Jag blir liksom inte klok på det här med nätdejting.
Visserligen är jag dålig på dejting generellt, vet inte riktigt hur man gör och förstår inte poängen med dejtande eller målmedvetet raggande. Ibland uppstår helt enkelt kemi och då den är ömsesidig brukar det visa sig och då är det inte mycket att fundera över.
Nätet skiljer sig inte från verkligheten där. Jag inbillar mig att sannolikheten att jag ska ramla över drömprinsen är större på mina vardagliga arenor på nätet, än på en sajt där syftet är just att ”träffa någon”. Antagligen för att det där målinriktade blir så krystat.
En annan viktig aspekt är att målinriktad dejting andas oklädsam desperation. Åtminstone i mina ögon. Kärlek är inte något man kan liksom bestämma sig för att hitta, den perfekte partnern vaskar man inte fram på kommando. Kärlek är något som plötsligt bara uppstår.
Det kan självklart uppstå på en dejtingsajt också. Jag vet många som träffats så. Men jag tror inte att det är enklare eller att man har fler garantier att hitta rätt där än exempelvis på Twitter, om man som jag brukar hänga där.
Jag lever hellre ensam än med någon som är halvbra. Jag lever hellre ensam än med fel person, helt enkelt. I det perspektivet är jag inte desperat. Jag skulle aldrig acceptera nån som verkade trevlig och ”okej” om det inte kändes hundra procent rätt. Många säger att jag är för kräsen och får skylla mig själv då, att jag aldrig hittar nån. Men herregud, jag skyller inte på nån annan. Däremot – kan nån tala om för mig varför jag skulle nöja mig med nån som är näst bäst? Varför ska jag ens överväga tanken att leva med nån som är ”okej” bara för att slippa vara ensam? Därifrån till att då och då sakna en partner, därifrån till att då och då önska att man vore någons kärlek och hade någon att luta sig mot när det blåser är steget rätt stort för mig.
Hur som helst. Många smarta, trevliga och bra människor har länge tjatat på mig att testa en seriös dejtingsajt. För att dom uppenbarligen tycker att jag ”inte borde ha problem att hitta nån”. För att det ska vara så bra. För att man träffar så många skojiga människor och för att man visst absolut kan träffa rätt där.
Så jag reggade mig på match.com.
Och alltså. Jag vet inte, om det är fel på mig, om jag inte ger det tillräckligt med tid eller vad det beror på, men jag förstår inte.
För det första så trodde jag att man skulle bli matchad med folk utifrån vad man skrivit i sin profil. Trots detta blir jag hela tiden matchad med män från Västernorrland, fast jag uttryckligen förklarat att geografin är ointressant. Skulle min perfect match råka finnas i Australien så är inte det ett hinder.
Det där matchandet funkar alltså inte. Man måste titta igenom hundratals profiler med helt ointressanta personer, sådana jag inte känner för att ens säga hej till, innan man hittar någon som överhuvudtaget verkar talbar. Och när man hittar den personen är det såklart någon som vill ha barn, exempelvis. Det vill ju inte jag, jag är fullt nöjd med dem jag har. Eller så matchas jag med killar som uppger att de gillar hårdrock fast jag varit tydlig med att det är en genre min tilltänkte inte ska gilla.
Dessutom är möjligheterna att tala om vad man söker väldigt väldigt trubbiga, man måste svara fyrkantigt på ja/nej-frågor, fylla i enkäter med omöjliga svarsalternativ och så vidare. Det tycks heller inte finnas utrymme för att uppge att man själv tycker en sak men gärna ser att partnern tänker olika i just den frågan.
Jag går inte igång på ”HanMedStor” eller ”MysMange33″. Jag går inte igång på överanvändande av smileys och omotiverade skiljetecken eller särskrivningar. Jag intresserar mig inte för nån som i detalj beskriver hur drömkvinnan ska se ut eller sätter hennes maxålder tio år yngre än sig själv.
Med de kriterierna verkar det nästan omöjligt att hitta nåt på match.com. Som dessutom har mage att ta betalt om jag ska kunna läsa de mejl som börjar fylla min inbox. Visst, jag kunde tänka mig att betala 39 spänn i månaden eller nåt, för att testa. Men 300 spänn i månaden känns så himla desperat, och av vad jag hittills sett får jag inte uppfattningen att det blir mer seriöst eller att sannolikheten att träffa nån är större än vad den är via mina egna bekanta på Facebook, Twitter eller varför inte genom jobbet?
De allra flesta människor jag träffar på andra ställen känns mycket mer seriösa än dem jag sett på match.com. Sedan att de kanske inte är på desperat jakt efter en partner gör dem inte mindre seriösa eller intressanta i mina ögon, däremot kanske mer svåråtkomliga, men jag är inte ute efter nån som är lättfotad, jag vill träffa nån som vill ha mig för att jag är jag.
Ni som hittat någon via en dejtingsajt, kan ni förklara? Hur gjorde ni? Hur många misslyckade dejter var ni på innan ni träffade rätt? Vad är fördelarna med en dejtingsajt jämfört med livet i övrigt?
För jag upplever hittills att dejtingsajter bara är nätets motsvarighet till att ragga på krogen, och jag slutade för länge sedan att tro att man hittar drömmannen i berusad krogdimma.
Jag kan tillägga att jag för ett antal år sedan hängde en hel del på gratis dejtingsajter. Skälen har varit många. Nyfikenhet, tristess, under en tid var det en liten egokick men i dagsläget blir jag inte smickrad om nån som inte vet nåt om mig ger mig en massa komplimanger, jag blir provocerad och irriterad.
Jag har dejtat massor. Jag har träffat personer som blivit mina vänner, som jag gillar och har i min bektanskapskrets, men för att summera det hela tog det ändå fruktansvärt mycket tid och energi, och gav alldeles för lite utdelning för att jag ska ge mig in i det igen. Därför vill jag nu höra argumenten för en betalsajt och vad som kommer att skilja sig om jag betalar från de gratissajter jag tidigare hängt på.
