fragment

Etiketter

barndom, dofter, dop, gud, kaxig, kniv, kyrka, lögn, ljuga, minnen, pappa

Det sägs att doftminnet är det starkaste. Att en doft kan plocka fram minnen från händelser man glömt. Jag har dåligt luktsinne.
Men jag kan när jag blundar frammana barndomens dofter, och lukter. De där jag inte känt på så många år, men som jag kan känna så starkt att jag nästan tror att jag är tillbaks där och då.
Jag minns doften av pixiböcker. De där små kvadratiska böckerna man köpte på Ica, som hade en alldeles speciell doft. Jag minns hur vintersöndagarna luktade. Stickiga kläder, pappas bil på väg till kyrkan. Han vred alltid upp värmen så att det blev svårt att andas, kanske för att hela bilen luktade gammal fis.

Jag minns att det luktade illa hemma hos familjen Lidman. Barnen i familjen Lidman luktade illa och jag minns att deras lakan luktade så konstigt att jag varje gång det var meningen att jag skulle sova över hos dem fick akut hemlängtan, började gråta och så fick mamma komma och hämta mig. Jag kan känna den där lukten fortfarande och när jag tvingar fram den får jag samma känsla i kroppen som då.

Jag minns att pappas sänghalva luktade unket. Att jag aldrig ville ligga där de där nätterna då jag vaknade och somnade om i mammas säng. Pappas sänghalva var smutsig, hans kuddar hade fläckar av snus och jag var lite rädd för att vidröra hans hud. Det spelade ingen roll om mamma fjärtade hela natten, den lukten var så mycket lättare att uthärda än den unkna lukten från pappas sänghalva.
Lukten av pappa.
Pappa som alltid luktade illa. Pappa som nästan aldrig duschade. Som sällan borstade tänderna och som snusade lössnus som rann ner på tänderna.
Pappa som var så snuskig att han enbart på grund av det gick miste om så mycket närhet. Om han hade duschat, använt deodorant, borstat tänderna och klippt håret skulle jag kanske ha vågat närma mig honom. Krama honom kanske. Eller sova på hans halva av sängen utan att känna obehag.

Jag minns också doften av hallon som spred sig i köket när mamma kokade sylt, eller doften av nybakade bullar. Och den kväljande lukten av spenatsoppa som jag tvingades äta upp varenda droppe av trots att jag var nära att kräkas för varje sked jag tog. Kanske var det då jag lärde mig att svälja spyor, en talang jag haft stor nytta av vid flera tillfällen senare i livet.

En doft jag inte har något som helst minne av är doften av alkohol. Jag har inga minnen av spritångande andedräkter. Däremot minns jag hur illa till mods synen av ölburkar gjorde mig. De var förknippade med något dåligt även om jag inte kunde sätta fingret på vad eller hur.

Jag minns doften av nytvättade lakan som hängt utomhus på tork. Varje gång jag känner den doften börjar det också brusa i mina öron, det är ljudet från ån som fyller mitt huvud, ackompanjerad lite svagt av myggsurr. Ån som brusade om nätterna och myggorna som surrade, lakan som alltid var rena och doftade gott. Även om jag kliade mina myggbett blodiga varje natt har jag inga minnen av blodprickar på lakanen.

Jag minns hur det luktade fukt i källaren där tvättmaskinen stod. Tvättmaskinen och den stora centrifugen. Märkligt att den fuktiga lukten aldrig fastnade i lakanen. Eller kläderna.

Jag minns när vi stöpte ljus i köket inför jul, den doften som jag aldrig lyckas återskapa. Ljusen blev krokiga och tråkigt rosa istället för röda.
Men doftminnet är fragmentariskt. De verkliga minnena handlar om andra saker. Sådant som jag kanske kan få hjälp att minnas om jag först tvingar mig att minnas dofter från en svunnen tid.

För det intressanta med familjen Lidman är inte att det luktade illa hos dem, eller att deras barn luktade illa. Det är inte intressant att fru Lidman lagade äcklig mat eller att det alltid var stökigt och nästan lite smutsigt hemma hos dem.
Det intressanta med familjen Lidman är att pappa Lidman var glad och stor och trygg. Han luktade inte illa. Inte som min pappa. Jag önskade i hemlighet att Bengt Lidman skulle vara min pappa. Han var snäll. Han såg mig. Han såg mig i ögonen när han pratade med mig och han skämtade hela tiden om allt. Min pappa rättade fel. Andras fel. Min pappa flackade med blicken när han pratade med en, han var självgod och skrytsam och humorlös.
Bengt Lidman hade något som min pappa inte hade. Han hade kärlek.

Jag älskade familjen Lidman. Mest älskade jag Bengt. Även om Minna var min bästis, och även om jag grät när hon skulle flytta för att hon var den enda bästis jag haft i mitt sjuåriga liv, så var det Bengt Lidman jag saknade mest.
Även om Maggan Lidman lagade äckliga osaltade snabbmakaroner som hon försökte piffa upp med ännu äckligare margarin, även om hon aldrig hade annat än lättmjölk hemma, även om hon var lite tantig och gnällig så var hon varm och trygg.
Min mamma var också trygg. Det är inte det.

