle bli diagnosticerad som helt normal,,,

    Ändå så kan jag säga att, kanske inte i lika stor utsträckning som du, så känner jag och har det lika dant, Stor igenkänningsfaktor utan att säga att graden är den samma. Det måste finnas fler som förstår.

    • Det gör det absolut. Men ofta, inte minst i professionella sammanhang, är det problematiskt. Också för att OM jag outar min diagnos börjar folk tassa och göra ännu mer ”fel”, tro att jag behöver silkesvantar alternativt att jag är lite efterbliven, vilket inte är fallet…

  5. Tack för att du skriver. Jag vaknade till utan att veta av vad nu mitt i natten och landade vid datorn läsande bloggar (dumt, för det finns en risk att jag glömmer bort mig och tiden och stannar här, om det inte vore för att jag råkade förklara det nu – ska nog försöka hålla tanken), och här var ditt inlägg som jag fick tåror i ögonen av. Jag kommer nog länka till detta i framtiden iställetför att försöka förklara själv, så bra var det.

    Tack.

  6. Det är sådana här inlägg som gör att jag skäms över att jag sällan kommenterar. Det här var viktigt, men du har skrivit lika ögonöppnande viktigt förr – men då passerade jag tyst vidare och hoppades att andra skulle föra fram hyllningarna du förtjänar.

    Du har förmågan att vara saklig och pedagogisk inför en kunskapshungrig men grön medienörd som jag själv. Men det som verkligen lämnar avtryck är när du ger dig in i transparensen, reflekterar – för att sedan dyka ner ännu djupare.

    För det så överjävligt svårt att förklara sig. Jag lider inte av ADHD, men har andra hinder i mitt liv. Hinder som jag inte riktigt kan analysera ens för mig själv. Ens ett försök att förklara för andra varför jag gör som jag gör slutar bara i kaos. Min lösning har därför blivit att ljuga. Att gömma mig.

    Jag beundrar dig för att du orkat ta dig an det enorma arbetet med att förstå dig själv. Att läsa vad du precis skrev känns som det sista klivet i min färd att själv påbörja en sorterande reflektion inåt. Med slutmålet att en vacker dag våga nå ut till någon klämd själ såsom du nått ut till mig.

    Tack.

  7. Jag lever med två i familjen som har liknande diagnos. Allt jag läser om det gör det lättare att förstå, även om jag aldrig når hela vägen.

    Tack.

    • Man behöver inte alltid förstå heller. Det viktigaste (för mig) är att bli accepterad. Att folk litar på att jag själv vet och känner mina behov..

  8. Mymlan!

    En del människor är överlevnadskonstnärer, eller tillhör ”De kämpande själarna”, som jag själv brukar säga. Tack för ditt utlämnande och personliga inlägg om hur det är att vara en överladdad duracellkanin med kortslutning! :/

    Sussie

  9. Nyttig läsning. Även om jag inte förstår hur det är kan jag i alla fall förstå lite bättre vilka svårigheter det kan vara.

  10. tack för att du delar med dig och gör ADHD lättare att förstå. Mycket välskrivet och välbeskrivet.

  11. Ett sådant här inlägg kräver respons. In med det under ”allt handlar om mig” (eller liknande). Självinsikt och lite lättare för mig att förstå både dig och kanske viktigare (för mig) en person i min närhet.

  12. Fantastisk post Sofia. Både fint och viktigt att du delar med dig av livet på det här viset. En förklaring som denna borde läsas av många människor för att få rätsida på frågetecken.

    Jag vet ungefär vad du menar men ändå inte. Det är mycket lättare för oss som har problemen så synliga. Men den där rullstolen är bara en liten, liten del av hennes diagnos. Det är sånt som inte syns som kan vara jobbigt att förklara och acceptera. Folk visar stor hänsyn när vi kommer och släpper fram oss. Ursäktar sig nästan löjligt mycket om de står iväg (för vi i rullstol kan nästan aldrig vara i vägen) och jag brukar alltid tänka hur det är för familjer med osynliga funktionsnedsättningar.

    Har träffat många små barn med autism + bokstavskombinationer och det är så mycket mer än att vara inåtvänd som filmer så fint vill framställa det. Tack för att du skriver så kärnfullt om något som är ganska svårt att förstå.

  13. Tack för ditt inlägg, det var ren kärlek för mig!!
    Det var som om jag hade skrivit det själv, i alla fall stora delar av det.
    Det var skönt att läsa att jag inte är ensam. Även om jag vet att jag inte är det känns det så just nu…. Efter lång tid med motorn i 180 är jag utbränd för ögon blicket, allt naivt pågångs mod är som bort blåst & det surrar i huvudet. Tankarna är omöjliga att fånga & inget blir gjort!

