Etiketter
amning, bröstpump, föräldraförsäkring, jämställdhet, kvotering, Lars Ohly, partiledarutfrågning
Den här debatten om amning och bröstpumpar som uppstått efter partiledarutfrågningen av Lars Ohly är så jäkla osaklig och dum att jag inte kan låta bli att tycka till. Vad vi talar om är inte amningens vara eller inte vara, och det är synd att en så viktig fråga som delad föräldraledighet = ökat pappaansvar överskuggas av raljerande om bröstpumpar och amning.
Det handlar inte ens om att individer ska få bestämma själva.
Jag brukar kalla mig liberal. Som sådan har jag också alltid tyckt att myndigheterna inte ska lägga sig i hur föräldrar delar upp föräldraförsäkringen. Men jag har ändrat mig. För det handlar inte ens om det.
Diskussionen om föräldraförsäkringen handlar inte om huruvida föräldrar ska få bestämma själva eller staten ska styra.
Jag har kommit fram till att det inte är det minsta liberalt, snarare ultrakonservativt, att slåss för bevarandet av föräldraförsäkringen som den ser ut idag.
Tänk om föräldraförsäkringen införts idag, år 2010. Då skulle den självklart ha delats lika mellan båda föräldrar. Och det skulle inte ansetts tvingande, det skulle setts precis som så liberalt som det är. Nämligen att föräldraledigheten knyts till den enskilde föräldern oavsett kön, och att ens tala om tvång när det handlar om att ta ansvar för barn som man är två om att sätta till världen är bara effektiv retorik från folk som medvetet eller undermedvetet tycker att kvinnans plats är i köket, eller i soffan med en bebis vid bröstet.
Med individers rättigheter – som i det här fallet rätten att vara hemma med sitt barn – kommer också skyldigheter och ansvar – som i det här fallet skyldighet att ta hand om sitt barn.
Det handlar alltså inte ens om kvotering. Det handlar om att varje förälder, som individ, har hundraprocentigt ansvar för sitt föräldraskap.
Det här med amning så. Jag har tidigare använt det argumentet. Jag ammade min förste unge i ett och ett halvt år, han åt inget annat och det hade blivit lite knepigt att lämna honom redan då han var sju månader.
Men jag försöker sätta detta i något slags perspektiv. Jag hade möjlighet. Jag kunde. Om jag inte kunnat, om jag hade varit tvungen att jobba efter sju månader, skulle ungen ha svultit ihjäl? Skulle han ha fått men för livet? Jag tror faktiskt inte det.
Att amma helt i sju månader är enormt. De flesta gör inte det. Ytterst få personer gör faktiskt det. Och om man ser sig om i resten av världen, där kvinnor tvingas tillbaks till jobb redan efter några veckor eller i bästa fall några få månader – deras barn klarar sig bra. Varför skulle inte svenska barn göra det?
Vad är det som gör att så många hävdar att amningen är ett bra skäl att hindra pappor från att ta ansvar?
Det vanliga med sjumånadersbebisar är väl ändå att de har börjat äta mat, gröt, kompletterande välling osv. Det finns inget som hindrar en yrkesarbetande mamma från att amma på morgonen innan hon går till jobbet och sen när hon kommer hem igen. Barnet blir inte lidande. Barnet kan äta välling – eller om man så vill – utpumpad bröstmjölk. I många fall går det säkert att ordna med amning på lunchen eller annan rast, och kanske om nu amningen ses som så viktig att det finns möjlighet för föräldrarna att dela upp ledigheten på annat sätt, så att mamma kanske kan jobba deltid så länge hon ammar?
Det är liksom ett ickeproblem. Att använda amning som argument mot delad föräldraförsäkring är löjligt.
Däremot att i ett modernt land se det som båda föräldrars ansvar att ta hand om sina barn, i exakt lika hög utsträckning, och utifrån det samsas om den ledighet som ges, det är fanimig inte löjligt. Det är nödvändigt om vi någonsin ska uppnå jämställdhet på riktigt.
Uppdatering: På Twitter får jag kritik och min text anses argumentera egoistiskt utan tanke på barnens rättigheter. Jag tycker precis tvärtom. Jag argumenterar för barns rätt till båda sina föräldrar. Och vad är egoistiskt med att dela föräldraförsäkringen, jämfört med att antingen vägra lämna ifrån sig ledighet åt den andre eller att vägra stanna hemma för sin karriärs skull?
Bra skrivet! Du har så rätt! Kom gärna med i gruppen Amning står inte mot jämställdhet http://www.facebook.com/group.php?gid=124380420946257&ref=ts
Jag brukar oxå kalla mig liberal. Trots det så är jag tveksam till att försöka kvotera föräldrarförsäkringen. Det måste vara varje enskild familjs rättighet att själv lägga upp hur man fördelar tiden.
Risken man tar med en kvotering är inte at papporna tar ut sin del utan mer troligt att den bränner inne. Barnet får alltså mindre tid med sin förälder än idag.
Du säger att föräldrarna måste få bestämma själva.
Det handlar ju inte bara om rättigheter, utan också om skyldigheter.
Då är det väl också den enskilde förälderns ansvar om den inte anser sitt barn ha rätt till tid hemma med en förälder innan dagis?
Fast är det inte rimligt att föräldrarna som skaffat barn tillsammans också tillsammans får tillgång till dessa dagar för att tillsammans bestämma vad som är bäst för just sitt barn utifrån just sin familjs unika förutsättningar.
Jag tror inte på att tvångsindividalisera föräldraförsäkringen, utan precis som du säger så ska båda föräldrarna självklart ta hand om sitt barn. Fast inte genom tvång.
Idag så är kvinnan av naturliga orsaker (oftast) hemma den första tiden. Därefter så är det nästan alltid en ekonomisk fråga. Frågan är snarare om det är för dyrt att höja ersättningsnivåerna?
Men är då felet föräldraförsäkringen eller det faktum att män tjänar mer än kvinnor?
Ju mer jag tänker på det desto mer irriterad blir jag över snacket om ”tvång” när det handlar om att ta hand om sina barn…
Det är väl klart att det är fel med olika lön för samma arbete, men det känns som en helt annan fråga. Fast löser man den så löser man ju även denna :-)
Exakt. Hönan eller ägget liksom…
Barnet har inte rätt till att få lika mycket dagtid av varje förälder. Det är ett påstående taget helt ur luften. Då kan man lika gärna säga att barnet har rätt till bägge föräldrarna samtidigt, eller varannan dag, så att man inte missgynnas under vissa skeden av livet genom att inte ha lika rätt till bägge föräldrarna.
Barn har rätt att kräva att de har det bra. Det kan de ha i en mängd olika konstellationer, på en mängd olika sätt. Föräldrar kan normalt optimera sin egen tid och ansvarsfördelning, utifrån den egna situationen, så att barnen får det så bra som möjligt.
50-50-delning av föräldraledigheten är ett sätt att organisera omhändertagandet under den första tiden. Men det är inte det enda sättet, och inte heller det bästa sättet, det som alla borde eftersträva. Man kan ha det bra på många olika sätt.
Barnen har rätt att ha det bra, och föräldrarna har ingen skyldighet att uppfylla omgivningens krav och definition av jämställdhet. Personerna som ingår i en familj har skydligheter gentemot varandra, inte gentemot andra.
Grymt bra inlägg!
Det är konstigt att i de familjer där det är mamman som tjänar mest funkar det alltid att mamman är hemma. Ofta mer än pappan till och med. Så är det i vår familj. Jag har tagit ut större delen av föräldradagarna (fast vi har varit lediga ungefär lika mycket, men det är en helt annan historia), fast jag vid det tillfället tjänade ca 10 000 mer i månaden än vad min man gjorde.
Hur är det möjligt? Nån som hört talas om en mamma som avstår att vara FL för att de ”inte har råd”? Nej, trodde väl knappast det heller…
Dessutom: Barn kommer sällan som en blixt från en klar himmel. Ofta planerar man och även om man inte gjort det är mamman gravid i nio månader. Sen är mamman hemma i säg sju månader. Under minst 16 månader har man då på sig att spara och gneta så att pappan har råd att vara hemma.
Det lustiga är att samma personer jag hör gnälla om att de inte har råd att dela FP ofta både har ny bil, stor villa och fläskig teve. Ändå har de inte råd, är inte det lite konstigt?
Det handlar ju bara om cementerade värderingar utifrån tiden då mammorna var hemmafruar…
har man inte råd att vara föräldraledig har man nog inte råd att ha barn, alls.
Pingback: Om bröstpumparna | När du inte orkar ringa en vän
Jag håller inte alls med om att amningen är oviktig, eller att man ska vara tvungen att börja arbeta efter sju månader. Jag tycker att barn ska ges möjlighet att vara tillsammans med båda sin familj så mycket som möjligt de första tre, eller varför inte sex eller sju, åren.
