Etiketter
a moment, ögonblick, begravning, dag åtta, död, pappa, trettio dagar
Vissa ögonblick förändrar hela resten av livet. Ibland vet man när de händer, att ingenting kommer att bli sig riktigt likt. Oftare vet man inte det, ibland kommer man aldrig till insikt och att en given händelse var hela skillnaden. Somliga ögonblick överraskar, andra vet man att de kommer att inträffa.
Jag hade väntat så länge. Jag hade nästan längtat. Övertygad om att min enda känsla skulle vara lättnad. Men vissa situationer och händelser kan man inte förbereda sig på.
Det var en alldeles vanlig dag. Jag jobbade kväll, men smet iväg för att närvara vid ett föräldramöte i församlingshemmet. Möte för föräldrar till årets konfirmander. Det var mycket folk, men jag hittade en plats och slog mig ned, bara ett par minuter innan utsatt tid. Då ringde telefonen. På displayen stod det “Pappa”, så jag tryckte bort samtalet. Efter bara någon minut ringde det igen, den här gången från hemligt nummer. Jag svarade. I andra änden A, min pappas förra fru. Hans stora kärlek efter mamma.
“Din pappa lever inte längre”.
Den där efterlängtade lättnaden infann sig inte. Istället började jag skaka, visste plötsligt inte var jag befann mig, eller varför. Bara ett par meter därifrån fanns en kollega till mig, som måste ha märkt att jag inte var mig själv. Han kom till min räddning, och frågade vad som hänt.
Några minuter senare satt jag i hans bil och ringde min syster. Och min mamma. Jag hade ingen information att ge dem, annat än just det som A sagt. Pappa är död.
När vi närmades oss området där pappa bodde insåg jag att jag aldrig hälsat på honom. Jag hade ingen aning om vilket hus han bodde i. Pinsamt. Vi snurrade runt en stund innan vi såg polisbilen som stod utanför pappas dörr. Jag skickade hem Janne, tackade för skjutsen, bad om ursäkt för besväret jag orsakade, och möttes av A och en läkare som varnade mig för att titta för noga på liket där uppe i trappen. Han hade legat ett par dagar. A hade blivit orolig när han inte svarat i telefon och åkt dit för att hitta honom. Han hade fallit framstupa, utan att ens försöka ta emot sig.
Jag ville titta. Så när begravningsbyrån kom någon timme senare och tog bort filten som läkaren försökt täcka över honom med tittade jag, och ja, han var väldigt död. Och det var han. Min pappa.
Plötsligt var jag ensam i lägenheten. Den märkliga känslan när A gav mig sin nyckel och sa att “Det här är väl din nu”. Oh my God. Jag ville inte ha någon jävla nyckel, ville inte ha något med detta att göra. Denna stinkande kvart, liket som precis fraktats bort, skiten i hörnen. Men det var mitt nu. Eller inte mitt, men i varje fall mitt ansvar.
Som den giriga jävel jag är började jag genast leta efter pengar. De där pengarna som pappa ärvt och tagit ut från banken. Hittade enstaka tusenlappar. Ringde min faster och berättade. Tog en taxi hem och ringde en begravningsentreprenör jag känner för att fråga om man måste ha en begravning. Det måste man inte. Så det blev ingen.
Det spelar ingen roll hur vackra brev min pappa skrev när han var ung. Att jag försöker lägga pusslet som var hans liv och lyckats förlåta och försonas. Där och då hade jag inte kunnat göra på något annat sätt. Jag ville inte ha med honom, eller med hans död, att göra.
Men jag grät. Det gjorde jag. Ögonblicket som jag väntat på och föreställt mig så många gånger, ögonblicket som skulle lyfta alla sorger från mina axlar var ingen lättnad, inte då. Jag begrät den där pappan han borde ha varit, men aldrig var. Och jag sörjde hans liv som på alla sätt som tänkas kan var betydligt sorgligare än hans död.
Igår: My best friend
I morgon: Your beliefs
Det du skriver om din pappa (har läst ett par inlägg nu) får en liksom att tappa andan.. Samtidigt är det så befriande att du är så fullständigt ärlig med dina känslor utan något som helst dravel!! Jag kan faktiskt FÖRSTÅ och ta till mig din totala brist på sentimentalitet!! Samtidigt är det ju en läsning man inte direkt njuter av..
“Jag begrät den där pappan han borde ha varit, men aldrig var. Och jag sörjde hans liv som på alla sätt som tänkas kan var betydligt sorgligare än hans död.”
Jag tror att om jag hade varit i dina skor, så hade jag känt precis så. ♡
Jag hade inte riktigt samma issues med min far som du hade med din, men jag reagerade väldigt likt när jag hörde han var borta. Min första känsla var riktignok faktiskt lättnad, och ett leende, men lite senare kom resten av reaktionen.
