Etiketter
barn, föräldrar, föräldraskap, newsmill, samvete, självförtrende, tonåringar
Vissa människor verkar tycka att det här med barn är en statuspryl i paritet med stor villa eller karriärsklättring, några få extra priviligerade människor förunnat.
Att ingen ska få ha barn som inte har så gott ställt att minst en förälder kan vara hemma på heltid och engagera sig i barnen 24/7 medan den andre jobbar och tjänar så bra att pengarna räcker inte bara till försörjning utan även till allt som barnen förväntas få.
De ska räcka till allt från ekologisk mat till dyra aktiviteter och fjällresor.
Jag hör så ofta uttrycket att ”vissa borde inte få skaffa barn”.
Men barn är för det första inte en pryl man skaffar.
Barn är inte en rättighet, inte heller en skyldighet. Barn är inte något särskilt privilegium, och man äger inte sina barn, man har dem till låns och ens främsta uppgift som förälder är att rusta dem för vuxenlivet, så gott man kan.
De allra flesta har en djupt rotad biologisk drift att vilja ha barn.
När jag ser mig omkring och noterar alla krav som ställs på dagens föräldrar, från säkerhetsanpassning i hemmet till alla val senare i samband med skolor och hantering av tonårsproblem och så vidare, är det förvånande att så många ändå vill ha barn, eftersom omgivningens krav på ett korrekt föräldraskap är i praktiken omöjliga att leva upp till.
Men barn vill man ha ändå. För att barn är så mycket mer än ett projekt som ska göras på rätt sätt. Barn är små människor och de är sina egna från första stund.
Att ha barn är att utöka sin familj, att ha människor nära sig, att lära sig saker om sig själv och om livet, att ha fler att älska som förhoppningsvis älskar en tillbaks. Barn är i grunden en fråga om överlevnad och släktets fortlevnad och om alla människor tänkte praktiskt och teoretiskt och ”skaffade barn” i rätt ordning när ekonomin tillät skulle vi inte ha så många barn på jorden.
Det finns inte ett rätt sätt att vara förälder.
Det finns framförallt inte människor som inte borde få skaffa barn. (att säga så är som att säga att det finns en massa människor som aldrig borde ha fötts, och jag tycker inte att jag har mandat att bedöma vilka som har rätt att finnas och inte)
Vi är alla individer, med olika värderingar och drömmar om livet, och vi är också föräldrar på våra egna sätt. Ingen instruktionsbok i världen kan ge svaret på hur man ska göra för att bäst vara förälder.
Vissa föräldrar klarar av olika skäl inte av de mest grundläggande delarna av föräldraskapet, och behöver därför stöd på olika sätt.
Men sånt kan man faktiskt inte alltid veta innan barnen kommer.
Barn är inte alltid ett så genomtänkt beslut, och eftersom vi aldrig någonsin vet något om framtiden är det väldigt vanskligt att säga att någon inte borde ha skaffat barn.
Som ensamstående förälder med begränsad tid, ork och ekonomiska resurser har jag i alla år känt mig otillräcklig. Men dåligt samvete gör inte en förälder bättre, och dåligt samvete som man känner sig pådyvlad från omgivningen gör en snarare sämre.
Jag rekommenderar verkligen den här texten på Newsmill skriven av Erik Helmerson.
Om hur föräldrar förväntas närvara på dagis och i skolan, delta i aktiviteter och göra smaskiga matsäckar istället för att jobba och därmed försörja sina barn.
Jag har alltid jobbat. Det anses ändå vara rätt och riktigt, att ”göra rätt för sig”. Och jag har svårt att tro att mina barn skulle haft det bättre om jag valt att inte jobba för att vara tillgänglig, och låtit mig försörjas av socialtjänsten.
Ändå har jag så många gånger genom barnens uppväxt häpnat över de sura miner och höjda ögonbryn jag mött då jag inte kunnat delta i diverse aktiviteter för att jag jobbat.
Samtidigt som det ifrågasatts att jag inte haft råd att köpa två overaller var till vintern för att de ska ha ombyte på dagis. Jag förstår inte riktigt hur den ekvationen går ihop.
För att inte tala om alla dessa uppmaningar att patrullera stan på helgkvällar med morsor på stan i gula jackor och liknande. När man jobbat hela veckan och knappt sett röken av sina ungar, äntligen kommer hem och är ledig en fredagkväll och tänkte ha fredagsmys med barnen, då förväntas man lämna dem och traska ner på stan för att kolla andras ungar?
