om…

…en riktigt nära vän till dig, nån kväll efter lite alkohol och i förtroende, berättade att han/hon är sexuellt attraherad av barn – hur skulle du reagera då?

About these ads

120 reaktioner på “om…

  1. Jag har inte varit med om just det, men en liknande sak. Jag blev förskräckt av det jag fick höra men försökte att inte visa det. Sa att jag tyckte att det lät knepigt, frågade om hur det påverkade vännens liv.

    Jag antar att det du fick höra inte behöver betyda att personen i fråga har gjort någonting dåligt, det kanske bara är i hans/hennes tankar. Så det första är väl att inte dra förhastade slutsatser. Jag skulle börja med att försöka ta reda på det. Det är ju (lite) som skillnaden mellan att vilja mörda sin chef och att faktiskt göra det.

    • Vad får dig att tro att jag fått höra något sånt? Jag ställer frågan av allmän nyfikenhet, knutet till debatten om barnporrlagen…

      • Det var bara som jag fick för mig när jag läste det. Jag kopplade det nog också till den situation jag var med om, som var ganska överrumplande (fast det handlade om knark, inte sex).

  2. Fråga lite försiktigt om drömmarna finns att leva ut attraktionen i praktiken.

    Kanske leda in samtalet på hur vederbörande trodde att ett barn skulle uppleva att behöva konfronteras med en vuxen människas sexualitet. Försöka fokusera på empatin: min empati med min vän, min väns alldeles nödvändiga empati med världens alla barn, för att vännen inte ska lockas att blunda för barnens behov av kroppslig och själslig integritet i driften att leva ut sin egen lust.

    Typ.

  3. Nu utgår jag ifrån att personen är medveten om att det är ett problem, att hen tex. är orolig att begå övergrepp:

    Jag skulle lyssna, och sedan berätta att man kan få hjälp på RFSU-kliniken (om man bor i Stockholm, och gör man inte det kan man iaf ringa och prata med dem).

    http://www.rfsu.se/sv/RFSU-kliniken/Om-rfsu-kliniken/

    Men det förutsätter såklart att personen ifråga är medveten om att det är ett problem och inte försöker bagatellisera det. Känslomässigt skulle jag nog reagera långsammare. Det skulle nog ta ett tag att ens inse vad det innebar.

  4. Komiskt angående Olas kommentar: Pratade nyligen med en person som blev lika chockad av att en nära vän var homosexuell, men levde i en heterosexuell familj. Första frågan var, likt Olas här ovan: ”Tänker du leva ut det?”
    Personen blev så kränkt av frågan att den sa upp vänskapen.

  5. Jag skulle uppenbarligen bli förvånad först och kanske till och med rädd till en början då jag inte har för vana att möta sånt.. Jag och inte så många andra troende skulle också medge för vännen att vi alla människor är fallna till synd vilket innebär en i ande frånskilldhet från den Ande och Gud som är livets källa själv.. Människans relation med självaste källan till universum är avklippt som en navelsträng även om vi ännu är av men dock utanför.. Och därmed är allt som sagt ett kaos till skillnad från den ursprungliga ordningen som rådit innan syndafallet.

    Och vilka vi än är behöver vi få liv i vår egen ande genom en relation med denne som väcks genom tro på Jesus.. Det spelar ingen roll vilka vi är eller vilket vår ursprung är.. Vi är Guds skapelse och han älskar oss oändligt.. Sen får han prägla våra psyken och själar och upprätta oss från detta skräp som vi är när vi vänder om.. Givetvis låter detta väldigt religiöst men det är det inte i överhuvudtaget.. Det är något enkelt och möligt i relationen med Gud som blir omöjligt och svårt om man gör religion (inklusive organiserad Kristendom) utav det.. Bono i U2 sa att det är allt man har då Anden inte verkar.

    Mer kan sägas om dessa ting.. Läs Nya Testamentet för vad det är utan att försöka skapa din egen filosofi eller teologi utav det.. Hur det än lär smärta är det för att något skräp vittnar om att det finns där i en i djupen.. Straffet för synden är evig frånskiljdhet från en i ande gemenskap med den Ande och Gud som är livet själv ju.. Gud älskar honom.. Han älskar alla.. Han är kärleken.. Men som sagt är han också rättvisan utöver det.. Och det finns en domens dag för hela människans släkte och ett slut på världen som den är.. Men kärleken tränger sig inte på.. Men rättvisan kommer att döma och dessutom att segra..

    Dödens rike har vi hört om.. Helvetet också ju.. Lever vi med en fot där eller himlen och en på jorden? Han har betalt priset för att vi ska komma till honom som är livet i sig självt och att han därmed genom vår relation ska få äran som vi aldrig genom religiös självförbättring eller något liknande kan ge själva.. Detta är den evangelisation som jag skulle berätta för denna din vän.. Det är något som jag berättar för de flesta runt omkring mig med jämna mellanrum för det är Jesu missionsbefallning och mitt hjärtas längtan av kärleken själv.. Sen skulle jag också mana han att tala med en psykoterapeut.. Och det är mitt andra kortare svar.

  6. Oj vad alla är empatiska. Känner mig som en ko, men jag skulle ta mina nära och kära och springa min väg. Det är inget som går att bota så vitt jag vet, och min första instinkt skulle vara att skydda mina närmaste. Egoistiskt kanske, kanske skulle det bli en bättre värld om jag såg till att personen fick hjälp, men jag väljer att hjälpa andra med andra problem.

    *Hukar mig*

    • Jag blir också lite förvånad, men ändå glad. För det är väl sånt man har vänner till? Kunna berätta sina mörkaste hemligheter.

      • Visst är det det man har sina vänner till. Jag erkänner att jag är egoistisk, men det finns gränser för hur långt min förståelse sträcker sig. Du råkade hitta precis där min gräns går.

    • Ett dilemma … inte samma … men närliggande problem. Min bror var homosexuell. Han är död och man hade inte ”kommit ut” i den utsträckningen som man gjort nu. Hiv och Aids hade upptäckts i USA … rykten spreds hur det kunde smitta … överdrivna rykten. Han var på besök och mina tvillingar var två år och äldsta dottern fem. Han älskade barn och … ja jag fick verkligen hålla i mig för att inte rycka dom ur hans famn när han kramade dem … satt tätt intill och läste sagor o s v o s v … Men jag talade med honom om min rädsla … vi talade om allt det här som skrämde mig och jag lugnade ner mig … Nu vet vi att man måste vara ganska intima för att hiv skall smitta, att man till och med kan pussas på mun … vilket min bror naturligtvis inte gjorde med mina barn … att man kunde gå på samma toalett etc etc men då … då spreds skräcken.

      Skulle jag vänt brorsan ryggen … också?

      • Jag tycker INTE att det är samma sak, inte ens i närheten.
        Det du berättar om är en rädsla som kan botas med kunskap.
        Men finns det något vi inte vet om pedofili idag,
        som man kan lära sig något om
        som kan förändra vår syn på vad man får göra mot barn i framtiden?

        • ….Det du berättar om är en rädsla som kan botas med kunskap.

          I själva ”nuet” så agerar man på den kunskap man har i ”nuet”.

          I detta ”Nu” som Skatan beskriver så visste inte världen hur AIDS smittades.

          En liknelse behöver inte ”vara samma sak”, man tittar på sitt eget agerande i ”liknande” situationer. En som förlorat sin hund kan förstå saknad, hos den som förlorat en anhörig. Nej det är inte samma sak, det är det inte, men vi förstår omvärlden genom att översätta våra egna erfarenheter med det som är främmande.

          Jag förstår absolut vad Skatan försöker peka på.

          • Jo jag tror mig också förstå Skatans poäng.
            Jag har själv fått förstå världen på nya sätt flera gånger om och omvärderat min syn på många saker
            och människor och deras beteende.
            Men jag tycker ändå inte att liknelsen ger Mig något mer än att man kan tänka på att man kan tänka om.

            Även om en åsikt inte är statisk så kan man faktiskt ha en, just nu. Det ska man väl inte behöva ”ursäkta och förklara” jämt och ständigt?

      • Svårt att säga. Med en kunskapen jag besitter idag så skulle jag aldrig förlåta mig själv om ngt hände med mina nära pga att jag borde visa empati.

        Skillnaden för dig var att den som var föremålet var/är en av dina nära.

    • Men alltså…

      Om din vän istället i förtroende berättade för dig att hen är skofetischist–skulle du då ta alla dina skor och spinga, eller skulle du låsa alla garderober som innehöll skor? Eller skulle du nöja dig med att hålla dina, familjens och alla andra besökares skor under uppsikt?

      Eller om din vän berättade att hen är dendrofil–skulle du då låsa in alla dina lantmännen-kataloger och hålla dörren till trädgården låst när din vän var på besök eller skulle du helt enkelt lita på att din vän inte gjorde nåt otillbörligt?

      I stället för att springa, eller för den delen huka sig, kanske det vore bättre att ställa följdfrågor? Väl avvägda sådana då alltså, för att ta Mymlans exempel av bekännelse kan frågor av slaget ”Kan du behärska dig?” ses som lika idiotiska som att fråga en vän som just bekänt sig vara attraherad av 20-åriga blondiner med 96-byst om han kan ge fan i att våldta en sån om han hamnar i samma rum som henne…

      • @nef: Att du inte verkar tycka att det är ngn skillnad på skofetischist och de som tänder på barn är i mina ögon ditt problem. Vad du inte vet är vad för sorts hemligheter/bekännelser som jag redan har tagit del av och hanterat på ett annat sätt.

        Jag är däremot glad att alla som har svåra problem kommer att finna en vän i dig.

