Etiketter

,

Sundsvall, den 14 november 2010

Pappa.

Idag är det fars dag.
Du är inte här, och även om du vore det skulle jag knappast uppvakta dig. Du var tvungen att dö för att jag skulle kunna förlåta och försonas med att just du var min pappa.
Du fick inte ens en begravning. Det var mitt sätt att visa att nu var det jag som bestämde. Och du var ändå död, så för dig kan det knappast ha spelat någon roll.

Idag vill jag ändå säga några saker till dig. Inte för att jag tror att du hör, men man vet aldrig.

Det har hänt en del grejer sen du försvann. Jag vet att du skulle ha varit väldigt stolt. Du skulle ha suttit bänkad framför teven och tittat på mig, i Babel, Debatt, Agenda, Hos Malou och i Uppdrag Granskning. Och sen skulle du ha ringt mig och skällt för att jag svor så mycket. Men innerst inne skulle du ha varit stolt och du skulle ha berättat för dina vänner om mig.

Du skulle ha läst mina krönikor i tidningarna, och du skulle ha klippt ut dem och sparat. Någon gång på fyllan kanske du skulle ha ringt upp mig, gråtit och talat om för mig hur mycket du älskar mig. Jag skulle ha avfärdat dig, sagt att om du verkligen älskade mig så skulle du göra annorlunda. Bett dig höra av dig när du var nykter.

Det skulle du ha gjort. Men när du var nykter var du alltid otrevlig. Moraliserande och dömande. Och så skulle vi ha börjat bråka.

Pappa. Björk skriver också. Och hon gör det bättre än du eller jag någonsin varit i närheten av. Du skulle ha läst hennes texter och hon skulle ha talat med dig pappa. Hon är en bättre människa än jag. Hon skulle inte ha fördömt dig. Hon hade kanske kunnat bli den där för dig som jag aldrig var. Någon som lyssnade på dig. Hon läser dina brev som vi hittat, och talar alltid så fint om dig.

Hamlet har börjat på Chalmers. Han ska bli arkitekt. Jag vet att du skulle ha varit väldigt glad och stolt över det också, även om det knappast är din förtjänst. För dig var titlar så viktiga. Att man var någon. Jag vet att du ville bli någon. Dina misslyckanden kanske gjorde dig till den moraliserande skit du blev. Det är okej pappa. Jag förstår dig bättre nu.

Edgar går i skolan där du jobbade i många år som musiklärare. Hans favoritämne är just musik. Han spelar gitarr och bas, han har lärt sig alldeles själv. Han är lite lik dig. Samma sneda ögon, de där samiska. Han är lika entusiastisk som du brukade vara när du ramlade över något nytt. Edgar är dessutom troende. Djupt kristen faktiskt. Så även om jag hamnar i ett brinnande helvete kommer du att möta honom en dag. Jag vet att du blir glad över att höra det, eftersom du in i det sista hade en stark gudstro. En tro som jag tror ställde till det mer än den hjälpte dig.

Pappa. Jag tror att du vet lika väl som jag att det var för sent. Att om du fortsatt leva skulle inget ha förändrats till det bättre. Att vi inte hade kunnat mötas, i livet.

Jag har skrivit en del om dig. Somliga skulle säga att det är för privat, för utlämnande. Men jag vet att du är okej med mina skriverier. Om du levat kanske du till och med skulle ha bloggat själv. Du kanske inte blev den du ville vara, du lyckades inte förmedla för omvärlden vem du innerst inne var. Men jag ska göra mitt bästa pappa för att ge världen en rättvis bild av dig.

Och du. Jag vet att du älskade mig. Du bara inte visste hur man gör. Och jag har klarat mig.
Om du inte varit min pappa skulle jag inte ha varit den jag är, så jag är tacksam för att det var just du.

/Sofia


Flattr this