Och om man gjorde det skulle man säkert få skit för att man lämnade sina egna hemma.
Hur man än gör som förälder gör man fel. Så känns det, det är som om många vill tala om det för en.
Jag skulle snarare säga att så länge man gör sitt bästa och lyssnar till sig själv istället för omgivningens alla krav så gör man rätt.
Andras försök att förminska mig som förälder eller få mig att känna dåligt samvete har i nästan alla fall uteslutande lett till att jag mått dåligt på ett sätt som gått ut negativt över mina barn, som tagit ifrån mig den energi och självkänsla man så väl behöver som förälder.
För dåligt samvete har jag ändå. Det är ingenting som någon behöver försöka få mig att förstå att jag borde ha. Framförallt gör det mig inte till ett dugg bättre förälder.
Bra rutet! Jag håller mig dig i vartenda litet ord!
Pingback: Tweets that mention föräldraskap 2010 « mymlan. the real. -- Topsy.com
Jag håller verkligen med dig. En kanon artikel/inlägg!
Jag tror att alla föräldrar gör så mkt dom bara kan för sina barn men att det finns ju begränsningar hur mkt man kan göra av olika skäl,kanske är man ensamstående, blir sjuk el arbetslös etc. Tyvärr brukar man få mest taskiga kommentarer ang ens ”bristfälliga” föräldraskap från dom få mammor o pappor som iaf av ngn anledning prioriterar annat I livet än sina barn.jag tror att kärleken är allra viktigaste ingrediens I en familj oavsett om man har möjlighet el inte att vara nattvarande superföräldrer som alltid vill o kan vara hurtig klassföräldrer etc.kram
Ibland känns det som det dåliga samvetet är det som driver föräldraskapet.
Sedan får man gaska upp sig och tänka att det ändå är kärlek som gäller.
Samvete är ju en mänsklig egenskap, som hänger tätt samman med den empatiska förmågan. Men antingen har man den eller också inte…
Alltså: Klart att samvetet är viktigt i föräldraskapet, men man måste inte nödvändigtvis ha DÅLIGT samvete, inte om man gör sitt bästa.
Eller som min mamma brukar säga ibland för att trösta: ”Det är alltid fel personer som har dåligt samvete”.
Ett tag trodde jag att det bara var jag som uppfattade det som om det var orimligt mycket förväntad föräldramedverkan på förskolan och i skolan. Sedan lärde jag mig att hantera det och väljer min närvaro. Har precis som Erik Helmerson ifrågasatt ohemula utgifter till lagdräkter och liknande. Barnen har ju en förmåga att hoppa av aktiviteter veckan efter det att man plöjt ner pengar i den. Minns också hur helt malplacerad man ansågs som förälder när man inte hade bil för det skulle ju skjutsas åt alla möjliga håll ett tag också.
Läste för länge sedan hos Fredrik som ”talar med sig själv” en stilla fråga om hur en förälder ska få ihop till ledighet på lov, friluftsdagar och studiedagar då det är fem veckors semester som gäller.
Japp, jag håller med. Antingen har man pengar eller så har man tid, eller knappt något av dessa i vissa fall. Men vad man än har, eller inte har, så gör man så gott man kan som förälder.
De allra flesta gör ett fantastiskt jobb.
Och Mymlan, du är ju en makalös ensamstående förälder!
Du kan och bör aldrig jämföra dig med sånadär tvåsamhets-högremedelklassrobotar
som förmodligen alltid haft högre inkomster, alltid barnvakt, alltid hjälp med hämtning, lämning osv. För det är oftast de som kommer med skitsnacket. Eller jämföra med någon som ändå får till det, trots brist på allt, men som super eller knaprar piller när ingen ser på…
Visst, men det är inte så mycket att jag jämför mig, det handlar om vilka förväntningar samhället har på dagens föräldrar.
Dagis som förväntar sig att föräldrarna ska vara på plats och städa gården eller ta ledigt för att dagis håller stängt titt som tätt. Jag som trodde dagis var en tjänst vars syfte var att föräldrar ska kunna jobba?
Vid egna jämförelser kan man nästan alltid konstatera att man duger som man är, utifrån sina förutsättningar, men omgivningens förväntningar är svårare…
Jo, jag vet. Men jag vet också vilken jäkla skillnad det är på att vara EN och att vara TVÅ.
Omgivningen kan då dra dit pepparn växer med sina förväntningar…
Åh vad rätt du har!
