Etiketter
Dagbok år 2000, 32 år efter brevet.
7 juli – Bryter ett fruktansvärt drickande som varat ca 10 dagar.
8 juli – Fruktansvärt dålig. Tar mig inte ur fotöljen fr 3 e.m till ett på natten.
9 juli – Efter två timmar liggande i soffan sätter jag mig åter i fotöljen kl 4. Återfår balansen när jag är uppe och rör mig så jag tar mig till kiosken.
10 juli – Dilireum och halusinationer börjar.
11 juli – Dil tappat dosa till TVn.
12 juli – dil
13 juli – dil
14 juli – dil
15 juli – dil
16 juli – dil
17 juli – dil
18 juli – dil sista dagen
19 juli – Vaknade upp till verkligheten.
22 september – Får pengar av soc med allt vad det innebär.
23 september – I klipper mig. B är med och vi dricker oss till.
28 september – Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, men Guds ord förblir evinnerligen.
14 oktober – Besökte A ikväll och i hennes soprum hittade vi en fin skinnsoffa som jag nu monterat upp i mitt vardagsrum. Jag är jättenöjd.
20 oktober – Gud, hör min bön!
21 oktober – Grått, mörkt och tråkigt väder. Katten har ont i sitt vänstra framben och kan inte stödja sig på det alls. Upptäckte det igår morse.
22 oktober – Katten inte bättre.
26 oktober – Fick pengar. Handlat på Clas Olsson och S.
9 november – Nerslagen av xx
10 november – Sofia blir 28
11 november – Allt är uppochned.
14 november – L och jag sitter och dricker en massa öl.
16 november – Känner mig risig.
17 november – M kommer och bjuder på några öl. Stannar pratar och skrattar en bra stund.
Någon gång kanske jag publicerar hans ingående beskrivning av ett delirium. Det är inte vacker läsning. Men den är verklig. Det var pappas verklighet.
Är så förvånad att han orkar skriva ned vad han går igenom. Någon slags klarhet i skiten ändå. Det har ändå gått 32 år sedan brevet där man anar skymningen. Och du fyller 28, det noterar han. Fan, vad tragiskt. Och ändå en gudstro som för mig är helt obegriplig.
mmm. det ryms en hel del i de korta raderna. många dagar är blanka, ofta när han fått pengar. de två veckorna innan delirium är blanka till exempel. tror att han fyllt i deliriumraderna i efterhand.
Min pappa var inte alkoholist, men frånvarande för mig under hela uppväxten. Hade verkligen önskat att få läsa en dagbok han skrivit. Visst är det konstigt hur vi ser på ansvar för våra barn och jag ser ju skillnaden med min äldste son som är en fantastisk varann veckopappa till sina barn.
Delirium har jag ingen erfarenhet av, men jag kan gissa att din pappa måste ha haft ett helvete under de perioderna.
Intressant, starkt, gör något med det. Hoppas kunna göra något liknande någon gång.
När jag ser de korta raderna så kan jag inte låta bli att tänka på det svällande brevet. Blir lite blank i ögat när man ser en förmåga som inte kom till sin fulla användning.
Korta anteckningar hugger i hjärtat. När min mamma hade gått bort hittade jag av en slump min pappas nedkrafsade anteckningar i fick-almanackan om hur man kokar potatis, hur många minuter ett lagom hårt ägg skulle kokas, vilka microrätter som var goda och lite annat. Dessa nedslängda, snabba anteckningar var så rörande men jag kände inte att jag kunde prata med honom om det. Han ville behålla sin värdighet gentemot oss barn genom att inte fråga oss sådant som var så trivialt. Ändå visste alla att mamma lagat all mat, men han ville klara detta själv. Där vickade världen till och hamnade på sniskan. För första gången kände jag att jag vill skydda min pappa från allt ont. Jag var inte längre hans ansvar, han var mitt. Nu några år senare driver han bort snabbare och snabbare in i en icke-tillvaro som heter Alzheimers. Jag vet inte om han känner igen oss längre, för han spelar rättså bra teater, men avslöjas sen av sina frågor. Personligheten, glimten är borta.
Han smet iväg han med innan vi hann med att förlåta varann.
Rena rama Bukowski-alstret, fram med mera!
Så oerhört. Jag förstår att vi läsare inte kan förstå. Att du kan läsa in saker i hans brev som vi inte kan. Som att du skrev i någon kommentar att du inte ansåg hans brev vara poetiskt. Det vi ser är ju bara orden. Du ser människan.
Det är spännande läsning detta. Verkligen. Fantastiskt att ha detta, som små fragment av ett liv.
Äsch, jag har svårt att uttrycka mig, hoppas du hängde med lite i vad jag menar. :-)
Jag läser några rader, men upplever att jag kommer för nära en person jag inte vet vem det är. Som om det blir ett intrång i en annan persons livsvärld. Jag slutar läsa … efter några rader.
Varför inte skriva en bok om det, Sofia … du har material.
Det blir inte starkare än så här.
Tack för att du delar med dig.
Starkt att du delar med dig av detta. Både brevet och dagboksanteckningarna.
Aj aj aj!
Nu börjar jag storgråta, jävlar vad starkt!
Det är nästan värst mellan raderna, där det inte står något…
Det är också ett liv…han är(var) ju inte ensam om att leva så.
Kram!
Pingback: en samling pappatexter « mymlan. the real.
Pingback: dag åtta – a moment « mymlan. the real.