Etiketter

, , , , ,

Efter en diskussion på Twitter har jag legat och funderat och så föddes ett mer eller mindre tvingande behov av att skriva den här posten. För att förklara, inte försvara, inte bortförklara.
För att om möjligt försöka beskriva hur det ser ut i mitt huvud, vilka svårigheter jag har i vardagen, hela tiden, och som leder till att jag ibland kanske framstår som obegriplig eller vrång.
Som den jävliga känslan när jag ständigt får hör a att jag ser så arg och sur ut fast jag i själva verket är djupt koncentrerad, när jag anstränger mig hårt för att förstå och ta in min omvärld.

Jag har en bokstavsdiagnos. Jag har skrivit om den förut. I kombination med drag av asperger/autism skapar det en personlighet som kan upplevas som störig, ovanlig, knäpp eller bara korkad.

En kombination av avvikelser i min hjärna som gör att jag har overload i hjärnan dag som natt. Jag har svårigheter att sortera intryck och använder nästan all min energi åt det. Åt att förstå, åt att fokusera för att överhuvudtaget få saker gjorda.
En kombination av att ständigt ha tusen sprudlande idéer i huvudet men förmåga att endast göra en sak i taget, något som inte sällan leder till total kortslutning.
En kombination som gör mig antingen introvert som satan eller gränslöst öppen, då jag måste ägna massor av medveten tankeenergi för att klara av att hitta det där läget som kallas lagom.

Det är alltså inte sakerna i sig som är svåra att göra, det är det att varje sak jag gör är en medveten handling som ägnas tankekraft, och därför brukar man i terapi av personer med adhd tänka i olika moment. Där varje moment kräver en tanke.
För att ge en liknelse som förekommer dagligen i vardagen; gå med soporna. Det är en enkel handling i flera steg som var och ett kräver en tanke, och fokus. Och om tankekedjan bryts mitt i, om exempelvis telefonen ringer när påsen står mitt på köksgolvet utan att vara hopknuten, så måste jag antingen fortsätta fokusera på soppåsen för att inte glömma bort den, vilket leder till att jag inte hör alls vad personen i andra änden säger, eller också blir påsen stående. I timmar. För att om jag bryter fokus och koncentrerar mig på samtalet glömmer jag påsen och måste flytta fokus efter samtalet, vilket inte är så lätt om samtalet i sig satte fokus på något annat som jag fortsätter tänka på efteråt.

Eller köpa kläder. Det kräver att man först tar sig iväg till en affär, vilket kräver att man först planerat att gå ut så att man har tid med det utan att glömma något viktigt man ska göra sen. Jag kan alltså inte gå och shoppa samma dag som jag har tvättstugan på kvällen.
Man måste också noga tänka igenom vad man tar på sig för att det ska vara provrumsvänligt, och bara det tar en massa energi, det är inget som går av sig självt. Sen ska man välja butik, och välja kläder. Så hittar man den där söta klänningen som i nio fall av tio blir kvar på galgen eftersom man inser att den inte kommer att användas om man inte också köper nya strumpbyxor, eventuellt nya skor för att ha några som passar och en kofta eller liknande.
Redan där blir projektet ”ny garderob” oöverstigligt och jag ger upp, och går hem. Eller köper något vansinnigt som av ovan nämna skäl aldrig används.

Jag har som andra ibland behov av att bara outa mina i-landsproblem. Som när jag berättade om mina bortdomnade händer, och vänliga människor genast kom med goda råd och tips på hur jag skulle göra, uppmaningar om att kontakta läkare och annat.
Jag förstår ju att det är av omtanke. Men jag blir bara stressad. För att jag vill bemöta alla artigt och vänligt, men det är så otroligt svårt att försöka förklara vilka hinder som tornar upp sig hos mig bara av tanken på att kontakta läkare. Först ska man lägga tid på att sitta i telefonkö. Jag klarar inte av att göra annat när jag sitter i telefonkö, för då glömmer jag bort var jag ringde. Jag kan bara göra en sak i taget. Har jag redan sagt det? Okej.
Sen ska man boka in en tid, och då måste man ha kalendern i närheten, och tiden måste passa och inte vara för tidigt på morgonen för då kommer jag antingen att försova mig eller komma till läkaren i fettrandigt hår eftersom bara att komma i ordning på morgonen innebär så många moment att det måste planeras minutiöst för att jag inte ska glömma något viktigt. Det ska funka med transport och sen ska jag helst inte behöva gå dit igen, en andra gång. Jag vill avsluta saker. Börja – göra – avsluta. Utan att behöva byta fokus mellan. Då kraschar det.

Små små saker som stressar mig.

Personer med ADHD drabbas ofta av utbrändhet. Eller så självmedicinerar de med alkohol, droger eller annat som lugnar ner hjärnan, som annars inte går att stänga av.

Man måste vara väldigt stark för att lyckas skapa och upprätthålla en tillvaro som fungerar, och stå på sig väldigt för att få omgivningen att förstå alternativt strunta i om de förstår eller ej.