Hela den här frågan handlar bara om pengar. Att Sverige ska ha så hög BNP som möjligt. Att så många vuxna som möjligt ska arbeta så mycket som möjligt. Den handlar inte alls om barn, eller om föräldrar.
Anna, jag håller med dig om det. Men eftersom vårt samhälle bygger på att man måste jobba för att kunna försörja sig, och föräldraförsäkringen är en generös förmån vi har i Sverige för att ändå kunna kombinera föräldraskap med jobb, så hamnar diskussionen helt fel.
Det vore såklart idealiskt om alla kunde vara hemma med sina barn i flera år, men nu är det inte så, och då har jag svårt att se varför inte båda föräldrarna ska ha samma rättigheter och skyldigheter att ta hand om barnen.
Jag tycker absolut inte att amning är oviktig men ser inte att den efter sju månader är så oantastlig att den ska ta ifrån papporna deras ansvar. Och inte bara deras ansvar. Deras rätt att vara med sina barn.
Om man delar föräldraförsäkringen lika kan båda föräldrarna jobba från ett tidigt stadium av barnens liv, på deltid.
Och barnet får tillgång till båda sina föräldrar på en gång,
kanske till och med under längre tid eftersom båda jobbar och alltså får in lite mer pengar.
Jag har sett fler exempel på detta.
Håller med Anna! Tänk bara på regeln som gör att om du inte skaffar barn inom viss tid så sjunger din SGI och du får börja på noll med att jobba ett år innan din SGI är uppe igen. Eller att man måste ta ut 5 dagar per vecka efter ett år annars sjunker också ersättningen.
Allt för att man ska skaffa barnen tätt och sen kunna jobba, eller för att man ska återgå i arbete.
Jag har helt annat perspektiv även om jag också ser det som viktigt att båda föräldrarna är hemma
http://carolineszyber.se/2010/09/valfrihet-vs-brostmjolkspump/
Alkohol hade sett som farlig drog om den kommit idag så blir fel att försöka ta en process ur sitt sammanhang. Vi är på rätt väg men tvång är inte rätt incitament utan arbetsmarkandensparter måste ta tag i löneskillnaderna för ska man vara krass så handlar det för familjer om ekonomi och då gäller det att se till att det ej ser ut så. För visst du har en poäng att föräldraskap handlar om rättigheter och skyldigheter men tvång är inte lösningen. Diskussionen om föräldraförsäkringen handlar inte om huruvida föräldrar ska få bestämma själva eller staten ska styra. Vad handlar det om, vilka rättigheter? att staten ska bestämma, eller blev det en skyldighet att vara hemma helt plötsligt.
Ingen tvingas. Föräldraförsäkringen är fri att använda. Men vad är man egentligen för slags förälder om man inte vill utnyttja den?
Jag förstår heller inte att folk inte vill vara hemma med sina barn men det handlar nog inte om att de inte vill utan att alla kan inte till största del pga ekonomi. Såväl kortsiktigt som långsiktigt för egenföretagare som idag tycker SGI mm räknas fel samt de vill ha flexiblare regler att kunna arbeta deltid under föräldraledigheten dvs de facto verkligen kunna dela men det går ej med dagens regler.
Det där argumentet håller inte. Det ekonomiska alltså. Och om det är ekonomi som gör att pappor inte ”har råd” så är det väl lönesituationen i Sverige som är problemet, och inte föräldraförsäkringen…
Du är inte fri att slippa betala till den. Hade den varit det hade det inte funnits skäl att opponera sig emot 50-50-tvånget. Då kan man ju välja att stå utanför.
Att tvingas betala men sedan inte kunna utnyttja fullt för att det av olika skäl är opraktiskt att dela precis 50-50 väcker frågan för vems skull den där försäkringen finns.
För vems skull är vi tvingade att dela 50-50 för att kunna dra nytta av den fullt ut?
Att alla betalar är väl bara ytterligare ett argument för att den ska vara individuell och kopplas till föräldrarna som använder den?
Vill du ha tillbaks änkepension och sambeskattning också?
Jag vill definitivt få tillbaks en efterlevnadspension och framför allt sambeskattning.
Varför ska vi inte bedömas om ett litet företag som familjen faktiskt är utan från individuella prestationer? Allt som samlas inom familjen ska enligt mig gå till samma pott. Eller ska de olika parterna i familjen ha delad ekonomi med separata konton på banken också?
Sambeskattning?! Vem skulle tjäna på det menar du? Inte den ekonomiskt svagare parten i en relation med barn iaf, om det skulle bli nödvändigt för denne att lämna relationen.
@MJV: Det är klart att den ekonomisk svagare skulle tjäna på sambeskatting. Om man vill lämna varandra så blir det ju ingen skillnad mot idag. Eller menar du att man skulle inte våga lämna för att man får mindre pengar? Som sagt det får du ju redan idag bara nu hela tiden.
De som tjänar på sambeskattning är hela familjen.
(Sambeskattning ska som allt annat naturligtvis vara frivilligt.)
Ola Berg
Vet inte om jag hänger med här …
Betalar vi inte alla till föräldrarförsäkringen? Eller betalar föräldrar speciellt till den, något som jag inte känner till. Upplys mig i min okunnighet i så fall.
Jag kan inte utnyttja den alls, eftersom jag inte är förälder.
Alltså tvingas jag betala till något jag inte kan ta ut. Föräldrar har iaf ett val. Och jag håller med många här – hur kan det komma sig att man ser det som ett tvång att få möjlighet att få vara hemma med sitt barn?
…och där satte du den mest relevanta huvet på spiken i den här debatten!
Självklart ska föräldraförsäkringen vara konstruerad så den kommer båda föräldrarna till godo. Jag anser inte att mammorna har någon sorts ensamrätt på föräldraskapet, där papporna på sin höjd får någon sorts supportroll. Sedan det här med liberalt, kontra vänster/socialdemokrati. Jag har alltid uppfattat liberala värderingar som något sorts light-alternativ till socialdemokratiska värderingar. Själv röstar jag på sossarna för att det är orginalet. The real thing, typ.
Det finns ju inget liberalt parti att rösta på så jag avstår från att kommentera det partipolitiska…
Jag var hemma i 6 månader av den 12 månader långa norska föräldraledigheten, min man var hemma de andra 6. Vår dotter, vårt tredje barn, vägrade ta nappflaska, så min man gav henne alla måltider från en kaffekopp till en början med en handduk under hakan. Jag pumpade två gånger om dagen. Jag satt i kontorlandskap så jag ockuperade ett av möterummen som jag döpte om till Ammerud efter en stadsdel i Oslo. När hon senare började på dagis märkte vi att hon var otroligt duktig på att själv dricka från ett glas, att hålla bestick när hon åt, och att hälla upp mjölk från en 1-literskartong. Allt detta fick hon träna på under pappaledigheten.
hmmm… låter inte alls som ett drömscenario för mig dock :-(, känns inte rättvist mot någon om man kan undvika det – i mitt liv
Hm. Jag är helt för att dela ansvaret på mitten att ta halva tiden var. Men jag gillar inte tanken på att lagstifta kring det. I mitt fall hade resultatet blivit massor av dagar som tillfaller staten istället för oss som familj och mina barn.
Jag ville väldigt gärna vara pappaledig när min äldsta son föddes, men möttes av totalt oförstående från min chef. Jag är säker på att med fortsatt upplysning, propagerande för pappaledighet och fortsatt kamp för lika löner kommer det att bli mer jämt fördelat. Men det krävs att gammelgenerationen försvinner från chefspositioner. De begriper knappt inte frågan. För många 40-talister är det fullkomligt onaturligt att kvinnor överhuvudtaget arbetar.
Nej, när de som är födda på åttio- och nittiotalet är chefer kommer detta att vara helt naturligt. Så tror jag.
Att dela föräldraledigheten är ju lösningen på ditt problem!
Om den är individuell kan inte cheferna sätta sig emot på samma sätt som idag.
Bingo!
lalanda, jag tar tillfället i akt helt ot och säger att jag skrivit en rad på din blogg, inlägget när du sjunger för isa.
sorry, mymlan:-)
Nej. Om hälften var reserverat för mig och inte gick att överlåta till min fru skulle vi fått hälften så mycket föräldraledighet. Och barnen hälften så mycket tid med en förälder hemma.
Och jag vill poängtera att jag fortfarande är bitter på min kollegas reaktion när jag berättade hur jag ville ha det.
Rent juridiskt kan en arbetsgivare i Sverige inte neka någon att ta föräldraledigt.
Hade samma diskussion i mitt hem…
Näe det vet jag. Men det handlar inte alltid om juridik. I mitt fall (som iofs är lite speciellt) är jag ju själv arbetsgivare. Här handlade det om två ”generationer” som inte tänkte samma. Men jag hoppas att det här inte ens är en fråga om ett antal år. Jag hejar verkligen på pappor. Men det vet du ju redan. :)
Pingback: Bröstpump « Johanna Ögren
Väldigt bra inlägg som jag instämmer fullständigt i! Jag retar ihjäl mig på att amningen används som argument i den här diskussionen, det är bara en skenmanöver – och en perfekt sådan, för vem vill ta ifrån baaarnen något som tillhör dem? *ironi* Det är så lätt att bli utmålas som barnfientlig skurk i den här diskussionen.
