doften av snö

Etiketter

alkohol, barndom, doften av snö, oskuld, pastor, snö

Jag har alltid älskat doften av snö. Du vet den man känner, väldigt vagt, när man sover med öppet fönster och det snöar utanför.
Ibland kan en doft som förknippas med ett obehagligt minne för alltid vara förstörd. Dagen då jag förlorade min oskuld doftade snö. Jag talar inte om sexuell oskuld. Jag talar om Oskulden.

Jag minns att det var vinter, men inte om det var november eller februari. Jag var nio år gammal och mamma skulle resa bort över helgen. Det hade aldrig hänt förr. (Senare förstod jag varför.)

Hon for en fredag. Min syster skulle sova över hos en kompis, och Emma skulle sova över hos mig. Vi gjorde sånt man gör. Tittade på teve, kanske Lilla huset på Prärien. Åt popcorn, och gick och lade oss ganska tidigt. Pratade, sådär som två småtjejer gör när de är alldeles ensamma och ska sova över. Tills vi somnade.

Jag vaknade tidigt morgonen därpå. Doften av snö genom fönstret som stod på glänt. Emma var också vaken. Vi steg upp och tassade ut i köket. Där vi möttes av ett slagfält. Det var kanske inte ett slagfält. Men i min nioåriga värld hade jag aldrig sett något liknande, och inte Emma heller. Mattor i oordning, disk som svämmade över diskbänken. På köksbordet flaskor, burkar, glas och askkoppar. Cigarettfimpar på golvet, utspillt vin, och urin. I vardagsrummet samma syn.

I mitt nioåriga liv med en mamma som hade städnoja hade jag aldrig sett något liknande. Inte Emma heller. Min första tanke var att någon måste ha varit där, tagit sig in. En inbrottstjuv! En mördare kanske? Med en puls lik den jag föreställer att man har när man är jagad av någon som vill döda en smög jag ner för trappan till mamma och pappas sovrum, och där stannade mitt hjärta.

I mammas och pappas säng låg två främlingar. Två främmande nakna män. I min mammas och pappas säng. Jag var nio år, Emma var åtta, och vi var ensamma i detta hus med två inbrottstjuvar. Eller mördare!

Jag ställdes inför den sortens snabbt beslut som måste fattas när man befinner sig i ett brinnande hus. Vad ska jag rädda med mig? I en plastkasse lade jag ner två gosedjur, min dagbok, ett smyckeskrin med speldosa som satte igång när man öppnade locket och min spargris. (ingenting i situationen tydde på att jag aldrig mer skulle återvända till detta hem, men jag var ett barn, och jag fattade ett irrationellt beslut baserat på de erfarenheter jag dittills hade)

Vi smög oss till rummet där telefonen fanns och ringde till Emmas föräldrar. Sedan smög vi så tyst och försiktigt vi kunde för att inte väcka inkräktarna, ut i snön. I brådskan hade vi inte hunnit klä på oss ordentligt, så vi hade ytterkläder på våra pyjamasar. Det var kallt, jag hade inga vantar och höll i plastpåsen med mina käraste ägodelar. Vi skyndade ner mot vägen, där Emmas mamma skulle hämta oss.
Det var tidigt, klockan var kanske sex på morgonen. En lördag. Det var tyst, och de få ljud som hördes var kraftigt dämpade av snön. Och doften av snö. Kylan som bet i kinder och öron, och så skräcken. Tänk om dom vaknade? Tänk om dom kom efter oss, med knivar, eller kanske pistoler?

Emmas mamma kom och plockade upp oss. Vi åkte hem till henne och fick frukost. Sedan tittade vi på teve. Godmorgon Sverige. Hacke Hackspett. Lyckohjulet, dit man kunde ringa in om man hade rätt slutsiffra i sitt telefonnummer. Så tryggt, inga inkräktare. Men jag var på flykt. I pyjamas med mina käraste ägodelar i en plastpåse, väntade jag på något, utan att veta vad.

Så kom Allan. Emmas pappa, som tagit en tur hem till mig för att ta reda på vad som hänt. Han förklarade, men jag förstod inte. Jag fick inte ihop det. En av de främmande männen i mammas och pappas säng var min pappa. Men. Varför skulle min pappa ligga och sova som om inget hänt, naken med en annan man, när inbrottstjuvar härjat på övervåningen där jag och Emma sovit? Hur kunde det komma sig att han inget märkt? Och vem var den andre mannen? Vad gjorde han där?

När jag kom hem trillade poletten ner. Pappa var arg såklart. Arg för att jag berättat. Ställt till en scen. Avslöjat hans hemlighet för pastor Allan. (Ja. Emmas pappa var också pastor.)

Pappa hade ju bara druckit lite öl och vin och sprit med sina polare, och Tage hade sovit över. Ungefär som att Emma sovit över hos mig. Det konstigaste med det här var att pappa var djupt religiös, kristen, och att alkohol var syndigt. Alkohol. Förekom. Inte. I. Vårt. Hem. Någonsin.
Dom berättade för mamma. Så när mamma kom hem var mamma arg på pappa. Och nästa gång mamma reste bort och pappa söp till igen fick jag lova att inget berätta för mamma. Hon skulle ha blivit så orolig då, och kommit hem, istället för att fullfölja det där roliga vaddetnuvar som var anledningen till att hon rest bort.

Från den dagen som doftade vagt av nyfallen snö blev inget mer sig likt. Jag kunde inte lita på något, eller någon. Min oskuld försvann, och delvis min barndom. Från att ha varit trygg och nöjd och vetat vad som gällde (syndaregistret och budorden) förstod jag plötsligt att ingenting som någon sa betydde något egentligen. Om till och med min pappa som var den störste moralisten jag kände, levde så tvärs emot vad han sa, och sade sig tro på – vem kunde jag då lita på?

Jag älskar fortfarande doften av snö. Den får mig att känna mig trygg. Kanske trygg i vetskapen att ingenting är säkert.