Ett liv med bokstavskombinationer är ett liv fullt av bortförklaringar, för att de är så mycket enklare än att säga som det är. Som att ”jag ska storhandla idag”, som förklaring till varför man inte samma dag kan boka in ett spontanmöte. För då kommer lösningarna man inte har bett om.
”Men om vi ses tre så hinner du handla mellan halv fem och halv sex och ändå hinna laga middag innan sju”.
”Jag kan skjutsa dig till affären efter mötet”.
”Men handla nu så ses vi sen”.

De inser inte att eftersom jag bestämt att jag ska storhandla ligger hela mitt fokus där, och jag måste tänka på inköpslista, matplanering och att ha rena kläder på mig när jag åker till affären. Där finns inte utrymme för spontana infall.
Sånt är svårt att förklara utan att folk tror att man är dum i huvudet.

För att inte tala om den sociala aspekten. Att antingen vara knäpptyst och läsa av andra för att förstå stämningen, eller att hamna i centrum och tala oavbrutet för att man glömmer sig och inte förstår att folk inte ställer frågor och följdfrågor för att de är intresserade av svaren utan för att det ingår i det sociala spelet.
Hur man har i sig sedan barndomen att alla ens frågor var dumma, att andra skrattade åt en hela tiden och man därför fortfarande undermedvetet är så rädd att göra bort sig att man inte vågar ställa en enda fråga. Istället försöker man själv snappa upp situationer, man söker information på egen hand för att förstå vad det var som egentligen sades, man går hem och rannsakar sig själv så fort man träffat andra för att försöka förstå hur man uppfattades, på vilket sätt man gjorde bort sig den här gången och vad man eventuellt kan få för konsekvenser av vad man råkade kasta ur sig.

Att varje möte kräver tankeenergi kring saker som att hälsa ordentligt, inte råka ställa fel fråga, se till att vara rädd klädd för situationen och samtidigt faktiskt få ut något, komma någon vart, ha något utbyte av mötet. Det är påfrestande och gör mig trött.
Så jag är gärna hemma ensam, och föredrar sällskap av personer som inte förväntar sig något, där jag kan vara alldeles helt mig själv utan att spela spel på någon som helst nivå. Personer som känner mig och vet att jag inte är arg för att jag rynkar på ögonbrynen, utan bara koncentrerad. Personer som jag kan säga rakt ut till om jag blir stressad av overload och människor som vet att tala om riktiga saker.
För min kapacitet är begränsad, jag förstår inte artighetsprat, varför lägga energi på det när man kan gå på djupet direkt?

Svårigheten att skifta fokus från jobb till hem efter en arbetsdag, som under småbarnsåren orsakade ett kaos värre än hos de flesta.

Och så lär man sig strategier. För överlevnad. Lär sig att prioritera, lär sig var ens egna gränser går för stress, och livet skulle kunna vara hanterbart om det inte vore för alla andra människor. Därför att alla har olika behov och jag kan knappast kräva att hela omgivningen ska anpassa sig efter mig. Så man blir ensam. Det är enklast så.
Det är lätt att uppfattas som extremt egocentrisk, vilket också stämmer. Men det är inte egoism. Det är en egocentrering som handlar om överlevnad. Att alls kunna ta hand om sig själv och de närmaste kräver så mycket att det inte räcker åt andra, hur gärna jag än vill, hur mycket jag än önskar att jag vore en sån som orkade engagera mig i andra och ställa upp på både det ena och det andra sättet – men det funkar inte för då skulle mitt eget krascha.

Det är inte synd om mig. Jag vill bara bli respekterad, och trodd, när jag säger att det är si eller så. Att jag inte kan det eller det. Jag vill kunna säga det utan bli överöst med välvilliga men felsatsade goda råd.

Som när man för hundrade gången försöker förklara att det är svårt med ljud. Att ljud kräver väldigt mycket mer koncentration att ta in och förstå än vad skriven text gör. Att telefoner är min skräck, att jag inte klarar av att lyssna på radio, att hörlurar gör mig skräckslagen för att jag blir avstängd från omgivningen och inte märker vad som händer omkring mig, då, för hundrade gången när jag förklarar är det lätt hänt att jag blir lite grinig. Och snäser av någon som inte alls förtjänar det.

För tro mig. Om man i ett helt liv navelskådat och funderat och försökt förstå vem man är och hur andra uppfattar en, om man tvingats lära sig den hårda vägen att ta folk i hand och se dem i ögonen, om man efter år av missförstånd och terapi får ett svar på varför, då vet man också vilka lösningar som fungerar och vilka som inte gör det.
Jag behöver inte mer tankar som stressar mig, inte känna mer press och känslan av att vara otillräcklig när andra skrattar över ett banalt problem som jag inte mäktar med att lösa.
Jag prioriterar stenhårt, och mina prioriteringar handlar om överlevnad, om att inte krascha, om att klara av det mest grundläggande i livet som att försörja mina barn och se till att de får mat och tak över huvudet, kärlek och någon slags fostran.

Mitt fokus räcker inte mycket längre än så.

Tack för ordet.

Uppdaterat: Silme kompletterar.