Pingback: Mymlan… | Blodpudding …och på fredag blir det tacos
Skitbra skrivet Sofia! Jag har kommenterat på min blogg.
Oh tack så fint skrivet!
Klockrent inlägg Sofia!
Jag skrev själv ett inlägg tidigare idag om samma sak men du fick verkligen till det!
Dessutom har ditt inlägg spridit sig som en löpeld. På bara en kort stund har fyra av mina vänner på facebook, oberoende av varandra, lagt ut länkar till din text :-)
Tack för att du sammanfattade det så bra.
Heja Mymlan!
Håller helt med dig.
Jag har svårt att se det frihetsinskränkande i att staten väljer att villkora bidrag. Det sker inom alla områden. Det är inget tvång att för papporna att vara hemma, de kan välja att avstå från pengarna.
Det finns flera fördelar med en individualiserad föräldrapenning. En är att barnen får tillgång till båda sina föräldrar. En annan är att båda föräldrarna tar lika ansvar för barnet. En tredje är makrosocial/arbetsmarknadspolitisk; det är först när båda föräldrarna är hemma ungefär lika mycket som det skapas förutsättningar för att kvinnor inte ska diskrimineras på arbetsplatsen (och för att män inte ska diskrimineras i vårdnadstvister)
Heja hemligamorsan! :-)
Håller med, jättebra!
Utmärkt skrivet!
Jag instämmer helt och fullt och även jag kallar mig liberal.
Ursäkta att jag stör mitt i hallelujakörerna… Från mitt inlägg på Millan i höstas: http://www.newsmill.se/artikel/2009/11/18/ohlsson-far-leka-dockskap-i-sitt-eget-hus
Tvångskvoteringen tar makt från familjerna och ger till politikerna. Dessutom slår den extremt hårt mot familjer som inte ser ut som politikerna tror – med två anställda löntagare. Familjer där den ena föräldern är studerande, arbetslös, sjukskriven eller egenföretagare kan få sin ekonomi raserad om föräldradagarna inte får överlåtas. Väldigt många barn tvingas då börja i förskola mycket tidigare, ett alldeles för högt pris att betala för en “jämställd” föräldraförsäkring. Framförallt är det orättvist mot barnen – de viktigaste individerna i sammanhanget.
Det handlar inte heller om några “gemensamma” pengar där staten skall bestämma vilka familjer som är “värdiga” mottagare, det handlar om pengar som familjerna skulle ha haft själva om inte staten hade tagit dem från början.
En överväldigande majoritet av Sveriges familjer vill själva avgöra hur de skall dela ledigheten. Som myndiga människor skall de också få göra det. Inte som själlösa kuggar i en stor samhällsmaskin administrerad av de som “vet bäst” utan som tänkande och kännande individer.
Det har råkat sig så att min fru och jag har har delat ledigheten på ett sätt som gör könsbyråkraterna glada. Men – vilket kommer som en överraskning för de sociala ingenjörer som ser sig själva som enda måttstock för hur folk bör leva – att det passar för oss betyder inte att vi anser att någon annan skall tvingas att göra som vi. Ja, tvingas är rätt ord, eftersom högskattestaten noga har sett till att familjer inte har något annat val, om de inte är extremt förmögna.
Att hävda att föräldraförsäkringen “individualiseras” genom översittarnas tvångsdelning är nyspråk. Försäkringen är redan individualiserad för den individ det handlar om – Barnet – Det är dess behov, uttolkat av dess föräldrar, som skall komma först, inte behovet hos religiös-teknokratiska millimeterrättvisefanatiker.
(Artikeln fick en fortsättning ett par månader senare: http://hagwall.wordpress.com/2010/02/04/surt-sa-birgitta-om-sin-egen-medicin/ )
Jag hör ju till dem som tagit ut i hela ledigheten för alla mina tre barn, med undantag av några få dagar för ett av barnen. Det hade sina skäl och jag kunde argumentera väl för det då…
Och åter igen – det handlar inte om tvång eller militant rättvisa. Det handlar om rättigheter och skyldigheter.
Jag är som sagt liberal och i grunden principiellt emot tvång och sådant som begränsar individens valfrihet. Men om man vänder på det här med föräldraförsäkringen och tänker oss att den varit individuell från början – vad hade problemet varit? Hade det upplevts som tvingande då? Nej, det är bara ett sätt att befästa gamla könsnormer och jag tror att i de allra flesta fall mår både barn och båda föräldrar bäst om föräldrarna delar lika på ledigheten och ansvaret. Naturligtvis kommer några personer att komma i kläm, så är det alltid. Inga lagar eller förordningar passar alla.
Dessutom tycker jag att det bör finnas möjlighet till undantag. En individuell försäkring behöver inte vara totalitär. Exempel på när undantag kan/bör göras är när föräldrar är ensamstående.
Precis vad jag satt och tänkte, att nog måste man kunna ha utrymme för undantag?
Med tredje barnet har inte min man kunnat ta ut så värst mycket föräldraledigt pga plugg, men jag tror inte han skulle varit tvungen att hoppa av studierna eller jag inte kunnat få ut dagar om en lagändring trädde i kraft…jag tror som sagt att
sådant finns med i beräkningarna,
undantagen.
Redan nu så kan jag ge dig ett exempel på en doktorsavhandling som försköts med ett helt år pga pappan var TVUNGEN att ta ut tre veckor. (Barnet var inte planerat men välkommet).
Experimentet i fråga är dessutom begrav då det hade tagit flera år att återskapa. (Jag kan nästan lova att vår miljö hade mått bättre om det hade fått fortgå)
Varför var pappan tvungen att ta ut TRE VECKOR?
Vad hade hänt annars? Hade han förlorat sin sgi, akassa med mera? Eller vad handlade det om?
Min man som sagt, kunde inte ta ut sina tio pappadagar och de frös inne eftersom han pluggade vid tillfället.
Men just det gör inte så mycket i sammanhanget när man har 480 dagar att dela på.
240 dagar räcker otroligt långt om man tar ut 5 dagar i veckan!
Första året i barnets liv behöver ingen ens ta ut några dagar alls för att skydda sin egen SGI heller.
Visst handlar det om pengar,
men jag har svårt att tro alla är så fattiga att de inte kan vänta med att ta ut alla sina dagar (man har 8 år på sig att ta ut dem förutom de nämnda tio pappadagarna) eller ta ut de 5dagar/vecka. Det är väl främst när man ligger på socialbidragsgränsen som man måste krasst ta ut sina 7 dagar
och då har man knappast eget företag?
Dessutom, man kan ta ut ända ner till en bråkdel av den dag per dag och alltså jobba rätt mycket varje dag samtidigt som man uppbär föräldrapenning.
Det finns så många varianter att kunna använda alla dessa 480 dagar så att jag har väldigt svårt att tro att allas ekonomier skulle gå åt helvete om man delade försäkringen rakt av.
Jag vill dessutom minnas att man i föräldraförsäkringens begynnelse faktiskt bara hade ett halvår. Efter det halvåret skulle barnen in på dagis och alla jobba.
Jag förstår vidare inte varför man inte kan ta att man ger alla exakt samma villkor idag, och då har man dessutom betydligt MER än ett halvårs ledighet per skalle även om man delar rakt av.
Det är egentligen helt vansinnigt att man genom lagen tillåter cementeringen av könsrollerna.
Om man förändrar genom lagarna går samhällsutvecklingen snabbare!
Det tror jag på.
Enligt hans uppgift så var han tvungen att ta ut tre veckor i anknytning till födelsen.
Det låter som de tio pappadagarna…som sagt gick min man miste om dem eftersom han inte tog ut dem inom sextio dagar efter vårt senaste barns födsel (hade han tagit ut dem hade han inte fått studiemedel). Men det finns ju ingen tvång! Så jag tycker fortfarande det där låter lite märkligt.
Vadå ensamstående föräldrar? Alla barn har väl två föräldrar? Nej visst ja, det har de ju inte om mamman och pappan inte är gifta. Då är det ju bara mamman som får vårdnaden och därmed all föräldraledighet…
Det händer att föräldrar dör, eller bara drar.
eller att man är ensamstående från början. Självalt – jag får alla föräldradar. I fall det funnits en pappa och inte en donator hade vi delat fifty-fifty.
härligt! Mycke bra skrivet.
Lysande skrivet Sofia!
Precis de argumenten har jag använt i så många år när den här frågan har kommit upp. Det glädjer mig mycket att du har ändrat ståndpunkt.