        • Klart det är skillnad på vad man tänder på, även om det kommer till något så simpelt som man eller kvinna. Eller för den delen blondin eller brunett. Eller en 20-åring eller 40-åring. Eller en människa eller en häst.

          Detta åsidosatt så är det en större skillnad på känsla och handling–bara för att man tänder på nåt så är det inte per automatik en tecken på att man kommer agera på det.

          Eller vill du mena att alla kvinnor ska gå runt och vara rädda för att bli våldtagna av alla heterosexuella män de möter bara för att dessa män tänder på kvinnor?

          Så nej, jag ser det inte som ett ”problem” att folk tänder på olika saker, saker som faller utanför normbubblan. En tanke kan aldrig skada så det skulle inte falla mig in att fördöma den med uttryck som ”sjukt# eller dylikt. Det enda jag ser som ett problem är när folk är intoleranta och dömer folk för deras tankar och känslor.

          Utöver det självklara då–då folks handlingar skadar nån annan.

          • ”Det enda jag ser som ett problem är när folk är intoleranta och dömer folk för deras tankar och känslor.”
            Är det inte det du själv gör, dömer, genom att skilja på folk och folk? Folk som är toleranta från de som inte är det, och som du alltså ser som ett problem.

          • @nef: För det första så har du dragit frågan till att gälla att det bara är i tanken som personen lever ut sina känslor.

            För det andra så måste jag ifrågasätta min förmåga att göra en korrekt bedömning av människan i fråga då denna uppenbarligen inte är den jag trodde och denna inte vad den har utgett sig för. (Hade inte blivit min vän om jag vetat) Hur ska jag veta att den talar sanning om att den inte agerar på sina tankar, när denne så länge har håll detta fördolt för mig. Har jag inte en skyldighet mot andra som jag älskar att inte utsätta dem för fara, utan minimera den? Framför allt barn som för det mesta är värnlösa?

            Hur är det med din tolerans för andra som tänker olikt dig, tex fördomsfullt?

  7. Det är oerhört svårt att förutse hur man skulle reagera. Chockad skulle man bli, men jag hoppas/tror att jag skulle använda mitt förnuft.

    En som är sexuellt  attraherad av barn behöver ju inte vara/varit en aktiv pedofil, alltså en som agerar ut sin läggning. Det finns nog massor som är sexuellt atrakterade av barn, men inte agerar ut det.

    Det jag skulle försäkra mig om är om det är en polissak eller inte. Men jag skulle lyssna, absolut.
    Vänskap är ju inte bara solsken.

    • Situationen kan ju bli hur komplicerad som helst.
      Om jag tex själv skulle ha barn och personen hade varit barnvakt/rest med mina barn. Det kan vara en uppsjö av frågeställningar och hjärnspöken man brottas med, och viljan att själv försäkra sig att inget hänt med ens egna barn. Och vilket förtroende man då kommer ha för denna person, som varit nära ens egna barn.

      Inte är det lätt inte.

  8. Jag skulle be honom/henne genast söka professionell hjälp … naturligtvis skulle jag bli förvånad, chockad och sannolikt äcklad, rädd … ja alla de här känslorna skulle dyka upp … och avståndstagandet skulle jag försöka få brottas med att inta ta … utan försöka vara till hjälp.

    Verkligen försöka finnas där och hjälpa till så att han/hon fick hjälp …

  9. Jag håller med Hmmm. Man har olika vänner till olika saker, mig kan man berätta mycket för
    men då får man ta konsekvensen av det man berättar.
    Jag kan inte hjälpa en person med sådana problem, alltså skulle den få vända sig till någon annan.
    En pedofil är per definition någon som älskar barn. Det brottsliga är inte känslorna utan agerandet.
    Men ändå,
    jag kan inte svälja det.
    Jag kan inte med vetskap ha någon i min närhet som kan vara sexuellt attraherad av mina barn.
    Jag tror faktiskt jag skulle reagera exakt så här:
    Säger ”Vad fan…vet inte vad jag ska säga, det här är för mycket för mig, förlåt”
    och sen går därifrån. Ajöss.
    Och det gäller inte bara pedofiler,
    ska jag tillägga.

    • Alltså, jag får väl tillägga att jag inte direkt skulle springa från platsen. Med största sannolikhet skulle jag sitta kvar och lyssna en bra stund, säkert ställa vidare frågor trots att det skulle vända sig i magen på mig. Jag känner mig själv, jag vet att jag skulle reagera så oavsett hur intresserad jag är av andra människors inre liv eller hur många öl jag hade fått i mig eller hur länge vi hade känt varann.
      Jag skulle lyssna medan jag skulle känna mig alltmer vimmelkantig och känna marken under mina fötter försvinna. Sen skulle jag säga det jag redan sagt här ovan och gå hem och känna mig ihålig på nåt sätt, stum.

      • Att springa därifrån var nu just ett bildligt uttryck, men det är inte långt ifrån vad jag skulle göra.

  10. Det är fantastiskt, du prickar som alltid så rätt!
    För 10 år sedan drygt läste jag ”Hela Helles bekännelser” av Unni Drougge. Jag har sedan dess burit med mig en massa funderingar kring pedofili och det som irriterar mig är att frågan är så förbannat tabu.
    Lalanda, du undrar;
    ”Men finns det något vi inte vet om pedofili idag, som man kan lära sig något om som kan förändra vår syn på vad man får göra mot barn i framtiden?”
    Du avslutar den frågan på ett ledande sätt som gör att mitt svar blir nej, jag tror inte att vi någonsin kommer att acceptera sexuella handlingar mot barn. Jag tror inte det och jag hoppas verkligen aldrig det! Men det är din första del i frågan som är intressant! Hur kan vi något veta om vi inte frågar eller är beredda att få svaren?

    Jag undrar; är pedofili en sexuell böjning? Som hetrosexuell, homosexuell, näckrofili, asexuell etc? Sexualdriften skall vara en av människans starkaste drifter. Så min fråga är; hur förebygger vi detta? Men för att förebygga det behöver vi utforska och vi behöver också ge dem som har denna böjning chans att söka hjälp! Eller?

    Jag är inte säker på något här, men detta är det enda jag kunnat komma fram till!
    Jag skrev ett eget litet inlägg, om bl.a. detta: http://hultmans.wordpress.com/2010/08/03/kontroversiell/

    Det är intressant! Men framförallt nyttigt att tala om! Bra Mymlan att du vågar sticka ut hakan där ingen annan vågar!

  11. Pingback: Kontroversiell | Ann

  12. @Hultmans
    Ja jag var ledande i min fråga, det var mer som att jag ställde den och svarade på den i ett
    för mig själv.

    Förresten så finns det massor av frågor som är tabu.
    Senast för ett par timmar sen pratade min man och jag om alla dessa föräldrar (av alla dess slag) man ser på stan som rycker hårt i armen på sina små barn, eller trycker ner dem i sulkyn när de vill upp, eller skriker dumma saker åt dem offentligt.
    Jag har själv gjort det några gånger med alla mina barn,
    i ren frustration av trötthet i pressade situationer. Men när man sedan sitter där och fikar på något ställe med fler förälder sitter alla och,
    om frågan kommer upp,
    förfasas över minsta lilla antydan till barnaga
    eller annan kränkning av barn,
    plöstligt har ingen aldrig någonsin sagt något dumt till eller dragit i armen på sitt barn.

    Det var bara ett exempel,
    på tabubelagda ämnen som det finns massor av…

    • @lalanda
      Ja, visst finns det det! Och visst är det tragiskt. Det är som att allt måste vara svart eller vitt. Som att vi inte kan älska om det inte är ”rent”, vitt och vackert. Som att vi inte kan älska om det är svårt att älska.

      Jag har gjort fel! Jag har spänt ögonen i barn och ångrat det sen. Jag har tagit i en arm och svurit till barn, tyvärr. Men jag har också valt att be om ursäkt för det. Att förklara att det var fel. Alla är vi mänskliga. Men vi kan väl erkänna våra brister, det är det som gör oss till bättre människor!

      Det finns många tabubelagda ämnen. Men bara för att det finns det betyder det inte att det är rätt! Vi kan istället göra om och göra rätt, tycker jag!

      • ”…bara för att det finns det betyder det inte att det är rätt!”
        Nej det menar jag inte heller, jag menar mest att det har gått lite inflation i att prata om pedofili som ett tabubelagt ämne i debattsammanhang,
        det kanske inte ens är så tabubelagt att prata om pedofili längre.
        I alla fall så länge man inte är pedofil är det många som öppet tycker olika saker om saken.

        Jag gör inte anspråk på att veta vad som är Rätt. Jag vet bara vad som känns rätt för mig nu.

        • Nu var det inte så jag menade. Det var inte alls riktat mot dig på det sättet … Sorry om jag var otydlig, det var mer allmänt menat!

          Jag upplever att det är tabubelagt att prata om pedofili, om man inte tycker att de skall dö typ …
          Att föreslå att det är en läggning och att de också är människor … i min värld är det sjukt fel!

          Jag fördömer handlingen, men inte människan. Jag vill kalla det en psykisk störning, mest för att det faktiskt inte är okej, inte för att jag vet vad som krävs för att definiera det som en psykisk störning. Sen kommer jag till det mest tabubelagda: är de också offer? Till sin egen läggning/sjukdom eller vad vi nu skall kalla det? Och hur skall man tänka om allt då? Det är så enkelt att bara hata, äcklas och förkasta!

          Sen, också utslängt allmänt efter att ha läst alla kommentarer sprugna ur detta inlägg; om man är pedofil och tänder på barn, tänder man på alla barn då?
          Jag menar, var det inte så vi pratade om homosexualitet förut? ”Man kan inte vara polare med en gay för då kanske de stöter på en och fy fan vad äckligt”.

