Lite Assange igen då. Eller snarare – tankar som fötts ur diskussionerna kring misstankarna mot honom. Och för att slippa ifrågasättanden om just det – nej jag är inte jurist. Men jag kan några enkla begrepp, så som skillnaden mellan att vara anhållen och häktad, mellan att vara misstänkt och att vara dömd. Dessutom har jag efter perioder som kriminalreporter ganska bra erfarenheter av rutiner och hur relationen media/rättsväsende brukar fungera i uppmärksammade fall.
Den här postningen skrivs inte för att påtala någon sanning eller hävda rätt/fel. Mer för att reda ut egna funderingar, och jag låter dig vara med, och komma med input.
Åklagaren som fattade beslutet att anhålla Julian Assange i sin frånvaro är JO-anmäld. Diskussionen kring det hela handlar om flera saker, men främst om klantigheten i att anhålla honom på sannolika skäl misstänkt, för våldtäkt, då just våldtäktsanklagelserna senare avskrevs.
Jag tycker att just den kritiken är lite märklig.
Det är betydligt vanligare (åtminstone i min värld) att svenskt rättsväsende kritiseras för att vara ineffektivt, för att kvarnarna maler för långsamt och att man skyddar misstänkta och även dömda men tar dåligt hand om offren.
Men så plötsligt - ett helgon hamnar i hetluften.
Åklagaren gör det faktiska misstaget att bekräfta för Expressens reporter att det rör sig om Julian Assange. Förutom det tycker jag att historien snarare visar att vi har ett rätt så väl fungerande rättsväsende. Kvinnor anmäler en man för brott som i Sverige ses som väldigt allvarliga. Jouråklagare fattar snabbt beslut. Det är inte så att Assange hämtas av polis på brutalt sätt. Han får god tid på sig att själv förbereda överlämnandet till polisen. (visserligen på grund av medierna, vilket väl kan sägas vara nån slags fail för rättsväsendet)
Att anhålla någon i inledningsskedet efter en brottsanmälan är inte ett dugg ovanligt eller märkligt, det är kanske till och med nödvändigt för att inte saker ska glida utredningen ur händerna.
Att den som anhålls är oskyldig är inte heller helt ovanligt.
Många som anhålls släpps efter förhör. Vid starkare misstankar för allvarliga brott brukar senare häktning begäras.
Att brottsrubriceringen ändras i takt med att åklagaren får mer kött på benen och mer tid att ägna sig åt det specifika fallet är inte heller ovanligt – och ett bevis på att systemet fungerar.
Jag vill inte riktigt tänka på hur det skulle se ut om åklagare hindrades att agera/fatta beslut förrän de hade alla bevis på bordet. Då skulle rättegångar vara ganska onödiga, eller?
Det är också intressant att många kritiker använder orden ”man är oskyldig tills man är dömd” som mantra. Jag vill bara säga – jamenvisst. Det är så. Så självklart att det inte ska behöva sägas så ofta. Man är oskyldig i juridisk mening tills man är dömd, och även oskyldiga tas in för förhör titt som tätt, det är så det fungerar. Att tas in för förhör betyder inte att man är skyldig.
Beträffande kritiken mot medierna – återigen – de har bara konstaterat att Assange anhölls i sin frånvaro, senare att beslutet upphävdes men att utredning fortfarande pågår. Detta säger ingenting om hans skuld, så varför detta tjat om att han ”hängs ut som våldtäktsman”? Han hängdes ut som ”misstänkt för våldtäkt”, och senare som ”misstänkt för ofredande”. Det är något helt annat.
På redaktioner finns ett mantra som heter att ”underskatta aldrig dina läsares intelligens, överskatta aldrig deras kunskap”. Ett mantra som jag gillar men som kanske inte är relevant…?
Självklart har medierna också del i detta, även om jag har väldigt svårt att tänka mig något annat än att jag hade publicerat uppgifterna om jag varit den som skulle fatta beslutet.
Så långt försvarar jag det, men i ljuset av den massiva kritik som nu sköljer över pressen är jag benägen att tro att det hela kommer att bli ett skolexempel och möjligen bidra till att förändra tänket i liknande framtida fall.
En annan aspekt i detta är mediernas roll som granskare av makten och därmed även rättsväsendet. Det vore förkastligt om endast fakta bekräftade från åklagare/rättsväsende presenterades i medierna. Det vore förkastligt om inte journalister på egen hand försökte söka information om olika fall och utredningar.
Men det är skillnad på eget granskande och rakt rapporterande av vad som händer. Fallet Assange hör till det senare. Mycket hänger nu på vad åklagaren beslutar i den pågående utredningen.
Och så finns det ett uttryck som heter ”konsekvensneutralitet”. Vilket går ut på att man berättar något utan att ta ansvar för hur informationen mottas. Återigen – medierna måste utgå ifrån att folk är kapabla att ta till sig och förstå det berättade. Men det lägger också såklart ett stort ansvar på media att vara så korrekta som det bara går, och förklara till exempel juridiska termer för att läsaren ska ha en rimlig chans.
