Etiketter

, , , , , , , , , , , , , , ,

I morse vaknade jag på ett vandrarhem i Gävle, och loggade min vana trogen in på Twitter det första jag gjorde. Min första känsla var besvikelse. Våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange, Wikileaks grundare, dominerade flödet, som jag inte hann fördjupa mig i eftersom frukost på ett fik med vänner stundade.

Senare under dagen försökte jag hålla mig uppdaterad i små doser mellan besöken på typ alla loppisar som stod att finna på vägen mellan Gävle och Sundsvall. Min första känsla av besvikelse byttes mot det där gnaget. Osäkerheten, min innerliga önskan om Assanges oskuld i kombination med vetskapen att även stora män gör dumma saker. Medveten om att en polisanmälan ibland inte är mer än just en anmälan, utan grunder, hoppades jag men utan att bestämma mig för vad jag egentligen skulle tro.

Jag kände naturligtvis en viss lättnad när nyheten kom att Assange inte längre är misstänkt för våldtäkt. Fortfarande handlar det ju om juridik och brottsrubriceringar, som ibland säger föga om en persons verkliga skuld, men som oftast är vad man har att rätta sig efter.

Genast uppstod nya funderingar. Vad handlade det hela egentligen om? Är det så simpelt och kanske inte så otroligt att Assange är en man med taskig kvinnosyn? Eller är det så mycket mer komplicerat men inte heller det otroligt, att det hela iscensatts av Wikileaks och Assanges fiender, för att sätta stopp för verksamheten?

Om detta vet jag alldeles för lite för att i dagsläget uttala mig eller ha någon som helst teori om vad som verkligen hänt. Vad jag däremot kan ha teorier om och uttala mig om är mediebevakningen, publiceringen av uppgifterna och den diskussion om pressetik som utbröt på Twitter och som jag kastade mig in i när jag landat hemma i mitt kök efter att ha fyndat en teakspegel och några fina femtiotalstabletter på min loppisrunda.

Kortversionen av diskussionen på Twitter, grovt generaliserad, går ungefär så här:
Några personer är väldigt fasta i sin övertygelse och säger sig veta att det hela är en attack mot Wikileaks från Amerikanska myndigheter. Samma personer är oerhört kritiska mot att medierna i allmänhet, Expressen i synnerhet, publicerat storyn. Argumenten är i korthet dels det vanligt förekommande att Assange endast är (var?) misstänkt och därför ej bör hängas ut, men också att Expressen borde veta bättre än att agera nyttig idiot och budbärare åt myndigheterna på andra sidan Atlanten.

Argumenten innehåller så många fel att jag inte vet var jag ska börja eller hur jag ska knyta ihop det, men för det första:
En stor skillnad mellan pressen – i det här fallet Expressen – och konspirationsteoretikerna är att pressen måste ta hänsyn till vilka fakta som finns i fallet när de publicerar. Det vore riktigt farligt för demokratin om tidningsredaktörerna godtyckligt började avfärda nyheter utifrån tesen att de kanske är en del i en komplott eller bestämde sig för en konspirationsteori och vidhöll den utan att kunna presentera fakta.
I fallet Littorin i somras kritiserades pressen för just det motsatta – för att de publicerade trots att ingen anmälan fanns, trots att de fakta som presenterades var tveksamma och ohållbara.
Den här gången är det Expressen som gör precis som en tidning ska göra – nämligen publicerar fakta, som i det här fallet var att Assange anhållits i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt. Att inte publicera med argumentet att ”det kan vara USA som försöker jävlas med Assange” är inte hållbart.
Däremot är det självklart så att det vore förkastligt om medierna nu släppte storyn bara för att de första uppgifterna ändrats. Det är som Jan Helin säger viktigt att fortsätta granska, att ägna sig åt journalistik.

En journalist ska inte tro, en journalist ska veta. Visst kan också tidningar i viss utsträckning spekulera, analysera, tycka och ställa frågor, men svaren ska inte ges förrän de kan styrkas på ett eller annat sätt, och vid eventuella spekulationer ska det tydligt framgå att det är just spekulationer. Att påstå utan om eller men att Julian Assange är utsatt för sabotage, om detta är endast en misstanke, vore såklart förkastligt.

Argumentet att Assange är en privatperson och att våldtäktsanklagelserna inte är något annat än skvaller är precis lika dåligt. Dels för att en polisanmälan inte i normalfallet betraktas som skvaller. Visserligen händer det att journalister onödigt ofta tar polisens version av en händelse för en sanning utan att kolla ytterligare, men i det här fallet berättades få detaljer och nyheten bestod av ett krasst refererande om den polisanmälan som faktiskt fanns.
Och Assange kan i det här fallet inte betraktas som en privatperson. Han är ansiktet utåt för Wikileaks, en organisation som jobbar globalt för demokratiska värden, för öppenhet och som dessutom är uttalat konsekvensneutrala.

En annan aspekt här är den om våldtäktsanklagelserna verkligen är så farliga för Assange, om det nu inte finns någon sanning bakom. Snarare tvärtom, tror jag. Det är väl mumma att han får den här uppmärksamheten och vatten på sin kvarn vad gäller hotet mot Wikileaks från de Amerikanska myndigheterna. (Har ingen hunnit konspirera om ifall det kan vara så att det är Wikileaks själva som planterat storyn för att kunna lägga skulden på myndigheterna?)

Här vill jag också skjuta in möjligheten att det hela verkligen handlar om att USA vill stoppa Wikileaks. Om så är fallet, och om de använder sig av svenskt rättsväsende och svenska medier för att göra detta, så är publiceringen än mer relevant, om det hela ska kunna ifrågasättas, granskas och slutligen avslöjas.

Dessutom stör det mig alltid när man skjuter budbäraren istället för boven, som i det här fallet knappast är Expressens reportrar Niklas Svensson och Diamant Salihu, eller chefredaktören Thomas Mattsson.

I kritiken mot pressen finns också ofta påståendet att pressetiken verkar ha försvunnit helt, formulerat på många olika sätt. Försvunnit i förhållande till vad, när?
För inte alls särskilt länge sedan omskrevs privatpersoner med namn i tidningen när de var anklagade för diverse brott. Detta innan dom fallit. Dessutom beskrevs detaljer, och det påstods saker utan att ge läsaren möjlighet att bilda egna uppfattningar. Detta var dessutom på den tiden då den allmänna uppfattningen till skillnad från idag var att ”om det står i tidningen måste det vara sant”.
Dessutom var det inte helt ovanligt att privatpersoner satte in radannonser i tidningarna för att anklaga sina grannar, släktingar eller andra för både det ena och det andra…

I jämförelse skulle jag nog säga att den svenska pressen sällan hållit etikfanan så högt som nu. Däremot är det något som ständigt måste diskuteras, omprövas och förändras i takt med tiden, och det görs också, idag i helt ojämförbart stor omfattning i relation till för bara ett par år sedan.

Jag vill också påminna om att det pressetiska systemet i Sverige är frivilligt, styrs av pressen själv, och med den friheten kommer också ett ansvar som faktiskt tas, även om misstag såklart görs. Men till skillnad från förr diskuteras och dissekeras misstagen, och det ligger helt i pressens eget intresse att lyssna till och ta åt sig av kritik för sin egen trovärdighets skull.
Men att börja lyssna på och styras av konspirationsteoretiker vore knappast ett bra drag för framtida trovärdighet, vare sig för Expressen eller något annat medieföretag.


Flattr this