          OBS! Jag menar inte att jämföra homosexualitet med pedofili! Jag menar bara att jämföra vårt oförstående och våra typiska resonemang när vi är oförstående … typ …

  13. Det är en extremt intressant fråga du ställer. Jag ska säga att jag är osäker på min egen reaktion. Du säger ‘nära vän’ och sådana har jag bara ett fåtal. Som den människa jag är skulle jag förmodligen försöka ta reda på mer om den här böjelsen – och framför allt, om den lett till konkret handling.
    Pedofili är en psykisk störning, och min erfarenhet är att den manifesterar sig även på andra sätt än i övergrepp mot barn. Därför är det tveksamt om jag någonsin skulle kunna bli ‘nära vän’ med en pedofil. De få människor jag känt som visat sig ha den här böjelsen var inte människor det varit möjligt att bli ‘nära vän’ med. Jag visste ganska snart att det var något som var fel – långt innan jag fick höra talas om pedofilin i fråga.
    Som sagt: Det är en mycket intressant frågeställning. Hur skulle du själv reagera?

  14. Pingback: Om…? Då skulle jag göra så här: « Nattens bibliotek

    • ”Hela tiden skulle jag fördöma handlingen, men älska människan.”

      Tack Siri, du sammanfattade mina tankar precis i den meningen!

      • Tack John!

        Det jag tänkt efter jag skrev mitt inlägg är att det är lätt älska om det handlar om en nära vän, men om det är som Carina Rydberg skriver ovan, en person vars pedofili också manifesterar sig på andra sätt, en person som det inte går att komma nära då är det mycket svårare att visa kärlek, fast än mer viktigt.

        • Med risk för att jag tar er på orden när det egentligen inte var meningen så måste jag problematisera det ni säger. Jag har sååå länge funderat även över det där med att älska människan men fördöma handlingen. Definieras inte en människa av sina handlingar? Vem är en människa om inte sina handlingar?
          Och speciellt i detta fallet! Jag menar, har människan i fråga handlat på detta skulle jag inte älska denne, tror jag. Dock kan jag älska den som handlar rätt och faktiskt söker hjälp för det. Den som vågar tala om det för att denne vet att det är fel att utföra en sådan handling! Jag älskar inte en människa trots hens handling men för dem.

          Detta är också så svårt. Men jag har problem här. För jag kan inte älska människor som handlar helt och sjukt fel. Jag kan inte älska en Nazist (om jag vet att denne är Nazist) t.ex. För, och rätta mig gärna, då anser jag att den människan är rutten.

          Hur älskar man en människa som har en trasig moralkompass? Om man skall älska en människas insida?

  15. Svårt det där, men skulle nog be han/hon att söka professionell hjälp. För har man sådana tankar så är det nog det enda som kan hjälpa.

  16. Pingback: Jag skulle… >> om… « mymlan. the real. | Signerat… //Mia Ankarvall

  17. Pingback: Dagens Dilemma – Fundera på det

  18. Ah, instämmer med övriga som tycker att det är intressant att du ställer frågor som kräver tabubelagd diskussion. =) Själv skulle jag nog spontant inte bli särskild överraskad och inte tycka att det är en så jättekonstig grej. När jag läser listorna på http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_paraphilias eller http://sv.wikipedia.org/wiki/Parafili så kan jag ett sätt tycka att pedofili faktiskt inte är särskilt konstigt alls. Det borde räcka med någon traumatisk upplevelse barndomen som inneburit att personen ifråga störts i sin ”normala” utveckling och fortsatt vara intresserad av sina ”jämlikar”.

    Jag tycker att det är enorm skillnad på vad en människa har i sitt huvud vs vad den är kapabel till att utföra i praktiken.

    Jag tycker det är väldigt viktigt att skaffa sig en uppfattning om hur personen själv ser på situationen och sig själv, hur mycket självkontroll etc den har. För vad jag har förstått så har sexuella traumatiska händelser en förmåga att sätta sig väldigt djupt i människor och på sätt och vis förstöra hela liv. Och ser man till det; vilka konsekvenser som ett övergrepp kan få, så tycker jag nog att en pedofilisk handling är sjuk, egoistiskt sjuk (se t ex dokumentären ”Deliver us from evil” som handlar om Katolska präster i USA som begått övergrepp och deras offer, stark film. http://www.imdb.com/title/tt0814075/ ). Jag vet inte om det skulle få personen i fråga att lättare hantera sin sexualitet om jag försökte få den att inse det (om den inte redan gjort det), eftersom den troligtvis skulle dra sig än mer för att berätta om den och i det långa loppet dölja det och sedan kunna ta ytterligare steg. Jag tror det därför är bättre att säga att det är väldigt bra att den berättar än att direkt ha en utläggning om hur sjukt det är att begå pedofiliska handlingar. Samtidigt alltså på något sätt försöka få personen att inse att dessa tankar aldrig får ta sig uttryck i praktiken.

  19. Jag skulle nog först reagera med chock, sedan skulle jag fråga ihjäl personen. Har du någonsin rört ett barn på ”fel” sätt? Känner du att du skulle vilja göra det? Har du pratat med någon om detta? Inser du att det är fel? Jag skulle förmodligen göra allt i min makt för att få personen att söka hjälp . Jag tror att vänskapen skulle förändras helt enkelt för att jag äcklas av att folk kan tända på barn, men jag tror inte jag skulle ta avstånd från personen ändå.

  20. Jag kom att tänka på att ”moralen” har förändrats en del sen tidiga sjuttiotalet till exempel där man utsatte barn för allehanda ”övergrepp” även om det inte var pedofiler som gjorde det. Allt skulle ju vara så förbaskat naturligt då, ungarna skulle ”lära sig från början” , vara med i sängen och titta på när de ”vuxna” älskade och det behövde inte bara vara mamma och pappa och barn utan kanske grannen och hans ”kone” också och deras barn.

    Flower power och gränslös kärlek.

    Jag tror många barn inte uppskattade det heller … så här i efterhand. Och dååå var det ingen som snackade om det osunda i att utsätta barn för handlingar som de långt ifrån var mogna för. Det måste ha varit skrämmande. Även om de själva inte var direkt involverade.

    Vad som skrämmer mig idag med den här barnporrdebatten är att hela samhället skall rätta in sig och bygga upp skyddsnät för att skydda barnen mot en liiiten, försvinnande liten (antar jag) grupp med avvikande människor som ”tänder på barn”. Nog borde det finnas andra sätt än att gripas av MORALPANIK och fälla serietecknare för innehav av barnporr och lägga lagförslag att all mail skall granskas osv osv …

    Lite rim och reson … kanske …

    Och jag försvarar INTE pedofilerna på något sätt … skall ni veta.

    • Jag har också funderat över synen på barn på sjuttiotalet och hur den har förändrats, till det bättre kan jag tycka. Och även synen på homosexualitet och så vidare.

      Så funderade jag på detta med bilder och pedofili,
      varför denna moralpanik?
      Jag tror att skräcken för spridningen av bilder (foton och teckningar) handlar om att
      man inte vill att företeelsen ska normaliseras. Och då menar jag inte att det kommer att
      ”födas” allt fler pedofiler,
      jag tror inte att jag blir mer pedofil av att se sådana bilder.
      Lika lite som jag blir mer benägen att mörda andra efter att ha sett så många mord i film.
      Men däremot så tror jag att man normaliserar beteendet,
      att man alltså accepterar att detta finns i vårt samhälle
      och slutligen inte ser det som så hemskt som man tyckte från början.
      Man blir ju lätt avtrubbad, ens tankebanor förändras en aning.
      Det är precis så propaganda fungerar.
      Det är en konst att avbilda en idé eller företeelse,
      sen sprider man ut den så att den når så många människor som det bara är möjligt.
      Om jag först bara bar just den idén som en vild och hemlig fantasi, eller bara snuddade vid tanken någon gång, kan jag nu se den avbildad framför mig
      skapad av en annan person som också har tänkt tanken
      och tusen och åter tusen människor kan också se denna avbildning av en idé eller tanke.
      Plöstligt är inte idén så skrämmande längre, eftersom den finns avbildad i många upplagor och många människor ser den.
      Det blir normalt att tänka sig att det finns människor som kan tänka på just det viset
      och det blir inte så konstigt längre.
      Man har lyckats få ut den hemska tanken ur människan och fått den att bli mer eller mindre accepterad.
      Och detta kan gälla i stort sätt vilken idé som helst,
      bara man jobbar på spridningen tillräckligt mycket.
      Där tror jag ligger faran i att INTE begränsa, inte diskutera, inte censurera
      och inte skydda det lilla fåtal offer som från början drabbas av vad det än må vara.
      Frihet in absurdum liksom,
      jag tror inte vi är (känslomässigt) smarta nog att hantera hela informationsflödet.

