När jag vaknade i morse var världen vit. Och det snöar fortfarande. Det är som om snön när den lägger sig begraver de där sista skärvorna av sommarångest. Snön som jag längtat efter blev som den finaste födelsedagspresenten.

För exakt 38 år sedan föddes jag. Det snöade då också, när mamma ensam födde mig på Sundsvalls lasarett, det som senare blev kommunhus. Hon hade legat inne över natten och på morgonen satte de igång henne. Ett par timmar senare kom jag. Och efter ytterligare ett par timmar kom pappa på besök. Mamma var stolt och glad och tyckte att jag var så fin. Pappa höll inte med henne. Jag var en hopknölad, ganska fet unge, med storkbett i pannan och fult födelsemärke på kroppen. Flintskallig därtill.

Nej, något vackert barn var jag inte, inte ens i min pappas ögon kunde jag mäta mig med min syster, hon som föddes vacker. Och fortsatte vara så vacker att hon blev vald till skolans Lucia, samtidigt som jag var tönten, hon som de frågade chans på bara för att få skratta när jag svarade ja.

Om mitt trettioåttaåriga jag kunde skicka ett meddelande till mig själv då, när jag var fjorton och ful, skulle jag säga ungefär det här:
“Bry dig inte om dom som är dumma. Du är bättre än du tror. Du är bättre än dom andra tror. Du kommer att få ett rikt och spännande liv. Du kommer att få vara med om så mycket, träffa så många intressanta människor och du kommer att göra fantastiska saker. Du kommer att få kärlek. Det kommer att vara slitigt och svårt och tidvis kännas som om livet är oöverstigligt och något ont som ska härdas ut. Men Sofia.
Det går över. Jag lovar. En dag kommer det att bli bra. Allt ordnar sig. Ungefär kanske lagom till din trettioåttonde födelsedag. Och den dagen kommer du att se tillbaks på allt som var jobbigt och svårt med tacksamhet, eftersom det du är med om är vad som gör dig till den du är. Och du är bra. Du är en bra fjortonåring och du kommer att vara en bra trettioåttaåring. Tro på dig, stå på dig och älska dig.”