1. Det är båda föräldrarnas ansvar att ett kommer till världen, därför ska ingen kunna köpa sig fri från det ansvaret.
2. Barnet har rätt till båda föräldrarna.
3. Inga andra socialförsäkringar är konstruerade så att man kan överlåta dem på sin äkta hälft, eller liknande. Varför skulle föräldraförsäkringen vara det? (Om man nu gör tankeövningen att vi skulle komma på idén idag…)
4. Det är inte tvång, utan ett frivillig möjlighet. Vill du inte vara hemma med ditt barn behöver du inte. Många pappor tar ju idag inte ens ut sina tio dagar vid förlossningen. De gnäller inte över att de förlorar pengar, troligen för att de redan tjänar så mycket…
5. Föräldraförsäkringen är ändå en statlig subvention. Att den idag ska vara utformad så att den stödjer traditionella omoderna könsroller är helt galet. Statliga stöd borde vara utformade så att de stöder jämställdhet, inte motarbetar det.
6. Amningsargumentet är precis som du säger nonsens.
Till syvende och sist måste man tänka på varför vi har föräldraförsäkringen. När jag har diskuterat det med bekanta har vi alltid landat i att den finns för barnens skull. Att barnen ska få tid med sina föräldrar. All forskning visar idag att barn mår mycket bättre barn av att ha tillgång till båda föräldrarna i samma utsträckning, att äktenskapen/relationerna mellan föräldrarna håller längre om de delar på föräldraledigheten, att det är bidrar till att männen tar större ansvar för hus och hem även efter barnledighetstiden.
Jag och hustrun var hemma ett år var med våra barn. Det bemöttes inte alltid positivt av mina arbetsgivare, och definitivt inte i lönekuvertet. Men det finns ju andra värden i livet :-)
Det där med att äktenskap tycks hålla längre när båda föräldrar är hemma tycker jag är ett riktigt tungt argument, liksom att papporna får en allmänt bättre relation till sina barn.
Och jag har svårt att förstå varför så många män verkar ha problem med detta, det är ju de som har mest att vinna på detta. (för jo, det finns ett gäng kvinnor som inte VILL släppa ifrån sin sina föräldradagar och pappor som inte orkar stå på sig…)
Vi män tror väl som vanligt att vi är supermän och klarar allt? Superkarriär, superälskare, superpappa, you name it! Det finns en anledning till att kvinnor läser tidningar med balans-i-livet-historier medan vi män läser om nya sportbilar & går på fotboll. Vi behöver inte sånt där tjafs?
Ironi, alltså, om någon skulle missta…
Jag funderade på att blogga om frågan, men så läste jag detta inlägg, och mitt eget eventuella bloggande blev överflödigt – du skriver exakt vad jag tänkte.
Jag kallar mig också liberal och jag är inte för kvotering av den enkla anledningen att jag faktiskt tror att vi kan bestämma själva och att det går ut över barnet om det är en tvingande lag. Om mamman tjänar mest är pappan hemma längre och vise versa men den gemensamma familjeekonomin är faktiskt väldigt avgörande i många familjer. Så avgörande att den styr helt och hållet och då går ”tvångskvoteringen” ut över barnen som inte får någon hemma alls.
Har pappan och mamman lika hög eller lika låg lön löser det sig automatiskt och om inte är det faktiskt upp till respektive familj att fördela dagarna. Även om det är ”staten” som betalar.
Ett jättebra förslag är att kunna ta ut dagar med BÅDA föräldrarna hemma samtidigt.
Kallar man sig liberal är man nog kanske inte så liberal i just den här frågan om man är för en tvingande kvotering.
Tycker jag …
Jag förstår inte se hur en individuell försäkring kan ses som en kvotering.
En positiv sak med pumpdebatten är att frågan om pappors föräldraledighet förskjuts från att skuldbelägga papporna för att inte tvinga till sig mer tid till att handla om båda föräldrarnas ansvar för att dela på tiden.
Jag gillar tanken med individualiserad föräldraledighet. Det finns dock några praktiska svårigheter som måste ordnas om det ska fungera. Exempelvis fungerar det inte för företagare att ta ut ledighet- isf går man i konkurs. Det kan inte heller vara så att bara kvinnor jobbar deltid efter första barnet. Detta är en stor orsak inkomstförskjutningen mellan kvinnor och män – och gör det mycket svårare att vara hemma för den primära familjeförsörjaren.
Man kan ta ledighet ända ner till bara 1/8 del av arbetsdagen,
lite varje dag alltså
och då kan man jobba på rätt mycket varje dag ändå.
Det finns många sätt att dela på en föräldraledighet.
Jag är egen företagare och lyckades alldeles utmärkt med att ta ut föräldraledighet utan att gå i konkurs, men det är förstås även branschrelaterat. Och som lalanda säger, man kan ta del av dag också.
Riktigt bra skrivet!
Föräldraförsäkringen är till för barnet och kan alltså inte jämföras i sak med andra socialförsäkringar.
Givet den enskilda situationen kan knappast staten göra anspråk på att veta vad som är bäst för barnet gällande fördelning av ledigheten.
En sann liberal förespråkar total överskrivningsrätt på vilken vuxen som helst, precis som VAB
För övrigt.: Ropen skalla, bröstpump åt alla
Men eeeh ”…kan knappast staten göra anspråk på att veta vad som är bäst för barnet gällande fördelning av ledigheten…”
det är så vitt jag vet staten som har bestämt hur föräldraförsäkringen ser ut idag.
Dessutom, andra socialförsäkringar är också till för barnen
i socialbidragsnormen är befintliga barn inräknade
liksom i bostadsbidragsnormen
vårdnadsbidragsnormen
och vårdbidragsnormen.
Det är ingen som helst skillnad, bara det att föräldraförsäkring (som det framgår av namnet är det en försäkring som tillfaller föräldrarna då de är hemma för att vårda sina barn)
bara kan betalas om det finns barn.
Och vårdbidragen förstås! Nu var jag lite för snabb…
Jag tror inte jag sagt detta än: skitbra skrivet Sofia!
@Mymlan: ”Det finns inget som hindrar en yrkesarbetande mamma från att amma på morgonen innan hon går till jobbet och sen när hon kommer hem igen”
Här utgår du från att alla bor i ett och samma hem. Det skulle vara en praktisk omöjlighet om man har skilda bostäder.
I övrigt så har du och jag har redan debatterat detta så jag nöjer mig för nu. Jag kanske återkommer ;)
Pingback: Meningen « temedhonung
När jag läste det här inlägget i flödet så kände jag att jag ville kommentera det, men jag pallar inte att läsa igenom alla kommentarer för att se om mina åsikter sagts och besvarats. Bevisligen har du fått många reaktioner på det iallafall, och jag kan bara säga att jag inte håller med. Så, nu har du fått en reaktion till, om än inte speciellt saklig.
Jag brukar hålla med om mycket du skriver, men verkligen inte den här gången.
Att individualisera föräldraförsäkringen kommer att innebära att folk hamnar i kläm. Speciellt yngre kvinnor som är ensamstående med spädbarn, men ändå har gemensam vårdnad. Verkar det som en bra idé att lämna en sexmånaders baby med en far den träffat knappt eller inte alls på heltid? Förutsatt att mannen ifråga inte vägrar ta ut sin del förstås. Vad gör man då? Även folk med yrken där det bara inte går att vara ledig kommer att få problem. Lantbrukare, exempelvis. Alla har inte kontorsjobb i stan här i världen.
För det andra känner jag, personligen, att när jag och min man nu kommit överens om att det är han som ska vara ledig med barnen, även i framtiden, eftersom han trivs med det och har ett yrke och ett jobb där det fungerar, och att jag ska satsa på karriären, skulle en individualiserad föräldraförsäkring kännas som att staten liksom kommer och slår igen dörren i ansiktet på mig: ”Vadå? Trodde du att *du* skulle få satsa helhjärtat på din karriär? Slippa ansvaret för hem och barn? Nej du, den gubben går inte. Tillbaka med dig till dammsugaren och bete dig som en riktig kvinna.”
Problemet är faktiskt inte att det är en förälder som tar mer ansvar för hem och barn än den andra. En total jämn uppdelning fungerar faktiskt inte för alla familjer eller alla yrken. Problemet är att det alldeles för ofta är kvinnan. Och det problemet löser vi sannerligen inte genom att alla ska göra lika mycket jämt.
Pingback: Fler tankar om föräldraförsäkringen « Trollan's Tankar om stort och smått
Jag känner personligen en familj där pappan avsade sig vårdnaden av barnet bara för att regelverket kring föräldradagarna, företagare och studenter (ja, han var alltihop på samma gång) var för krångligt och försäkringskassan knuffade därför bara runt deras ärende mellan olika handläggare. De bodde fortfarande ihop men alla dagar tillföll då mamman. Tiden fanns inte helt enkelt inte för att fortsätta strula med myndigheterna.
Man får inte stirra sig blind på enbart föräldraförsäkringen utan man måste se hur systemet som helhet fungerar. Ett system där man med för hårda regler styr hur folk ska bete sig gör mer skada än nytta.