Nu tillämpas som regel inte konsekvensneutralitet. Och det är just där pressetiken kommer in i bilden. Vid risk för skada för enskild eller flera måste media ibland välja att inte publicera information, eftersom konsekvenserna för enskilda eller mottagandet hos läsarna kan tänkas orsaka stor skada.
Detta är både bra och dåligt.
Å ena sidan kan media kritiseras för att sitta på information och inte berätta. De kan kritiseras för att undanhålla och godtyckligt välja/vinkla efter egen agenda.
Å andra sidan kritiseras media än mer massivt då de berättar, även då det är rena fakta som inte borde kunna feltolkas.
Jag tycker inte att pressen vare sig har eller bör ta ansvar för alla enskilda personers reaktioner på saker som berättas. Om det vore så skulle inget kunna publiceras, eftersom precis allt kan tolkas fel, beroende på mottagaren.
Jag må vara naiv, men jag tror att det svenska rättssystemet fungerar väl i de allra flesta fall. Jag tror dessutom på öppenhet. Skulle jag som oskyldig tas in för förhör, och misstänkas för ett brott jag ej begått, så kan jag inte se varför jag skulle försöka hemlighålla det på något vis. (detta kommer jag kanske nån gång att få äta upp, men min önskan om att det borde kunna fungera är just nu starkare än rädslan för att bli missförstådd/oskyldigt dömd av rättssystemet eller enskilda)
Jag vill till och med tro att öppenhet och korten på bordet är bättre i längden för den enskilde än rykten och skvaller och antydningar mellan raderna.
Assange är i juridisk mening oskyldig. Oavsett kommande brottsrubricering kommer han att fortsätta vara det fram till dess att eventuell dom faller. Eftersom vi alla vet detta (?) vill jag återigen hävda att jag inte tycker att han borde lida så stor skada av det inträffade. Och om han gör det – är då felets åklagarens, medierna, eller varför inte de personer som på ett eller annat sätt använder det inträffade mot Assange på olika sätt? Eller ska media och åklagare ta ansvar för alla enskilda människors tolkningar av ett skeende? Var tog individens ansvar för sina handlingar vägen i den här soppan?
Det här betyder inte att jag inte tror på likhet inför lagen, eller att jag tycker att alla brottsmisstänkta ska namnges, att alla polisutredningar ska offentliggöras. Jag lyssnade i morse på riksåklagaren i radio och blev rätt irriterad på hur han å ena sidan medgav att det var fel att bekräfta vem som var anhållen men å andra sidan inte ”kunde svara för den åklagarens beslut i den sena timmen”. Hon skulle ha hållit käft när Expressen ringde, helt enkelt. Att hon inte gjorde det är det tydligaste felet som begåtts i hela den här härvan.
Men åter till den eventuella skadan för Assange. Är folk verkligen så enkelriktade att de dömer rakt av utan fakta, utan att veta och utan att bry sig om ifall deras dom är relevant eller ej? Överskattar jag folks intelligens? Eller handlar det om bristande kunskaper i medielogik och juridik?
Jag måste få fortsätta att tro att det inte är så. Annars spelar ju de juridiska termerna överhuvudtaget ingen roll. Jag måste få fortsätta att tro att de allra flesta är kapabla att tänka, läsa på och försöka förstå. Jag måste få fortsätta att tro att öppenhet är rätt väg att gå. Att ärlighet varar längst. Att sanningen alltid kommer ikapp, vare sig det är för att reparera en skada eller straffa en skyldig. Jag måste få tro på en värld där man inte alltid måste ta ställning.
Tyvärr har debatten om Julian Assange skapat en del tvivel på människors förmåga se gråzonerna mellan det svarta och det vita. Men jag måste – helt för min egen skull – försöka mota tvivlen och fortsätta tro.
Slutligen: Bernt Hermele borde fan skämmas.
Fint summerat, om än väl långt. Känns som att texten är skriven i affekt. Men det gör den inte mindre sakligt korrekt. Och visst, medierna har pliktskyldigt redogjort för myndighetsbeslut. Precis vad man bör kunna förvänta sig. Och när vi väl har distans till händelsen kommer det sannolikt att visa sig att åklagaren agerat enligt praxis men att vi hade ett unikt fall med unika konsekvenser. Kanske ska man ta särskild hänsyn i såna situationer, men mer kritik än så kommer säkert inte att lämnas. Och varför publicerar man namn och bild på personer som gjort polisanmälan? Bland det värsta jag sett. Skämmas, ja!