Kanske jag ska säga att jag inte har egna barn, men hur ofta har jag inte hört åsikten om vem som skulle tvångsaborteras. Arbetslösa, singlar, ”dampbrudar”. Kort sagt, alla som inte sköter barnen på samma sätt som man själv. Jag har kontrat med att jag är glad över att vara född. Trots att mamma behövde hjälp att ta hand om mig, och inte alltid orkade själv. Ibland sägs att frireligiöst konservativa inte ska få ha barn, ibland att bara den gruppen lär barnen ordning och reda. Det beror alltid på vem man frågar!
Det är frestande att låtsas att man inte hör vissa människors åsikter. Men då tillåter man dem å andra sidan att härja fritt. Så det behövs att nån ryter ibland, i det här fallet du!
TACK!
Bra inlägg! Jag har också svårt för uttrycket: ”vissa skulle inte få skaffa barn”. Vilka ska då avgöra det och var går gränsen? Om man skrikit till barnet i ”onödan” 7 gånger, ska man inte få ha barn då? Som om att ”få” skaffa barn vore någon slags lag…
Vem ska avgöra vilka som ”får” skaffa barn? Tänker också på de föräldrar som uppenbart har missbrukat sin föräldraroll genom att vanvårda eller begå brott mot sina barn, vilket ju är väldigt illa. Men många av dem verkar ju ha varit ”fullt fungerande föräldrar” (hur man nu avgör det?) när de fått barn, men att något på vägen har ändrat det.
Ja, mycket funderingar finns det runt föräldrarollen, men som jag brukar säga: de allra, allra flesta föräldrar gör nog sitt allra bästa utifrån sin situation just då! Och mer än sitt bästa kan man trots allt inte göra. Sedan kan ”det bästa” utifrån barnets perspektiv ibland visa sig vara helt åt helsike fel i slutändan! Men har man gjort det man trott var sitt barns bästa utifrån den kunskap man har just då, så blir det svårt att kräva mer av en förälder! Som sagt: ett bra inlägg! Nu ska jag läsa artikeln på Newsmill!
Åh vad bra skrivet. Speciellt den biten att man inte får /skaffar barn och att vi bara har dem till låns. Och det viktigaste är kärleken tycker jag, spelar ingen roll hur många fina polarn-overaller man har eller vad andra tycker .Spelar ingen roll om man hämtar först på dagis. Huvudsaken att barnen känner sig älskade tycker jag (nog så svår uppgift ).
Väldigt fint och bra skrivet. Min erfarenhet är att nästan alla är lite osäkra i sitt föräldraskap, och en del skyler över det genom att dissa andra.
Som hemmaförälder i tolv år fick jag kritik för att jag inte förvärvsarbetade. När jag började förvärvsarbeta fick jag kritik för att jag inte hann med utflyktsmatsäckarna.
Så du har rätt Mymlan, hur man än gör finns det alltid någon som retar sig.
Alltså är det enda vettiga i att strunta i vad andra tycker! Och göra det man känner är det bästa för familjen.
Mymlan, jag niger och tackar för dina kloka ord. Som vanligt. Och länken var lysande.
Säkert har många med mig sagt någon gång att ”vissa borde inte skaffa barn” men när man sedan strippar ner tanken i små bitar inser väl både jag och de flesta att det finns många skäl till att man inte lyckas lika bra som förälder som man hade tänkt sig.
Tack. Och trevlig helg! :)
Är det inte såå nu för ti´n att man inte får göra aktiviteter med barnen som kräver att föräldrarna måste lägga ut extra pengar till det…? Just med hänsyn till att många faktiskt inte har råd.
Sen håller dom där dagisen verkligen stängt jävligt ofta och jag blir så arg på att så mycket förutsätter att man är två i sitt föräldraskap. Att det alltid finns någon som kan (har råd) att vara hemma, eller att man har ett brett socialt nätverk med nån som kan ställa upp och vara barnvakt.
@kurry: Enligt lag är det så, men inte i praktiken. (sen kan man ju alltid säga att det finns alternativ. den som inte har råd med slalom får istället promenera på friluftsdagen, men hur jävla kul är det? för att inte tala om krav på annan ”utrustning” som kostar pengar. inne och utegympakläder, ombyten, galonkläder, gummistövlar etc, enligt en norm som inte funkar för alla)
I några veckor har jag haft en oförlöst fundering. Den uppkom när 5-åringens dagis hade städdag med grillning kl 15-17. Alla skulle bidra med svartvinbärsbuskar, plank och målarfärg, hjälpa till att fixa och sedan ha grillfest på gården. Inte jag förstås eftersom jag har eget företag och en massa leveranser.