  21. Pingback: On the line « SKATANS TANKAR

  22. Pingback: Handlingar är det som definierar en människa | Ann

  23. Men är det inte så att Mymlans fråga ställs på grund av de överraskande höga antalet angrepp på barn under den här sommaren? En kvinnlig polis uttalade sig nyligen i TV och sa att hon märkt en klar ökning vad gäller övergrepp just under de senaste veckorna.
    Och detta är naturligtvis skrämmande. Självklart ska man ha rätt till sina drömmar och sina förbjudna önskningar. Men vad som kännetecknar en pedofil är att önskningarna faktiskt omsätts i konkret handling.
    Under den tid jag växte upp – jag talar framför allt om 60-talet – varnades det för Fula Gubbar. Och en Ful Gubbe; ja, det var en farbror som det egentligen var väldigt synd om, men som man till varje pris måste undvika: Inte följa med någonstans, inte ens ta emot en karamell.
    Exakt vad som var så farligt med den Fula Gubben fick man aldrig veta. Det är inte nödvändigt att berätta sådana saker för en femåring.
    Men ibland – när jag talar med föräldrar till barn i den åldern – så får jag veta att man inte längre varnar för de Fula Gubbarna. Man vill inte att barnen ska känna till dem över huvud taget.
    Det tror jag är ett misstag. Jag menar naturligtvis inte att det är föräldrarnas fel att barn utsätts för övergrepp. Men jag tror att viljan att skydda barnen från det onda faktiskt kan ha motsatt effekt.
    Den Fula Gubben finns. Han har dessvärre alltid funnits. Och det ska man berätta om för sin femåring.

    • Är det alltså så att man endast är pedofil om man utför den sexuella handlingen? Men om man åtrår barn då? Om man önskar att ha sexuellt umgänge med barn men aldrig handlar på det, vad kallas man då? Inte för att det kanske är viktigt med etiketter rent generellt men det är en viktig distinktion i dikussionen så att vi inte talar förbi varandra.

      För hetrosexuell är man väl om man åtrår det motsatta könet, även om man dör oskuld?

      • En blottare är väl en som blottar sig. Den som gör det bara i tanken är väl ingen blottare. Pedofil är i min begreppsvärld, är en som begår övergrepp.

        • Jag ser det annorlunda. För mig handlar det om en sexuell läggning. Och en blottare kan för mig vara en som tycker om att blotta sig, men kanske inte gör det för att det är fel …

          Jag gjorde en oerhört snabb sökning på pedofil och fick fram detta:

          Ne.se:
          pedofi´l, (mans)person som söker sexuell kontakt med barn, se pedofili.

          pedofili´, psykisk störning där en vuxen upplever sexuell dragning till barn.

          SAOL:
          pedofil, vuxen man som söker sexuell kontakt med barn

          Wiktionary:
          vuxen person som känner stark sexuell attraktion till barn

          Det jag undrar efter detta är: vad kallas då en kvinna som gör samma sak?

          • Ok,
            Pedofili=beskriver de som ärsexuellt attraherad av barn (behöver alltså inte agera ut sin läggning). Ett begrepp för att rama in den avvikande sexuella läggningen.

            Pedofi´l=söker kontakt, aktiv.

            Eller?

          • Jag vet inte. Förvirrande. Kan man vara en pedofili då eller?

            Eller kan det vara så att man söker kontakt för att man har dessa begär, men det betyder inte att man agerar på det sexuella?

            Det var min första tolkning …

  24. Tyvärr tror jag inte att pedofili går att jämföra med andra former av sexualitet, eftersom det rör sig om en psykisk störning vilken omöjliggör andra relationer av erotisk art – utom den som inkluderar utnyttjande av barn.
    Visserligen finns det pedofiler som i åratal lever i exempelvis heterosexuella äktenskap. Men de måste betraktas som en sorts skenäktenskap. Det är dragningen till barn som är det primära, och oavsett om man lever ut den här böjelsen eller inte, så talar vi om en sexuell störning, som har uppstått i och med att personen i fråga själv har blivit utsatt för sexuella övergrepp som mycket ung.
    Det är pedofilins tragik. Man försöker kompensera det lidande man själv blivit utsatt för genom att utsätta en annan människa för samma lidande.
    För det är så människan fungerar. Alla människor. Men det är i just det här fallet det blir som mest uppenbart och upprörande.

    • Ok. Så det är en psykisk störning för att det liksom är ”felkopplat”? Det är inte vi som definierar det som en psykisk störning för att det är sjukt och onormalt?! Det finns alltså bevis på att det är liksom ett ”riktigt” fel och inte bara kopplat till våran moral och våra värderingar?!
      För finns det verkligen bevis att alla pedofiler har utsatts för sexuella övergrepp som barn? Det vore ju bra om vi hade hittat en röd tråd menar jag men det låter så osannolikt…

      Detta är jag som försöker förstå, inte jag som försöker försvara på något sätt! Vill bara tydliggöra det.

      För om det är så att alla pedofiler blivit utsatta själva och det är därför de blir pedofiler … ja, då har vi svaret på hur vi skall motverka det … Men, vem utsatte den som först utsatte … ???
      Och har vi bevis på att det mer påtagligt än endast i värderingarna är en psykisk störning, då har vi också något att jobba mot. Men har vi verkligen det? Kan vi påvisa en specifik orsak till denna ”störning” hos alla pedofiler?
      Eller är det bekvämt att inte jämföra med andra läggningar. Jag menar, näckrofili, objektumsexualitet, det är också sexuella läggningar jag drar lite över kammen ”psykisk störning”. Men innebär det att det avviker från normen och från vad vi anser acceptabelt eller innebär det helt enkelt att vi föds olika, med olika sexuella preferenser, och tragiskt nog föds det människor som har preferenser som skadar andra … Och detta måste vi försöka hjälpa dem med?!

      • Jag tycker begreppet ”psykisk störning” är problematiskt.
        Homosexuella har historiskt varit psykisk störda i Sverige. ”psykisk störning” är ju inte ett sjukdomstillstånd, utan ”avvikande”.

        Normer, moral hos en kultur kan ju använda begreppet hur som helst, och har gjorts.

        Men, i en kultur där flickan är giftasmogen när hon är könsmogen, vad är det?

        Tex Muhammed träffade Aisha när hon var 6 år och bestämde sig för att gifta sig med henne, hon bodde hos Muhammed i tre år, och äktenskapet fullbordades när hon var 9 år, Muhammed 51 år. Vad är det?

        Går det använda begreppet Pedofili på en kultur?

        • Satt precis i samma tankebanor när det gäller psykisk störning, men jag vågar inte jämföra pedofili och homosexualitet något mer för jag är rädd att någon missuppfattar mig! Rädd att man inte fattar att jag inte jämför sakens innebörd utan snarare reaktioner på det …

          Och precis så tänker jag. Psykisk störning är lika med avvikande. Och alltså blir allt som för tillfället är avvikande eller oaccepterat en psykisk störning! Och då borde pedofili kunna jämföras med andra sexuella böjelser, så som sexuell preferens i dig, eller har jag fel? Och är det en sexuell preferens så är det inte så enkelt som att bara bränna pedofilerna på bål, med tanke på att den sexuella driften är en av våra absolut starkaste. Och med det som bakgrund vill jag hävda att vi måste öppna för diskussion och erbjuda hjälp. Eller?

          Och du berör just en sådan intressant punkt i diskussionen. I vår kultur är ditt exempel sjukt, pedofili, fruktansvärt, övergrepp o.s.v. Men i andra kulturer är det accepterat. Hur hanterar man detta? Det är så jäkla svårt!

          • ”…..men jag vågar inte jämföra pedofili och homosexualitet”

            Ett förtydligande, jag jämför inte dem. Jag menar att begreppet har används historiskt på homosexuella också. Även på på barn med läs och skrivsvårigheter vid beslut om tvångskastrering.

            ”psykisk störning”
            Luktar unket 30 tals-psykvård.

  25. Nej, inte kan man jämföra pedofili med homosexualitet! Det vore ju helt befängt. När en vuxen person närmar sig ett barn sexuellt, så utsätter han/hon barnet för ett övergrepp – och det är gör inte en människa som är mentalt sett sund.
    Jag såg just en repris av ett Oprah Winfrey-program. Winfrey blev ju själv utsatt för övergrepp från nio års ålder, och har därför ett stort intresse av den här frågan. I dagens program intervjuade hon fyra män som gjort sig skyldiga till övergrepp mot barn. Alla fyra var män som kände barnen i fråga – en av dem var flickans egen far.
    Det var mycket intressant att höra de här männen berätta om hur de gått till väga för att kunna genomföra de här övergreppen. Gemensamt för dem alla var att man sett till att få barnets förtroende, och aldrig använt sig av våld. Det är inte ovanligt att männen ifråga helt enkelt förför barnen, och är noga med att även barnet upplever njutning. Så var det uppenbart även i Winfreys fall, enligt henne själv.

    Men inte desto mindre var det övergrepp det rörde sig om. I morgon fortsätter Winfrey undersökning av pedofiler, och hennes reporter besöker ett fängelse för de värsta sexförbrytarna i USA. Bland annat kommer en kvinna som egen utsago gjort sig skyldig till ett hundratal övergrepp att intervjuas. TV3 i morgon alltså, kl.13.00.

  26. Pingback: De outforskade pedofilerna – fortsättning följer | Ann

  27. Det har hänt i min familj. Min mammas nya kille frågade om det var konstigt att han fick stånd när han lekte med mig (3 år) – och hon berättade för mig att hon svarade att det nog inte var det, för att det var på 70-talet och sexualitet var något naturligt. Så han fortsatte och det ledde till övergrepp som höll på i 6 år plus förstörde hela min sexualitet och mina relationer till män. Jag tror inte på att människor har en ”läggning” och bara tänder på barn, det måste finnas något perverst/sjukt där som gör att någon kan (som Carine skrev) bearbeta ett barn, manipulera och ljuga för att sedan utnyttja och förgripa sig på henne/honom, ofta inom familjen (som barn blir man mer eller mindre uppdelad i 2 olika personligheter därför man lär sig att hålla hemligheter för alla, speciellt den där hemska, smutsiga hemligheten med den där vuxna som var/är så snäll och rolig.)
    Om en vän skulle berätta för mig att han/hon var pedofil (eller varför inte kalla det barnUppfuckare – jävla perverst ego, u name it) så skulle jag be personen gå i terapi för att se varför den blivit sjuk i sin sexualitet. Sedan pga min bakgrund så skulle jag nog inte kunna umgås något mer, annars hade jag kanske varit lika lam som de flesta andra här i kommentarerna – dom här människorna, om de går till handling, förstör hela liv, man blir verkligen förstörd för livet. Mer och mindre.

