Etiketter
barn, Chalmers, föräldraskap, flytta hemifrån, lägenhet, livet, mamma, mat, roller, tvättstuga, vuxna barn
En dag i somras när jag satt på Svenska Dagbladets redaktion och jobbade ringde äldste sonen. Han småpratade lite om allt möjligt och innan han lade på sade han lite i förbifarten att han kommit in på Chalmers, följt av en del praktiskt prat om att han skulle packa sina saker och flytta.
Det var inte på något sätt någon nyhet för mig.
Han har planerat att läsa vidare sen han typ föddes, och jag visste att dagarna var räknade.
Ändå blev jag på något märkligt sätt chockad, och när jag ett par veckor senare kom hem till Sundsvall och fann hans rum ihoppackat i flyttlådor slog insikten mig som en knuten näve i magen.
“Uppdraget är slutfört, han klarar sig själv nu.”
Och så kom tårarna.
Jag ska inte förneka att jag haft mina stunder, ganska många, då jag sett fram emot den här dagen. Då jag fantiserat om allt jag ska göra sen. Sen när barnen klarar sig själva och flyttar. Stunder när jag varit trött och sliten och kunde ha gjort vad som helst för att få sova ut en morgon eller kunna komma hem utan att tre små hungriga klänger runt benen på mig och pratar i munnen på varandra.
Nu är sen.
Dottern flyttade nämligen hon också, till Stockholm, för ett par veckor sedan.
Kvar hemma finns minstingen som inte heller är så liten. Han är större och starkare än mig på alla sätt och vis. Och när vi sätter oss i köket för att äta middag frågar han med bekymrad röst om vi inte har någon radio, eftersom det plötsligt är så tyst.
Nu är sen, och jag har plötsligt oceaner av tid jag inte haft förut, jag har bara mig och en till att tänka på, vilket är väldigt mycket mindre än mig och tre till. Så vad gör jag då av tiden?
Jo jag kollar var de stora ungarna har för sig. Följer dem på Facebook, läser dotterns blogg, ringer och pratar och kör bil till Göteborg med bilen full av grejer, jag tar barnen till Ikea och storhandlar på Ica för att fylla deras frysar från svält. Jag hjälper dem att städa och förhör mig noggrant om det inte finns mer jag kan göra.
Jag som alltid varit så upptagen, som aldrig riktigt räckt till och som av praktiska skäl aldrig varit någon curlingmamma står plötsligt i dotterns tvättstuga i Stockholm och tvättar åt henne. Och gör storkok i hennes kök för att fylla hennes frys.
Det är som om jag vill spola tillbaka tiden. Göra om och göra rätt. Allt jag inte gjorde som är för sent att göra nu, allt jag gjorde som blev fel.
Och till alla er trötta småbarnsföräldrar som längtar efter att få ha sängen fri från nattvandrare – idag är det inga andra känslor än kärlek, värme och mys som fyller mig när jag tänker tillbaka på de där nätterna när armar och ben trasslade ihop sig i min säng och drog täcket av mig. Nu när det är sen skulle jag kunna ge nästan vad som helst bara för att få spola tillbaks tiden och en gång till sitta i soffan framför Bolibompa en fredag och äta chips och dricka läsk, och läsa saga tills jag somnar av utmattning.
Allt har sin tid och nu är det en ny tid i mitt liv, jag spelar en ny roll som jag inte riktigt lärt mig än, jag lever med nya andra förutsättningar som är så ovanliga för mig som de senaste nitton åren varit så inriktad på överlevnad, och på att fostra mina barn.
Betyder; jag är under utveckling och det kan sluta precis hur som helst.
Åh. Jag hade ett liknande samtal med en arbetskamrat i somras. Hon resonerade som du och gud vad hon längtade tillbaka till småbarnstiden. Och vad hon skulle gjort annorlunda om då var nu. Att hon skulle vara hemma mera, inse att allt hon ville göra skulle hon ha tid med ändå.
Det gör mig stressad. Men jag tänker att, som du säger man utvecklas. Samhället utvecklas. Man hittar nya intressen, nya infallsvinklar. Det man gjorde för flera år sen hade man aldrig kunnat göra nu, man hade aldrig kunnat göra annorlunda, för som det var då, så såg det ut då. Man var fantastisk ändå.