Två dagar senare är dagis stängt för planering. Morfar kunde tack och lov rycka ut halva dagen. På måndag är det prinsesseftermiddag. Jag får jobba på sena kvällen istället. Och om ytterligare en vecka är det sommarfest med pic-nic. Vet inte om jag kommer att hinna eftersom jag har ett sedan länge inbokat kundmöte just då. Inget är heligt, jag vet. Men inga möten, ingen lön är den krassa verkligheten.
Tack för inlägget. Du satte ord på mina tankar och jag känner mig förlöst. Från och med nu går det dåliga samvetet fetbort. Förväntningarna som finns på hela föräldrapaketet sätter jag ut i solen och hoppas att det, likt trollet, spricker av pur förvåning.
@Lena: Ja fy fan, särskilt dagis blir jag skitförbannad på när de mer eller mindre kräver ens närvaro, eller STÄNGER. Dagis finns för att man som förälder ska ha möjlighet att jobba…
Jag håller med! Man måste kunna bli förälder utan att vara perfekt i ALLA lägen. Att göra så gott man kan måste räcka långt. Men ibland kan jag faktiskt bli irriterad på kvinnor (ja, i det här fallet är det kvinnor) som skaffar barn bara för att ”bebisar är söta” eller för att ”vi ska ha ett kärleksbarn”. Barn är människor och förhoppningsvis är de det lite längre än den där bebisperioden. Det betyder inte att man måste laga ekologisk mat eller gå på alla föräldramöten (håller med, det är omöjligt!), men det betyder att man inte får tröttna när de inte är bebisar längre…
/Bonusmamman (s0m inte tänker skaffa några egna)
Jag tror att det är ytterst ytterst ovanligt att folk ”tröttnar” på sina barn när de inte är bebisar längre…
Oavsett syfte med barnalstrandet – när man har dem ändrar man på många gamla värderingar…
@Bonusmamman:
Jag tycker visst att man får tröttna. Lite emellanåt sådär, inte så att man säljer dem på ICA. Men det är klart man får bli trött i sitt föräldraskap! Att gå upp för sjuttioelfte gången fastän man är trött, svära en massa just den dagen och gå och gäspa och vara en jättetråkig mamma.
Det tycker jag man får lov att göra ibland…
…då kanske man inte blir sådär trött som du kanske menade?
;)
Så himla bra skrivet. Håller fullständigt med dej. Har fyra barn varav två tonåringar hemma, dom andra två är utflugna. Sitter i ett förhållande som inte riktigt fungerar men vad ska jag göra, har bara sjukpension (eller vad det nu heter) 7000:-/mån. och det räcker inte långt som ensamstående. Jag har fått höra att jag kan ju inte flytta för vad ska jag klara mej på och jag kommer inte att ha råd att köpa något till pojkarna. Visst jag vet, därför sitter jag kvar där jag är. Kan ju bara tänka mej hur det annars skulle låta, hur lite man tänker på barnen m.m m.m. men ibland funderar man ju om det inte skulle vara bättre för barnen med föräldrarna på två olika håll, om än fattigare.
Jag tror att det kan finnas ett visst mått av klassperspektiv i den här frågan. Inte bara det att medelklassföräldrar kanske har råd att köpa sig tjänster som underlättar att vara en god förälder, utan också tvärtom; en medelklasskultur eller självsäkerhet som gör att man själv definierar vad som är en god förälder.
Jag bor på Söder, och första gången det var bulleverans till klassfika i min sons skola (som är en åldersintegrerad skola, han hade alltså klasskamrater som var flera år äldre), så var det flera föräldrar som hade köpt färdigbakat, och som inte ens brydde sig om att plocka ur rulltårtan ur Eldorado-förpackningen (Eldorado dessutom, av alla märken). Det skickar en signal till skolan och till alla andra föräldrar att ett ansvarstagande föräldraskap inte sitter i att baka bullar (åtminstone till mig).
Jag är nöjd med min sons skola, men jag är ännu mer nöjd med hans klasskamraters föräldrar. Det är människor som bryr sig om sina barn, som försöker skapa en bra miljö men inte att vara hysteriska eller se ner på andra.