    • Jag är inte helt säker på att jag håller med om att de som diskuterar här i tråden är ”lama”, i jämförelse med din mamma här då.
      Det är stor skillnad på att direkt avfärda en antydan som normal och inte prata mer om det, och på att verkligen tänka och ändå agera, som jag får intrycket av att _alla_ här i tråden skulle.

      För övrigt beklagar jag naturligtvis dina erfarenheter. Inget barn ska behöva vara med om sånt.

  28. @mig
    Jag vet inte riktigt vad jag skall skriva. Jag är så otroligt ledsen för din skull! Men inget jag säger kan hjälpa. Det kanske inte ens har någon betydelse, jag känner inte dig och du känne rinte mig. Alla ord känns bara klyschiga och blasé! Tänkte först göra det bekvämt för mig och inte skriva något alls. För jag är så rädd att trampa i klaveret att jag helst är tyst. Men det är bara den feges sätt att trampa i klaveret, tänkte jag sen …
    Jag tycker att det är sjukt. Perverst. Fruktansvärt! Och visst menar jag också att det är perverst och sjukt, men jag menar ändå att det är en läggning. En pervers och sjuk läggning men ack en läggning. Jag vet inte vad det skulle vara annars. För det är ju varken utomjordiskt eller trolleri. Det är ett beteende. Något i någons personlighet.

    Det finns många sjuka och perversa läggningar. S&M, våldtäkter, pedofili, näkrofili o.s.v. Alla kanske inte förstör och på samma sätt som pedofili förgör. Vi kan gradera i detta helvete. Men det finns där ändå. Som olika preferenser. Olika sjuka bevis på att vi bär mörker inom oss.

    Jag vill öppna debatten och vrida perspektiven för att ingen annan någonsin skall behöva genomlida det du behövt. För jag ser inget som tyder på att vi fortsätter på samma sätt som vi gjort hittills. Genom att tysta ned, sopa det under mattan med olika psykoanalyser men försöka bota. det enda jag vill är att ingen någonsin skall behöva utsättas för sexuella övergrepp.

  29. Bara en parentes: Dessvärre gjorde TV3 vad man ofta gör: skippar det program som är en direkt fortsättning på det föregående, och kör nog en Oprah-show som handlar om… geishor, hahaha!
    Skärpning, TV3!

  30. Det jag irriterar mig på är att så många tycks ta de vuxnas perspektiv i frågan. Det känns som om det mest är fokus på ditt behov Hultman, att vara uppriktig, som tagit hårt i dina barn, tryckt ned dem i sulkyn och bevisa att det är mänsklig. Men ska vi verkligen snacka mänsklighet, hade vi ju istället för att glorifiera vår egen mänsklighet, kanske kunnat ta in vad det kan innebära för ett maktlöst barn att bli utsatt för vuxnas maktutövning. För det är vad det är, och det är inget vi ska acceptera. Du hade t.ex inte tryckt ned en arbetskamrat i stolen, då du blev irriterad. Det hade betraktats som ett övergrepp, och faller under åtal! Men att göra så mot barn är ok, och det är något vi ska ”tala om”. Jag ställer mig främmande till den sortens diskussion.

    Barn kan man göra sådant med, för de springer inte sin väg, håller det aldrig emot oss, och är totalt beroende av oss. Jag vet att vuxna inte är perfekta, och det är iofs modigt av att erkänna att du gjorde som du gjort mot dina barn, du är inte ensam om att göra så, men det kan ju inte stanna vid det.
    Och- det blir värre om vi inte pratar om det, men att framställa sig själv som ”mänsklig”, då man faktiskt begår övergrepp (att slå någon är det) kan få konsekvenser. Därför vill jag säga att du är modig, jag tycker verkligen det. Men slå dig inte själv på bröstet för ditt mod, bara. Det finns inget vackert med att slå sina barn, utan det är maktutövning det handlar om. Ja, där är många vuxna inte bättre.
    Därför tror jag inte det räcker med att bara prata om det och sedan nöja sig med det. Det krävs att man också utvecklar empatin för barnen, om det ska vara fruktbart att överhuvudtaget röja dessa ”tabun” (att man inte får slå sina barn).
    Det löser som jag er det inte någonting alls att bara ”prata öppet om allt för att få bukt med tabun.
    Vad händer om tabut att slå barn försvinner, utan att empatin med slagna barn finns med? Vad händer om vi tar bort tabut att prata om pedofilers känslo för barn, och köper retoriken att de bara älskar barn? Jo, det blir tillåtet att utan ett uns till dåligt samvete slå barn. Synen på övergrepp mot barn underordnas vår rätt att tala om det, att ge pedofiler förståelse. Är detta önskvärt överhuvudtaget?
    Precis på samma sätt ser jag dina paralleller till pedofili. Det finns inget som säger att det blir bättre för att man ”erkänner” att pedofiler älskar barn. Det är något som vi inte kan veta något om, och bara för att det är något som pedofiler brukar hävda, betyder inte det att vi behöver ta det för sanning.
    Vi har däremot påfallande ofta köpt den retoriken att pedofili är som homosexualitet, bara riktar sig mot barn. Och att pedofiler ”älskar” barn.Och så känner vi oss stolta över att vi utvecklat empatin för pedofilerna. Och förståelsen för dem. Är detta samma sak som att faktiskt få prata fritt om saker? om det är detta du efterlyser, att fritt få torgföra åsikten att pedofiler älskar barn, så förstår jag att du upplever det irriterande med tabut att man inte får diskutera pedofili (för det får man väl för bövelen, vad är denna diskussion ett exempel på om inte annars?).

    Jag tror inte pedofili handlar om kärlek. Tror bara det handlar om plain and simple maktutövning. Kärlek kan kallas för kärlek om den är ömsesidig, och det är skillnad på kärlek, som är en ömsesidig akt, och vissa vuxnas behov. Det är knappast barn som förespråkar att få ligga med och älska vuxna som de vill.
    Lite kritiskt tänkande vore faktiskt på sin plats här.
    Du får ursäkta om min ton är något hård, men ämnet berör som sagt, och inte bara mig.
    Och jag medveten om att frågan är känslig, så jag vill bara säga att min mening absolut inte är att kränka någon,och att jag är beredd på (saklig) kritik.

    • @Erika
      Känns som att du läser in lite vad du vill!
      Jag får för mig att mycket av våra meningsskiljaktigheter består av att vi har lite olika definitioner av begreppet ”mänsklig”. Jag glorifierar inte alls mänskligheten. Snarare tvärtom. Men det betyder inte att jag måste blunda för sanningar. Det finns monster här i världen och de kommer i mänsklig form. Så hemska handlingar utförs av människor. Jag har dock aldrig påstått att det gör mig eller oss andra bra för det. Att vara mänsklig är för mig är att ha ett mörker inom sig som ibland kan släppa ut monstret inom oss. Och därför menar jag att om jag nu utför en hemsk handling så bör jag åtminstone vara större än människa och erkänna mina fel. För annars fortsätter jag bara göra fel. På dig låter det som att vi skall dölja våra fel om vi har dem. Men vad blir bättre av det? Och för vem blir det bättre?
      Visst är det ett av mina behov att ”man up” till mina misstag. Det får mig absolut att känna mig som en bättre människa. Men det hade varit SÅ mycket bekvämare att blunda för dem, aldrig mer prata om dem och inte erkänna dem. Men i förhoppning om att man skall lära av sina misstag, att andra också skall lära av mina misstag och om att jag kämpar mot monstret inom mig så erkänner jag. Även om det svider värre än allt annat.
      Och att du drar slutsatser att jag kanske ryter åt mina barn på grund av att jag vill ta makt men tror att jag inte ryter och slår min sambo när jag blir lika irriterad på honom anser jag dumdristigt! För du känner inte mig! Och jag ser ingen ålder när jag blir irriterad. Jag är inte så pass rationell då. Jag ryter och tar min sambo i armen på samma sätt. Men jag får också krypa tillbaka med öronen liggandes och be om ursäkt på samma sätt. Det svider också lika mycket!
      Sedan har jag aldrig menat att vi inte skall ha empati med barnen. Jag har aldrig menat att vi skall acceptera pedofili. Där läser du åter igen in det du själv vill. Jag har sagt att vi inte kommer till rätta med problemet på det sättet som vi agerar nu. Vi måste testa något nytt. Kanske kan vi börja prata om det. Kanske kan vi hitta lösningen om vi är öppna för att lyssna! Kanske kan vi slippa det här hemska problemet om vi pratar om det! Jag har ALDRIG försökt rättfärdiga mina fel och jag har ALDRIG försökt rättfärdiga en pedofils handlingar. Jag har bara försökt hitta ett sätt att aldrig mera behöva utstå en värld med denna hemska problematik!
      Du verkar tro att jag säger att en uppluckring av tabun är lösningen på alla problem. Det har jag aldrig hävdat. Jag har däremot påstått att en uppluckring av tabun kanske kan leda oss till problemet och till en lösning på det!
      Och en sista sak som jag anser är otroligt viktigt: jag har ALDRIG pratat om kärlek. Jag har ALDRIG sagt att pedofilerna ”älskar” barnen. Och jag har definitivt ALDRIG sagt att om de älskar barnen så är det ok att de agerar på sin läggning. Jag har heller aldrig påstått att vi skall acceptera pedofilerna, bara att vi skall luckra upp tabun och agera mer smart på våra känslor inför dessa människor för att det kanske kan hjälpa oss i längden.