När jag var liten trodde jag inte att vuxna kunde förändras. Att föräldrarna var som de var och skulle förbli till döden. Sen blev jag vuxen och har aldrig förändrats så mycket som under min dotters ännu korta liv. När hon blir tonåring kommer jag säkerligen undra vad fan jag höll på med när hon var liten. Men förhoppningsvis kommer vemodet ändå inte vara ångestfyllt.
Men bli inte stressad! Jag menade inte att skriva ett pekpinneinlägg med andemeningen “Passa på och njut”, mer bara försöka sätta ord på de blandade känslor som uppstår, att den här dagen kom fast jag nästan trodde att den aldrig skulle göra det.
Man gör ju sitt bästa, och det som är rätt och som man förmår i stunden. Alltid.
Jag gråter för PRECIS så där känner jag! Med skillnaden att även min yngsta har flyttat, så nu är det tomt, tyst och konstigt. Min yngsta fick himla bråttom, och jag tror det beror på att det blev så trist och tyst när syskonen dragit. Och nu tjatar jag till alla mina kompisar som har småbarn: njut, tiden går så fort. Men de tycks inte förstå ;)
Jag vill att barnen ska komma hem och hälsa på. Jag vill att de ska följa med när vi reser. Jag vill att vi ska gå på bio, gå ut och äta och bara SES. Men de vill inte. Inte lika ofta som jag. Och jag inser att det är så det ska vara. Jag måste släppa dem för att de ska komma tillbaka.
Precis. Man ringer och dom har inte tid att prata…
Eller – jag ska inte klaga. Man är ju alltid mamma, också i barnens ögon. Bara att det är så mycket mindre påtagligt när de inte är fysiskt i närheten…
“Nu är sen.”
Ikväll ska jag sätta mig i soffan och mysa med mina söner. Jag ska läsa högt för dem, och jag gör det ikväll med en speciell känsla, för jag fick dina ord under huden.
Tack för att du påminde en stressad ensam-mamma om det som verkligen betyder nånting.
:)
Vi har precis samma situation. De två yngsta läser i Umeå. Äldste sonen är hemma tillfälligt och praktiserar men far tillbaka till Luleå om ett tag. Men jag tycker du är lite hård mot dig själv. Du verkar väl ha gjort någorlunda rätt när barnen klarar av att flytta hemifrån och ta sig vidare med det de vill satsa på.
johan
Som skild behövde jag lära mig frånvaro av barnen betydligt tidigare. Sorgen att missa delar av deras uppväxt kommer först i efterhand när tankarna hunnit ikapp. Kanske det i någon mening inte är så stor skillnad, för tonåringarna i mitt liv är också flygfärdiga. Men jag missade så mycket…en del vill jag inte ha, men den del skulle jag så gärna velat få vara med om.
Till syvende och sist har jag ändå märkt att mamma är jag i alla väder. Oavsett var vi bor, var vi befinner oss. Jag är hjärtinnerligt tacksam för nya dagens teknik där jag kan ge dottern ett recept i realtid. Ett recept som hon frågar Mig efter.
Småsaker kan tyckas men glädjen både i att få tillbaka sin arga tonårstjej och bli en efterfrågad vuxen är skuttande.
Jag är också skild men har haft barnen på heltid…
Har alltid inbillat mig att jag skulle haft mer ork och varit mer fokuserad som mamma om jag haft dem på halvtid, men det är så mycket man tänker när man inte är där.
Precis som att man tänker att det ska bli på ett visst sätt “sen”, som det ändå inte blir.
Glömde visst, ett ämne väl värt att betrakta …
Ljuset bortom “nuet” behöver vi väl för att klara av tillvaron. Detta trots att det sällan blir som vi tänkt oss. Ibland kan jag tänka att väl är väl det.
Näpp, inte mer ork som halvtidare, även om heltid gällt emellanåt. Man tror tiden räcker till så mycket mer och springer litelite fortare. Detta ständiga dilemma vi alla lever med.