    Det är så j@vla på eller av om dagen….

    Just nu är jag grymt impad över hur du klarat att sätta så bra ord på det som är ett stort handikapp. Vet att det förmodligen kommer som följd av smärta som fått dig att hyperfokusera, så vet att någon satt pris på din ärlighet.

    Tack, du gjorde min dag

    //Sessan som också har adhd

  14. Pingback: bekräftelsebehov « mymlan. the real.

  15. Jag känner igen mig i det du skriver. Vet dock inte om det handlar om en lindrig bokstavskombination i mitt fall, eller om det beror på att jag tidigare bränt ut mig och nu är otroligt känslig mot inre och yttre stress…
    Du är otroligt duktig på att skriva och jag är glad att du berättade om dina svårigheter.

    • Jag har ju ingen aning om hur det är för dig, men kan inte blunda för att just utmattningsdepression är vanligt hos just kvinnor med adhd…
      Jag har själv varit sjukskriven i omgångar, tills jag hittade mitt sätt, började förstå och anpassa mig och mitt liv efter min diagnos, och inte tvärtom…

  16. Hur fick du veta att du hade en diagnos?
    På ett sätt vill jag veta, samtidigt som jag är livrädd…. Och det där med att ta tag i att ringa och boka läkarbesök… Orka!

    • Jag ramlade ner på botten kan man säga, yttre omständigheter som tvingade mig till en kurator som frågade rakt ut om jag funderat på om jag hade en diagnos, utifrån mitt sätt att krishantera.

      (hade misstänkt det länge innan men inte sett någon poäng med att be om en diagnos. jag vet ju vem jag är liksom, spel roll varför)

  17. Pingback: Det osynliga @

  18. Hej. Blir helt matt av att läsa…att det är SÅ rörigt hade jag inte en aning om. Har ju förstått att min son har kaos i huvudet men man trodde ju att det avtar lite. Tycker du gör rätt som prioriterar och sätter barnen först. Och att ta en sak i taget låter som en bra ide. Har du någon kunskap om samsjuklighet adhd/bipolär sjukdom? Jag hörde inget om det för ett par år sedan men nu verkar det mer vara en regel än undantag???
    Kramar till dig!

    • Alltså. För mig blir det VÄRRE med åren… :)

      Vad gäller bipolär sjukdom har jag ingen koll alls, då jag inte har det.

  19. Pingback: Om idoler. « MaSkoPi

  20. Jag tycker om dig Sofia precis sådan du är.
    Jag önskar att samhället rent allmänt kunde vara lite mer tolerant mot oss alla. Som du vet vill jag bryta upp lådan normal eftersom ingen passar i den.

  21. Tack! En väldigt bra sammanfattning. Och vissa punkter känns väldigt allmängiltiga. Som tex att många av oss inte verkar kunna ta in att de flesta själva har något slags begrepp om vad de klarar och inte klarar – utan omedelbart ska in och ”lösa” om någon säger att något inte går under rådande förutsättningar.

    Det är oerhört vanligt att upphöja sina egna behov och sin egna kapacitet till ideal och sedan bli förvånad – och till och med upprörd – när andras inte passar in i den mallen.

    Jag är glad att jag snavade över det här inlägget. Jag ska ta fram det när tillvaron kräver förklaring.

  22. Pingback: diagnos eller inte diagnos « mymlan. the real.

  23. Vi är väldigt bra på att gräva våra egna gropar själva när det gäller att bli accepterad, omtyckt och få bekräftelse.
    Hur mycket av tex bilden ”efterbliven” är tankar ”du lägger i andras huvuden” eller bemötande av andra som du upplevt?

    • Det är tydliga reaktioner jag fått (och hört andra beskriva) när jag outat min diagnos.
      Och faktiskt också tankar jag snuddar vid själv när det gäller andra med diverse diagnoser…

    • Så visst är det mycket som sitter i ens huvud, men det handlar ju också om att man är van inte minst från barndomen att inte bli tagen på allvar, ständigt ifrågasatt och så vidare. Man lär sig att det är så folk reagerar.

      • Fördomar har ju inte bara ett värde, FULT. För en del så är det sanning, och då fördummande. För de flesta andra så är det bara förutfattade meningar, som vi själva vet inte är sanningar. Eftersom fördomar är så fult i vår kultur, så törs vi inte vara klumpiga, och vi lär oss ingenting. Om fördomar/ förutfattade meningar istället är fröet till nyfikenhet, så törs vi mer och vi lär oss mer.