      • Håller inte med dig om att det skulle fungera på att luckra upp detta tabu. Jag tror att kollektiv stark avsky är det ända som fungerar. Jag tror nämligen inte på att man kan resonera bort pedofelia-läggningar.

        • Har aldrig påstått att det går att resonera bort en pedofil läggning. Bara att vi måste lyssna för att försöka hitta felet. Ingenting försvinner bara för att vi väljer att inte se det. Då råder det i det tysta, mörka och snuskiga istället. Och ingen gör något för att bekämpa problemet.

          • Håller självklart med om att vi ska hitta felet. Hade varit underbart om vi kunde ta bort problemet helt.

            Jag är bara av den åsikten att om man belyser ngt för mycket, så kan skenet bedra och få motsatt effekt.

          • Det är skillnad på att belysa något och att endast lysa på något ur en vinkel. Det är också skillnad mellan att belysa något och belysa något ur fel vinkel. Vi kan inte sätta ett likamed-tecken mellan att belysa något och att få skenet att bedra. Att belysa något innebär ju snarare motsatsen, att verkligen sätta på strålkastarljuset och få alla mörka vrår att komma ut i ljuset.

      • Hultman:

        Svarade dig i mitt svar på Tommys kommentar.

        Nej, jag tror inte att det blir bättre av att vi döljer våra fel. Hur får du det till att jag verkar ha sagt det? Jag ser ingen anledning att dölja fel, om de inte är skadliga för andra. Men allt är inte bra att outa heller. Det kan framför allt få konsekvenser.

        Att hela tiden prata om pedofili som en läggning liknande homosexualitet, får det.
        Jag påstår inte att du vill det eller ser det så. Men du irriterade dig på tabut kring diskussionen om pedofili. Mig veterligen finns det inget direkt tabu att beröra i pedofildiskussionen annat än det helt rimliga, att påstå att pedofili inte har något att göra med övergrepp mot barn. Att de är två vitt skilda ting. Många tycks vilja dra debatten åt det hållet, och det är mycket märkligt om du frågar mig, att just detta överrensstämmer så precist med hur pedofiler vill lansera sin ”läggning”. Tycker det bara är märkligt att så fort man pekar på det, så blir det reaktioner, snacka om tabun.

        Och nej, jag påstår inte att du sagt att pedofiler älskar barn. Men diskussionen tar den riktningen. Det var Lalanda som sade det. Jag tror iofs inte att hon eller du eller ngn annan här menar att ta pedofilers parti på ngt sätt, men det små retoriska fallrepen tror jag avslöjar mycket om en debatt, på ett sätt som gör att andra självklara och viktiga antaganden grumlas och förbises.

        Tex vill ju pedofiler gärna göra skillnad på att älska någon vuxen (heterosexualitet) och att begå övergrepp mot denna någon, och säger att de just älskar barn (pedofili).

        Man får ju såklart använda vilka retoriska begrepp man vill, men det skadar inte med analys.

        • @Erika
          Du skriver:
          ”Mig veterligen finns det inget direkt tabu att beröra i pedofildiskussionen annat än det helt rimliga, att påstå att pedofili inte har något att göra med övergrepp mot barn. Att de är två vitt skilda ting.”

          Och det är här det blir så tokigt! Du ser saker och ting från ditt perspektiv och tolkar oss andra från det. Jag har aldrig påstått att pedofili inte är övergrepp på barn. Jag kan heller inte förstå din användning av ordet ”rimligt” i denna situation. Jag hävdar att det finns en tabu som gör att pedofiler inte vågar prata om sitt problem för att detta direkt kommer leda till att de tappar alla omkring sig och blir sedda som monster.
          Jag har nu aldrig sagt att detta är en felaktig reaktion, men däremot eventuellt en kontraproduktiv reaktion om vi vill komma tillrätta med problemet! Ibland måste vi kanske låta vår hjärna styra över våra känslor.

  31. Mymlans fråga anger inte på något sätt att övergrepp skett.
    Det gör att vi får brottas med ”misstanken”. Men inget pekar på att barn har varit utsatta ”när” personen talar ut. Vi vet inget mer vid detta tillfälle än att han/hon sexuellt attraherad av barn.
    Och en reaktion verkar vara att ”sexuellt attraherad av barn” är ett brott som kan jämföras med direkt övergrepp. Men i det här fallet så har vi bara den vuxna att fokusera på, vi vet inte mer i detta nu när scenariot spelas upp.

    • Tommy:
      Något har gått snett då man inte reagerar om någon berättar att denne någon har en pedofil läggning. Hur menar du att man ska ta det då? Helt neutralt, och liksom ba: Kul för dig, bra att du kom ut. Eller? Jag tycker inte det är självklart eller bra att man reagerar bara när ett övergrepp skett. Ska man behöva vänta på att det gjort det menar du, innan man reagerar?

      Det är väl rätt sunt att anta att en pedofil faktiskt kan komma att begå övergrepp eftersom själva essensen i begreppet pedofili faktiskt innebär ett övergreppsförhållande. Pedofiler vill ju inte bara älska barn, de vill ju ha sex med barn.

      Förvänansvårt är hur många som här helt verkar köpt pedofilers propagerande, utana tt ens reflektera över det, dvs att det skulle handla om vanlig attraktion, och kärlek och att de flesta pedofiler inte begår övergrepp. Blir mer och mer övertygad om att det faktiskt är sunt att reagera, trots att man stöter på patrull från människor som hellre vill se att man tar det lugnt i pedofildebatten. Varför kan man ju fråga sig? Snacka om att där finns ett tabu, liksom.

      Hultman. Tack för ett långt svar. Jag ska bemöta det så gott jag kan, återkommer.
      Men visst, det är klart det är maktutövning då man slår barn, eller närstående. Inte bara pur irritation. Man gör detta på dem som man vet älskar en som mest, och på ett barn blir det maktutövning, eftersom barnet är mindre och beroende av den vuxne Detta oavsett om den vuxne vill se detta eller ej. Barnet är liksom beroende av den vuxne, alltid, vilket självklart ger ett maktförhållande.
      Ser det generellt,och nej, vet inget om hur du är eller fungerar. Men så är det heller ingen utsaga om dig specifikt, utan jag försökte peka på en allmän psykologisk tendens, genom ditt exempel. Vill inte skuldbelägga, och jag har själv gjort en hel del sådant på barn (inte slagit, men utövat min maktposition som vuxen, liksom, på olika psykologiska sätt, vilket jag vet, nu med eftertankens kranka blekhet, tyvärr är skadligt för deras utveckling).

      • Jag har inte påstått något av det du skriver. De är säkert dessa reaktioner som frågeställning ska generera.

        ”Det är väl rätt sunt att anta att en pedofil faktiskt kan komma att begå övergrepp eftersom själva essensen i begreppet pedofili faktiskt innebär ett övergreppsförhållande. Pedofiler vill ju inte bara älska barn, de vill ju ha sex med barn.”

        Reaktionen blir antagligen så, personen kan tex ha en lång relation med tex egna barn och då kommer ju ”misstanken”. Jag kommer säkert att resonera att ”pedofil faktiskt kan komma att begå övergrepp” i denna situation. Jag har aldrig skrivit något om ”inte reagera alls”.
        Men frågan är om alla band till denna person bryts, som kan vara en bror, syster, eller en vän sedan 30 år tillbaka. Är ämnet så laddat så vi tex anmäler till polisen och bara går därifrån även om inga övergrepp skett, som vi bara har ord på.

        Äcklet från vår sida och stigmatiseringen, vi vet ju inte ännu om några övergrepp skett, är antagligen en anledning till att situationen nästa aldrig kommer uppstå.
        På grund av reaktionerna, kommer inte ett ”förtroende att berätta” vara realistiskt, och det är ju ett problem i sig själv eller hur.

        • Tommy

          Nu målar Mymlan upp ett scenario, det är alltså inte verkligt. Men varför antar alla att pedofiler vill ”berätta”? Som om ”omvärldens reaktioner” är allt som hindrar dem?

          De pedofiler jag hör om vill inte det, de vill hemlighålla sin läggning för att kunna fortsätta begå övergrepp på barn. De som berättat, de har gjort det oavsett omvärldens inställning. DE har kanske kunnat svara bra på behandling, de som har insikt.

          Det kanske tom kan vara svårare för en pedofil att få behandling, om nu denna skulle önska detta, om läggningen skulle normaliseras, och reaktionerna utebli eller rädslan att denne vän skulle begå övergrepp inte leda till att man gav uttryck för det, utan ”politiskt korrekt” avförde den självklarheten från agendan…Och det skulle definitivt inte vara klokt med tanke på barnen i vännens omgivning. Det egna ansvaret kan då bara inte sträcka sig till bemötandet av vännen. Det är det som är farligt då det startas sidor av pedofiler som ska ha rätt till det ena eller det andra, och omvärlden jamsar med. Det kan alltså få en pedofil att gå ver gränsen, som inte tidigare gjort det. Eller för att vara tydlig, en individ med de känslorna inför barn.

          I mitt fall, så skulle vännen kunna fortsätta vara min vän om han/hon visade insikt. Berättade alltså i syfte att lätta sitt hjärta, få hjälp. Hade insikt i sin störning och ville komma tillrätta med det. Om det var en verkligt nära och god vän. Men det är svårt att ens föreställa sig. Man rår ju heller inte för sina tankar. Men det helt avgörande skulle vara hur vännen reflekterade över sina egna tankar. Jag skulle inte känna förtroende mer för denna vän om han/hon inte fattade att det var fel.