Pingback: Kan inte alla föräldrar bara tagga ner lite?
OK, så problemet är att andra människor går runt och har åsikter om hur barn ska tas om hand och att en del av dem också ger uttryck för dem. Nä men herregud vad joooobigt!!! Fick ni inte lära er på högstadiet att man inte ska bry sig om vad andra tycker och gör? Försök då lär er det nu istället. Jag lovar, det är skit nice att inte bry sig om vad andra gör och tycker.
@Anna: Du har missförstått. Det handlar inte om vad andra tycker. Det handlar om att exempelvis förskolan uppmanar föräldrar att vara närvarande vid en rad olika aktiviteter, det handlar om att de till och med STÄNGER och man tvingas ta ledigt eller pussla ihop det med barnvakter. Förskolan, som är till för att föräldrar ska kunna jobba.
Det handlar om att skolan i tid och otid uppmanar att ta med matsäck, det handlar om krav på luciakläder till Lucia och medverkan i föräldraråd och så vidare. De flesta av dessa grejer är outtalade tvångsgrejer, och om man vägrar eller inte kan av ekonomiska eller tidsmässiga skäl så drabbas ens barn. Och ingen förälder vill att ens barn ska vara den enda utan matsäck eller Lucialinne, typ.
Tack för en underbar text som fick mig att fälla några tårar och gjorde mig lycklig. De är inte lätt att vara ensamstående och man vänder sig ut och in för att göra allt och jag kämpar ständigt mot de dåliga samvetet och att min son växer upp i en splitrad familj.
Du har så mycket kloka och fina ord och jag känner nu att jag faktiskt gör det bästa jag kan och lever på det sättet som är bäst för mig och min son. Inte för att de ska vara så eller pga vad alla andra tycker.
Kram
Bra … som vanligt … dina reflektioner över föräldraskapet.
När mina barn ännu inte hade egna barn kunde jag utsättas för massiv kritik om mina fel och brister (ibland alltså) … och jag svarade alltid att
- Jomenvisst blev det fel … det var inte meningen … jag gjorde vad jag tyckte var rätt … mitt bästa.
Och det är det som är kärnan … de flesta försäldrar gör så gott de kan, gör sitt bästa och vore man en perfekt förälder (finns det såna ex) så vore man en robot eller något.
Nu har mina barn egna barn och vet vad jag pratat om …
Man gör helt enkelt så gott man kan.
Pingback: En anledning till varför | nya flickrummet
Jag kan erkänna att jag ibland tänker just de orden – vissa borde inte få skaffa barn.
Men då handlar det aldrig om barn som skriker på Ica, eller när man glömt att det ska vara matsäck/utklädning/pengar till utflykt eller vad det nu kan vara som är på gång på dagis. Och jag håller verkligen med dig om att man inte borde få stänga dagis – speciellt inte tre veckor mitt i sommaren och ändå ta betalt.
Nä, dom gånger jag tänkt så är när jag läser om föräldrar som utnyttjat sina egna värnlösa barn i form av incest eller för att begå brott av olika slag. Barn som man satt till världen och därmed har det ultimata ansvaret för. Barn som borde få vara barn, men som dras in i en värld som ingen människa borde vara tvungen att drabbas av.
Men samtidigt tänker jag naturligtvis inte att de barn som blivit utsatta för sådant inte borde fått leva…
Jag tror att alla tänker så ibland. Men från tanke till att faktiskt uttala orden – vad menar man? Vem ska dra gränsen för vilka som ska få skaffa barn?
Jag försöker säga att det inte finns några garantier. Det händer ju saker under livet, och människor som på ett eller annat sätt grovt misshandlar sina barn har nog inte tänkt så när de fått barnen. Många skulle säkert ha passerat föräldraprovet.
Eller ska alla med taskiga barndomserfarenheter, tendenser till svagt psyke etc förbjuda skaffa barn för att de befinner sig i en riskzon för att hamna i lägen där de inte kan hantera sitt föräldraskap? Det finns ju också exempel på motsatsen, personer som mot alla odds lyckats bli riktigt fantastiska föräldrar…
Pingback: 7 saker en förälder avskyr att göra « Livsnjutaren
Vilken fantastisk tankvärd, bra, intressant och tankvärd blogg! Blir så glad över att läsa dina inlägg! :-)
Tack tack! / Kram Linda
Verkligen tänkvärt inlägg, på många sätt. Intressant läsning – både inlägget och kommentarerna.