Etiketter
Britta Svensson, emanuel karlsten, expressen, Judit Burda, moderaterna, mutor, paparazzi, Paul Ronge, politik, pressetik, Sofia Arkelsten, Thomas Mattsson
Jag har inte engagerat mig i frågan om gråtbilden på Arkelsten, helt enkelt för att jag inte tycker att det är någon big deal. Men Judit Burda ville häromdagen ha min syn på saken, på Twitter. Helt kort sa jag att jag inte är jätteupprörd, och senare länkade jag till den här texten av Britta Svensson, som jag tycker är bra.
Burda ifrågasätter varför, och sedan skriver hon en lång bloggpost där hon bland annat påstår att jag ska ha sagt att jag tycker att bildpubliceringen är nödvändig, varför jag ändå vill utveckla mitt resonemang.
Jag har aldrig sagt att publiceringen är nödvändig.
Jag har sagt att smygtagna bilder ibland måste få användas, beroende på sammanhang.
Jag har sagt att jag inte är jätteupprörd över publiceringen av bilden på en gråtande Arkelsten, tagen genom ett fönster.
Judit Burda talar om dålig pressetik, och att Mattsson borde göra en pudel. Hon börjar också snacka om att inga journalister vågar kritisera för att de är rädda om sina jobb. Hon säger mer eller mindre direkt att jag inte vågar kritisera eftersom jag är frilans och måste hålla mig väl med potentiella uppdragsgivare.
Oj säger jag bara. Jag borde kanske bli en bättre rövslickare, men fixar inte riktigt sånt.
Jag har två väldigt enkla argument för varför publiceringen av bilden inte är någon big deal.
1. Vad gäller pressetik så handlar det om att i varje enskild publicering fundera över de eventuella konsekvenser den kan få för människor. I det här fallet Sofia Arkelsten.
Och grejen är att jag kan inte se att bilden där hon sitter på kontoret och gråter skulle kunna orsaka några negativa konsekvenser för henne. Det är inte en bild som på något sätt skämmer ut henne rent personligt, det är inte en bild som kan göra slut på hennes politiska karriär, det är inte en bild som på något sätt kan orsaka henne någon anmärkningsvärd publicitetsskada. Det är vad ansvarig utgivare har att fundera på innan denne väljer att publicera. Och i det här fallet finns inget pressetiskt argument som talar mot publicering av bilden.
(Det finns dock frågetecken kring hur bilden är tagen, i smyg med teleobjektiv, men det finns situationer då den arbetsmetoden kan vara till och med nödvändig för att avslöja svåra oegentligheter, även om så inte är fallet med Arkelsten. Men med tanke på bildens karaktär, hur oskyldig den är, kan jag inte även om jag försökte bli särskilt upprörd.)
2. Arkelsten är i det här fallet inte en privatperson. Hon är en del av makten. Och som sådan får hon räkna med mer exponering än andra.
Naturligtvis finns en tredje aspekt. Den om vad bilden tillför. Är den intressant för allmänheten? Här är jag inte helt övertygad. Men jag skulle kunna räkna upp hur många exempel som helst på publiceringar som inte har något som helst värde för allmänheten utan att för den skull vara oetiska.
Britta Svensson säger det så bra, argumenten för varför bilden ändå kanske tillför något. Inte på ett sätt som gör publiceringen nödvändig, men väl försvarbar.
Annan intressant aspekt: Emanuel Karlsten kommenterar reaktionerna. De är få, och debatten förs av ett fåtal personer på Twitter.
Thomas Mattsson själv skriver här.
Paul Ronge är kritisk.
När jag såg bilden kändes den fel, integritetskränkande. Egentligen blev jag väl inte så upprörd, man ser värre saker i kvällspressen, men människor har rättigheter, även när de eventuellt missköter sig.
Moral är nåt personligt, man ansvarar för sina handlingar oavsett om man är fotograf, journalist, redaktör eller vardaglig. Vi har alla ett personligt ansvar i våra verksamheter, vi ska kanske inte alltid välja den bekväma vägen. Vad som är rätt och fel är upp till oss själva.
Jag har heller inte engagerat min, kanske mest för att jag är ”en vanlig en” som inte har något behov att profilera mig i olika frågor.
Jag har heller inte läst alla olika bloggar, kommentarer eller Twitterinlägg i frågan. Men det första jag tänkte var att bilderna kanske är fördelaktiga för henne; hon visar en vanlig sida som inte politiker brukar visa. En reaktion som vem som helst skulle ha.
Ja, bilderna är antagligen fördelaktiga för henne; det var inte det som fick mig att reagera, det var intrånget och att man sedan slår mynt av det.
Missförstå mig inte: Jag vill inte ha lagar och regler, sånt vore ännu värre. Vi lever i en kaotisk värld. Regler är alltid en nödlösning.
Jag kanske låter lite cynisk över min tolkning av historien med ”gråtbilden” på Arkelsten, men bilder på gråtande människor har god genomslagskraft (tänkte skriva ”säljer”), i synnerhet om det är en bild på en makthavare som genomgått en förödmjukande process i pressen. Det är en signal som säger: ”Yes, vi har segrat!”. Och ”vi” i detta sammanhang är medierna. Det påminner mig lite om ett par mobbare vi hade i min skola; de nöjde sig inte förrän deras offer började gråta…
Sedan kan man samtidigt säga att bilden på den gråtande Arkelsten har ett mänskligt perspektiv. Bilden visar att hon antingen:
a) är illa berörd av den hårda press hon utsatts för (man kan förmoda att en person som gjort något utan ont uppsåt blir särskilt ledsen över de verbala angreppen mot sig än om man med vett och vilje velat göra något brottsligt)
b) lider av fruktansvärd hösnuva eller just skalat lök.
Genom att visa henne i detta tillstånd påminns vi att bakom alla dessa anklagande rubriker finns en människa av kött och blod, en människa med en vardag som plötsligt vänds upp-och-ned därför att redaktionerna bestämt sig för denna person som mål för sin granskning.
Som Uffe Häger säger i kommentaren här ovan; bilden är till fördel för Arkelsten. Undrar dock om hon själv tycker det? Men skruven är inte i botten; vi snurrar den ett varv till:
Låt oss utifrån denna humanistiska teori ställa frågan om redaktionen (som bör vara väl medvetna om ett fotografis potentiella genomslag) valde att publicera gråtbilden därför att den var till hennes fördel? Jag tvivlar på det. I så fall är vi tillbaka till ruta ett i mitt resonemang; man befinner sig i samma rus som en mobbare.
Sensmoral: Dra för gardinerna när du skalar lök.