Ork förresten, vilken mängd är tillåten kontra otillåten i vårt samhälle? Om jag påstår att jag tillhör en “trötta skarans förening” skulle nog en del protestera. Men kanske snarare att jag vilar , ja faktiskt tokvilar, när kroppen säger åt mig. Annars hade jag för längesedan ingått i vår tids tragiska försäkringskassestatistik..
Pingback: Om det där att fånga dagen… « Inquietum es cor nostrum donec requiscat in Te
Jag började kommentera här, men det blev en blogpost istället, det blev så långt… :´)
http://mcsarcne.wordpress.com/2010/09/15/om-det-dar-att-fanga-dagen/
Är det inte så enkelt som att man som mamma vill vara behövd. Och du fixar och grejar och donar för att de ska må bra allt vad du förmår nu. Varför spola tillbaka. Innan du vet ordet av har de bildat familj och en liten knatte skriker farmor eller mormor till dig och vill sova i din säng. Tro mig :)
Om jag får bestämma – men det får jag ju inte – så kommer det att dröja minst typ tio år innan de där barnbarnen… ;)
Så enormt fint skrivet.
Och så träffande sagt av din Edgar, skaffa en köksradio!
Själv sitter jag där i köket fullt av stök, små bilar, klotsar och klet under fötterna.
Skrik så att man knappt hör sina egna tankar,
längtar efter att få lyssna på en radiopratare nån gång i lugn och ro.
Men vet samtidigt mycket väl om det där,
att det här kommer också att ta slut
då kramar jag minstningen som snart fyller ETT år!
Mymlan fattar du det?
Du fick träffa honom när han bara var veckor och snart går han…
…och jag kramar honom extra hårt när jag tänker på att när jag minst anar det
så går han sin egen väg.
Som dina två äldsta redan gjort :)
Dina fina barn alla tre,
var stolt!
Åh, den lille nyfödde som jag satt och nosade på… Och hans fine storebror.
Det är på andra man ser att man själv blir äldre.
Fint Sofia! Jag känner igen mig i allt. Just idag har jag alla fyra barnen hemma, eftersom vi begravde min mamma igår. Och jag älskar verkligen att gå upp på morgonen och känna deras närvaro fast de sover, älskar att duka för sex personer, älskar när hallen är så full med skor att man snavar över dem.
Nu (tio år efter att den förste flyttade hemifrån för första gången) har jag vant mig vid att det blir allt färre att duka till. Men jag tror inte att man ska vara rädd för att fortsätta vara en del av barnens liv. Det är inget fel med att hjälpa varandra, att fylla barnens frysar när de är unga och fattiga eller att tvätta åt dem när de just flyttat hemifrån. Det kallas för kärlek, och den kommer tillbaka med full kraft. I alla fall om jag ska gå efter hur otroligt mycket mina barn ställt upp på mig nu, när min mamma blev svårt sjuk och gick bort.
Ser man det historiskt har familjerna de flesta kulturer (även vår) fortsatt att hålla ihop och stötta varandra även efter att barnen flyttat hemifrån, trots att (eller på grund av) att det har handlat om betydligt större familjer. Jag tror att vi har en del att ta igen där.
Pingback: jardenberg kommenterar – 16 Sep, 2010 #jjk — jardenberg unedited
Åh, så fint!
Nåt att tänka på när småglinen hänger i klasar runt benen… (Kan två barn hänga i klasar, förresten? Det känns så åtminstone)
Min äldsta är nu tonåring och det har gått så rasande fort. Men jag är ingen “baby-människa” även om jag njöt av småbarnstiden, nej, jag njuter att jag nu har en tonåring som jag (nästan) kan prata till som en vuxen. Och jag har tyckt om att få följa henne ändå hit.
Men i praktiken kan hon vara utflugen om fyra år, och det är svårt att tänka sig. Och att om nio år kan alla tre vara utflugna.
Lycka till med din nya roll!
//Monica, mamma till Sofia ;)
Jag känner också igen mig, även om jag inte är där än, bara väldigt nära. Men det jag funderar över är varför detta bara verka slå an strängar hos mammor (med tanke på könsfördelningen i kommentarerna)? Hur känner papporna när barnen flyttar hemifrån?