Lång – ja. Kanske jag är lite för mån om att vara övertydlig i vissa delar…
Jag har inte följt det här väldigt noga, men det finns en skillnad i det här fallet jämfört med många andra fall – publiceringen av namn och bild. Annars är det väldigt ofta ”TV-kändisen, Filmstjärnan, Popartisten, Idrottsstjärnan, Programledaren, Politikern” som gjort än det ena, än det andra. Nu blev det plötsligt Julian Assange med bild och allt. Jag tror inte det är glasklart för någon hur resonemangen där går.
Och den frågan har inte diskuterats särskilt, det har mer handlat om att Expressen borde ha avvaktat. Avvaktat vad? De kunde inte precis förutse att brottsrubriceringen skulle komma att ändras så snabbt.
Gällande publiceringen av namn och bild så tror jag en stor del av det är omöjligheten att referera till någon i Assanges position utan att lägga ut hans namn. Vad ska man kalla honom? ”Internetkändisen”? ”Australiensaren”? Hur noga det än fraserats så skulle det vara omöjligt att rapportera objektivt utan att det snabbt gick att lista ut hans identitet. Expressen hade tvingats kalla honom ”39-åringen” och nöja sig med en notis.
Så är det kanske, men då har man ju faktiskt gjort ett aktivt val. Skoopet är viktigare än den eventuella publicitetsskada som den utpekade kan komma att lida. Att storyn spreds globalt på ett par timmar gör skadan betydande milt uttryckt, och självklart visste Expressen att det sannolikt skulle bli så.
Mycket av det du skriver är i mina ögon klokt, särskilt den första, ”juridiska” halvan. Men jag kan inte hålla med om att det var rimligt att publicera nyheten om anhållandet för våldtäkt i lördags. All erfarenhet visar att publicitet om en våldtäktsmisstanke vållar oerhörda skador för den utpekade, oavsett hur rättsprocessen utvecklas. Om våldtäktsmisstanken och den anhållne blir nyhetsstoff så ökar dessutom risken för att målsägarna ska bli föremål för artiklar och diskussion, vilket rimligen är en lika allvarlig publicitetsskada. Och detta har ju nu skett.
Jag har också frågetecken för att åklagare 1 får kritik för att hon sa som det var om anhållandet, när du senare engagerat hävdar betydelsen av öppenhet. Det var inte åklagaren som vållade Assange och de två anmälande kvinnorna publicitetsskador, det var faktiskt medierna som beslöt att publicera.
Du missar min poäng som visserligen är lite dold. Men den att jag tycker att individerna bör tillmätas större ansvar för sina handlingar. Det vill säga om nu någon behandlar Assange illa på grund av skriverierna, är det då inte den personens ansvar ett dugg?
Är inte skulden någonstans gemensam? Vad jag värjer mig emot är fortfarande skjutandet av budbäraren, oförmågan att se att det är en kedja av händelser som sammantagna fått konsekvenser som ingen faktiskt kunnat förutspå?
Jo jag anser i alla sammanhang att individer ska tillmätas stort ansvar för sina handlingar. Men den principen kan knappast innebära att medier därmed glatt kan publicera brottsmisstankar och tänka att ”om den omskrivne får problem när vi nu gjort den här publiceringen så är det ju inte vi som vållat det utan enskilda individer som inte sköter sig”.
För Assange och de två kvinnorna som anmält att de utsatts för brott är nog tillvaron synnerligen hemsk just nu. De skyddas knappast av teoretiska resonemang om var ansvaret för det obehagliga ligger. Det som de berörda utsätts för just nu kallar jag för publicitetsskador.
Men vet vi något om skadorna? Publicitetsskada i teorin är en sak, i praktiken en annan.
Ja, vi vet något om skadorna. Istället för att diskutera Afghanistan diskuterar vi nu Assange. Det är en riktigt, riktigt stor skada. Framförallt för de som dör i kriget.
Mycket bra summering av etiken. Men tyvär tror jag det finns vissa brått som är så känslomässigt laddade att allt vett flyger ut med badvattnet – det om något har diskussionerna kring barnporr sista tiden visat. När det gäller så känsliga saker som våldtäkt, så tror jag att många tyvär sätter likhetstecken mellan anklagad och fälld. Kravet på ”bortom allt rimligt tvivel” gäller inte i ”the court of public opinion”. Så, foga följande till ditt redaktionsmantra: ”Underskatta aldrig folks känslor”.
Klar poäng! Men det är ju också det jag resonerar kring, betyder känslomässiga reaktioner att enskilda tas ifrån ansvar? Mord, misshandel och våldtäkt sker säkert ofta på grund av känslor, betyder det att gärningsmän ska gå fria?
Alltså jag fattar att du inte menar så, men hur stor hänsyn ska tas? Lever vi inte i ett kunskapssamhälle, där vi har tillräckligt med tillgång till information för att kunna agera logiskt, om inte annat efter en stunds eftertanke?
Här vill jag flika in att jag beskrivit fenomenet jag tror Egil refererar till i det pedagogiska inlägget ”Amygdalakidnappning”.