        Rädslan över att vara klumpig är nog mer hämmande än att vara lite klumpig. Vi är ju fan bara människor, som alla är ett eget centrum i universum, och vi kan bara lära oss genom att möta andra, empatisk förmåga och egen erfarenhet är det enda verktyg vi har som vi kan tolka vår omvärld med.

        När vi är nyfikna och frågar, så kommer våra felaktiga bilder blottas antagligen, men det är ett pris som är värt att betala. Annars så kommer vi ha samma bild vi skapade oss som barn hela livet ut.

        Om vi inte törs, så är det närmaste att ”tycka synd om” och det blir ofta också ett fördummande av person?
        Jag tycker till stor del så är ”tycka synd om” bemötandet bara ett egoistisk förhöjande av den egna personen till någon typ av kvasi godhet.

        Vi ska inte vara så rädda för att vara lite klumpiga. Det vi inte vet, vet vi inte.
        Är det inte så vi ska möta varandra?

        • Jag förstår inte riktigt vad det är du försöker säga.
          Jag vill verkligen inte bli syndomtyckt, det trodde jag hade framkommit tydligt? Lika lite som jag tycker synd om andra utom när det verkligen är synd om dem.

          Klart det är bra att våga fråga, absolut. Det har jag väl inte sagt emot heller?

          • Nej jag har inte påstått att du skrivit något av det jag skriver, det är mer som ett manifest:)

            Du skriver i en kommentar ”tro att jag behöver silkesvantar”.

            Jag menar att däri ligger problemet hos de du möter, i bemötandet, de är så rädda för att göra och säga fel, så det blir alltid fel.

  24. Pingback: Länkar om livet, hur det kan te sig « You're no different to me

  25. Tack för ett jättebra inlägg, ska genast skicka det till några föräldrar med asperger/adhd-barn. Kom att tänka på det du avslutar med: Att fokusera på barnen, att inte krascha. Jag är mamma till en autistisk flicka med lindrig utvecklingsstörning ( plus ADHD), och det är precis mitt fokus också.

    Känner också igen tjatet av omgivningen: Om ni gör såhär med henne, blir det inte bättre då? Eller så här? Eller så här? Och den egna, alldeles bestämda känslan: NEJ, vi har prövat, vissa saker funkar inte för henne. Det GÅR inte. Acceptera det. Please.

    Det jobbiga, som kräver så mycket av mig, är att man som närstående hela tiden ska skapa en väldigt strukturerad vardag kring de här barnen, och att det ofta övergår ens egen förmåga. Antagligen för att jag ( och många autistföräldrar med mig) själv har en del svårigheter i just det här med planering, struktur, att inte avledas av annat, att göra klart, osv…det känns ofta väldigt ironiskt att just min akilleshäl är det området där jag måste prestera, det som är helt livsnödvändigt för att hon ska må bra, för att vardagen ska flyta på.

    Upside på det hela: Min odiagnosticerade hjärna får hela tiden hårdträning för att hänga med i hennes hjärnas vändningar.

    Jätteintressant att läsa dina synpunkter!

    hälsning, Imke

    PS Titta gärna in hos mig på bloggen nån gång.
    http://www.autistmamman.blogspot.com

  26. Så bra skrivet-nu förstår jag lite mer om hur det är. Jag kan tänka att vi nog alla skulle må bra av att samhället blev lite mer anpassat till personer med adhd. Allt fler studier visar ju att s.k. multitasking är rena döden för hjärnan.

  27. Hej Mymlan
    Nu har jag varit borta i tre dagar, så jag har massa inlägg i min reader att läsa. Dessutom har jag varit på vinprovning, och är lite glad och okoncentrerad. Så jag har inte läst ditt inlägg så noga, och det här kanske bli ett sådant där klapp-på-axeln-inlägg, som du kanske inte vill ha.
    Men mitt intryck är i varje fall att du har åstadkommit väldigt mycket, professionellt och privat, trots det handikapp du beskriver. Och jag tycker verkligen att du ska vara nöjd och stolt med dig själv. Det kanske du är, utan att jag påpekar det. Men jag ville säga det, i varje fall.