Tycker ofta det är så när man skriver om barn överhuvudtaget. Fler mammor än pappor som engagerar sig. Men @Jocke kände visst nåt när han läste den här texten. ;)
Papporna kanske redan har insett att steg två, barnbarnen, sannolikt ploppar in inom kort. Naturen löser alla problem. :-)
Ville skriva ngt fin men andra han före mig. Det är tur för jag hittar inga ord.
Kommer att vara spännande att se var bloggen hamnar. Hoppas att jag inte kommer sakna (tror jag inte) hur den ser ut idag. För redan idag, som du märker, så gillar jag den mycket.
Förändringen kommer nog att ske gradvis, om den ens märks.
Men bloggen följer ju mig, speglar mitt liv och mina tankar, så det vore ju märkligt och kanske till och med sorgligt om den förblev exakt som idag… :)
Känner bara värme och kärlek när jag läser din text!
Ska nog ringa mor min ikväll.
Jag blev också väldigt berörd av den här texten. “Nu är sen” säger så mycket mer än “fånga dagen” på nåt sätt.
Att omställningen drabbar hänger nog ihop med människans fantastiska förmåga att anpassa sig till de roller, krav och förväntningar som tillvaron ställer oss inför.
Att det sedan tar tid att lära om från något som man ägnat halva livet åt att öva in är kanske inte så märkligt.
För mej är avskedet till min mamma för alltid. Det finns inget sen, men jag känner igen värmen och kärleken i minnena – även de jobbiga. Önskar bara att jag hade förmått att uppskatta min mammas umgänge för det det var.
Ingenting kommer ju tillbaka, varken barndomen eller de döda…
Det viktigaste är nog att inte skuldbelägga sig själv utan att försöka lära av erfarenheterna och göra det bästa av det som kommer.
Så fint! Ett sånt där naket, ärligt och äkta inlägg som känns i hela kroppen när man har turen att springa på ett.
Som nybliven mamma är jag glad att det ligger långt bort att Jack ska flytta till eget, klara sig själv. Samtidigt som jag är smärtsamt medveten om att tiden går så oerhört fort.
Åh vad fint beskrivet, åh nu rinner tårarna!!!
Så fint skrivet. Jag kan inte föreställa mig hur det kommer att vara när det plötsligt blir tomt.
Jag önskar att fler tänkte som du, att många lät bli att ge pekpinnar för det man kommer att sakna sen, närheten som aldrig kommer tillbaka.
För just under småbarnsåren så får man mycket pekpinnar om man som jag låter barnen sova i sin säng och liknande.
Bara för att det står i boken att det inte ska vara så.
Glöm inte bort dig själv!
Hej! Alldeles ny här. Hittade hit via Linda.
Idag har jag bråkat med, rytit åt, gråtit med, lyft undan och TJATAT på min 2.5 åring.
Han är trotsigare än trotsigast just nu. Jag är gravid med foglossning och hormonstormar. Baaaaad combination.
Sen får jag läsa dina fina ord. Och jag gråter. Mest för att min Lilleman också kommer att flytta hemifrån, men också pga mitt pissiga tålamod och de hårda orden jag tänkte och hoten jag hotade med.
Jag fick i alla fall en liten glimt av hur jag kommer känna det i framtiden….. och nu ska jag smyga in i vårt sovrum och lukta lite på mitt hjärta.
Sen är nu. Jag ska pränta in det i skallen.
/I.
Man får faktiskt tappa tålamodet. Man har ju inget annat än nu, och om nu är för jävla jobbigt så är det, oavsett vad som kommer sen…
Livet fortsätter. Du hjälper ju dina barn undan svält och otvättade kläder. Föräldraomsorger. Det är lika mycket värt som mycket annat. Inte som när de var små men som en fortsättning. I annorlunda form.
Hej..
hittade också hit via Linda.
Så härligt att läsa dina ord, det var precis mina egna upplevelser när mina två flyttade .. men det är så livet ska vara.. då har man ju gjort ett bra jobb. Barnen har blivit självgående och är vuxna att ta egna beslut. Att hjälpa dom när det behövs.. med mat, tvätt o fylla på tom börs.. ja, det är bara en stor glädje. För visst är våra barn.. barn för oss hela livet och då gör man vad man kan och orkar för dom.. alltid. Kärleken till barnen liknar ingen annan kärlek och att ge omsorg och kärlek till dom, utan krav, bara för att man älskar.. det finns inget bättre.