Underskatta aldrig folks känslor och
överskatta aldrig journalisters intelligens.
Intressant, och visst är det sant att den vanligaste kritiken är att kvarnarna maler för långsamt. Det är också vanligt att folk ropar efter högre straff, eller som i t ex fallet Mattias Flink ropar upprört efter straff istället för vård, och inte vill kännas vid möjligheten att en tidigare ostraffad person som plötsligt får spelet och går ut och skjuter vilt omkring sig skulle kunna vara mentalsjuk.
Personligen föredrar jag när kvarnarna maler långsamt, och känsloargument påverkar rättsväsendets arbete så lite som möjligt.
I det läget ser jag det som djupt bekymrande att åklagaren väljer att gå till media när anmälaren faktiskt inte ens velat göra en anmälan. Juristen utvecklar det där med hur ‘skälig misstanke’ definieras och vilka regler som gäller för sekretess etc här: http://juristensfunderingar.blogspot.com/2010/08/assange-och-forundersokningssekretess.html
… Och eftersom jag ändå skickar länkar har du mina fem cent här, inklusive intervjun Al Jazeera gjorde ang åklagarens hantering av ärendet, som jag misstänker att du redan sett: http://outad.blogspot.com/2010/08/roadkills-i-aklagarmyndighetens.html
Vad jag förstått har inte åklagaren valt att gå till media, var har du hittat den uppgiften?
Åklagaren har bara svarat i telefon…
Oj… Fail.
Rättat.
Tack.
;) En liten detalj visserligen, men i dessa tider känns det viktigt att vara noga med just detaljerna…
Det här är också intressant, du skriver att åklagaren bara svarade i telefon. Men hur ser det scenariet ut egentligen?
”Hej, jag ringer från Expressen och behöver en världsnyhet till morgondagens tidning. Det är inte så att du råkar sitta på något stort skoop, typ att Assange är åtalad för våldtäkt och sexuellt ofredande?”
”Lustigt att du nämner det, han är faktiskt anhållen i sin frånvaro för just de brotten.”
Så gick det nog inte till, Expressen fick väl ett tips. Antingen från Åklagarmyndigheten eller Polisen, och då är det ganska allvarligt att de tipsar så tidigt i processen. Eller så kom tipset från nån av tjejerna … och då borde Expressen fundera en eller två gånger över varför de är så ivriga att berätta sin story.
Just den detaljen är viktig, skulle jag vilja påstå, så tack igen. Att svara i telefon i det skedet, verkar vara lite tveksamt i ljuset av det jag hunnit läsa om Förundersökningssekretessen. Det ska bli intressant att se var anmälan från RO leder.
Att svara i telefon i det skedet är inte något jättekonstigt, däremot har jag nog aldrig varit med om att jag fått namn av en åklagare i det skedet…
Men, menar du verkligen att ett utpekande med namn och bild om våldtäktsmisstanke inte är en uthängning. I så fall har det väl aldrig per definition skett några uthängningar i medier före dom.
Paul, läs innantill:
”Detta säger ingenting om hans skuld, så varför detta tjat om att han ”hängs ut som våldtäktsman”? Han hängdes ut som ”misstänkt för våldtäkt”, och senare som ”misstänkt för ofredande”. Det är något helt annat.”
För övrigt tycker jag att det börjar gå inflation i begreppet ”hängas ut”. Föredrar ”namngavs” om det är det vi diskuterar…
Jag håller nog med Dopping faktiskt.
Du skriver ‘Han hängdes ut som ”misstänkt för våldtäkt”, och senare som ”misstänkt för ofredande”. Det är något helt annat.‘.
Frågan är då om misstanke för grova brott (är sexualbrott ytterligare en kategori?) när det rör kända personer har publiceringsvärde.
Om det är ”något helt annat”, vilket man ju tolkar som ”något mycket mindre allvarligt” att vara misstänkt, så är det ju rimligen också något mycket mindre intressant för allmänheten att läsa om. Eller?
Om det inte är så att det skulle vara ointressant att läsa om alla brottsmisstankar mot alla kända personer, så måste man fråga sig Varför är det så intressant med brottsmisstankar mot kända personer?.
Är det för att misstankarna kittlar vår fantasi i riktningen ”tänk om det är sant”? I så fall stämmer inte din teori om att misstankar inte leder till någon skada. För visst måste det anses vara en skada om allmänheten går med tvivel om grova brott som du anklagats för?
Att hävda att så länge det är misstankar som läcker ut och publiceras så är det ingen skada skedd, är väl precis ett exempel på den konsekvensneutralitet som du säger som regel inte tillämpas?
Jag håller med dig om din beskrivning av hur rättsproceduren fungerar dock. Man anhåller innan man vet säkert, för att kunna ta reda på mer. Genom förhör t ex. Som det heter i lagen:
Finns inte fulla skäl till häktning men är den misstänkte skäligen misstänkt för brottet, får han anhållas, om det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning.