  28. Jag känner igen mig, men ändå inte, jag kan fungera hyfsat på jobb, sen krascha när jag kommer hem. Idag var en sån dag när jag bara kunde fokusera på att cykla hem, kan inte ändra planen mitt i. Och det är jobbigt när folk förväntar sig att jag skall kunna dansa efter deras pipa. Ja, jag har kunnat göra det ett bra tag nu, men nu känns det mer och mer som ett bakslag är på gång, jag vill jobba, sen vill jag hem och greja med mitt (oftast stirra in i skärmen eftersom jag tappar fokus hela tiden). Betyder det att det jag haft det senaste året kommer tappas bort, alla bekantskaper som inte kan förstå? Och då blir man bara mer stressad, jag är ju inte kapabel till att förklara, ser alltid sambanden i efterhand. Fokus rakt fram och sen platt fall. Allt logiskt och strategiskt tänkande går åt på jobb, och ibland räcker det inte ens där. Jag klarar av att multitaska, ibland, i perioder, i vissa kombinationer. Jag låtsas för mig själv att jag kan och så kör jag på tills det inte går. Har jag inte lärt mig nåt?! :/

    Att fundera på bokstavskombinationer och sådana diagnoser är något jag håller mig ifrån, dels skulle det ta för mycket kraft för mig att få någon att verkligen ta mina funderingar i de banorna på allvar, jag betvivlar att de kan se längre än till den ”avklarade” fysiska diagnos jag lyckades få 2007. Hela mitt vuxna liv fram tills då vet jag inte ens om jag kan använda som någon måttstock på hur saker borde vara, det blir som att börja om på nytt. Och med trötthet och humörsvängningar, det blir som att börja om på nytt, igen och igen och…
    dels ser jag ingen poäng i att det eventuellt skulle konstateras en bokstavsdiagnos, för mina egna tankar på att det skulle vara på grund av min fysiska diagnos har jag just nu svårt att tro att jag nånsin kan komma ifrån. Jag vet helt enkelt inte vad som var innan, och därmed inte hur det borde vara efter. Det är livet. Jag siktar på 2017 (om jag var sjuk i 10 år kan jag väl rimligen ta 10 år på mig att repa mig?).

    Jag vill egentligen inte ha något sagt alls, jag blir bara så glad av blogginlägg av den här typen, som verkligen får folk (och mig) att stanna upp, att börja tänka till lite, reflektera över sin eller en närståendes situation. Det ger mig styrka att läsa om någon som fått sådan insikt om sig själv. Tack!

    En sak jag verkligen bestämde mig för när jag var ”sjuk” (dvs, när vården tyckte jag var sjuk, jag var ju varit jävligt sjuk länge egentligen) var att det aldrig går att likställa sig med någon annan, alla diagnoser är olika. Vi kan ha likheter, men inget är precis samma, nånsin. Om man har ”samma” diagnos så är det så mycket annat i livet som gör att man får olika perspektiv. Det enda man kan göra är att ha det i bakhuvudet, och sen försöka dra nytta av de slutsatser som den som liknar en kommer med. Men det är mitt val att ta ställning till informationen, ingen ska komma och pracka på mig den!

    Apropå några kommentarer; ”normalitet” skrämmer mig, jag dras snarare till folk som kan erkänna att de är udda, konstiga, knasiga, trasiga, för med dem kan jag känna mig trygg, att inte bli konstant ifrågasatt, utan bli accepterad eller ignorerad. Kommer det en fråga så är det av nyfikenhet, för att kunna relatera, och inte för man till varje pris ska ”laga” någon. Om det är någon som är egoistisk så är det ju en ”normal” människa, som måste ändra på en för att man ska passa i _deras_ världsbild.

    Tack för du fick mig att tänka till, kanske kan jag få till nån mer förändring i nuet som bromsar upp den eventuella kraschen. Ibland behöver man bara få sätta nått ord till den där tanken eller känslan man inte riktigt får grepp om. Så kan man tuffa på någon vecka till!

    • Tack för din kommentar, och lite kort bara – jag har inga problem att funka på jobb, det är svårigheten att skifta fokus som blir problemet, att komma hem från jobbet och släppa det, alternativt släppa hemmet om det krisar i privatlivet på något vis.

  29. Världens bästa Mymlan! Jag läste ditt blogginlägg i morse och det har funnits med mig närmast hjärtat hela dagen. För att du är fantastisk som satt ord på hur du fungerar. Hur många människor här i världen har gjort det? För att det du skriver är att vi alla är olika och har rätt att vara det och att andra aldrig någonsin kan döma oss utifrån sina egna måttstockar. Jag tänker också på kärlek. Det var soppåsen som fick mig att tänka på kärlek. Att just den där bortglömda soppåsen, när livet tar tag i en som en stor dammsugarcentrifug, också gör att du är du. Eller att jag är jag. Att det finns plats för oss alla och att det enda vi egentligen kräver av omvärlden är att de ska förstå att vi är som vi är. För att vi är det.