EN strikt 50/50-uppdelning fungerar bara för politiker och journalister. Inget som helst problem för riksdagspolitikern att kombinera jobbet med föräldraskap – bara att titta in i kammaren när det är votering så ser man att det är lätt att skaffa sig tid för amning medelst eller utan bröstpump.
Som journalist kan du ju t o m vara föräldraledig och jobba samtidigt – bara att skriva dina frilanskrönikor på helgen när gubben eller gumman är ledig från sitt jobb så kan du ju ta ut 5-6 f-dagar och ändå behålla din plats i karriärkön.
Drömmen må ju vara ett äktenskap/samboförhållande där båda parterna jobbar i något av ovanstående yrken. Då slipper man dessutom insyn i hur det är för vanligt folk att jonglera med arbeten som kräver närvaro och engagemang på andra tider än du väljer själv.
Nej, en 50/50 uppdelning funkar även för lärare, logopeder, personliga assistenter, begravningsentreprenörer och hemtjänstbiträden
för att nämna några andra yrken där i varje fall har sett goda exempel på en jämställt uppdelad föräldraledighet. Bland både vänsterfolk, högerfolk, liberala och kristna.
Är de inte heller ”vanlig” folk?
I varje fall jag har sett, ska det naturligtvis stå.
Trist för alla som missar möjligheten att vara med sina barn när de är små. Uppfriskande att läsa din text. Den nedan skrev jag för några år sedan. Lång väg kvar, uppenbarligen. Men ingenting händer av sig själv.
http://www.aftonbladet.se/debatt/article126562.ab
http://blogg.skanskan.se/matofamilj/2010/09/07/jamstalldhet-utan-brostpump/
Du frågar vad man är för förälder om man inte vill vara hemma halva tiden och dela 50/50 på FP. Ja, man kan vara både en väldigt bra och en mindre bra förälder förstås.
Jag tänker inte skämmas för att jag tyckte det vara ganska långtråkigt att vara hemma, medan min sambo inte verkade tycka detta. Jag är en suverän förälder även om vi inte delade 50/50, och det är väldigt nonchalant i att tro att detta är ett bra kriterie på hur man är som förälder.
Däremot tror jag heller inte på förklaringen ”vi har inte råd att dela lika” som många kör med, det är bara en omskrivning för att man inte vågar stå för sina åsikter att man inte vill dela 50/50 i en ängslig urban medelklassmiljö där det är en ”signalfaktor” att visa att man delar 50/50. I vissa fall är det dock rimligtvis sant (jag t.ex. jobbade som forskare med en ganska hög stipendiefinansiering, men som dock inte berättigar till mer än miniminivån i SGI. var hemma mycket ändå, även om jag officiellt inte har tagit ut en dag).
Vad som är mest liberalt kan diskuteras i detta. Varför inte se det som att det är barnet som har rätt att vara hemma i en lugn miljö en viss tid? [mycket forskning tyder på att framförallt små barn inte gynnas i sin kognitiva utveckling av att vara i stora barngrupper längre tider under tidiga år]. Det vore ett helt individualiserat system, men kopplat till barnet istället för föräldrarna. Detta gör att ersättningen skulle kunna utnyttjas av andra än föräldrarna också, t.ex. far/mor-föräldrar, i perioder när kanske båda föräldrarna (om båda är närvarande) har svårt att få ihop det.
Sedan är det nog bara att inse att ett system som är helt 50/50 kommer innebära att många barn får vara hemma kortade tid än idag (även om många också kommer välja 50/50, kommer långt ifrån alla göra det). Är det värt denna uppoffring för att ”era liberala” åsikter ska präntas i lag också?
+1
Pingback: mammaledigt eller föräldraledigt? « mymlan. the real.
Efter att ha följt föräldraförsäkringsdebatten i åratal: jag är tyvärr övertygad om att grundproblemet är att för få pappor, SÄRSKILT såna med makt och karriär, egentligen är det minsta intresserade av att vara pappalediga med fullt ansvar under längre tid. Det är omanligt och lite löjligt att klabba med frusen bröstmjölk och byta blöjor och det är låååångt utanför den tradmanliga komfortzonen. Och det finns alltid nån pseudovetenskaplig tomte som är beredd att svära på att ungar inte behöver sina farsor förrän det är dags att börja i knattelaget. Se där, vavadejasa?
Tänk på det: här i patriarkatet blir det som patriarkerna vill. Om det inte händer är ingen av dom intresserad. Detta är ett utmärkt exempel. Som det mkt riktigt sägs nedan: har nån av oss nånsin hört talas om att en karriärkvinna avstått från föräldrarollen för att hon ”inte har råd”? Nä, trodde väl det.
Jag gjorde två bröstpumpshalvår för 25 resp 22 år sen. Minns fortfarande den fullt hörbara susning som gick genom BVC-väntrummet när jag klev in med en sexveckors bäbis: ”Men… mamman måste vara DÖD!”. Och alla erbjudanden om blöjbyteshjälp. Trodde nåt hänt sen dess, men tydligen inte så mycket.
Men okej, jag har ingen anledning att yvas allt för mycket. På den tiden var jag lågavlönad, kommunalanställd, fullständigt utbytbar och utan karriär. Men ändå. Jag ville faktiskt. Fan vet varför, men jag gjorde det. Och jag inbillar mig att jag skördar frukterna än idag.
Deprimerande debatt.
jag har skrivit om det här förut nån gång och då fick jag jättesura kommentarer men jag står fast.
Föräldraförsäkringen ser inte jag som någon rättighet, snarare som ett privilegium. Och det är inte ens på tapeten att ta bort detta privilegium – bara att dela lika.
Skitbra tycker jag. Det hade jag behövt 2005 när jag föll ned i världens vanligaste könsfälla, och jag som trodde jag var skarp nog att inte göra det!
So you ended up being just a mother.
Just another mother, like a chimp, a cow, an elephant, a whale, just another mother, like an insect, or an octopus, or a worm. Just another sad mother.
Your kids will not thank you, your husband will not like you, your own mother will pity you for making her own same mistake.
Just another mother.
For a moment of frenzy, of uterine voracity, irrational and irreversible, you destroyed your body, your beauty, and your own intellect.
Parental-brain-atrophy-syndrome, where your brain biologically adjusts to the need of your infants, descending at their own subhuman level, with just one dimension, food, or perhaps two dimensions, food and feces.
You left your ambitions, your achievements, your potentials outside your life and outside the lives of those who really loved, only to become a receptacle of an unknown body of an unknown person that never will be yours, and to whom you will never belong. Strangers united in a pool of blood and dirt.
And dirt has become your life, and your life has become dirt. Urine, remains of food, excrements, diapers, vacuum cleaners, old soap, crusts, a life of dandruff and diseases, vaccine and lice, high school and drool.
You lost your dignity through your open legs, first inwards and then outwards, first-in-first-out, garbage-in-garbage-out, a boomerang of boredom.
Do you remember who you were?
Do you realize your loss?
Nobody chooses prison voluntarily, except for mothers, except for you.
You chose the life of a slave in a cavern of dirt.
People around you, who know that you are just another mother, do have compassion for you, but no respect. They know all about your emptiness, your pain, your despair, all dressed in the robes of a virgin-mary.
And a virgin-mary you are not, because mary was not a virgin, and you are not a mary.
You were manipulated into just another life wasted on the heap of trash of a lost humanity dedicated to popular procreation and proletarian proliferation, to please the leaders of a domain of plebeians.
The world lost you, and you lost the world.
Good bye, sad mothers, good bye, old cows, with dried-out utters and distorted hips, good bye, and so alone you all will die.
@Sonja ponja: Och vem gillrade den? Din man, Riksdagen?, Barnet ifråga?
…för inte var du själv med och tog ett vuxet beslut?
”Könsfälla” är världens näst sämsta ord (efter ”kvinnofälla”), båda underkänner individen (Sonja i detta fall) egen intelligens och beslutsförmåga!
Du har totalt missat de strukturer som vårt samhälle är byggda av? Du tror att en ensam individ klarar av att bryta ner dem?
Som jag ser det så togs inget ordentligt beslut, vi bara gjorde det som var enklast och bekvämast. Jag var vuxen men oerfaren och skulle jag få barn nu skulle jag göra saker annorlunda.
Jag tycker könsfälla är ett bra ord. Kvinnofälla är lite sämre, eftersom det anspelar på att det är något dåligt att vara hemma med barnen. Det är lika mycket en fälla för fäder som går miste om stora delar av barnens uppväxt.
Individuell föräldraförsäkring löser inte detta problem men det ger bättre förutsättningar.
Jag kan bara helt instämma i ditt inlägg – du framför ungefär mina åsikter – fast på ett bättre sätt.
Jag grottade ner mig för något år sedan och fick igång en debatt.