(RB 24kap6§)
Oavsett vem som gjort vad, vem som gjort fel eller handlat oetiskt, om något gott ska komma ur den här sörjan, så hoppas i vart fall jag att det är att vi vågar ta diskussionen om våldtäkt och sexualbrott. Jag är faktiskt inte så intresserad av pressetik (och kan väl erkänna att jag inte innan detta heller trodde expressen eller aftonbladet hade någon etik som gick före lösnummerförsäljning).
Vi har nu däremot möjlighet att diskutera varför vi har så olika syn på våldtäkt. Var går gränsen för dig? Går gränsen olika för olika personer? Hur arbetar vi för att lyfta det och respektera gränserna, innan det blir brottsanmälan?
Varför går så många igång på metadiskussionen om falska anklagelser? Är det för att många män uppriktigt går omkring och är rädda för att själva anklagas? Varför är de rädda för det i så fall? Varför har vi så svårt att prata om detta innan vi får ett Assange-fall eller Bjästa på nyhetslöpet?
Min poäng är att pressens hantering av detta inte är lika intressant som vår rädsla för att öht diskutera gränser inom sexualiteten. Debatten blir otrevligt binär och de mest extrema åsikterna är de som hörs mest.
I mina mörkaste stunder så får jag för mig att diskussionerna kring pressetik, åklagarnas kompetens och hantering, om personkulten och personfixeringen i relation till varumärket, om konspirationsteorier med CIA och what not, är bara ett sätt för folk att gå runt det känsliga ämnet – tänk om det är sant. Tänk om det är sant för den ena parten men inte den andra. Var går gränserna då? Varför respekterades de inte?
Lättare då att peka finger och prata om reaktioner och effekter kanske. Tråkigt, eller hur?
”Frågan är då om misstanke för grova brott (är sexualbrott ytterligare en kategori?) när det rör kända personer har publiceringsvärde.”
Det är självklart en väsentlig fråga, och jag skulle svara att det beror alldeles på omständigheterna i övrigt. Att bara vara ”kändis” och anklagas för brott räcker inte.
”Om det är ”något helt annat”, vilket man ju tolkar som ”något mycket mindre allvarligt” att vara misstänkt, så är det ju rimligen också något mycket mindre intressant för allmänheten att läsa om. Eller?”
Det här är inte helt enkelt. Men i situationen som var, med just Assange anklagad, och på sannolika skäl, kan jag se att det fanns ett visst allmänintresse. Inte tveklöst, men dock, ett intresse. (jag är inte tvärsäker på nånting här, tror att tvivel och omprövningar av åsikter är på sin plats, och jag grunnar just nu själv väldigt mycket på hur jag själv skulle ha gjort och hur jag skulle ha motiverat det)
”Om det inte är så att det skulle vara ointressant att läsa om alla brottsmisstankar mot alla kända personer, så måste man fråga sig Varför är det så intressant med brottsmisstankar mot kända personer?”
Det handlar inte om kända personer i största allmänhet utan om vissa kända personer i synnerhet, och naturligtvis finns en koppling mellan vad personen är känd för och den aktuella misstanken. Om en minister i regering som förespråkar skärpa straff för sexkköp är misstänkt för just sexköp – ja då är det relvant och intressant. Om en skådis eller artist är anklagad för whatever är det mindre intressant anser jag. Det handlar snarare om hur stor makt personen har än om hur känd den är.
”Att hävda att så länge det är misstankar som läcker ut och publiceras så är det ingen skada skedd, är väl precis ett exempel på den konsekvensneutralitet som du säger som regel inte tillämpas?”
Jag hävdar inte att ingen skada är skedd. Jag funderar däremot på hur stor den eventuella skadan faktiskt är.
(personligen är jag FÖR mer konsekvensneutralitet, dock)
”Vi har nu däremot möjlighet att diskutera varför vi har så olika syn på våldtäkt. Var går gränsen för dig? Går gränsen olika för olika personer? Hur arbetar vi för att lyfta det och respektera gränserna, innan det blir brottsanmälan?”
Detta är otroligt intressant, och jag har funderat en hel del på detta också de senaste dagarna, i ljuset av ”våldtäkten” som blev ett ”ofredande” och nu enligt Borgström ”allvarligare” än så…
Men jag tror att debatterna tjänar på att inte blandas ihop alltför mycket, även om jag hoppas på en riktigt diskussion om våldtäktsbrott. (något som jag faktiskt bloggat om tidigare. jag tror inte att det värsta som kan hända en människa uteslutande är just att bli våldtagen)
”Varför går så många igång på metadiskussionen om falska anklagelser? Är det för att många män uppriktigt går omkring och är rädda för att själva anklagas? Varför är de rädda för det i så fall? Varför har vi så svårt att prata om detta innan vi får ett Assange-fall eller Bjästa på nyhetslöpet?”
