Etiketter

, , , , , , , , ,

Jag kom hem igår kväll efter att ha varit på resande fot i några dagar. I posthögen fanns ett kuvert, med handskriven adress. I kuvertet fanns fyra brev. Skrivna av min pappa i slutet av sextiotalet. Han skriver till sin morbror på Gotland. Det är vad jag förstår en morbror som han inte haft så mycket kontakt med, inte träffat ofta, men som han ända anförtror sig till.
Breven fyllde i en del luckor. Bekräftade sådant jag anat. Och överraskade.

Junsele hösten 1968

Något jag vill berätta för en kär morbror.

Vaknar på morgonen. Fönstret står lite på glänt. Det är kyligt i rummet, och luften är fuktig. Hör fågelsång, men den låter inte som under högsommaren när jag vaknade dränkt i svett.
Dofter, ja allt säger att det är höst. Nätterna är mörka och döljer att löven håller på att gulna, men det hörs, för vinden ger lövens sus en annan ton.

Efter att ha vaknat för sömnens rus går jag ut; kanske för att upptäcka något. Luften är ännu fuktig fastän det är dag. Sakta, framåtlutat går jag genom samhället. Ibland talar jag till mig själv om tankar som dyker upp. Ibland talar jag till mig själv om tankar som dyker upp. Kommer till Forum (ett modärnt folkets hus). Dörren står öppen och ingen hindrar mig från att gå in där.

En stor biolokal halvt upplyst: Om det är sommar eller vinter, dag eller natt intresserar mig inte. Bakom en stor mörk ridå längst fram i lokalen hör jag musik. Passerar ridån, men håller på att drunkna i dess väldiga tygmassor. Finner ett totalt mörker mellan ridån och en väldig filmduk, men musiken blir intensivare. På andra sidan filmduken möter jag en främmande miljö. Högtalare som under åren har ljudit ut tal och musik från filmer av alla slag. Stolar står uppradade på varandra så det blir svårt att komma fram. Sönderslagna trummor och cymbaler som någon orkester lämnat efter sig.
Notställ, papper och skräp. I taket hänger stora block och linor. Allt flyter ihop från färgade lampor i alla kulörer.

Mitt i all denna röra står en ny blänkande svart Bechsteinflygel, och vid denna sitter en ung flicka. Hennes fingrar är starka och snabba trots att hon är mycket ung.
Lätt berusad av öl, deprimerade och nervös försöker hon finna sin tillfredsställelse genom att där sitta och spela komposition efter komposition stycke efter stycke. Jag sätter mig ner på golvet och lutar mitt huvud i mina händer och bara lyssnar.
De flesta av de kompositioner hon spelar känner jag igen: Pathétiquesonaten av Beethoven, Månskenssonaten och Appassionata av samme mästare. När jag hör Chopins svåra etyder för mig tankarna till den sjuke.

Mot slutet på väg över Engelska kanalen – han står i fören på fartyget vacklande i vinden, början till regn, vågorna slår in: oupphörligt hostar han och oroas för de bägge pianon som följt honom till England och nu följer honom åter till Paris, till hans död.
Och i det burgna huset i Paris-förstaden läser George Sand pedagogiskt riktiga sagor för sina barn.
Och när han kommer upp genom trädgården med bärkarlarna bakom sig, som bär pianona på kant, ser barnen, som sitter i cirkel kring sin moders röst, kallt på honom. Han har kommit hem och sitter den natten ensam i den stora öde salongen; han bränner manuskript, i yrsel, i feber, tonerna är som klockor i huvudet på honom, han minnsd det är för sent: han skulle skrivit en sonat, vid namn: “Om silvrets egenskaper”.

Tre dagar senare är han död.
Polacken. Dåren. Den benådade.

Den svarta Bechsteinflygeln blänker inte bara i svart, utan reflekterar färgerna från alla de lampor som belyser den. Filmduken svänger ännu långsamt sedan jag famlade i mörker bakom den. En cigarett brinner i en askkopp vid sidan av pianostolen, men ingen kommer ihåg att röka på den.
Mirjams fingrar har tröttnat efter några timmar.
Vi följs ut; möts av kylig luft, och solstrålar som skiljer oss åt.

Förunderligt är detta lilla samhälle, Junsele.
Jag liknar det vid en gammal kvinna. Mycket gammal med silverglänsande tunt hår. Hon är rik på tankar, men ingen kommer att få ärva de förunderliga tankar hon bär. Hon utvecklar kedjor av nya tankar, men inga fullföljs. Fåfäng är hon med asfalt på vägarna, nymålade husfasader, kommunalkontor, polisstation och välklippta gräsmattor.

Något hemlighetsfullt viskas ibland löven, när de skräms av överraskande vindar.

Om en vecka börjar jag på en musikskola i Härnösand.
Känner det som ett bedrägeri mot musikens sköna konst att jag någonsin skall vidröra den.
Gråter för mina svårigheter att utvecklas.

Miljön har gett mig ett arv. men arvet har inte gett mig tillräcklig förmåga att ens snudda vid tanken på konstens eviga värden.

Många hälsingar
Lars-Olov
hälsa även din fru