  30. De problem jag har haft att ”brottas med” under mitt 69-årade liv – förefaller i det här perspektivet sett ha varit en ”piss i Mississippi”.

    Men människans förmåga att ”ta sig vidare” – trots personliga tillkortakommanden – förefaller ju vara minst sagt ofattbart STORA.

    Videon To all of you who feel like giving up (ca 3 min) – tycker jag är fin bekräftelse på det.

    Hur som med det – så All Lycka till ! / Josef

  31. Pingback: Webb och politik i minut och parti – med UR är valet ditt! | The Jennie

  32. Härhemma läser vi ditt inlägg högt, rörs, berörs och funderar.
    Tack för förklaringen och för, i mångt och mycket, igenkännandet.

  33. Hej!
    Smulgubbe förde mig hit.
    Vad bra du är på att skriva. Och uttrycka dig. Och förklara.
    Tack för att du delar med dig.
    Jag förstår vad du skriver och känner igen mig mycket, numera. Inte för att jag har ngn diagnos, utan för att jag hamnat lite på ”ruta ett” efter en bilolycka… och det med att fokusera på en enda sak, som tex att gå ut med soporna, annars blir soporna kvar… det förstår jag precis. Väldigt bra skrivet!
    Skillnaden är att jag helt plötsligt ”fick uppleva detta/blev så här” medan du fått med dig det genom livet. Förstår att det måste ha påverkat (och påverkar) din resa genom livet oerhört!
    Men visst är det enklare när man fått en diagnos. Då får man ju förutsättningarna att förstå och leva med det på ett mer begripligt sätt. Jag har med fått en förklaring och det hjälpte mig. Då blir man mindre stressad
    kram
    Det är svårt att förklara för någon som inte vet. För

  34. Kanonbra inlägg! Jag tror att jag så smått börjar förstå…hur det ser ut…och känns…och fungerar…att vara du. Det är så bra…för mig…att du delar med dig av hur det är!

  35. Bra skrivet Mymlan! Jag misstänker ADHD hos mig själv och ska på utredning snart. Tack för att du står upp för det här och vågar berätta, det underlättar för oss andra, både med eller utan diagnos. :) Kram // ile

  36. Hej
    JAG TROR ATT DETTA VAR DET BÄSTA JAG NÅGONSIN LÄST OM ADHD. Åh , om jag kunde skriva hälften så bra. Känner igen mig exakt så som du beskriver (har också¨adhd och asp light). Ska verkligen följa din blogg hädanefter. (Hittade hit idag). /Annika

  37. Så, nu kom äntligen dagen då hjärnan var tillräckligt påskruvad för att kunna läsa texten på det sätt den förtjänade… Och som många andra sagt, du talar för mig. Bland annat undertecknad.

  38. Hehe, jag lyckades skriva fel på bara tre rader. Det skulle naturligtvis stå Du tar för FLER, inte du talar för mig. Snacka ego…. ;)

  39. Och tredje gången gillt. Du TALAR, inte du TAR. Shit vilken dyslexi jag har idag, jag som inte ens har det.

  40. Tack ni som droppat in här på slutet…
    Om jag lyckas hjälpa en enda att sätta ord på sakerna har det inte varit förgäves, ungefär.
    Och det verkar jag ju ha gjort.
    Tack igen, för att ni läser, och kommenterar!

  41. Kunde ha varit jag som skrivit den här texten… fick mina diagnoser AS/ADD för ett par månader sedan och just det där med overload… att man inte alls kopplar av och känner sig road bland andra människor, nya upplevelser och småsnack utan mening… så många som inte förstår den svårigheten, att det som är lycka för dem bara är kaos och ångest för mig.
    Underbart inlägg!

  42. Pingback: Tankar på ett tåg | Sanningen som jag ser den

  43. Pingback: vi är alla olika « mymlan. the real.

  44. Jag kände och kände igen även här. Mycket bra beskrivning och jag kände igen mig själv i nästan allt. Kändes nästan som jag skrivit det själv .
    Undrar om jag får lägga in länken på sidan flickor med adhd/add för jag tycker fler ska få läsa den och kännna igen. Många där är unga, har nyss fått sina diagnoser och har iinte fått lika mycket självinsikt och förståelse för vad /hur det är.
    Tack för att du delade med dig :)
    Marlene !

  45. Pingback: Mymlan förklarar så bra. « Victorias ADHD-blogg.

  46. Pingback: Om du har tid-lust-ork… « orkarinteprata

Kommentarer inaktiverade.