Vad gör man när man flyttade hemifrån för 18 år sen och mamma fortfarande inte har förstått? Som gråter när man säger att man inte har tid att ses den här veckan, som när hon blev pensionär säger att hon BEHÖVER mig och gråter en skvätt för att jag inte känner likadant. Jag har två barn, jobbar heltid, bor i hus, är skild, har särbo och har inte tiiiid att umgås med mamma tre gånger i veckan. Förr när barnen var små behövde jag henne som barnvakt och som en vuxen att umgås med när man själv bara pratade med barnen hela dagarna. Nu har jag fullt upp med mitt liv och tycker det räcker alldeles utmärkt att prata i telefon tre-fyra gånger i veckan och ses en gång i veckan, typ. Men vi har stora konflikter runt detta, och jag går runt med konstant dåligt samvete för att jag inte bryr mig om mamma. Vad ska jag göra?
Jag vet inte?
Jag tror att du måste ta ett allvarligt snack med din mamma. Alltså inte bara gnabba om du inte hinner ses, utan verkligen rensa luften. Förklara att det inte handlar om henne, men att du har ditt liv nu, inte tid, och att hon måste ha sitt eget liv?
Hon kommer att bli jätteledsen och förmodligen upprörd, men jag tänker som så att om mina barn upplevde att jag var jobbig och lade mig i på ett sätt som gjorde att de kände att det var ett stort problem så skulle jag föredra att de berättade det, bli upprörd, och sedan hellre försöka balansera umgänget än kanske förlora det helt…
Jag har pratat med henne många gånger och det slutar alltid med att hon gråter och säger att hon måste lära sig acceptera att jag inte behöver henne på samma sätt längre. Jag har sagt att det inte handlar om att jag inte VILL träffa henne, utan bara att jag ibland har svårt att prioritera bland allt jag vill.
Innerst inne förstår hon, men längtan efter en högt älskad enda dotter och barnbarnen blir för stor ibland. Själv går hon bara hemma om dagarna och har inga egna intresssen, vilket hon säger att hon är nöjd med. Jag tror att hon hade mått jättebra av att vara behövd någonstans, dels för att vi två ska ha något att prata om och för att hon ska känna sig som en del av ett socialt sammanhang.
Kan du inte låta henne känna sig behövd? Om det är det det handlar om.
Jag vet nu inte hur hon har det med hälsa och så, men hon kanske skulle älska att få städa hos dig eller så, utan att nödvändigtvis “umgås”.
Även om det låter som om hon skulle ju behöva fritidsintressen men sånt kan man ju inte tvinga på folk….
Pingback: Min mamma är fortfarande i den där tvätta/handla/fixa-fasen… « Det är så jag säger det
åh nu sitter jag på biblioteket och gråter lite för precis så känner jag med. skillnaden är bara att min son är 15 månader och ska börja på dagis om tre månader och det känns som om han ska flytta hemifrån och lämna mig för alltid och jag tror att jag kommer att längta så efter honom och är så rädd att tiden inte ska räcka till för att vara en bra förälder när jobb och “vanlig” vardag kommer igång igen!
Usch hur gör folk för att klara av det här?
En bra sak är ju att man utvecklas i takt med sitt barn, eller kanske inte riktigt i takt, men man utvecklas i varje fall. Det finns ju en poäng med att dom inte blir tonåringar dag två. :)
nej det är sant :)
jag tror en del av min oro kommer sig av att jag har bonusbarn som nu är “stora” och jag har sett med egna ögon hur snabbt det går. Den pojke som för ett år sen var en vilsen, klängig, osäker tolvåring har nu blivit en ganska självsäker, självständig och förståndig tonåring som sällan vill sitta med och titta på film med oss utan hellre gör det med sina kompisar…
Pingback: Mogen « Ordinerat
Precis vad jag behövde läsa för att tagga ner ett par hekto, stanna upp och se mina två fantastiska och gosiga gaphalsar på 1 och 4 år. Det är så lätt att bara önska att framtiden ska göra allt lättare “tänk när han är tio och kan gå till skolan själv”. Typ.