Detta är också intressant. Varför diskussionen kommer vid aktuellt fall är däremot inte konstigt med tanke på hur väldigt många olika ämnen och vinklar det finns att diskutera om allt, och för att få en verklig debatt där fler än en person tycker något krävs ofta ett aktuellt case att samlas runt… Medielogik.
Och för att diskutera just falska anklagelser behövs case. Att bara nämna sånt i största allmänhet gör att man lätt avfärdas för att man inte har något exempel…
Det är en jäkla soppa det här, det verkar vi vara överens om. Jag konstaterade i annat sammanhang att den här historien har bara förorare, oavsett utgång faktiskt.
Men att diskutera saker är aldrig fel. Så kanske kan vi hitta nya vinnare utanför själva handlingens centrum. Om vi letar tillräckligt ;-)
Jag tror att samhället skulle må bra av en gränsdragningsdiskussion om våldtäkt och sexuellt ofredande.
Vad är det om man har frivilligt sex och den ena gör en sexuell handling som den andra sagt att den inte gillar? Hur starkt skall man behöva säga till innan? Kan man råka våldta av misstag? Vad händer om ingen sagt något alls och båda bara förutsätter vad den andra (inte) vill? Vad händer om den ena är full? Om båda är det? Jag tror att vi som vanligt bara förutsätter för mycket. Och det är jätteläskigt att prata om.
Inte minst för att om vi pratade varje gång vi skulle ha sex, så skulle det bli väldigt lite sex. I alla fall tror många det.
Jag vill bara lyfta fram (och kanske förtydliga) en detalj.
Man är inte oskyldig tills dess man är dömd om man faktisk begått brottet – men man skall anses vara det och behandlas så. I min värld gäller detta även om man har erkänt ett brott eftersom man kan ha erkänt för att skydda någon annan eller p.g.a… ja, vad det nu är Thomas Quick (kanske) lider av.
Ingen kritik, men övertydlighet är bra ibland.
Helt enig. Man kan aldrig vara nog tydlig.
Pingback: Assange «
Den vrede du i slutet riktar mot Hermeles publicering – typ dominobricka nummer 5 eller 6 – är den jag känner mot den första brickan, som är Expressens publiceringsbeslut. Det som nu händer är en direkt följd av att man offentliggjorde Assanges namn. I och med detta riktades oudvikligen ett oerhört starkt intresse mot vem som anmält. Enbart för att det är just han som anklagats.
Flera av de debattörer som försvarar Expressens och andra mediers första publicering i lördags har argumenterat emot tanken på att inte namnge Julian Assange. För egen del har jag inte vid något tillfälle fokuserat min kritik på namngivningen, utan på publiceringen över huvud taget.
Behovet av att skydda människor emot alltför mycket lidande (kan gälla både brottslingar och brottsoffer) innebär ibland att det blir omöjligt att skriva en vettig berättelse utan att ange vilka personer det gäller. Om det inte finns tillräckligt starka skäl för att ändå publicera så återstår alternativet att inte skriva alls (alltså i det skede som rådde natten till i lördags, när det förelåg ett anhållningsbeslut som byggde på ytterst rudimentär information).
Det syns knappast i debatten att pressetiskt ansvar ibland innebär just att inte publicera någonting. Detta vill jag gärna ha till protokollet.
@Staffan: Just att pressen ofta (faktiskt) väljer att inte publicera alls nämner jag titt som tätt. Senast på Twitter häromdagen. För jag tycker att det är en viktig aspekt och inte minst information till alla som verkar tro att pressen inte gör något som helst urval.
Mymlan, du skriver oftast klokt och genomtänkt. Och – alltid – läsvärt. Men här tycker jag du är lite fyrkantig, om medias ansvar kontra privatpersoners. Staffan Dopping beskriver det väl, jag delar hans invändningar och har inget att tillägga vad gäller pressetiken, förutom att jag instämmer helt i dina slutord: ja, Bengt Hermele borde fan skämmas.
Men: jag försöker se den större bilden. Anklagelserna mot Assange är en världsnyhet med, i högsta grad, globalpolitiska implikationer.
Själv har jag givetvis ingen aning om vad som har hänt och inte hänt i detta. Vet lika mycket, eller snarare lite, som alla andra – med undantag för tre personer. Det jag *tror* mig veta, bland annat efter att ha läst Vennstams utmärkta böcker i ämnet, det är att en anmälan om våldtäkt väldigt ofta grundar sig på att en våldtäkt faktiskt har ägt rum. Eller åtminstone någon form av (sexuellt) övergrepp, i lagens mening.
Utan tvekan är Assangefallet ett extremt fall, inte unikt men snudd på. Inte alls beroende på vad som (kanske) hänt utan på den eventuelle förövarens status som nätikon och hjälte för miljoner människor. Jag vill åter betona att jag inte har en aning om huruvida Julian Assange är en kriminell skitstövel (vilket han är om han våldtagit någon) eller om han är helt oskyldigt anklagad. Eller någon annan möjlig variant däremellan.