          Om vännen berättade i syfte att få mina sympatier eller få erkännande för sin läggning. Då skulle jag anse mig lurad och inte kunna lita på personen mer. Men naturligtvis skulle jag ta en diskussion. Argumentera emot så ärligt jag bara kan, och inte jamsa med i å något larv om hur hemskt det är med omvärldens fördömande.
          Hur 17 tror vi att det skulle kunna få någon ”frisk” eller undställa sig behandling? Den empatin för pedofilen kan komma först då de visar sig vara behandlingsbara och har insikt. Annars kan den empatin ha förödande konsekvenser.

      • @Erika
        Vi återkommer till samma problem som jag skrev om ovan. Du har ett perspektiv och drar alla över den sidan kammen!
        För att klargöra två saker först, för att slippa mer faktafel: Jag har inga barn, jag har hellre aldrig påstått att jag har det. Jag har aldrig slagit ett barn, jag har heller aldrig påstått att jag gjort det. Kanske en missuppfattning av dig, bara lite slarvigt skrivet eller feltolkat men jag vill klargöra det för att slippa vidare missförstånd.
        Dock känner jag mig övertygad om att det finns fler än en anledning till varför barn ibland blir slagna. Jag tror heller inte där på endast ett perspektiv. Och jag tror visst att det kan ha att göra med ren och skär irritation, utmattning etc. i vissa fall. Och helt säkert med maktutövning i andra. I de fall de har med makt att göra är det säkert ett rimligt antagande du gör, att denna person inte skulle slå en äldre person den ändå inte kan få makt över. I de fall det handlar om ren irritation eller utmattning tror jag ålder eller överlägsenhet har lite att göra med saken.

        Tommy sammanfattar vad problemet är väldigt bra i sitt svar, i sista stycket.
        ”Äcklet från vår sida och stigmatiseringen, vi vet ju inte ännu om några övergrepp skett, är antagligen en anledning till att situationen nästa aldrig kommer uppstå.
        På grund av reaktionerna, kommer inte ett ”förtroende att berätta” vara realistiskt, och det är ju ett problem i sig själv eller hur.”
        Det är det jag diskuterar och inget annat. Det är problemet i sig självt!

        • Läs mitt svar ovan till Tommy.
          Så bra att du inte har barn, eller slår dem. Och det är klart att man är irriterad/arg då man slår sitt barn. Det är självklarheter, men det är inte själva orsaken till att man väljer att drämma till någon. Förmågan att använda våld är menat som ett försvar av våra gränser. Barn utgör inte något reellt hot för oss vuxna.
          Orsaken till att man slår barn är inte att man vill ha makt över det, du misstolkar och förenklar mitt resonemang. Det sker på ett omedvetet plan detta.
          Men faktum kvarstår, det ÄR ett slags maktutövning att fysiskt ge sig på ett svagare barn, för att man vill få sin vilja fram som vuxen. Det är inte bara ett uttryck för ”irritation”. Om det vore så enkelt så skulle man ju smälla till sin arbetskamrat också om man blev irriterad. Punkt.
          Och ja jag tror verkligen vi har olika perspektiv, men jag drar inte alla över en kam, jag bemöter ju dig.

          Pedofilers vilja att berätta beror mindre på omvärldens reaktioner än deras tendenser till insikt i sin störning. Vi behöver inte agera psykologer och behandlare åt pedofiler, då detta skulle kunna leda till att de fick vatten på kvarn och ett erkännande av sin läggning, och acceptans kan leda till att en pedofil som ännu inte begått övergrepp, gör det. I en behandlingsrelation är det möjligt att man skulle behöva vara neutral, då är ju sas pedofilen inte i stånd att begå övergrepp, om denne är satt i ett sådant kontrollerat sammanhang, fängelse eller dylikt.

          Men vi andra ska akta oss noga för att inta acceptans, då detta kan få konsekvensen att det blir grönt kort för läggningen. Även om det är självklart att man inte kan rå för sina känslor.

    • …Och, det är inte samma sak att reagera som att vara hysterisk och/eller att förespråka dödsstraff eller förföljelse av pedofiler. Det ska vi inte ha i ett modernt demokratiskt samhälle som vårt. Men rätten att reagera har lyckligtvis ännu ingen politiker försökt att ta ifrån folk.

      • Nej, men diskussionen grundar sig i hurvida vi skall styras av våra känslor eller av huvudet. Hur klokt är det att fortsätta stigmatisera om det visar sig helt kontraproduktivt? Och hur medskyldiga är vi då?

        • @Erika

          Scenario:

          Din mors bror som fick dig att älska musik och spela piano som barn, och som gjorde att valde att bli musiker, du har sett upp till honom hela ditt liv. Han har varit som en andra far till dig, Han berättar……………………

          Det som pågår i ditt huvud är en sak, ditt handlande?.

          Fotbollstränaren i byn kan komma få reda på reaktionen på din morbrors berättelse, han har samma problem. På grund av reaktionerna kommer han berätta eller inte. Om han tystnar så ……

          Alltså få bästa möjliga resultat, det handlar alltså inte om något ”daltande”, eller tycka synd om.

          • Tommy, tyvärr så antar du att pedofiler i en debatt VILL berätta. Du tycks bara kunna föreställa dig att de vill outa sig, och tillskriver dem en insikt som de flesta inte har, genom dina exemple blir detta väldigt tydligt.
            De flesta pedofiler har inte som avsikt att avslöja sig, eftersom de vill fortsätta att ostört begå övergrepp mot barn.
            Du vägrar också konsekvent se riskerna med att inta en icke-dömande attityd till pedofiler. Därmed blir det helt meningslöst att fortsätta diskussion, eftersom för detta krävs ett givande och tagande för att det ska bli intressant. Jag vill alltså att du reflekterar över vad jag skrivit, för att alls fortsätta reflektera över dina frågeställningar. Ett minimikrav, vid samtliga debatter.

            Jag har redan redogjort för, i mitt svar till dig, hur jag skulle göra eller tänka om en vän berättade.
            Och jag ser frågan som mer komplex än dig kan man ju konstatera.

          • Kan inte en dömande attityd vara solklar genom att vi fördömer brottet? Men om det finns något som går att behandla innan brottet så måste vi vara öppna för diskussion?

            Det som skrämmer mig med dina argument är att du inte har insikt om hur ensidiga de är och hur många ovetenskapliga åsikter de är grundade på. För jag säger det igen. Det du skriver, det är så jag känner. Men var har jag kommit med det?
            Vi påstår inte att pedofiler skulle bli mer benägna att söka hjälp. Men hur kan du så säkert påstå motsatsen? Den kultur och värld vi lever i är inte validativ för ett sådant antagande, eftersom i denna värld finns inte denna öppenhet. Jag är beredd att ställa min hypotes till test och om den falsifieras blir jag inte ledsen. Jag blir glad att vi vågat prova något annat och då är det dags att fundera ut nästa nya steg att falsifiera eller validera!

            Att ha en stark ståndpunkt i att pedofili är fel är inte detsamma som att våga prata om det.

            Och vad gäller stigmatiseringen du svara på nedan; ordet offer är för känslomässigt befläckat för att kunna ha en relevant diskussion om det. Men man kan inte sluta sig ens där från att ett monster kan vara ett offer på ett annat plan. Kan man vara ett offer för en medfödd störning? Kan man vara ett offer för ett samhälle som arbetar kontraproduktivt emot problemen? Ja, skulle jag säga. Men det betyder inte på något sätt att det är synd om dem, mer synd om dem eller dem det är synd om.

        • Fortsätta stigmatisera? Kontraproduktivt? Är det verkligen det? Det tror ju inte jag, det är det du som tror, point taken.
          Och en pedofil blir ”stigmatiserad” Jag skulle använda andra ord som bättre beskriver vad som händer, t.ex dömd, eftersom stigmatisering för tankarna till att de är offer.
          En pedofil blir dömd av omvärlden oavsett om vi väljer att inta en icke-fördömande attityd till dem eller inte. Detta då det är helt oacceptabelt för dem att leva ut sin läggning. Fördömandet ligger alltså i att den logiska konsekvensen för pedofili är oacceptabel. Naturligt eller ej? Du vill rucka på det?
          Det är ingen som förhindrar pedofiler att tala ut om sin läggning om de vill. Men det måste vara deras eget val, och kan inte tvingas fram av en förstående omgivning. Mao, det ska inte ligga på oss andra.

  32. Ni tycks hela tiden också anta att pedofilers ovilja att berätta beror på omgivningens stigmatiserande. Men mig veterligen så bgerättar inte pedofiler just därför att de vill kunna fortsätta att begå övergrepp mot barn.

    Pedofiler som har kommit till insikt, de har berättat, TROTS omvärldens fördömande. De ställer sig inte förvånade alls till att omvärlden reagerar, eftersom de har insikt att det de känner, inte går att utöva och är stört på något sätt. Sedan finns det pedofiler som ”berättar” i form av uppriggade hemsidor och annat. Dessa kan säkert triggas, om de inte begått övergrepp, av att omvärlden applåderar deras rättigheter att bli ”accepterade” i sin läggning. Och de som inte tänker sluta begå övergrepp mot barn, har både vunnit omvärldens godkännande för att de är som de är, och kan lättare fortsätta begå övergrepp ostört, eftersom omvärlden köpt åsikten om att pedofili inte är övergrepp. Att ni inte ser faran i det, och det komplexa i att faktiskt inta en icke-fördömande attityd till pedofiler, det ställer jag mig frågande till.

