Det finns en del att säga om Ship to Gaza. Och det sägs också en hel del. Själv har jag inte så mycket att tillföra men det är klart att jag tänker, hur kan jag låta bli att göra det? Hur kan man låta bli att inte fundera över mänskligheten, över rätt och fel, krig och fred och människans inneboende rädsla, godhet, ondska och kärlek?
Hur kan man låta bli att söka en förklaring till hur det kan gå så snett, hur en situation som den i Mellanöstern kan uppstå, och vad som gör den så svår att reda ut?
Så även om jag inte har något intelligent att säga, inga fina slutsatser eller ens ett ställningstagande, behöver jag formulera några av mina tankar.
Vi människor vill ju gärna ha enkla lösningar. Färdiga sanningar. En tydlig uppdelning mellan rätt och fel. Och så hamnar man i Mellanöstern och allt man trodde var sant och rätt rasar ihop. Det finns inga enkla färdiga svar eller sanningar, det finns inte en god och en ond, det finns bara en stor jävla härva av känslor och religiösa föreställningar som tagit sig politiska uttryck och skapat missförstånd efter missförstånd. Det finns ett gäng rädda människor. Rädda för olika saker såkart, men likväl rädda. Någon är rädd för att förlora sin makt, andra för att förlora sitt land. Åter andra för att mista livet eller den den håller kär, och någon är rädd för att själv drabbas av konflikten när den nästlar sig in i resten av världen. Alla är så rädda.
Och det är min övertygelse att alla onda handlingar styrs av rädsla.
Martin Ezpeleta gör det enkelt för sig.
Enkelt men inte poänglöst, även om han i vissa delar slår in öppna dörrar. Men vem gör inte det, i den här diskussionen?
När Per Gudmundson talar om den skuld som Ship to Gaza bär för det inträffade kan jag inte låta bli att fundera över just det här med skuld. Kan man någonsin bära skuld för en annan människas handlingar? Eller en stats handlingar? Är det så att den som förtrycks av en stat ska tiga still, annars får denne skylla sig själv? I så fall är Dawit Isaak skyldig, studenterna vid Himmelska fridens torg var skyldiga till massakern, och USA var definitivt skyldiga till terrordådet den 11 september, eftersom det var en reaktion på tidigare handlingar av USA.
Och Lars Vilks är givetvis skyldig till de attentat han utsätts för, eftersom han medvetet provocerar fram dem.
Enkla poänger. Jag vet. Jag tycker att Magnus Betnér förklarade det bra i samband med Vilks. Det handlar inte om att skylla sig själv, det handlar om att vara medveten om att man tar en risk, och vara beredd att ta den. Personerna på Ship to Gaza var medvetna om att de tog en risk, men bedömde att deras aktion var värd den risken. Men det ursäktar inte Israels agerande.
Det finns inte ett rätt sätt, det enda slätar inte över det andra och var och en bär ansvar för sina egna handlingar. Men ansvar för egna handlingar är inte detsamma som skuld för någon annans agerande. Skylla sig själv, det är nåt man kan göra när man gått i nya skor en hel dag och får skavsår. Men aldrig när någon annan behandlar en illa.
Om jag hotar med att slå nån som inte håller käft och personen inte håller käft, är det då den personens fel om jag slåss? Fritas jag från ansvar? Självklart inte.
Vad gäller konflikten i övrigt är det kanske som Johan Hakelius säger, samtidigt som det vore väldigt farligt om den attityden tog över.
En gång i min gröna ungdom gjorde jag ett specialarbete i skolan, om just Mellanöstern. Min tes då, som jag utgick ifrån och också ledde i ”bevis” vad den att ”judarna var där först”, och jag slukade allt som Per Ahlmark hade skrivit i ämnet.
Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna och jag har också insett att även om judarna var där först är det ganska kontraproduktivt att under 2000-talet kämpa för flera tusen år gamla rättigheter. Eftersom världen förändras, kartor ritas om, och även konflikter utvecklas och ändrar riktning.
Därför kan jag omöjligt ta tydlig ställning i dagsläget, för eller emot Israel, för eller emot Palestina. Det är alldeles för enkelt. Däremot kan jag ta ställning mot våld och förtryck, och jag kan uppskatta att det finns människor som brinner för det de tror på i så hög utsträckning att de riskerar sina liv för att manifestera detta och hjälpa andra, utan egen vinning.
Och konstruktionen Gaza är fanimig inte en vacker skapelse, detta oavsett vilka gamla konflikter som ligger till grund för Israels val att stänga in folk utan vare sig mat eller medicin. Den är dessutom inte på något sätt främjande för fred i området, och av den anledningen är det svårt att förstå hur Israel tänker i det fallet. Muren i Jerusalem är helt galen, skrämmande, otäck.
Men oavsett så finns inte en person som kan ställas till svars för situationen i mellanöstern, inte ens en regering. Eftersom det fortfarande handlar om en massa väldigt rädda människor, med varsina ryggsäckar som ligger till grund för deras handlande. Och det är det som gör mig så jävla trött på den här konflikten, det är det som gör det så svårt att se hur den ska gå att lösa, när fan inte ens två personer som säger sig älska varandra kan komma överens ens med hjälp av medling. (nu talar jag äktenskap och äktenskapsrådgivning)
Och mitt i alltihop så många ljuspunkter. Så många människor som ställer sig upp och säger ifrån. Så många människor som bryr sig och engagerar sig. Så många som visar godhet och civilkurage. Som ger ett fortsatt hopp om mänskligheten. Det tackar jag för.