Men. Om.
OM det faktiskt är en konspiration. OM det just den här extremt ovanliga gången är så att Wikileaks utsatts för angrepp, från en underättelsetjänst eller annan aktör bakom kulisserna. Oavsett om Assange faktiskt haft (frivilligt) sex med personerna eller hela historien inklusive anmälan är ett falsarium – så kan det vara så. Motiv finns helt klart. Timingen för att vålla Wikileaks skada och skapa förvirring är väldigt bra, minst sagt.
OM det är så – ja då har diskussionen tagit en, för de mäktiga intressen med önskan att svärta ner Wikileaks, helt perfekt vändning. Vi diskuterar pressetik. Vi diskuterar feminism och kvinnors självklara rätt att bli trodda. Vi pratar om vem som gjort vad, och framför allt gjort fel: åklagare, media, den eller den bloggaren, den eller den journalisten. Men vi pratar inte om vad som – kanske – faktiskt hände. Egentligen.
Hej Jonas,
jag förstår inte riktigt hur du menar fyrkantig. Vet med mig att jag ganska ofta är det, men just här och i jämförelse med Dopping kan jag inte riktigt hålla med.
Medan han är helt klar över felet är jag mer osäker och menar att det är svårt att peka ut någon enskild som skyldig till detta.
Jag pekar inte på vare sig media, rättsväsende eller privatpersoner och säger att ”det är ert fel”, snarare ser jag att alla har ansvar för just sina handlingar…
Så jag försöker också se en större bild?
I övrigt håller jag med dig om det där med våldtäktsanmälan och har även skrivit om det, jag är odelat enig i slutsatsen att detta är ett unikt fall, både händelsen, personen som är anklagad och efterspelet har kommit att bli särdeles speciellt.
Jag har även varit inne och snuddat vid teorin att det faktiskt är en konspiration, och vare sig den kommer från feministrörelsen eller CIA, eller någon annan obestämbar rörelse, så menar jag att det som diskuteras här, nämligen den eventuella publicitetsskada som Assange drabbats av, får en helt annan betydelse i det läget.
Och om det är en konspiration så menar jag att det kanske till och med är fördel Assange att det hela kommit ut i ljuset på ett så tidigt skede?
Jag kan omöjligt svara på det, men som det ser ut idag kan vi bara hoppas att det blir ett åtal och en rättegång, för att få svar på många viktiga frågor.
Kort sagt – jag kan inte utifrån din kommentar se att vi skulle vara särskilt oense här, förutom den detaljen att jag förstår publiceringsbeslutet i det här fallet.
Att jag påtalar åklagarens faktiska fel handlar ju också om att juridiken har tydligare ramar och betydligt mer absolut än låt säga pressetiken, juridiken ska inte vara godtycklig, medan publiceringsbeslut av naturliga skäl är just godtyckliga.
Sen är det såklart alltid lätt att vara efterklok, både vad gäller publiceringsbeslut och bedömningen av dess konsekvenser, men så länge diskussionen hålls levande vill jag hoppas att något gott kommer ur det, och att vi gemensamt kan lära oss något av egna och andras eventuella misstag.
Pingback: Erik Laakso | På Uppstuds » Det fulaste i människor
Vi som jobbar eller har jobbat i traditionella medier har de pressetiska reglerna i ryggmärgen. I ljuset av det och den gällande svenska pressetiska traditionen är det frestande att ställa sig upp och fördömma Expressens initiala publicering och Bernt Hermeles namnpublicering av den ena anmälaren.
Samtidigt svämmar Flashback och bloggosfären över av ingående spekulationer, namn och detaljer runt det här och många andra fall där traditionella medier håller locket på.
Frågan är varför det blir så. Kan det vara så att svenska etablerade medier helt enkelt berättar mycket mindre än vad folk anser sig har rätt och behov att få veta?
Kommer utmaningen från sociala medier leda till att traditionella medier tvingas ompröva sin – emellanåt ganska självbelåtna – hållning i pressetiska frågor?
En annan iaktagelse: Vi befinner oss just nu i den självspäkande fas som svenska mediatyckare alltid kastar sig in i strax efter en kontroversiell nyhet eller publicering.
@Peter: Ja precis, kan det vara så att vi berättar för lite?
Och självklart gör utvecklingen att medierna tvingas ompröva sin hållning, det händer ju redan.
Men en fråga: Ser du inte någon skillnad mellan publiceringen Assange-namnet och den publicering som Hermele står för?
Och varför läggs så stor skuld på just Expressen? Visst, dom var först, men hela världens medier hakade ju på, och det finns inget som tvingar en redaktion att publicera ett namn bara för att någon annan gör det. Varje redaktör är ansvarig för just sina beslut oberoende av vad andra medier gör.