Jag tror att det är så dödfött politisk – för ingen vinner ett val genom att ta strid för det här. Dessvärre… men om fyra år – då jävuluringen
http://12steg.blogspot.com/2009/07/om-vishet-likhet-och-normering.html
Bästa texten jag har läst på länge! Klarar inte längre av människor som säger ”med valfrihet kommer det där att lösa sig själv på sikt”. Jaha, varför HÄNDER DET INGET då?
Nu är det så här att 84 % av svenska folket är emot ökad kvotering av föräldraförsäkringen och över 90 % av småbarnsföräldrarna är det. Realpolitiskt i dagens rörliga väljargrupper och med småbarnföräldrar som en stor väljargrupp så kommer inte något block att våga driva denna fråga. Så är det bara.
Jag tycker i grunden detta är ganska sunt, då vi har gått ifrån väljare som lojala undersåtar som ska folkbildas till rörliga kritiska väljare. Därav kommer inte kulturvänstern eller elittyckarna kunna påverka makthavarna speciellt mycket då det är uppenbart att makthavarna numera är väljarna.
@ Jan Andersson – du har klart en point.
Men.. och det här är viktigt;
De 84-90% blir då på något sätt svaret skyldiga om de samtidigt är FÖR jämställdhet. För det talet blir otäckt brutet och rimmar illa med att leva som man lär… och så vidare.
Nemo. Alla är nog överens om målen, Jämställdhet, jämlikhet, demokrati etc. Det är medlen för att nå målen som varierar, därav olika politiska partier med förslag på olika medel.
Kvoteringsmedlet avfärdar en förkrossande majoriet, och förslag till alternativa jämställdhetsmedel varierar nog rätt stort. Men rent principiellt kan jag inte se att man är skyldig att deklarera ett alternativt medel för att man avisar ett annat.
Jämställdhet är dessutom mycket större än bara fördelningen av föräldraledighet. Anta att mamman går till sin vänninna när pappan kommer hem och tar sina 8 timmar hemma. Då blir det ju fity-fifty. Föräldraledigheten är dessutom pensionsgrundande och diskrimineringskyddad i förhållande till arbetsgivaren.
@ Jan Andersson – det är de vackra talen om fina mål som jag inte köper.
Anledning – det finns ingen roadmap för att ta sig dit.
Så här;
På arbetsplatser skall det finnas en jämställdhetsplan. Fine. Syfte?
”Jo…alltså här jobbar vi med jämställdhet” kan det låta.
Bull. Menar man allvar så arbetar man mot diskriminering. Upphäver de brister som finns och neutraliserar de hinder som finns.
Värdeingsmässigt ligger det stora flertalet män OCH kvinnor (av någon mystisk anledning) och tycker att det är bra som det är. Med föräldraförsäkringen.
Annat är det att löneskillnaden mellan män och kvinnor är så huvudlöst stor. Och diskriminerande.
Det finns ingen bBÄTTRE och SNABBARE bot mot detta än individbaserad föräldraförsäkring. Det håller förhoppningsvis de flesta med om.
Ditt tal om att ”mamman går till sin väninna när pappan kommer hem och tar sina 8 timmar hemma. Då blir det ju fity-fifty.” är jämställdhet på pappret – men lär inte synas i lönekuvertet
Pingback: JA! Dela! «
Nemo, sen fionns det något som heter kontraproduktivt. Man når inte jämställdhet genom att reta upp stora delar av det svenska folket genom att minska valfriheten. Jag ansluter till ditt exempel med pappret. Kvotering kan nog se bra ut som jämställdhets medel i teorin. men i praktiken kommer barnfamiljerna att knyta nävarna vid köksbordet. Vad är då vunnet?
Jan – jag brukar säga; Pröva… blir det så hemskt och förfärligt…jamendåså… då får vi väl hitta på något annat. Ingen big deal
Sverige har en skitnödig tradition av att inte våga testa.
I övrigt kan jag mycket väl tänka mig att ansluta mig till Lisa här under – Dela ut en påse pengar – här har ni; gör vad skit ni vill med era barn och dess uppfostran
Det är inte min point – skall det finnas försäkring – så skall den vara både könsneutral och jämställd – det är sedan fritt att utnyttja den
Varför inte avskaffa föräldraförsäkringen helt och slippa detta tjafs om vem som skall vara hemma när?
Kvinnor kan ju skaffa en bröstpump redan vid förlossningen och börja jobba redan efter någon vecka. Då blir ju inte barnafödande den ojämställda belastning för kvinnan den är idag, och man kan få upp kvinnolönerna.
”Om jag hade varit tvungen att jobba efter sju dagar, skulle ungen ha svultit ihjäl? Skulle han ha fått men för livet? Jag tror faktiskt inte det.”
Barnen skulle kunna lämnas på spädbarnsdagis redan efter några dagar och båda föräldrarna kunde gå ut i arbetslivet till den eftertraktade karriären, som ju är så viktig. Alla vet ju att kvittot på ett och lyckligt jordeliv är en fläskig titel och en schysst direktörslön. Det gäller att prioritera här i samhället, och skattemedel behöver inte gå till vad som helst..
Alla problem lösta och en tydlig roadmap. Dessutom kunde professionella pedagoger med tydliga samhälleliga direktiv redan tidigt se till att alla barn blir klädda i unisexkläder och inte utsätts för otillbörlig påverkan av sina föräldrar som gör dem till olika, därmed ojämställda och i förlängningen olyckliga människor.
Att i ett modernt land se det som båda föräldrars ansvar att ta ansvar för karriär och försörjning, i exakt lika hög utsträckning, och utifrån det samsas om den ledighet som ges, det är fanimig inte löjligt. Det är nödvändigt om vi någonsin ska uppnå jämställdhet på riktigt.
Det handlar alltså inte ens om kvotering. Det handlar om att varje förälder, som individ, har hundraprocentigt ansvar för sitt liv.
Varför knusslar ni med detaljerna när det är så enkelt?
Men Nemo… Jag har en fråga som ingen tyckas ha tänkt på…
Hur garanterar man egentligen att försäkringen blir ”mer jämställd” och inte bara ”mindre utnyttjad”?
Betyder det att om kvinnan tagit ut sina sju månader så MÅSTE mannen under tvång vara hemma och utnyttja sina sju månader också?
Eftersom kvinnan av, låt oss säga ”vissa” skäl oftast tar ut sin del först – vad gör man om han då inte tar ut sin del när det är hans tur?
Skall man hota med fängelsestraff, eller måste man betala tillbaka kvinnans redan utbetalda del? Och om de är osams, skilda och mannen inte vill veta av barnen? Måste hon ändå betala tillbaka?
Om man inte hittat en modell och en kontroll/sanktionsapparat för detta har man ju per definition inget verktyg att se till att uppdelningen får effekt. det enda man har uppnått är i sådant fall att man i praktiken kortat föräldraförsäkringen.
Vilket väl vore en samhällsekonomisk välgärning – men vore det verkligen mer jämställt?
Jag tror på riktigt att folk faktiskt skulle använda sin del av försäkringen om den var individuell.
I övrigt så ska den inte var mer tvingande än den är nu. Inget tvingar någon att ta ut en enda dag av föräldraförsäkringen.
Så man ska individualisera försäkringen för att tvinga folk, men man ska inte tvinga folk.
Ursäkta, men jag tror inte på den ekvationen.
Varför skulle alla män helt plötsligt stå i kö för att ta ut alla sina dagar bara för att de inte längre kan överlåta dem på kvinnan?
Ha i minnet att man ju har ”sina” dagar och ”sin” individuella föräldraförsäkring redan idag. ” Ingen tvingar någon” att överlåta en enda dag av försäkringen… och ändå tycks kvinnorna i genomsnitt vara mer intresserade av att vara hemma med barnen än männen.
Men så har männen inte delat samma kropp med barnen i nio månader heller. Det ger alldeles speciella band.
Det är ju ojämställt och orättvist att kvinnorna har bättre band med barnen redan från födseln. Män är i oändligt större underläge när det gäller att knyta an och bygga relationer mellan barn och förälder än vad kvinnor är i underläge på arbetsmarknaden. Kanske man borde tvinga alla kvinnor att lämna bort sina biologiska barn, slumpa hela BB och låta folk adoptera för att inte vi kvinnor ska ha det övertaget.
Då kanske män skulle känna att de släpptes in i ansvaret för barnen, och det skulle säkert också ge en bättre statistik för alla vårdnadstvister där kvinnorna blir sittande med det jobbiga ansvaret för barnen i 95% av fallen.
För jobb och karriär är förstås alltid viktigare än barnen…
Men Lisa skojar du eller vad menar du?
Klart att många män skulle ta ut sina pappadagar om de inte kunde överlåta de till kvinnorna!
VEM vill inte ha möjligheten att ta en paus från sitt jobb och få vara med sin familj? Inte tror jag att de är många inte.