Tack! Hittade hit via Linda “nu-när-du-finns” blogg.
Tänkte på min mamma när jag läste det här. Hon reagerade ungefär på samma sätt. Fast hon förstod först efter att jag hade flyttat över 50 mil. Yngsta barnet hade flyttat. Hon hade stora problem med att jag hade flyttat, det var så tyst. Pappa gick mest och oroade sig över att jag hade flyttat till Stockholm och första veckorna ringde han en gång om dagen för att kolla att jag åt ordentligt och inte var ute när det var mörkt. Tyckte dom var rätt jobbiga då men efteråt förstod jag ju att dom bara menade väl och försökte bearbeta min flytt på sitt sätt.
@Petra: Mina har flyttat långt. Jag bor i Sundsvall och dom har flyttat till Göteborg resp Stockholm…
Det hade varit skillnad om de bara dragit iväg till egen lägenhet ett par kilometer bort tror jag. Men jag ringer inte och förhör dem varje dag, om mat osv. Jag försöker lita på dem, att de klarar sig och hör sig om de hamnar i knipa…
Sen är det ju så att man alltid är mamma till sina barn. Har man varit van att ha ansvar för att de ska äta, och plötsligt inte har någon som helst möjlighet att påverka detta så uppstår ett hål någonstans. Och jo, de gånger jag pratar med dem frågar jag alltid “har du ätit nåt”….
Så fint skrivet.
Och jag ångar att jag blev så himla irriterad i morse när min genomförkylda 1,5-åring vägrade låta mig torka snor. Och jag var så trött efter i natt, då hon låg som en tvärslå mellan mig och sin pappa i sängen och jag försökte sova på ett par decimeters bredd.
Kände också plötsligt en strimma av den saknad jag förstår att du känner, och måste nog hämta henne lite tidigare på dagis idag.
Och i natt ska jag bara njuta av att ha hennes lilla fot i magen, då känns det ju att hon är brevid mig:)
Allt är bundet i ringar – ja så börjar Gutasagan.
Det är så livet känns. Allt hänger ihop.
Ingen generation går vidare utan påverkan av föregående.
Mamma är alltid mamma, den nedärvda förmågan att vårda och ha omsorg för sitt barn.
En mor glömmer aldrig sitt barn, det är ju en del av henne.
Min far dog flera år före mor. Men när mor dog kändes det som om väggar runt mig plötsligt föll bort, och känslan av övergivenhet infann sig.
Grät en skvätt – sen slog det mig plötsligt att nu var det min uppgift att vara de där väggarna åt mina vuxna barn.
Eller kalla det bollplank. En underbar uppgift, fast barnen är utflugna.
Hjälpa till med ett flyttlass, ta med något hemifrån om det efterfrågas, läsa deras bloggar eller liknande.
Det finns mycket glädje i livet att ta vara på, även om barnen är utflugna!!!!!
D
Har aldrig läst din blogg förut men tittade in via länken från “Nu när du finns-Linda”. Sitter här med tårarna rinnande ner för kinderna och inser att du har så rätt!! Har själv en 2-åring som just nu tar all min energi och kraft med många vakna öroninflammationsnätter och ett intensivt trotsande på dagarna och jag har en sån stark längtar till en tid när man ska få soooova en hel natt igen… och när jag ska få tid till något annat än att hämta, lämna, handla, jobba, tvätta och städa..! Jag antar att tiden snart är här och att man borde passa på att njuta lite mer av att ha en liten underbar person att snusa på, som tycker om att bli snusad på! Fantastiskt skrivet!
/Hanna – En ny blogganläsare
Pingback: jag vill vara alla till lags « mymlan. the real.
Jag fasar för den tiden. Mina börjar oxå bli stora. Den äldsta är snart 17 och de andra två efter honom är 14 och 12 1/2. De vill nästan aldrig följa med någonstans utan nu blir det oftast bara de 4 yngsta. Känns konstigt bara det!