Alltså – det är möjligt att publiceringen någonstans var fel men i så fall var det ett fel som hela världens medier gjorde gemensamt. Det behöver absolut inte vara så att ”all världens medier inte kan ha fel”, men det säger ändå en del om den speciella situationen som var. Det är ju inte ovanligt att ett namn på en misstänkt brottsling är ute i flera medier medan andra konsekvent väljer att inte identifiera personen.
Pingback: Ingen rök utan eld eller oskyldig tills dömd? | Port Freedom
Bra inlägg. Vad gäller frågan om hur folk tolkar en publicering av en misstänkt våldtäkt och hur stor skadan är:
Även om det bara är ett fåtal personer som har svårt att förstå skillnaden mellan ”misstänkt” och ”dömd” så kan det ändå leda till obehagliga och rätt så allvarliga följder för den misstänkte. Tänk ”få sitt hus vandaliserat och nedklottrat med anklagelser om att man är våldtäktsman”, eller ”bli av med jobbet därför att chefen tror att man är våldtäktsman”. Att de flesta förstår skillnaden är därför inte detsamma som att skadan är liten.
Man kan också resonera som Rikard gör att själva publiceringen i sig gör att anklagelsen blir starkare. Då har något mer skett än att polisen rutinmässigt har handlagt ett ärende. Då är det ju faktiskt så att någon har funderat över händelsen och tänkt ”det här är viktigt för allmänheten att få veta”. Det finns många som anklagas för våldtäkt, men endast ett fåtal som får sitt namn i tidningarna. Då är det inte helt orimligt (beroende på vilka ideer man har om hur pressen skall fungera) att tillmäta det större betydelse än andra fall av misstänkt våldtäkt.
Pingback: Hermele i hetluften « Nordic Dervish
Pingback: Den bluffen gick inte Newzglobe! | Boströms Blogg
Jag skulle vilja återknyta till Bernt Hermele och hans publicering av namnet på en av anmälarna. Det här är ett namn som figurerat på nätet ett bra tag – courtesy of Flashback. Själv har jag avstått från att avslöja namnet på den här kvinnan – men till vad nytta? Finns informationen på nätet så finns den, och är tillgänglig för alla. Nu har den hamnat på en nyhetssida och hoppsan då blev det minsann skandal. Men på Flashback är det inte skandal. Det är ”yttrandefrihet på riktigt”, vilket är sidans motto.
Vad är skillnaden?
Jag kan inte se någon annan skillnad än att informationen på Flashback levereras av människor som föredrar att vara anonyma, och därför aldrig kan kritiseras på det sätt Hermele nu blir kritiserad.
Gäller yttrandefriheten bara för den som väljer att vara anonym?
Flashback och privata bloggar och obskyra skvallersajter utnyttjar yttrandefriheten till bristningsgränsen, men de åtnjuter inte den (relativa) respekt som etablerade, professionella medier gör. Mediehusen är i allmänhet medlemmar i Tidningsutgivarna, journalisterna anslutna till fackförbundet SJF eller Publicistklubben – alla dessa har lovat att följa riktlinjerna i de etiska reglerna.
Dessa etiska regler innebär en frivillig inskränkning av den vidsträckta yttrandefriheten, men möjliggör att politikerna inte snävar in det lagliga utrymmet för pressen – och det brukar de flesta tycka är en bra sak. Om de ”reguljära” medierna på bred front skulle abdikera från sina etiska åtaganden – då tror jag att förslag om skärpta straff för medier som skadar enskilda kommer som ett brev på posten. Och polis och åklagare skulle betydligt oftare hälsa på hos redaktionerna.
Hej Staffan!
Det är riktigt. Flashback åtnjuter ingen större respekt – men den är likväl mer läst än Hermeles i jämförelse obskyra nyhetssida. Flashback är en sida journalister hänger på, för att få tillgång till uppgifter som bara finns just där. Och på Flashback är man anonym.
Dessutom är Flashback något av en helig ko hos många internetanvändare. Om du kritiserar den sidan, blir du genast attackerad med dryga hundratalet mail.
Själv har jag polisanmält sidan inte en, utan två gånger, på grund av dess spridning av barnporrlänkar och länkar till bordeller. Ingen av dessa anmälningar har överhuvudtaget bekräftats av polisen. Faktum är att den poliskvinna som tog emot min första annmälan aldrig hade hört talas om Flashback.
Och det borde hon ha gjort. För vill man veta hur man på bästa sätt smugglar in vapen mellan Ryssland och Sverige, så är det den sidan man bör besöka.
Yttrandefrihet på riktigt heter det. I min värld är det helvetets svar på yttrandefriheten.
Så i fallet Hermele/Flashback så är min fråga fortfarande: Vilken budbärare ska man skjuta?
Pingback: Veckan som gick – vecka 34 « Same Same But Different
Pingback: Och det är Wikirape igen… | Carinas blogg