Män släpps redan in i föräldrarollen, alltmer för varje årtionde. Även om det skärs ner på alla plan så finns det till exempel familjerum på många BB där både pappor och mammor får vara (det fanns inte när jag föddes, då fick jag knappt sova med min mamma!), papporna är med under hela utbildningen före förlossningen, under förlossningen och efter förlossningen finns det pappagrupper på många (om än tillräckligt många) platser i landet, man ser alltfler föräldralediga pappor på stan gå två och två med latte i ena handen skjutsandes barnvagnen med andra,
man ser dem på öppna förskolan, på lekplatserna, många är med och skolar in sina barn på förskolan inte minst därför att de är som de är och sätter inte igång och gråter när de ska lämna barnen (trots att de älskar sina barn över allt annat på jorden),
alltså,
jag fattar inte riktigt detta med att det skulle vara nåt fel i
att män är si och kvinnor är så.
Även om det skulle vara biologiska skillnader så skadar det inte barnen att få uppleva ett annat slags föräldraskap.
Jag hoppas att det var menat som ett ironiskt skämt.
”VEM vill inte ha möjligheten att ta en paus från sitt jobb och få vara med sin familj? Inte tror jag att de är många inte.”
”Män släpps redan in i föräldrarollen…”
Så vad är då problemet? Det tycks ju redan vara löst?
Om det är som du säger måste anledningen att kvinnor tar ut mer föräldraledighet bero på att kvinnorna är de som bestämmer och tvingar männen att låta dem vara hemma och ha det bra. Så varför klagas det på männen hela tiden?
Är kvinnor bara ett slags ”lata despoter” som styr hemmet med järnhand och skickar mannen till jobbet för att dra in pengar så hon får ”möjligheten att ta en paus och vila från sitt jobb”?
Och i sådant fall kanske det är rättvist att männen har högre lön som kompensation.
Men då är det ju OCKSÅ inte mer än rätt att dela penningen rakt av!
Om kvinnorna inte släpper in männen och vill vara hemma hela tiden. Självklart.
Jag förstår fortfarande inte om du skämtar eller vart du vill komma.
”Vad är då problemet?” Ja det är väl det, att systemet som det ser ut nu och som det utnyttjas gör så att kvinnor är hemma större delen av småbarnslivet som en reproduktiv del av samhället, reproduktion i all ära, men båda könen är faktiskt fullständigt kapabla att axla den rollen!
Precis som båda könen kan yrkesarbeta.
Jag har alltid varit av den uppfattningen om att vi alla bidrar på något sätt till cementeringen av en samhällskonstruktion som inte leder oss vidare…vi kommer ingen vart med mänskligheten om vi stannar där vi är.
Därför måste vi, med hjälp av lagarna, se till att få förändringar.
Du verkar mest tycka att det är bäst att stanna där vi är.
Må så vara.
Dessutom, det finns helt klart ett ekonomiskt incitament att ta ut alla föräldradagar man har blivit tilldelat,
kvinnor som män.
Om man inte gör det får man väl sätta sitt barn tidigare på förskolan eller pussla med jobb,
men det är ens eget ansvar!
Så varför ska man inte få ta det ansvaret gemensamt?
Skrota föräldraförsäkringen helt. Då får man själv ta det individuella ansvar för sin egen situation du tycker är så viktigt.
Om man inte tycker sig ha råd att vara hemma för pengar man tjänat ihop själv ”får man väl sätta sitt barn tidigare på förskolan eller pussla med jobb,
men det är ens eget ansvar!”
Jag förstår fortfarande inte varför du menar att man skulle skrota systemet istället för att dela på försäkringen rakt av från början.
Vad vill du säga?
@Lisa
Ditt argument att kvinnor redan från början står närmre sina barn TALAR JU FÖR att papporna borde vara hemma så att de hinner ikapp mammorna.
@ lisa – inte alls. Om mamman tar ut sina sju månader, så är det fritt för pappan att inte ta ut något alls – försäkringar är ju frivilliga att begära ersättning från.
Det är dock min fast övertygese att det skule få en lavinartad ökning då det gäller utökat uttag, könsfördelningsmässigt – från dagens 78-22
Till 60-40 i alla fall. Och pappor/män/den andra föräldern skulle inte alls ifrågasättas av sin arbetsgivare
Jag har en liten fråga till alla dem som tror att det ska gå att få undantag vid studier och andra skäl.
Hur lång handläggningstid tror ni att det kommer att vara? (Har ni haft att göra med försäkringskassan innan? )Personligen så tror jag barnen kommer att vara stora innan ni har fått ett svar.
Jag har haft en hel del kontakt med försäkringskassan. Föräldraförsäkring, VAB och sjukskrivningar. Har faktiskt bara goda erfarenheter, förutom kanske nån snorkig person i telefon nån enstaka gång.
Min erfarenhet är att det tar mellan 6 mån till 18 mån att få ett beslut. Ska man sedan överklaga så kan det ta ytterligare ngr månader.
Kan ni dessutom förstå vilka kostnader det skulle vara i administrativt bollande?
Som lalanda sa – vad skulle skilja från dagsläget när det gäller det rent byråkratiska? Snarare enklare.
Hur då enklare? Är jag är lite trög här?
Vi har ju sett en massa exempel här på där det inte skulle fungera i deras familj. Försvaret blev då från vissa att det naturligtvis ska gå att få ansöka om undantag.
Själv tycker jag att det är rent befängt att jag ska söka om tillstånd hur jag ska leva mitt liv.
Skulle det vara nån skillnad mot idag menar du? ;)
Jag förstår inte problemet. Om man får barn under tiden man studerar får man vänta ett tag med att bli klar med sin utbildning. Vad är viktigare – att få vara hemma hos sitt barn eller att bli klar med sin utbildning som planerat?
Kvinnorna måste ju ofta vara hemma och skjuta på sin utbildning. Har ännu inte träffat någon som inte gjort ett studieuppehåll under sin utbildning på grund av att barn har kommit till världen.
Pingback: Top Posts — WordPress.com
Bra skrivet! Tänker osökt på Vill ni ha det som i Sovjet eller vaddå?
Haha, klockren låt!
Pingback: tack « mymlan. the real.
För övrigt finner jag det mycket märkligt att inte kvinnor/mammor med självklarhet ställer sig bakom kravet på jämt fördelad föräldraförsäkring. Snullet och ogint är det. Jo… det är det. Faktiskt. Inte alls något bra jämställdhetstänk… som straff har ni 4 000 spänn mindre lön per månad. Men det finns möjligheter till bättring ;)
Mmm. Kortsiktigt och omedelbart har papporna mest att vinna och kvinnorna mer att förlora på att dela lika, men i det stora perspektivet är hela samhället vinnare på jämställdhet…
Själv tycker jag att det är konstigt att vi bara ser individer och inte familjen som en enhet. Dessutom så tycker jag faktiskt att det är individuellt begränsande och ger mindre frihet.
Jag har flera fall i min bekantskapskrets där pappan har varit den som har varit mest hemma. Med ett nytt beslut så hade de varit de som missgynnats. För att inte prata om barnen.
I övrigt så undrar jag verkligen var vissa bor i landet, för där jag bor så är det till min kunskap ingen arbetsgivare som ser ner på att ngn tar pappa-ledigt. Tvärt om!
Det första som stör mig på är att du kallar dig liberal samtidigt som du sitter och propsar på om att staten ska bestämma hur föräldraledigheten tas ut. HELT GALET
Och sen minskar du ammningsfrågan genom att typ anse att det ändå inte e så många som ammar så länge och barnen tar nog inte skada osv, Nej jag tror inte heller att barnen tar skada av att inte ammas si och så länge, men det e för fan inte politiker som ska bestämma detta!
Sen detta om skyldigheten att ta hand om sitt barn. Barn lever inte på luft och bara för att man har valt att ena föräldern jobbar och den andre e hemma betyder det inte att den ena gör mer för barnet än det andra. Att påstå nåt sånt är att vara oerhört trångsynt och visar på uppenbar brist i förståelsen för andra människor. Det finns faktiskt fäder jobbar men när dom kommer hem är dom närvarande och är med barnen och gör allt för sin familj. Sen att kalla detta för en jämnstäldhets fråga är åxå galet. Att va jämnstäld är att alla är lika inför lagen och i varandras ögon oavsätt hudfärg, kön religion osv. Att vi är fria människor. Så länge vi inte skadar varandra eller vår natur så måste vi själva få bestämma vilken väg som är riktig för oss.
Det borde man lagstifta om, inga lagar som påverkar hur vi väljer att leva våra liv.
Det var inte länge sen det var ”moraliskt fel” att vara bög. Tom olagligt… Det är det fortfarande i många länder
Staten ska inte ha monopol på moral.
Mymlan. Tycker du att VAB ska kvoteras också? Som liberal tycker jag att det är alldeles utmärkt med VAB:s frihet gällande att kunna skriva över den på vem som helst. Men i konsekvensens namn borde du vilja kvotera VAB också.