Jag sörjde att jag inte haft någon riktig pappa, allt vad han inte var, och jag kom till insikt med att det var synd om honom och hur det gått i hans liv – även om det kan synas självförvållat, så hade han nog inte önskt det. Däremot fick jag aldrig se att det var han och att han var död, så länge kunne jag få för mig att han inte alls var död och närsomhelst skulle dyka upp och ställa till med nån scen.
Tack för att du skriver.
Pingback: Tweets that mention dag åtta – a moment « mymlan. the real. -- Topsy.com
Jag blev hämtad från teatern, vanlig tid, av med Edgar och Nonno och var glad och svettig när Edgar sa att ‘det har hänt nåt jobbigt’ och sen att morfar var död. Med helt vanlig röst. Jag blev jätteledsen och sa ingenting under hela bilresan förrän vi skulle hoppa ur. Då sa jag ‘jag är ledsen över att morfar är död’ och då sa Nonno ‘det är bäst för alla det här’ och snörpte ihop munnen och smällde igen dörren.
Det är lite ledsamt. Jag fick aldrig vara ledsen. Jag hade velat ha en begravning. Han var alltid snäll mot mej. Och jag hann aldrig tacka för det sista kuvertet.
Det är gott att du vågar skriva det du tänker. Det är att vara ärlig.
Det konstiga är att vi kan ha olika uppfattningar om samma sak. Det den ene inte vill – det vill den andre.
I bibeln berättas det om en man som sa “det goda, som jag vill göra, det gör jag inte.
Det onda som jag inte vill gör jag.
Vi människor sliter med vad vi råkar ut för: Antingen det god eller motsatsen.
Jag vill tro att vi alla vill göra gott, men ändå blir det så fel ibland.
Tänk om ordet förlåt användes lite oftare, så skulle världen kännas lite godare.
Det du skriver om din morfar – låt dig glädjas över att just du gav honom de orden.
Han behövde det – han hade redan uppfattat dem. Därför ville han ge dig något!
Ni var “stora” för varandra.
Jag kan inte ens föreställa mig känslan.
Men det gör ont att läsa om din upplevelse.
Jag kan försöka förstå, men lyckas inte.
Min mamma undrade varför jag grät så uppslitande när min pappa dog plötsligt, tills hon konstaterade känslokallt – ja, det var ju din pappa. Hon kunde inte förstå att inte mina känslor var enbart för henne. Det var ju hon som blivit lämnad ensam. Hon var i SIN sorg och kunde inte förstå MIN sorg på många år. Jag kunde till viss del förstå hennes. Bli lämnad ensam vid hennes ålder efter ett långt äktenskap. Det går att förstå. Men hon hade en problematisk relation till sin pappa och jag tror inte hon sörjde honom när han dog. Hur kan jag då ha sörjt min pappa, dvs. hennes man.
Det är svårt att förstå andras känslor när man inte kan relatera till dem.
Så är det när jag läser din berättelse. Men tack för att du berättar.
Du vet ju om det. Men ändå. Du skriver fantastiskt bra om din pappa.
Tack.
Det är en vacker text att läsa och jag tycker uppskattar mycket att läsa om dina känslor gentemot din pappa.
En viss igenkänning gör att det känns på ett djupare plan. Min pappa gick bort i levercancer i september efter ett liv med för mycket alkohol och för lite självinsikt. Jag slås av att jag inte riktigt hittar rätt bland mina känslor efter hans bortgång. Borde jag inte trots allt känna mer?
Jag sörjde men sorgen var kort och jag kan inte riktigt komma fram till vad jag sörjde. Jag kan inte ens känna att det var en sorg efter den relation som vi inte hade. Efter vad jag kan minnas har jag aldrig längtat efter en nära relation med honom. Något gick fel för tidigt. Han passar inte in nära mig och tanken känns kvävande och fel.
Sorgen, ja. Det känns bara så sorgligt och ledsamt när jag tänker på hur han blev sjuk och snabbt gick bort. Jag tyckte synd om honom när han blev sjuk liksom jag tycker synd om alla som drabbas av sjukdom för tidigt. Det är så beklämmande att se en människa brytas ned. Så sorgligt att möta döden på ett överbelamrat sjukhus. Saknaden uteblir dock. Och där stannar jag.
Madeleine
Jag tror det är en liknande relation jag har med min syster. Tänkte inte på det när jag skrev längre upp att jag inte kunde relatera. Men det kan jag faktiskt. Tror helt enkelt att de känslor man en gång hade för sin pappa, mamma eller syster försvinner när man aldrig får något tillbaka, utan bara ger och ger och ger. Men, skillnaden är nog att jag inte känner någon bitterhet längre. Har gjort det. Min syster såg jag verkligen upp till som barn, men jag upplevde bara avundsjuka och självcentrering från hennes sida. Vad hjälpte det att hon inte kunde rå för det. Till slut upphör känslorna. Har jag någon syster, vet inte – skulle något hända henne kanske de kommer fram igen. Svårt att säga.
Mymlan!
Jag kan nog förstå …
Pingback: dag nio – my beliefs « mymlan. the real.
Pingback: alkoholhelvetet « mymlan