Det var stämningen hemma hos familjen. Mellan Maggan och Bengt.
Jag minns när Minna visade bilderna hon hittat i sina föräldras sovrum. Det var snuskiga bilder och jag förstod dem inte. Maggan hade Bengts snopp i sin mun och hur snuskigt och osannolikt det än såg ut på bilderna så fick det mig inte att ändra uppfattning om familjen Lidman. Maggan och Bengt var snälla och rara mot varandra. Kärleksfulla.
Minna var en ganska elak unge. Hon lurade mig att göra dumheter. Sådana jag aldrig skulle kommit på tanken att göra själv, men hon fick allt att verka så spännande. Som att sitta och öva på svordomar när ingen hörde. Eller att snatta den där tablettasken på Ica. Värst var hon när hon var taskig mot och slog sin lillebror. Sedan ljög hon. Blånekade när hennes lillebror skvallrade. Jag beundrade henne i smyg, för jag kunde inte ljuga.

När pappa höll förhör med mig då han hittat den stulna tablettasken kunde jag inte ljuga. Hade inte Minnas förmåga att blåneka. Så jag satt tyst. Tills sanningen bubblade ur mig. Visst skyllde jag på Minna, det gjorde jag, men pappa tog ingen hänsyn till det. Hade jag tagit en tablettask utan att betala så var det mitt eget ansvar, vad Minna än kan tänkas ha sagt.
Dessutom var det ingen vuxen som trodde att Minna kunde vara sån. Minna var ju pastorns dotter. Pastorns dotter var såklart snäll och väluppfostrad i allt vad hon företog sig.

På något sätt var det alltid jag som fick skulden för mina och Minnas upptåg. Som när vi var ute och lekte, och hamnade på gården nedanför vår egen. Där träffade vi ett gäng stora barn. Jättestora var dom, och tyckte att vi inte hade där att göra. Då blev modiga Minna plötsligt feg och sprang och gömde sig. Eller också var hon smart. Själv stod jag dumt kvar och började käfta med de jättestora barnen.

En kille som hette Staffan tog ett kliv närmare mig och jag försökte skrämma honom på flykt genom att hävda att jag var lika stark som Pippi Långstrump. Han blev inte särskilt imponerad. Hans kompisar hånflinade åt mig. Jag borde ha följt Minnas exempel och sprungit där och då, men istället fortsatte jag käfta mot Staffan och påstod att jag kunde lyfta hela huset som han bodde i.
Verbala hot hjälper föga när man står mitt emot en stor kille, dubbelt så stor som en själv. Han lyfte upp mig, och slängde in mig i ett buskage intill. Det var nyponbuskar, taggiga och snåriga. Där fanns krossat glas som skar upp ett djupt sår i min mage. Det blödde ymnigt. Jag skrek. Staffan blev rädd och försvann därifrån. Minna som visst gömt sig någonstans i närheten kom fram och gjorde mig sällskap hem.

Mamma tog mig till vårdcentralen där jag fick fyra stygn i magen och ett livslångt ärr.
Jag funderade mest på hur jag skulle kunna trassla mig ur det hela. Självklart var det mitt fel, det förstod jag. Det var klart att Staffan aldrig skulle ha kastat in mig i buskarna om jag inte hade käftat. Så när pappa frågade hur det hela hade gått till drog jag till med en lögn. Situationen var så pass allvarlig, med blödande sår och stygn och allt, så det kändes viktigt att försöka få det hela att framstå som någon annans fel.

Jag sa att Staffan hade haft en kniv i handen. Jag vet inte hur jag tänkte att det skulle göra mitt käftande mindre anmärkningsvärt eller fel, jag kände bara att pappa nog skulle förstå hur ond och elak denne Staffan var om han förutom att kasta små barn in i buskar dessutom hade en kniv.
Pappa blev rasande. Han gav sig iväg för att söka upp Staffan och läsa lusen av honom. När han återvände efter fullgjort uppdrag läste han lusen ur mig. För att jag ljugit.
Plötsligt spelade det ingen roll att Staffan var dubbelt så stor som jag, eller att han använt våld. Små flickor ska inte käfta mot stora pojkar, och de ska definitivt inte använda kvinnlig list för att skylla ifrån sig när de straffas för att de käftat.
Skulden var min. Pappa bad Staffan om ursäkt för utskällningen. Ursäktade sin lögnaktiga flicka.
Jag var fyra år gammal. Staffan var tolv.

Jag var fyra år gammal och visste redan att en hona som är kaxig får skylla sig själv om någon gör henne illa.

Jag kunde inte byta pappa. Men jag kunde bli ett får i pastor Bengts fårahjord. jag engagerade mig i kyrkan, i kristendomen, jag ställe frågor och diskuterade med Bengt. Jag ville veta allt och jag ville visa honom att jag var en god kristen och förstod vad det handlade om. Jag var bara sex år när pastor Bengt döpte mig in i kristi församling. Sex år gammal när jag deklarerade inför Pingstförsamlingen i Sundsvall att jag ville följa Jesus och bli medlem i församlingen.
Jag stod vid dopgravskanten och lyssnade andäktigt till Bengts doptal, jag höll händerna hårt knutna i bön och jag menade allvar. Aldrig mer skulle jag ljuga eller göra något annat som inte uppskattades av Gud och Jesus.

Det fanns ingen tvekan överhuvudtaget när jag tog stegen ner i dopgraven, och Bengt tog min hand, för att någon minut senare doppa ner mig i vattnet. Jag var fullständigt trygg i händerna på Bengt. Några månader senare flyttade familjen Lidman till en annan stad. Jag var förtvivlad. Det kanske är en efterkonstruktion, men även om det var Minna jag öppet begrät så tror jag att Bengt var föremålet för min sorg. Honom jag så innerligt önskade skulle varit min pappa och inte Minnas.