Etiketter

, , , , , ,

Jag vill berätta.
Du som lyssnar kommer kanske att tänka om mig att jag är girig och hänsynslös. Att jag saknar empati, detta överanvända ord som rymmer så mycket mer än snällhet.
Jag är hänsynslös, för jag tar ingen hänsyn till hur du som läsare uppfattar mig, hur du tolkar mina ord. Jag kan bara säga som det var.

Det var en dag i början av oktober, året var tjugohundrafem. Jag hade ett meddelande på min telefonsvarare. Det var från min pappa. Vi hade inte talats vid sedan sommaren, då min farmor dog. Jag lyssnade av hans meddelande, och ringde upp honom. Han hade fått ut arvet från farmor och ville nu dela med sig. Hans generositet visste inga gränser, hela tolvtusen kronor ville han ge mig. Tolvtusen kronor som kompensation för alla år då jag inte fått någonting. Inga pengar, inga födelsedagspresenter, inga julklappar. Inte ens underhåll hade han betalat efter skilsmässan från mamma. Däremot hade han supit sin firma i konkurs och satt mamma som var borgenär i en mångårig ekonomisk kris, med kronofogde, skuldsanering och ett ständigt vändande på kronor och ören.

För detta ville han nu kompensera, med hjälp av arvet från sin döda mor.
Villkoret var att jag följde med honom till banken. Av rädsla för att kronofogden skulle lägga beslag på alla pengar skulle han ta ut dem i kontanter, i omgångar, eftersom banken inte tillät för höga uttag. Jag föreslog att han skulle föra över pengarna till mig och min syster istället. För att pengarna skulle vara säkrare på våra bankkonton än i hans trasiga fickor.

Till en början tyckte pappa att det var en bra idé, och vi bestämde träff utanför banken, en blåsig oktoberförmiddag. Jag hade inte träffat honom på över ett år. Detta om jag inte räknar den gången vi råkade mötas när jag var ute på ett jobb för tidningen, men då behandlade honom som luft. Efter bankbesöket ville pappa bjuda mig på lunch. Jag tänkte att det kunde det vara värt, att få kontroll över hans pengar. En lunch kunde jag utstå.

Jag stod utanför bankkontoret och väntade. På utsatt tid såg jag pappa komma, från busstationen. Han såg risigare ut än någonsin. Överviktig, med kraftigt krum rygg lunkade han fram och varje steg han tog såg så tungt och ansträngande ut att jag trodde att han skulle rasa ihop vilket ögonblick som helst. Det var inte bara hans kropp som var tung. Jag tyckte mig se att den där själen var svår att släpa på. Hans gråvita hår i vanlig ordning oklippt, vildvuxet och okammat. Kläderna han bar såg ut att vara upphittade i närmaste sopcontainer, omoderna, omatchande, trasiga och smutsiga. Hans byxfickor hängde utanför. Gylfen öppen. På den ljusa jackan fläckar som kunde vara vad som helst från snus till bajs. När han kom riktigt nära såg jag att hans ansikte höll på att ramla sönder. Eller – huden i ansiktet höll på att ramla sönder. Han hade svåra eksem som flagade, och varade. Han var otvättad.

Jag skämdes för min pappa. Jag skämdes så mycket att jag började ångra löftet om att äta lunch med honom. Och pengarna kändes plötsligt inte viktiga, inte om priset var att i sällskap med denne man gå in på banken.

Jag hade inte behövt oroa mig. Pappa var vresig när han mötte mig. Han hade helt glömt bort överenskommelsen om att föra över pengarna till mig. Han stod fast vid sitt första beslut, att ta ut så mycket kontanter som var möjligt. Det var på sätt och vis en lättnad. Jag behövde inte följa med honom in, jag stod kvar utanför banken och väntade, och hoppades innerligt att ingen jag kände skulle passera när pappa kom ut igen.

Jag frös. Snålblåsten trängde sig innanför mina kläder, och mina fingrar blev stela av köld när jag kedjerökte medan jag väntade på pappa.

När han kom hade han med sig fem kuvert. Ett till mig, ett till min syster, och ett till vart och ett av mina barn. Han förklarade högtidligt att pojkarna skulle få hundra kronor var, men dottern hela tvåhundra för att hon var så artig och trevlig i telefon de gånger han ringde. I mitt kuvert låg två tusenlappar. Det var tio mindre än han lovat. Jag påpekade detta och då blev han arg. Han gav mig den indignerade blicken och läxade upp mig för att jag var så otrevlig och girig. På något vis lyckades jag släta över. Jag ville inte bråka med pappa. Inte om pengar. Inte nu.

Jag hade inte behövt oroa mig över lunchen. En grav alkoholist med femtiotusen i kontanter har inte tid att äta artighetslunch med sin dotter. Inte ens om det är första gången han träffar henne på mer än ett år. En grav alkoholist med femtiotusen i kontanter vill till Systembolaget. Jag såg det i hans blick, i hans rörelser. Hörde det på hans otåliga röst när han försökte finna ett bra argument för att ställa in den planerade lunchen.

Jag räddade honom. Jag sade som det var. “Du vill till bolaget va?”. Med uppriktig förvåning tittade han storögt på mig och utbrast “Hur kunde du veta det?”. Sedan berömde han mig. Talade om för mig hur intelligent jag var. Sa plötsligt att jag var vacker. Och så halade han upp två tusenlappar till ur sin ficka. Som kompensation för den uteblivna lunchen. Sen lunkade han iväg. Det gick inte fort, och jag stod först och såg efter honom en stund. Sedan gick jag och köpte mig själv en present för pengarna. En ny kappa jag suktat efter men inte haft råd att köpa. När jag kom ut ur butiken med min nya kappa passerade jag Systembolaget. Såg min pappa komma ut därifrån, med flera välfyllda kassar. Han släpade sin söndersupna kropp och sin själ ner mot busstationen, med tunga steg. Det var det sista jag såg av honom.

En vecka senare var han död.


Flattr this