Jag är absolut för en individualiserad föräldraledighet. Det handlar inte ens om ”kvotering” utan om att socialförsäkringar är individuella eftersom medborgare i den svenska staten numera brukar betraktas och behandlas som individer, inte familjer. Sjukpenning och a-kassa är t.ex. individuella försäkringar. Vi har avskaffat sambeskattningen för länge sen – varför skulle vi se annorlunda på den här frågan?
Men visst, i praktiken kan vi nog anta att en individualisering skulle få tvingande konsekvenser, så länge förskolan bara är till för barn över 12 månader. Det är helt bisarrt att såpass många i debatten verkar tro att pappor hellre skulle sätta sina spädisar på dagis än ta hand om dem själva. Ja, i så fall skulle en individualisering leda till en enormt kostsam utbyggnad av den allmänna barnomsorgen med spädbarnsdagis… För att curla pappor som ”inte har råd” att ta hand om de barn de satt till världen! Nä, vi får väl ge papporna lite mer cred än så?
”Vi har avskaffat sambeskattningen för länge sen – varför skulle vi se annorlunda på den här frågan?2
Det var vansinnigt att avskaffa sambeskattningen. Den om ngt borde ha utökats inte försvinna. -Därför borde vi stoppa den vansinniga idén att splittra familjen ännu mer. Vi driver mer och mer åt att vi ska leva isolerade och oberoende av varandra. Det gör oss svagare inte starkare. Det ger oss också mindre frihet att leva våra liv då vi har färre parametrar att styra över.
I övrigt så tycker jag att du lutar åt att tillskriva folk åsikter som det inte har sagt.
Kirsten.
Alla andra socialförsäkringar är till för den vuxne, därav givetvis ingen överskrivningsrätt. Föräldraförsäkringen som egentligen borde heta barnförsäkring är inte till för den vuxne. Försök se det ur det perspektivet så kanske du förstår det kompakta motsåndet i kvoteringsfrågan
Föräldraförsäkringen är idag en mammaförsäkring, som ger pappor fördelar i arbetslivet och nackdelar i familjelivet samt vice versa för mammorna. Alla förlorar på detta, inte minst barnen! Jag förstår inte vad du menar med barnförsäkring. Att barn behöver sina mammor mer än de behöver sina pappor? Nå, jag tror helt enkelt inte att mammor är bättre föräldrar än pappor, så om det är de som är kärnan i frågan får vi enas om att tycka olika.
Kirsten
Med barnförsäkring menar jag att dagarna skrivs formellt på barnet. Sen får de juridiska vårdnadshavarna bestämma vem som tar ut av dagarna, mamma, pappa, morfar, god granne eller vän. Ungefär som VAB
Att jag anser detta är att jag tilskriver generellt de juridiska vårdnadshavarna som de som bäst kan avgöra hur barntillsynen kan ordnas, och där du förmodligen anser att staten vet bäst vad som är bäst för barnet
Bra skrivet Mymlan!
Tycker också att det är viktigt att påpeka att det var ett enormt lugn att jobba och ha lämnat över dem jag älskar aldra mest (mina barn) till den enda som jag vet också älskar barnen oändligt, barnet andra förälder. Det innebar ialla fall för mig att jag tryggt kunde jobba bra och hårt utan att stressa för att dagis kanske skulle ringa eller att inte kunna jobba över om det så behövdes. Att jobba och känna sig helt trygg på hemmaplan gör en väldigt duktig. Detta är en förmån som många män har haft i äldre generationer och som alla föräldrar borde få känna. Det gav mig en bra boost in i arbetslivet igen efter graviditet och den första tiden hemma med mina barn. Och min arbetsgivare var mer välvillig när jag valt att senare jobba mindre en period.
TÄNK att alla kan tycka så olika om en sak. Vem har diskuterat det ifrån barnens håll? Det är där den jämnlika kvoteringen som har huvudrollen här tycker jag. Inte vad som är bäst för de barn som faktist får lov att stå ut med oss arbetar alcoholics :(
Pingback: Läsvärda bloggare, del 2 — Nils Pettersson
Pingback: Om föräldraledighet och valen vi gör « Nattens bibliotek
Ville bara säga att ditt Blogginlägg är -klockrent-!!! Håler med dig till 100%
Mvh. Jeanette Agenberg
Pingback: Jämställdhet, bröstpumpar och fria val — Nils Pettersson
Hej Mymlan
Så f-b bra inlägg … :-)
Hej Monika, det var ett tag sen! Kul att se dig igen.
Jo, det var ett sen… Har varit inaktiv, men skrev lite i somras när jag var ute och reste och sen följer jag valet på nätet och då blir det mer förstås. Men, skriver inte mycket själv numera.
:-)
Föräldraförsäkringen är okej att kvotera i samma ögonblick som mannen har 50% rätt att avgöra huruvida det gemensamma barnet ska aborteras eller födas fram. Ska man ”ta ansvar” måste man få göra det redan från start.
Så du menar att endast för att mamman kan göra abort utan att fråga pappan, så har han inget som helst ansvar om hon inte gör det?
Ja.
Varför kan hon ens det? Är man inte ”två om barn”?
Det du tar upp är såklart ett väldigt svårt dilemma, men om vi nöjer oss med att utgå från de par som gemensamt kommer överens om att sätta barn till världen, och gör det; varför skulle inte pappan behöva ta ansvar där, bara för att möjligheten finns för mamman att göra abort bakom hans rygg, även om hon inte ens skulle tänka tanken att göra det?
Om man inte vill ta ansvar för barnet, och inte är gift, kan man alltid vägra skriva på vårdnadspapprena. Då slipper man också eventuella förpliktelser gentemot barnet.
Slopa den förbannade kommunistiska föräldrafösäkringen. :D
Jag har inte följt debatten, eller läst alla kommentarer ovan. Däremot vill jag som tvåbarnsfar konstatera: Hela förbaskade amningsdebatten är helt på medeltida nivå.
Forfarande finns rigid BVC-prsonal som idiotförklarar föräldrar som av olika orsaker inte vill/kan/försöker fortsätta amma. Uppbackade av diverse foskare, som mannen i den länkade SvD-artikeln, vilka hävdar att ammade barn kan hantera strees och oro bättre jada jada…
Vi (min fru rent fysiskt) försökte amma båda våra barn. Det första i fyra veckor, där vi själva som relativt unga förstagångsföräldrar konstaterade att det inte fungerade redan efter någon vecka. Efter fyra veckor av hårda pekpinnar från BVC om att fortsätta amma, gränsande till omyndigförklarande av oss som föräldrar, hade vå dotter skrikit konstant av hunger och förlorat mycket vikt. Då började jag/vi flaskmata henne med ersättning, och når dotter blev för första gången nästan som ett vanligt lugnt barn. Mätt.
Vårt andra barn började vi flaskmata efter några dagar, då vi återigen konstaterat att det inte fungerade via amning. Allt med fördelen att jag exempelvis kunnat ta långa perioder av 100% nattvak, de perioder min fru varit hemma med barnen hela dagen. Samt att jag kunnat ta med mig barnen på egen hand, utan att vara bunden till tillgången av bröstmjölk.
Avslutningsvis; Klart som tusan att närheten en förälder kan ge sitt barn via flaskmatning går att jämställa med den via amning.
Vill/kan man inte amma, fine, gör inte det. Barnen mår bra ändå. Vill man, och kan, så är Det det bästa valet i den egna familjen.
Valet skall vara föräldrarnas eget, och ingen sabla politiker, feminist eller annan utomstående tyckares som vill tvinga fram någon generell genusbaserad fördelning av föräldraledigheten.
Låt gärna vuxna människor fatta sina egna beslut.
Jag brukar aldrig ge mig in i politiska debatter men tycker att just den här frågan är väldigt het. Jag vill bestämma hur vi ska ha det i min familj och jag vill bestämma hur länge jag ska amma. Att sluta amma bara för att föräldradagarna är slut skulle bara göra mig bitter på ”samhället”. Nä vad tusan, jag är 37 år och tycker att jag borde ha mandat att styra över mitt och min familjs liv. Givetvis tillsammans med pappan till barnen. Jämställt blir det aldrig. Måste det bli det??? Det är kvinnor som bär på barn, det är kvinnor som ammar. Hur gärna folk än vill få det 100 % jämställt så GÅR det ju inte. Vi ÄR inte lika! Vi har inte samma förutsättningar. Än en gång, det är kvinnans kropp som behövs till att bära samt amma barn. Varför i hela friden ska någon annan bestämma när det är dags att sluta??? Att den ena personen jobbar är väl inte ett likhetstecken med att han / hon inte tar ansvar för sina barn? Så… det var min åsikt ;)
Det är synd att det inte är fler som ammar längre. Gröt och puré i all ära men bröstmjölk måste ändå vara det bästa för en bebis under ett år.
Pingback: Klart jag ska vara hemma! Mer föräldraledighet åt folket!