    • Du har absolut en poäng här. Jag har ramlat över ett par pedofilbloggar och tycker det är skrämmande att läsa kommentarer, där de hejar på och uppmuntrar varandra och gör det hela rumsrent.
      Å andra sidan – chansen ges här också till omvärlden att reagera, tycka till, läsa på och lägga sig i. Sen om det har någon effekt har jag ingen aning om.

      Däremot tycker jag att man absolut måste skilja på någon som tänder på barn men aldrig begått eller kan tänka sig att begå ett övergrepp, och på dem som faktiskt går över gränsen.
      Och jag tycker också att man måste skilja på personer och deras handlingar.

      • Ja, ok. Det är klart att det är skillnad, så långt kan jag också sträcka mig. Man rår inte för vad man faktiskt tänder på. Men man får heller inte anta automatiskt, att det råder en skillnad där. Det är det jag reagerar på. Och det finns verkligen en fara med att bara anta att det handlar om att tända ¨på någon, för att någon säger det.

        • Det tror jag ingen här tänker heller. Bara att i min fråga fanns inga andra fakta än just dem. Att en person tänder på barn. Inget annat…

    • @Erika

      Så bästa möjliga resultat är inte viktigt alls?

      ”Applåderar”,”Acceptera” vad har du fått det ifrån?
      ”Hemsidor” är absolut ingen bra skälla.
      Varför är insikt i förövarens tankesätt helt bortkopplat från fördömande av handlingen i din värld?

      • Vad? INsikt om förövarens tänkesätt, det finns ju massor av forskning från pedofilers sätt att tänka och resonera. Man behöver inte locka fram det ur dem för att få insikt i deras sätt att tänka.
        Skulle vi resonera på samma sätt om bankrånare? Att man måste tolerera dem, för att de ska kunna berätta för oss hur de tänker.

        Nej, fördömandet är INTE frånkopplat insikten om hur de tänker. För mig går dessa hand i hand, och jag tror det är viktigt.

      • Och faktum är att deras beteende applåderas och accepteras, därav dessa uttryck se Mymlans kommentar om du vill ha det styrkt från en ”oberoende” i debatten.

        • Så om vi lyssnar (och funderar på hur vi ska handla) på den som öppnar sig i detta exempel (som inte hävdat några övergrepp), så är det att ”tolerera”?

          • Nej, det vet du väl bäst själv, och behöver väl knappast mitt godkännande för. Jag pratar främst om att det kan leda till tolerans för övergrepp om man i sin iver att inte fördöma, eftersom vi aldrig kan vara säkra på att pedofilen inte begår övergrepp.
            Det kan ha konsekvenser, men det är tydligen svårt att ta in det för vissa.
            IStället för att ställa en massa frågor, Tommy, så läs mina svar, där står allt du behöver veta. Och utveckla gärna ditt resonemang, om det är så att du känner dig missuppfattad av mig.

          • Frågan varför vi ska lyssna på pedofilen som öppnar sig, är fortfarande oklar. Det är inte säkert att en pedofil då vågar komma tillrätta med sin störning för att vi lyssnar. Orsakerna ligger nog djupare än så.

  33. @Erika

    Varför ska vi lyssna…………

    OK, helt pratiskt då.

    Om vi bara reser oss upp å säger -Du är ju sjuk i huvudet, och håll dig borta från mig.

    Han/hon har vi inte fått att söka hjälp.
    Vi vet “inte” om övergrepp skett, så en eventuell polisanmälan får ingen påföljd.
    Den person som “blev” ursatt för länge sedan som aldrig blev trodd, hinner han/hon inte berätta om. Offret kommer inte få upprättelse.
    Vi kommer bara skydda de närmaste, så vi har inte eleminerat eventuella framtida brott mot andra barn.
    Vi vet inte heller fått höra att personen själv har blivit uttsatt för övergrepp som ung av en i vår närmaste bekantskapskrets som varit barnvakt åt våra barn.

    • Ja, det låter ju beundransvärt. Och visst, bra. kan vid en första anblick köpa det du säger. Men vänder mig samtidigt emot det, för du antar ju att det hjälper att lyssna på pedofilerna. Att det är det som får dem att söka hjälp.

      Det är inte alls säkert, och strider emot vad som hittills varit fallet, vad jag sett. Om vi vänder på frågan, varför anta att en pedofil skulle berätta?

      Jag anser, precis som jag sade i mina svar till dig, att det hänger på hur mycket själv en pedofil är medveten om att hans läggning är oacceptabel, inte bara i omvärldens ögon, utan i sina egna. Om han har insikt i sin störning eller ej alltså.

      Vi har inget ansvar gentemot pedofiler att leka psykologer eller behandlare i syfte att bota deras pedofili. Man kan ju ställa sig frågan om det ens går! Däremot har vi ett ansvar, och det är att se till att inte någon kommer till skada, i detta fall barnen. Där kan vi prata om ett ansvar.

      Och fördömandet av deras läggning kommer ju aldrig att försvinna, eftersom konsekvensen av utlevd pedofili är övergrepp. Det är farligt om vi dömer för lite, mao.

        • ” ………för du antar ju att det hjälper att lyssna på pedofilerna. Att det är det som får dem att söka hjälp.”

          Jag kan garantera att motsatsen ger sämre odds, för att få personen att söka hjälp.

          • …och du bortser helt ifrån att du ”vet” något som personen ”vet” att du vet. Du kan ”kräva” att personen söker hjälp.

          • Tommy
            Hela din argumentation bygger ju på att en pedofil vill göra något åt sin störning, vill bli stoppad. Annars skulle en pedofil inte berätta, eftersom de vill fortsätta att begå övergrepp på barn.

            Då har vi liksom inte kommit åt de där pedofilerna som inte alls vill bli botade, och det är väl dem som är det stora problemet, och de mest vanligt förekommande, tyvärr. Och det låter som om du blandar ihop dessa, när du föreställer dig att man skulle kunna rädda barn genom att bara inta en icke-fördömande, lugn attityd gentemot en pedofil som berättar. Det ska alltså, i enlighet med dina föreställningar, hänga på omvärlden om en pedofil vill bli hjälpt eller inte.

            Det är i allra högsta grad ett fantasiscenario. Jag skulle tycka det var obehagligt att ha en pedofils tillfrisknande och förmåga att begå övergrepp eller ej på mina axlar genom mitt sätt att agera.

            Det handlar återigen inte om att vi gör eller säger på ett visst sätt, för att en pedofil ska kunna tillfriskna/bli botad/erkänna sin läggning eller inte.
            Det är inte vi som individer som är ansvariga att leda en pedofil i rätt riktning, utan de själva.
            Jag kan också tänka mig att en del pedofiler berättar för att få medhåll, acceptans för sin läggning, men då är de rätt säkra på att de får det. Vissa liberala individer har rakt av köpt deras argumentation om sexuella minoriteter. En del pedofiler ser helt enkelt inte något fel i sin läggning. De tycker att de, likt homosexuella, har rätt till sin kärlek och sin sexualitet, och att problemet är omvärldens fördömande. Och de får god draghjälp av individer som fördömer omvärlden och dess reaktioner, och ser pedofilen som ett offer, som är stigmatiserad, som vill ha hjälp, som faktiskt kan skilja på sina tankar, och sina handlingar. Jag menar att det är naivt.
            En sak är att ha fantasier. Men för mig är det av största vikt hur en pedofil faktiskt kan reflektera över sina känslor. Finns där någon uppfattning om att det är problematiskt?
            Det är fråga nummer ett, inte vad vi kan göra eller inte.

            Nu har jag liksom upprepat mig hundra gånger, så jag tycker det räcker nu. Någon gång måste det sjunka in.

  34. @ Erika
    “Hela din argumentation bygger ju på att en pedofil vill göra något åt sin störning, vill bli stoppad. Annars skulle en pedofil inte berätta, eftersom de vill fortsätta att begå övergrepp på barn”

    För det första så vet vi inte än i scenariot som Mymlan målat up om personen HAR BEGÅTT ÖVERGREP. Så varför i helvet skriver du “eftersom de vill “fortsätta” att begå övergrepp på barn”
    Och samma sak gör du i allt du skriver hä.

    Men det är ju helt klart att du inte ens vill ta i skiten och bara gå därifrån. Allt du skriver handlar om DIN FLYCKT. Du fattar inte att du sitter med ett helvetes ansvar och ditt resonemang går ut på JAG KAN INTE GÖRA NÅGONTING, DE ÄR INGEN IDEE.

    Men okej fly då, de är ju ingen ide, det går inte att bota. Så varför har du något ansvar. Fly.

  35. Pingback: tack « mymlan. the real.

  36. Svårt att säga hur jag skulle reagera, men vänskapen skulle vara över!
    Om han bad mig om hjälp skulle jag nog ta några första steg.
    Men inte mer än så.

  37. @Monika
    Jag vet inte vad som skulle hända med vänskapen på sikt, det skulle bli annorlunda i alla fall eller försvinna.

    Men fråga dig vad man skulle göra om personen ”inte” vill söka hjälp. Och du sitter ensam i soffan efter hon/han gått hem. Vad gör man nu, med det man vet?

    Jag skulle inte vilja sitta i den situationen. Alltså jag kommer ”kräva” att personen söker hjälp om den inte vill. Jag kommer spela korten jag har på handen ”jag vet” och utifrån det måste jag annars agera om personen inte söker hjälp. Tänk om personen jobbar med barn, hans egna barn, barnens lekkamrater o.s.v.

    När personen öppnar sig och jag sätter vinet i strupen så vet jag att jag; om det händer något i framtiden så vill inte jag ha en röst i mitt huvud som säger ”du visste”.

  38. Pingback: I huvudet på en pedofil – Mymlan och Oprah Winfrey. | Carinas blogg

Kommentarer inaktiverade.